Månadsarkiv: augusti 2018

119 000 kostar cykeln

Publicerad den av
Svara

Ibland måste man tyvärr beklaga att Linköping lever upp till sin slogan att vara staden där idéer blir verklighet. Särskilt om man är skattebetalare och tvingas finansiera förverkligandet av tvivelaktiga politiska idéer. Våren 2019 ska just en sådan idé materialisera sig.

Linköping ska få en elcykelpool med 200 elektriskt drivna velocipeder som kommer att stå till invånarnas kollektiva förfogande. Hela prislappen verkar fortfarande oklar.

På uppdrag av den styrande S/MP/L-koalitionen har det kommunala bolaget Sankt Kors i alla fall nyligen slutit ett sexårigt leasingavtal för elcyklarna, vilket inkluderat laddstationer och annat går loss på 23,8 miljoner kronor.

Det motsvarar, så här långt, en kostnad av 119 000 kronor per cykel!

Den ansvarige projektledaren på Sankt Kors medger i Corren 10/8 att det låter absurt dyrt. Men sett som ett led i målet att göra Linköping koldioxidneutralt och minska biltrafiken i innerstaden är ändå kostnaden försvarbar.

Det är förstås lätt att säga när det handlar om andras pengar. Projektets nyttovärde kan omöjligen vara seriöst analyserad, utan hör snarare till symbolpolitikens luftigaste sfärer.

Den klimatförbättrande effekten torde ligga på det mikroskopiska planet, om ens det. Och hur många bilberoende Linköpingsbor kommer finna det lockande att låta bilen stå för besväret att jaga reda på en eventuellt ledig kommunal elcykel?

Okej, Linköpings kommun omsätter 9,6 miljarder kronor enligt den styrande koalitionens valårsbudget för 2018. I det sammanhanget kan 23,8 miljoner kronor förefalla som en bagatellartad utgift och inget att bråka om.

Men för vanligt folk, som står för fiolerna, representerar det en högst betydande summa. De flesta av oss kommer aldrig att se så mycket pengar på en gång under hela vår livstid.

Den amerikanske presidenten Calvin Coolidge gjorde sig känd för att vara notoriskt sparsam i sina offentliga budgetar. Inte för inte var han son till en lokal skatteindrivare i Plymouth Notch, Vermont. Som ung brukade Coolidge göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och han glömde aldrig den grundläggande läxan: ”Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den”.

Samma respekt för frukten som skapas av arbetande människors möda skulle inte skada i Linköpingspolitiken.

Kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) har hävdat att majoriteten borde anmälas till TV-programmet ”Lyxfällan” och kräver på sina valaffischer nej till slöseri med skattemedlen. Den dubiösa elcykelsatsningen är ett talande exempel på att hon har en poäng.

Ett budskap i tiden.

Statsmannaskap för Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/8:

Som valvindarna blåser i Sverige kommer vinnarna den 9 september vara ett reformerat nazistparti och ett reformerat kommunistparti. Både SD och V ser ut att nära nog fördubbla sina siffror från förra riksdagsvalet (12,8 respektive 5,7 procent). Deras samlade stöd kan alltså bli fråga om motsvarande uppåt en tredjedel av väljarkårens.

Är övriga partier byxade att rida ut ett sådant massivt korstryck av missnöjespopulism från de politiska ytterkanterna? I synnerhet handlar det om vilken beredskap S och M har att hantera sin besvikelse. Av allt att döma går S mot ett katastrofval utan motstycke i mannaminne. Stefan Löfvens möjligheter att sitta kvar som statsminister synes mycket små. Kanske även i egenskap av partiordförande.

Ett svårt skadeskjutet S, tvingat i den oppositionsroll man alltid avskytt likt pesten, riskerar att vända sig inåt, radikaliseras och inte bli lätta att tas med. Inte heller M lär notera något toppenresultat.

Hotet är överhängande att SD kniper prestigepositionen som andra största riksdagsparti – i värsta fall största – vilket vore en hård försvagande smäll mot Ulf Kristersson och hans ambitioner att leda en ny Alliansregering. Den icke-socialistiska majoriteten i parlamentet består helt säkert, men fler mandat för SD går inte att bygga ett borgerligt maktövertagande på.

En triumferande Jimmie Åkesson säljer sig aldrig gratis. Han vill ha betalt och det inte till priset av någon frihetlig, liberal reformpolitik utan raka motsatsen. Att överhuvudtaget samverka med det öppna samhällets fiender vore direkt fördärvligt.

När valrörelsens skyttegravskrig är över kommer det i vuxenansvarets namn krävas eld upphör, statsmannaskap och politisk navigationskonst. Sverige har inte råd med en regeringsbildning som försenas i månader av parlamentariskt intrigspel och utmynnar i en bräcklig, kraftlös ministär. En sådan lamslagenhet skulle bara underblåsa missnöjespopulismen ännu mer och ytterligare sänkta de etablerade partieliternas förtroende.

Vi har redan haft två mandatperioder, Reinfeldtregeringens fyra sista år och innevarande Löfvenregerings, som gått förlorade när det gäller att få rätsida på problemen inom skolan, sjukvården, bostads- och arbetsmarknaden, företagsklimatet, migrationen, skattesystemet, polisen, försvaret.

Som inte detta vore nog att sätta tänderna i under stundande mandatperiod, väntas även högkonjunkturen vända neråt till måhända en svidande ekonomisk krasch om olyckan är framme.

Därför måste nationen få ett fast roder. Uppgiften hänger främst på S och M, oundvikligen.

Demokrati som lotteri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/8:

”En grundläggande princip för det demokratiska statsskicket är friheten”, förkunnade den store filosofen Aristoteles och slog fast: ”Ett element i friheten är att man turas om att styra och styras”.

Det var i hans antika Aten, vår västerländska civilisations vagga, som demokratin föddes för 2500 år sedan. Att deltagandet begränsades till manliga atenska medborgare över 30 år bör vi nog ha en smula förlåtande överseende med.

Det var ändå en synnerligen progressiv innovation i sin tid när envåldshärskare brukade vara normen. Faktiskt torde det för oss idag förefalla som ett direkt häpnadsväckande radikalt folkstyre. I Aten var den bärande principen för tillsättandet av de beslutande församlingarnas ledamöter inte val. Det var lottning!

”Jag menar att det till exempel är demokratiskt att ämbetsmännen utses genom lottdragning men oligarkiskt om de väljs”, sa Aristoteles som visserligen själv förespråkade en kombination.

Den dominerande uppfattningen var annars att val ansågs som en elitistisk modell vilken främjade nobelssen. Att lotta fram de styrande bland medborgarna, fattig som rik, och låta dem rotera vid makten var däremot den politiska jämlikhetens melodi och en bättre garant för att besluten gynnade det samhälleliga allmänintresset.

Länge betraktades det som en central demokratisk idé. Förutom i antikens Grekland hade den romerska republiken inslag av detta styrelsesätt. Lottning praktiserades även under renässansen i norditalienska stadsstater som Florens och Venedig.

Upplysningens epokgörande tänkare var också inne på det atenska spåret. ”Röstning genom lottning är utmärkande för demokratins natur, röstningen genom val för aristokratins”, skrev Montesquieu i standardverket Om lagarnas anda (1748).

Rousseau propagerade i sin klassiker Om samhällsfördraget (1762) för en hållning liknande Aristoteles: ”När man blandar val och lottdragning bör val användas för att tillsätta de poster där det krävs speciella färdigheter som till exempel de militära befattningarna. Lottdragning passar för de poster där det räcker med sunt förnuft, rättvisa och självständighet”.

Varför har denna urdemokratiska tradition fallit i träda och glömts?

I en nyligen till svenska översatt skrift med den provokativa titeln Emot allmänna val – ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin, vill den belgiske kulturhistorikern David Van Reybrouck väcka de gamla grekernas folkstyrelseideal till liv igen. Han hävdar att det var den amerikanska och franska revolutionen som förde demokratiutvecklingen vilse.

Det borgerliga skiktet som ledde upproret mot 1700-talets despotiska kungamakt gjorde det i folkets namn, men var inga demokrater utan republikaner som misstrodde vanliga människor. En bildad elit måste regera nationen och säkra frihetens värden. Lottning kunde därför aldrig komma på fråga. Då hotade bara ett farligt pöbelvälde.

John Adams, en av USA:s grundlagsfäder och George Washingtons efterträdare som president, hymlade inte om den saken: ”Kom ihåg att demokrati aldrig varar länge. Den förslösas, slits ut och tar död på sig själv. Det har aldrig funnits en demokrati som inte har begått självmord!”

Istället blev val – enkelt uttryckt – den nya icke-adliga aristokratins sätt att legitimera sig själv och behålla makten i vad man menade vara förnuftets händer. Därur växte den moderna representativa partidemokratin fram.

Men den fungerar inte längre särskilt väl i 2000-talets värld, konstaterar David Van Reybrouck dystert. Partierna har ”oligarkiserat” folkstyret, förlorat sig i parlamentariska intriger och deras medlemsantal smälter bort som smör i solsken. Valen urartar till tröttsamt bråkiga massmediala cirkusföreställningar.

Väljarna tenderar att vända etablissemanget ryggen och populistiska krafter andas en giftig morgonluft som hotar att kväva det öppna samhället. Vi är alla invävda i historiens långa tröga linjer och idag har draksådden, baksidan av de inflytelserika revolutionerna i USA och Frankrike, börjat slå rot. Botemedlet skulle enligt David Van Reybrouck vara att återvända till en uppgraderad version av den atenska demokratin.

Lottning må låta främmande och rent ut sagt tokigt i våra nutida öron. Men vid närmare granskning är det måhända inte så dumt. Trots allt var ju antikens greker inga knäppskallar, utan visste vad de gjorde. I olika varianter, bland annat i Belgien och på Island, har deras metod testats på senare år för att involvera medborgare i politiska beslutprocesser och det med lovande resultat.

När ett slumpvis, representativt urval av vanliga människor samlas öga mot öga för att seriöst tänka över diverse problem, händer nämligen ofta något intressant. En resonerande situation uppstår i gemensam strävan att nå konstruktiva lösningar (förutsatt att inte en liten minoritet av rötägg, narcissister och karismatiska pratkvarnar tillåts kidnappa samtalet, förstås).

Det blir till vad den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas benämnt som diskursiv demokrati, eller deliberativ demokrati. Normalt vuxet, hyggligt utbildat folk är fullt kapabelt att stöta och blöta argument i en anda av ömsesidig förståelse, väga för- och nackdelar, kompromissa och kläcka vettiga förslag.

Van Reybrock ber oss att betänka följande: ”Lottningen är inte irrationell, den är arationell: en avsiktligt neutral procedur med vars hjälp politiska möjligheter fördelas jämlikt och osämja kan undvikas. Risken för korruption minskar, valfebern går ner, uppmärksamheten för det allmänna bästa tilltar. Lottade medborgare har kanske inte samma expertis som yrkespolitiker, men de har något annat: frihet. De behöver ju inte väljas eller återväljas”.

Precis som Aristoteles och Rousseau pläderar han för att en blandform av valda politiker och lottade oberoende medborgare borde prövas. Gärna i ett tvåkammarparlament med ena kammaren vald och den andra lottad. Det hade dels kunnat återställa det folkliga förtroendet för demokratin, dels hävt de partipolitiska låsningarna som – icke minst i Sverige – är till allvarlig skada för demokratins effektivitet.

Det är en nyttig, lärorik och mycket stimulerande essäbok som David Van Reybrouck skrivit. Jag kan enbart varmt rekommendera den till alla som är oroande över den politiska systemkrisen och ser det som angeläget att värna den liberala demokratins framtid.

Vi skinnas vid pumpen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/8:

USA har brutit det kontroversiella kärnteknikavtalet med Iran. De återinförda amerikanska sanktionerna mot den islamistiska diktaturen har precis börjat gälla. Det innebär bland annat att tillgången på iransk olja sinar på den globala marknaden, något som väntas pressa upp råoljepriset.

Det är redan högt, till följd av stark efterfrågan i högkonjunkturens USA och det förödande socialistiska haveriet i genomklappningens Venezuela (ett land som har en av världens största oljereserver!). Samtidigt är den svenska kronan fortsatt svag.

Dess usla värdeutveckling sedan mitten av 70-talet har långsiktigt urholkat vår köpkraft på ett skandalöst sätt och det är förvisso ingen nyhet egentligen, men den aktuella konsekvensen i detta sammanhang är att vår oljeimport blir ännu dyrare.

Det fick vi känna på i måndags när riktpriset på 95-oktanig bensin slog rekord igen vid bemannade mackar. 16 kronor och 26 öre per liter. Aldrig förr har dropparna kostat så mycket. Med bara en månad kvar till valet bör dock betänkas att det främst är svenska politiker som bär ansvaret för det och borde ställas till svars.

I synnerhet den rödgröna minoritetsregeringen, som svikit Magdalena Anderssons löfte från förra valrörelsen då hon med sina idag famöst bevingade ord deklarerade att: ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är. Vi ser inget behov av att höja bensinskatten” (Expressen 7/8 2014).

Det mesta, ungefär två tredjedelar, av konsumentpriset i Sverige för bensin och diesel utgörs av skattepålagor. När Magdalena Andersson i egenskap av nybliven finansminister motiverade sitt löftessvek sade hon: ”Vi måste anpassa politiken efter verkligheten. När det gäller bensinskatten så ser vi att oljepriset har sjunkit” (Aftonbladet 27/3 2015). Politiken anpassades emellertid inte efter verkligheten när marknadspriset på olja strax därpå åter steg.

Istället införde S/MP-regeringen en automatiserad, årlig höjning av drivmedelsskatten vars effekt är att det jättedyrare än någonsin att tanka. Den borgerliga oppositionen, som föredragit att sitta på händerna under mandatperioden, bär naturligtvis också ett ansvar för detta beslut vilket godtagits av en riksdag med icke-socialistisk majoritet.

Allt det betyder att när oljeutbudet i omvärlden begränsas och priset rusar iväg uppåt som nu, drabbas det bilberoendet svenska folket extraordinärt hårt på grund det hemmatillverkade drakoniska skatteuttaget. I praktiken är det att klassificera som en straffbeskattning på mobilitet, möjligheten till fri och oberoende individuell rörelse i vardagslivet.

Den helt övervägande andelen resor i vårt glesbefolkade konungarike sker de facto med bil. Men försök hitta ett parti som tar hänsyn till det.

Kolet är vår vän

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/8:

För 360 miljoner år sedan fanns inte människan, men det fanns jättelika skogar på jorden som surrade av insekter. Den rika växtligheten omvandlades med tiden till kolossala fyndigheter av kol, en välkommen present till oss när vi gjorde entré i evolutionskedjan och i 1700-talets slut äntligen började förstå galoppen hur våra allmänt dassiga livsvillkor radikalt kunde förbättras.

Kolet blev basen för den industriella revolutionen som befriade mänskligheten från att vara dömd till slit och släp, fattigdom och armod. I dessa dagar, särskilt nu när klimatlarmen ringer extra högt i öronen efter rekordtorka och skogsbränder, är attityden till utnyttjandet av de fossila energitillgångarna inte lika välkomnande – utan ses snarare som ett direkt hot mot överlevanden på vår planet.

Tala om baksmälla och det i episka proportioner. Den syndfulla människans pris för sin lättsinniga materialism och ogudaktiga hybris, skulle den eskatologiskt lagde dysterkvisten kunna säga.

Situationen är förvisso väldigt allvarlig, inget tvivel om den saken. Vi tycks hamnat i en oroande rävsax. Den globala ekonomin skulle kollapsa om kolet slutade användas.

Det är enkelt att utvinna, är mycket lönsamt och står sig stark i konkurrensen med andra energislag. Kol är världens mest använda bränsle och svarar för cirka 40 procent av den totala elproduktionen. Baksidan är att det globala klimatet riskerar att gå över styr och vad är vårt välstånd värt då?

Växthuseffekten må vara förutsättningen för allt liv – enbart solen räcker inte för att värma upp jorden till gästvänliga temperaturer – men människans industriella koldioxidutsläpp i atmosfären håller på att kasta det naturliga systemet ur balans. Därom råder förkrossande vetenskaplig enighet.

Dock är det ju inte kolet i sig som orsakar problemet, eller hur? Det är själva förbränningen av det i dess nuvarande former. Lyckligtvis finns en lösning: CCS. Förkortningen ska uttydas ”Carbon capture and storage”. Alltså att man avskiljer koldioxiden och skickar tillbaka den i berggrunden eller under havsbotten, samma plats där den fossila energireserven funnits lagrad under årmiljonernas lopp.

Tekniken existerar och fungerar lovande, men är fortfarande dyr och resurskrävande. Det behövs ambitiösare, riktade satsningar för att få fart på och kommersialisera koldioxidlagringen.

Centern är således helt rätt ute som för svensk del vill anslå 3,4 miljarder kronor i detta syfte de närmaste åren. ”Eftersom koldioxiden redan är en del av kretsloppet så minskar vi inte bara utsläppen, då kan vi också ta bort utsläpp från atmosfären. Vi kan få minusutsläpp”, sa Annie Lööf vid partiets valkonvent förra veckan.

Så ska det låta! CCS är vägen framåt. Fullt utvecklad och marknadsmässig gör denna teknik att kolet förblir människans vän och kan nyttjats – hållbart – länge än.

Långös borgmästare har ordet (14)

Publicerad den av
Svara

Men detta är icke sagt, att jag ej unnar ungdomen att roa sig. Leken och glädjen är livets krydda, men det bör vara sunda lekar och ädla nöjen, som skapa en sann glädje. Och då talar jag om sparsamhet, vet jag allt för väl, att arbetslöshet och otillräckliga löner ej skapa möjlighet att spara, men erkännas måste, att lyx och överflöd florera tyvärr rätt omfattande in vår tid, icke minst i klädedräkt, i sin tur alstrande högmod, vilket alltid på ett eller annat sätt går före fall.

Men varför misströsta? – hoppet kan byggas på den ungdom som förstå sin stora uppgift i livet och utstakar sina vägar därefter. Vår socialdemokratiska ungdomsrörelse växer sig allt starkare och denna rörelse har förmåga att föra ungdomen in på rätta vägar.

Låt vara, om att det rätt ofta är nöjena som locka, ty ungdomsrörelsen får ej bortse från nödvändigheten av att ungdomen beredes nöje, när en ung man eller ung kvinna kommer med i denna rörelse, vakna dock goda tankar till liv.

Den pågående studieverksamheten med föredrag, föreläsningar i skilda ämnen, skapar ett nytt intresse som växer sig starkare för varje dag; det blir en känsla av självförtroende och målmedvetenhet, som leder tanken in på nya vägar och väcker lusten till ädlare mål.

Karaktären danas, nöjeslusten riktas in på andra områden, där ädlare njutningar stå till förfogande. På så sätt är möjligt att fostra en ungdom, fylld av energi och viljekraft, en ungdom som ej blir gammal i förtid, utan förmår hålla själen ung in i ålderns sena dagar.

Det är en dylik ungdom vi behöva just nu, ty endast en sådan ungdom är värdig att förvalta och förmera det arv vi gamle lyckats framskapa, att överlämna åt kommande släkten.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

”Borgmästarehuset”, byggt 1929. Här på Rådmansgatan 4 bodde Johan Aron Henricsson till sin död den 16 mars 1941.

Långös borgmästare har ordet (13)

Publicerad den av
Svara

Men tyvärr tyda många tecken på att större delen av vår tids ungdom är främmande för den rörelse, som gått och går genom världen, i syfte att framskapa en annan och lyckligare samhällsordning.

Å ena sidan finna vi en avsevärd del unga, som stiga upp på sina höga hästar för att ringakta och klandra allt det arbete, som utförts under den nära 40-åriga strid, socialdemokratin fört, vid alla tillfällen sökande med varje medel som hälst sprida misstroende mot redbar strävan, att framgångsrikt förmå fortsätta på den inslagna vägen.

Ordspråket om att splittra för att kunna härska, äga här sin fulla tillämpning. För den, som varit med i arbetarrörelsen någon tid och sett huru förhållandena utvecklats, står tankegången hos denna sorts ”samhällsomstörtare” klar och tydlig. Omsorgen för en lidande mänsklighet är det svepskäl, bakom vilket döljes egen åtrå att komma fram till väl avlönade platser samt större makt och ära individuellt.

Den ungdom, som dragits in i denna sortens politik, har aldrig lagt sig vinn om att undersöka vad som gjorts under de år, socialdemokratiska partiet varit i verksamhet, eller försökt sätta sig in i vad som varit och är möjligt att göra, utan att kasta arbetarklassen in i äventyrligheter, som göra den sista villan värre än den förra.

Deras största fröjd är att på mötena ta munnen full av hån och klander, intetsägande svammel om omöjliga och fullständigt omotiverade åtgärder, till skada för att framåtskridande.

Å andra sidan finna vi en annan sorts ungdom, en fullständigt tanklös ungdom, som tar sin dag som den kommer och vars intresse ligger i förslöande nöjen och njutningar. Att jazza, sparka boll, ligga i en backe och spela kort eller sitta på en krog, är denna ungdoms ideal, allt annat är från deras trånga synpunkt sett bara bosch.

De har aldrig besvärat sig om att tänka på annat än nöjen och granna kläder, aldrig lärt sig sparsamhetens stora dygd, så att de kunnat åsidosätta något till vare sig studier eller föreningsverksamhet. De utvecklas mer och mer till modedockor, utan motståndskraft när livets stormar komma och utan förmåga att fatta sin uppgift i livet som människor och länkar i en kedja, där varje länk har en uppgift att fylla.

De fördelar, som äldre generationer tillkämpa dem, ha de ingen förmåga att uppskatta och i många fall ingen vilja att använda sig av, isynnerhet när det gäller att genom användande av den erövrade allmänna rösträtten söka förbättra sin  egen och andras ställning.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Brunnen intill Mimerslunden (i det gula huset växte min mamma upp). Här – och på Långös övriga offentliga platser  – var det förbjudet att spela kort och dricka alkoholhaltiga drycker, enligt municipalstämmans beslut den 13 juni 1921. I annat fall straffades syndarna med böter från 5 upp till 25 kronor.

Den oklara alliansfriheten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/8:

Försvarsminister Peter Hultqvist ville vara glasklart tydlig. ”Sverige har en militär alliansfrihet och vi fattar våra egna beslut”, deklarerade han under fredagsmorgonen i statsradion. Att detta är regeringens oomkullrunkeligt blågula linje ska ingen tvivla på. I synnerhet inte Hultqvists ryske kollega Sergej Sjojgu.

Det var nämligen han som fick Hultqvist att gå igång. I ett uttalande som spridits via den Moskvabaserade nyhetsbyrån Interfax hävdade Sergej Sjojgu, som förutom att vara Putins försvarsminister även är dekorerad armégeneral, att Nato disponerar över såväl luftrummet som territorialvattnet i både Sverige och Finland. ”En felaktig beskrivning”, genmälde Hultqvist irriterat.

Sergej Sjojgu hade regerat över en avsiktsförklaring mellan USA, Sverige och Finland om fördjupat försvarssamarbete, men fått allt om bakfoten. Obegränsat tillträde för Natostridskrafter till vårt territorium är bara hjärnspöken, falsk propaganda. Det behövs särskilt tillstånd. Så löd Peter Hultqvist budskap.

Visst är det sant som han säger. Men nog är det symptomatiskt att Ryssland uppenbarligen har sina egna tolkningar av den svenska alliansfrihetens natur. Under kalla kriget bedrev det förment neutrala Sverige i decennier ett hemligt militärt samarbete med Nato. Hemligt för det svenska folket alltså. Det såg Socialdemokraterna noga till. Men Sovjetunionen förstod naturligtvis hur det egentligen förhöll sig.

I verkligen var vi ju – som journalisten Mikael Holmström briljant beskrivit i boken Den dolda alliansen (2011) – en integrerad, om än icke-officiell, del av västmakternas försvarfront i norra Europa. Det har Kreml och den ryska militären knappast glömt.

Idag har vi ett öppet, nära partnerskap med USA och Nato, som tack vare Peter Hultqvist och S/MP-regeringen är intimare än någonsin förr. Beslutet att köpa in det amerikanska luftvärnssystemet Patriot stärker banden ytterligare. Det enda som saknas är de bindande försvarsgarantier som ett fullvärdigt Natomedlemskap skulle ge oss.

Märkligt att Socialdemokraterna fortfararande ryggar för detta steg och krampaktigt håller fast vid den skvaderaktiga alliansfriheten. Den skapar enbart vådliga oklarheter. För oss blir standardfrågan om Nato ändå skulle komma till vår hjälp i händelse av exempelvis ett ryskt angrepp på Gotland.

Men vi kan lika gärna fråga oss vad vi gör om Nato i en hotande kris kräver att använda svenskt territorium för försvar av Östersjön och sina medlemmar i Baltikum. Är det ett realistiskt alternativ att som nära, men formellt icke-allierad partner, säga nej? Sergej Sjojgu är kanske inte fel ute, trots allt. Och om Ryssland i praktiken uppfattar Sverige som ett Natoland, är då inte lika bra att vi med hull och hår också blir ett sådant?

Långös borgmästare har ordet (12)

Publicerad den av
Svara

Långö municipalsamhälle tillhör i kommunalt avseende Augerums kommun, men samhället har ej hunnit bli nämnvärt representerat i kommunen. Dåvarande rösträttsförhållanden medgåvo ej heller arbetarna något större inflytande, vadan man kan säga att det berodde på  de större rösträttsägarna huruvida någon skulle släppas in eller ej.

Hur det nu var, började jag emellertid slinka in här och var. Redan 1908 invaldes jag i barnavårdsnämnden och blev samma år utsedd till revisorssuppleant. År 1909 satt jag med i taxeringsnämnden och invaldes på hösten samma år i kommunalnämnden. I barnavårdsnämnden och kommunalnämnden är jag kvar ännu när detta skrives.

Det brukar vara så med kommunala uppdrag, att flera komma i följd. Så blev fallet även här. När folkpensioneringen trädde i kraft blev jag ordförande i pensionsnämnden för Långö municipalsamhälles pensionsdistrikt, vidare efter nya vallagens ikraftträdande med 4 valdistrikt för Augerum, ordförande i Augerums första valdistrikt, omfattande Långö och Hästö, vice ordförande i både kommunalnämnden, fattigvårdsstyrelsen och kommunalstämman, ledamot i skolråd och kyrkoråd m. m., samt en mängd kommittéuppdrag vid olika tillfällen, bl. a. byggnadskommittéledamot vid  byggandet av Augerums nya  ålderdomshem.

Oaktat nu snart 65 år, ha hittills mina krafter tillåtit mig att behålla uppdragen, och efter kommunalfullmäktigeinstitutionens införande invaldes jag i kommunalfullmäktige och blev vice ordförande där.

Nu efter den allmänna rösträttens införande ha flera ryckt in, men under en längre tid var jag ensam socialdemokrat på de olika områdena och kortsyntheten på vissa håll inom vårt parti kunde ej begripa, hur det var möjligt för mig, som är socialdemokrat, att samarbeta med uteslutande borgerliga och däribland storbönder.

Saken är emellertid den, att jag sett situationen sådan den var och byggt möjligheterna att uträtta  något härpå. Det går givetvis att uppträda aggressivt vid både möjliga och omöjliga tillfällen, men frågan är, om detta är till någon båtnad för det parti man representerar.  Det första jag lade mig vinn om, var att försöka vinna en smula sympati för mitt partis strävanden samt uppträda lugnt och sansat, därefter var det möjligt att få motståndarna att ta hänsyn till de krav, som gjordes.

En högerman har sin åsikt, jag min, men, försåvitt man vill vara ärlig, finns tillfällen då åsikterna kunna sammanjämkas, isynnerhet då det rör sig om det kommunala arbetet. För mig har nu varit möjligt, att i omkring 16 års tid samarbeta med högermän, utan att ett ont ord fallit oss emellan utöver de stridigheter, som någon gång förekommit under debatterna.

Det må nu gärna sägas att jag håller med storbönderna, som det från visst håll sagts vid senaste valen; för min del vet jag, att jag så långt möjligt hållit med rättvisan, och i detta sammanhang kan tilläggas, att den person, jag mäst varit i beröring med och som, trots att han är utpräglad högerman, är min personlige vän, nämligen godsägare Palmgren, alltid tagit så mycket hänsyn till de synpunkter jag framfört och att vår vänskap ej grumlats, oaktat jag alltid i den tidning där arbetat för kamp mot högern, ofta hänsynslös, som exempelvis vid politiska val.

Jag minns särskilt efter bondetåget och därmed förenade politiska situationer i landet, hur jag då på Järnvägstorget i Karlskrona höll det skarpaste föredrag jag någonsin hållit, där naturligtvis bondetågsbönderna fick särskilt påskrivet. Efteråt träffade jag Palmgren: ”Du var arg i ditt föredrag på Järnvägstorget”, sade han. ”Ja”, sade jag, ”skulle jag inte vara arg nu, då kunde jag väl inte någonsin bli arg”. Sedan var inte tal om den saken mera.

Det får ej förglömmas, att det är det kapitalistiska samhällssystemet vi bekämpa, ej individerna, som i många fall ej ha kunnat bli annorlunda i det samhälle, vari de leva. Där orättfärdigheten reser motstånd, måste den slås tillbaka och då kan givetvis ej hjälpas att en och annan enskild får kläda skott. Men vi måste lära oss förstå att skilja på sak och person.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Framtiden tillhör bilen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/8:

Andelen biltrafik ska sänkas från cirka 60 procent till cirka 40 procent. Andelen kollektivtrafikresenärer ska öka från 13 procent till cirka 20 procent. Andelen cykeltrafikanter ska öka från 27 procent till cirka 40 procent. Det har partierna i Linköping bestämt, enligt den gällande trafikstrategi som fullmäktige antog i juni 2010.

Linköpings kommun är inte ensam om att på detta närmast planekonomiska sätt vilja reglera invånarnas resvanor och motverka bilismen. I Jönköping och Norrköping är det politiska målet att bilåkandet ska hållas tillbaka till förmån för gång, cykel och kollektivtrafik. I Göteborg ska antalet bilresor minska med 25 procent. Uppsala kommun har ambitionen att ”försöka hindra bilresan innan den börjat”.

Samma synsätt finns hos staten. Trafikverket kräver i sina direktiv att andra trafikslag måste ta över en större andel av de resor som sker med bil. Boverket förordar uttryckligen en stadsplanering så att människor ska kunna ”lämna bilen hemma”.

Denna aktiva strävan från politiker och myndigheter att inskränka den individuella mobiliteten är starkt problematisk av flera skäl. ”Försök att begränsa eller styra hur vi reser är ett allvarligt brott mot våra mänskliga rättigheter. Fri rörlighet är en förutsättning för mötesfrihet och demokrati. Den är också en förutsättning för äganderätt och marknadsekonomi”, skriver Anders Ydstedt och Kalle Bäck i den nyutkomna debattboken Ständigt på väg – om bilismens förutsättningar och framtid.

Författarna, bägge knutna till Kungliga Automobilklubben, argumenterar vältaligt för att dagens makthavare gör ett elakartat, historiskt misstag i sin ideologiskt färgade bilnegativism. Hellre än att utgå från den föreliggande verkligheten och människors faktiska behov, är den politiska trenden att försöka dirigera rörelsemönstret i samhället efter paternalistiska önskemallar om hur folket borde bete sig.

Men utvecklingen är svår att råda på. Sedan mitten av 1900-talet har bilismen ständigt ökat i omfattning. Det har aldrig rullat så många bilar på våra vägar som idag och nybilsregistreringen slår rekord.

Allt tyder på att svenskarna värderar det fria, flexibla resandet mycket högt, vill äga och köra egen bil – trots politiska beslut som syftar till att hämma och fördyra bilåkandet. Hur visorna än lyder från ovan, är det empiriskt ostridigt att människor värnar och prioriterar sin vardagliga personliga mobilitet genom den frihetsmaskin som bilen de facto är, även om det svider i plånboken. Inga tecken finns på att framtiden skulle innebära någon ändring i det avseendet.

Tvärtom lär snarare bilens attraktionskraft öka ännu mer när fordonen nu blir allt säkrare, bränslesnålare, miljövänligare, tystare och snart såväl elektrifierade som självstyrande. Konsekvenserna om politiker och aktivistiska myndigheter fortsätter missgynna bilismen kan bli ödesdigra.

Ydstedt och Bäck konstaterar bland annat att infrastrukturinvesteringarna varit eftersatta under en lång följd av år och att ”varken staten eller kommunerna planerar för den växande bilismen. Det riskerar att leda till fler olyckor, trafikkaos och utebliven tillväxt”.

Förtroendet för den representativa demokratin lär knappast heller stärkas, onekligen något att tänka på i dessa dagar av tilltagande missnöje mellan väljare och valda.