Månadsarkiv: april 2018

Lättsinnets tid är över

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/4:

Vi har en svag minoritetsregering som överlevt relativt bekvämt i fyra år tack vare kombinationen av en ännu svagare riksdag och en ekonomisk högkonjunktur, lättsinnigt eldad med minusräntor och offentlig stimulanspolitik. Glöm att det går att fortsätta på samma spår nästa mandatperiod. Verklighetens fundamenta kommer obevekligen att anmäla sig.

Allt talar för att konjunkturtoppen är nådd och tillväxtkurvorna planar ut under 2019, i värsta fall dyker om tecknen på bostadsmarknadens inbromsning utvecklar sig till en regelrätt kris. Om vi redan dopat vår ekonomi i goda tider, vad ska då tas till när det börjar kärva och luften pyser ur den uppblåsta ballongen? Rimligen blir det svårt att undvika en smärtsam avvänjningskur.

Men man behöver inte måla fan på konjunkturväggen. Det väntar ändå tillräckligt kniviga problem som politikerna omöjligen kan ducka för. Det är demografin som spökar.

Sveriges befolkning ökar väldigt snabbt. I januari 2017 blev vi fler än 10 miljoner invånare och enligt SCB:s prognoser kommer folkmängden att överstiga 11 miljoner inom blott åtta år. Andelen barn och äldre växer sig emellertid mycket större än andelen som arbetar. Det innebär en situation där allt färre måste försörja allt fler och att efterfrågetrycket på välfärdstjänster som skola, vård och omsorg skruvas upp ordentligt.

Hur tänker partierna som vill styra och ställa efter höstens val lösa den ekvationen? Riksrevisionen konstaterade nyligen att det under 2020-talet behövs drygt 20 miljarder kronor per år i ökade statsbidrag till kommunerna och landstingen bara för att behålla nuvarande personaltäthet i välfärdssektorn. Antingen kommer saftiga skattehöjningar att drabba oss framöver, vilket egentligen endast Vänsterpartiet skyltar med som en önskvärd utväg.

Eller så måste, förhoppningsvis mera realistiskt, politikerna bilda handlingskraftiga majoriteter som förmår att osentimentalt prioritera i utgiftsfloran och rationalisera verksamheterna som de ansvarar för. Sjukvårdens bysantinskt ineffektiva organisation kunde exempelvis vara en lämplig start för en genomgripande, kostnadsdämpande reformering.

Sedan är det naturligtvis fullständigt ohållbart att slösa bort skattepengar på absurt olönsamma höghastighetsbanor eller på lyxiga simhallsbyggen som i Linköping. Värnet av välfärdens kärna och statens huvuduppgift att förse medborgarna med polis, försvar och ett fungerande rättsväsende måste gå före alla partipolitiska prestigeprojekt av ringa eller ingen nödvändig nytta.

Århundradets förlustaffär

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/4:

Förra veckan åkte Miljöpartiets språkrörsduo Gustav Fridolin och Isabella Lövin på tågturné till Norrköping, Linköping och Jönköping i syfte att snacka sig varma för byggandet av höghastighetsbanor. En århundrandets tillväxtchans för vår region, har det ibland storvulet sagts av projektets lokala tillskyndare. Fridolin och Lövin gjorde dem inte besvikna.

Ett nytt höghastighetsnät genom Sverige vore en klar vinst för jobben och klimatet, utlovade språkrören entusiastiskt. Några dagar senare kom beskedet att Kristdemokraterna anslöt sig till den uppfattningen. Tidigare har även Centern gett grönt ljus för satsningen.

Men de andra två borgerliga partierna, Moderaterna och Liberalerna, är fortfarande avvisande och inom Socialdemokraterna råder tveksamhet. Infrastrukturminister Tomas Eneroth har låtit meddela att han inom kort vill ha överläggningar med Alliansen för att reda ut frågan. Ska det bli någon byggstart måste enighet råda över blockgränsen, menar han.

Även om tanken på höghastighetståg är kittlande – det är ju fräcka grejer! – får man ändå som vanlig nykter skattebetalare hoppas att den partipolitiska splittringen består och att idén begravs. Ekonomiskt är och förblir höghastighetsdrömmen vansinne att förverkliga. Retoriska pratbubblor om allehanda vinster spricker som tunna såpbubblor vid närmare granskning.

Ta gärna en titt på Trafikverkets analyser som ska ligga till grund för politikernas beslut. I en PM, daterad 23/9 2016, gjorde Trafikverket en samhällsekonomisk kalkyl för en höghastighetsjärnväg med farter upp till 320 km/h mellan Stockholm, Göteborg och Malmö.

Investeringskostnad: 403 300 miljoner kronor. Positiva effekter (vinst genom kortare restider, ökad kapacitet för godstrafik, etc): 149 900 miljoner kronor. Nettoresultat: 253 300 miljoner kronor i förlust (att summan inte går jämt upp har tydligen med någon teknisk finurlighet att göra).

Efter att den avskräckande höga minussiffran levererats började det debatteras om det inte skulle bli billigare med banor begränsade till 250 km/h. Trafikverket räknade igen och återkom med en ny PM, daterad 15/2 2018.

Investeringskostnad: 361 900 miljoner kronor. Positiva effekter: 90 000 miljoner kronor. Nettoresultat: 271 900 miljoner kronor i förlust.

Detta alternativ skulle alltså bli ännu olönsammare än de kvickare 320 km/h-banorna. Men blir en investering som går back med drygt 253 miljarder kronor mer försvarbar för det?

Att det blir så ringa utväxling på jättesatsningen som MP, C och KD vill ha förklarar Trafikverket med att ”det svenska transportsystemet är ett ’moget’ system där det i utgångsläget finns ett utbyggt järnvägsnät och även stora åtgärder får därmed en måttlig inverkan”.

Problemet med dagens svenska järnväg är att underhållet länge varit eftersatt och att kapaciteten brister. Detta som följd av otillräckliga anslag från riksdag och regering.

Samtidigt kan det ironiskt nog bollas med astronomiska summor till futuristiska höghastighetståg som garanterat blir århundradets förlustaffär. Hur vore det att istället börja vårda kapitalet som redan är nedplöjt i den befintliga infrastrukturen?

Må kungen rädda Akademien

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/4:

Senaste tiden har jag varit däckad av en hemsk värstinginfluensa. Kontakten med händelserna i omvärlden begränsade sig till radion på låg volym. En märklig följetong nådde mig genom apparaten, ett feberaktigt surrealistiskt shakespearedrama som eskalerade för varje dag.

I sjuksängens dimmiga tillstånd tenderade dröm och verklighet att flyta ihop. Uppfattade jag sakerna rätt? Alltihop föreföll lika osannolikt katastrofalt som bottenlöst ovärdigt. Men snart insåg jag att turerna kring Svenska Akademiens sammanbrott inte var satirisk radioteater – tyvärr.

Vårt lands främsta och anrikaste kulturbastion, internationellt aktad som utdelare av världens finaste litteraturpris, raserade sig själv i ett bisarrt drängslagsmål. Över vad? Anklagelser om en rad grova sexuella övergrepp och andra sjaskiga oegentligheter som en person (den så kallade ”Kulturprofilen”) med nära koppling till Akademien skulle ha begått. Affären har över 20 år på nacken. Den jäsande rötan utmynnade till sist i den fullskaliga kollaps som vi alla nu tvingats bevittna.

I november, när DN:s avslöjande om Kulturprofilen briserade i offentligheten, var jag övertygad om att den kloka och smarta Sara Danius skulle inleda det nödvändiga räfst och rättarting som Akademien behövde för att vädra ut gamla surdegar. Hon försökte uppenbarligen.

Resultatet blev att Danius, som den första kvinnliga ständiga sekreteraren i Akademiens historia, desavouerades och hennes reformsinnade gelikar kördes över. Den infama avrättningen av Danius som Horace Engdahl, en intellektuell jag annars högt beundrar, begick i Expressen är talande för det kvävande dysfunktionella klimat som utvecklats mellan denna upphöjda olymps väggar. Det går knappast att klandra ledamöterna som lämnat.

I sammanhanget bör man minnas att Gustaf III instiftade Svenska Akademien som en radikal organisation. Jämlik, upplyst och oberoende. Felet är inte Akademiens konstruktion, utan sveket mot andan som Gustaf III menade att den skulle verka i och som Sara Danius – vad jag förstår – ämnade föra vidare in i vår tid. Paradoxalt kan tyckas var Akademiens majoritet för lite trogen arvet från sitt 1700-tal och oförmögen till uppdaterandet av dess ideal till 2018.

Det måste stå klart att Horace Engdahl et consortes har gjort våld på det berömda valspråk som Gustaf III slog fast för Akademien: snille och smak. Med ”snille” avsågs rik talang och flödande begåvning. ”Smak” ska i modernt språkbruk uttydas som högklassig omdömesförmåga.

Poängen med Gustaf III:s devis var att snillet ska modereras och balanseras av smaken. På förtroendet att ledamöterna kan leva upp till detta, vilar ytterst den unikt fria ställning i samhällslivet som kungen generöst gav Akademien, kodifierat i stadgarna anno 1786.

Vad har vi sett prov på under dessa veckor som gått? Att föreningen av snille och smak, begåvning parat med ädelt omdöme, otvivelaktigt blivit en akut bristvara. Konsekvensen är en sprängd Akademie med förskingrad legitimitet. Det är en tragedi av episka mått som kräver extraordinära åtgärder.

Som högste beskyddare har Carl XVI Gustaf därför all anledning – rent av en skyldighet – att slå näven i bordet. Rejält. Monarken borde upplösa den kvarvarande kretsen och utse en helt ny skara att besätta de aderton stolarna.

Problemet med statsmedia

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/4:

Varför ska staten driva ett eget medieimperium? Den frågan diskuteras märkligt nog sällan. Förvånansvärt få vänder sig emot att statsmakten tagit sig uppdraget att förse svenska folket med journalistik, samhällsrapportering, kultur och underhållning genom sina public service-bolag.

Man kan säga att dessa bolag är en viktig del av samhällets intellektuella infrastruktur och bidrar till att trygga demokratin. Man kan lika gärna säga motsatsen. Just för att garantera ett fritt och vitalt intellektuellt klimat, liksom en robust demokrati, är det viktigt med en brandvägg mellan den statliga sektorn och den mediala sfären.

I mörkare tider kan förekomsten av en dominerande statlig mediejätte i etern bli ett farligt instrument i en mindre nogräknad regims händer. Exempel på det ser vi redan i Östeuropa. Ryssland ska vi bara inte tala om. Men det kan väl aldrig hända i vårt upplysta land?

Fundera på vad det skulle betyda om Sverigedemokraterna, som regelmässigt hävdar att public service är notoriskt vänstervridet och missgynnar partiet i sin bevakning, fick regeringsansvaret för kulturpolitiken inkluderat SVT, SR och UR.

Blotta existensen av statsmedia är också ett marknadsintrång, vilket försvårar situationen för enskilda medieföretag och minskar konkurrensutrymmet för kommersiellt finansierad kvalitetsjournalistik. Det borde oroa vänner av mångfald och gör i förlängningen att civilsamhällets motståndskraft blir svagare, om olyckligare dagar skulle drabba oss.

Runt 7,7 miljarder kronor årligen drar Radiotjänst in via licensavgifterna för public service-verksamheten. Vad hade inte privata mediebolag kunnat göra för dessa väldiga resurser – pengar som statsmedia istället suger åt sig från konsumenternas plånböcker.

Nu vill regeringen dessutom skrota TV-licensen och övergå till skattefinansiering. Det innebär att public service, osminkat uttryckt, tillförsäkras medel genom statens våldsmonopol. Även du som är ointresserad av SVT:s utbud tvingas böja knä och pröjsa för tjänster som inte önskas. Annars kommer polisen med batongen.

”När vi betalar för public service då investerar vi i vår demokrati”, menar kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Det är faktiskt inte så självklart.

En anständig diplomat?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/4:

Han var otvivelaktigt en stjärna, Sverker Åström. Alltid lika elegant, mycket kultiverad, rikt begåvad. Ett charmerande salongslejon. Ett underbarn till diplomatisk topptjänsteman. Men också: en utpräglad lakejnatur, en maktens och tidsandans följsamme dräng, en finkostymerad moralisk amöba.

Den kombinationen gjorde Sverker Åström (1915-2012) som klippt och skuren till att under kalla krigets decennier axla en framträdande position i svensk utrikespolitik. Något direkt inflytande över kursriktningen hade han inte.

Åström blev en viktig profil genom sin slipade förmåga att servilt uttolka – och närmast personifiera – den säreget folkhemska neutralitetsdoktrin, vilken skapades av Östen Undén (olycksaligt mäktig utrikesminister 1945-62) och fullföljdes av Olof Palme.

Sverker Åström var deras devota språkrör, ständigt beredd att rycka ut med tillkrånglade formalistiska utläggningar för att rättfärdiga och förgylla den utrikespolitiska linje som hans socialdemokratiska herrar lade fast. Inte sällan spelade Åström rollen som heligare än påven när det gällde att offentlighet motivera undfallande manövrar mot Sovjetimperiet, moraliserande angrepp på USA, eller Sveriges dogmatiska bekännelse till FN-systemet.

Han bidrog energiskt till att ge neutraliteten ideologiska dimensioner som tog sig miserabla värderelativistiska uttryck i debatten.

Illustrativt för hur det kunde låta var när FP-ledaren Bengt Westerberg i januari 1986 ifrågasatte neutralismens primat. Westerberg förklarade frankt att han inte kände till att två demokratier någonsin startat krig mot varandra. Den viktigaste insatsen för en varaktig fred vore därför en demokratisering av Sovjetunionen.

Dessa påpekanden kan tyckas självklara och banala idag. Då var det som att svära högt i kyrkan. Naturligtvis var Åström snabb att fördöma.

Han hävdade att Westerbergs uttalanden gjorde våld på avspänningspolitiken och Helsingsforsavtalet 1975, som formellt bekräftade gränserna i Europa efter andra världskriget, och att Sverige inte hade rätt att lägga sig i Sovjets ”inre angelägenheter”. Med några spetsfundiga paragraftolkningar försökte Åström alltså tysta dem som tog sig till att belysa avgörande samband mellan frihet, fred och demokrati.

Olof Palme var näppeligen missnöjd med sin hantlangares fingerfärdighet i den svenska neutralitetslärans skolastik. Han hade själv, inte långt innan Åströms uppläxande av Westerberg, gått till rasande angrepp på Moderaterna för att partiet önskat frihet åt de av kommunisterna förtryckta folken i Östeuropa.

Palme röt om reaktionär ”korstågsanda” och att Sverige minsann inte sysslande med ”anti-sovjetism”.

Som statsminister ville Olof Palme framställa neutraliteten som ”helt ortodox”. Men säkerhetspolitiskt var den ett bländverk. Bakom fasaden bedrevs ju hela tiden ett hemligt militärt samarbete med USA och Nato. När det kom till kritan ville den socialdemokratiska regeringen inte ta risken att Sverige skulle ställas ensamma mot Sovjet i händelse av konflikt.

Var Sverker Åström insatt i detta hycklande dubbelspel? Föranledde det möjligen honom att gå Moskvas ärenden rent av? Under flera år var Åström misstänkt av Säpo som en rysk mullvad på UD, så misstänkt att Tage Erlander fortlöpande informerades om spaningarna.

I en ny biografi, Diplomaten (Weyler 2018), försöker Anders Sundelin lösa denna gåta – en av många i Sverker Åströms omsorgsfullt tillknäppta livshistoria. Onekligen finns graverande indicier. Uppgifter från avhoppade KGB-agenter. Suspekta kopplingar till den ökände landsförrädaren Stig Wennerström. Skumt umgänge med sovjetiska ambassadkontakter i Stockholm.

Men allt förblir dimmigt, skugglikt, undflyende. Inga bevis. Trådarna synes upplösas i ett mystiskt töcken. Sundelin skriver rafflande. Men utan att kunna komma åt Säpos hemligstämplade arkiv kvarstår frågetecknen.

Kanske var det främst Åströms homosexuella läggning som triggade Säpos granskning av honom? Idag en komplett trivial sak, dock förbluffande länge något som ansågs komprometterande för uppsatta personer i staten (först 2003 valde Åström att offentliggöra sin homosexualitet och blev en populär gayikon på kuppen).

Sundelin har även svårt att tränga igenom ridåerna som ligger täta över Sverker Åströms universitetsår på 30-talet, då han var medlem i den högerextremistiska antisemitiska organisationen Sveriges nationella förbud, och fick stipendium för att studera på två höggradigt nazifierade lärosäten i Hitlertyskland. Hur allvarligt ska man tolka denna ungdomliga träskvandring?

Vittnesmål ger föga besked och arkivmaterialet är magert. När Åström på ålderns höst konfronterades med avslöjandet om sitt nazivänliga förflutna mindes han antingen inget alls, eller gav undvikande och starkt vilseledande svar. Anders Sundelins berättelse har därvidlag inte mycket mer att tillföra än det vi redan vet.

Men det räcker att läsa Sverker Åströms egna memoarer Ögonblick (utökad utgåva 2003) för att begripa vilken slags stjärna han var. Många namn vindlar förbi i bokens voluminösa persongalleri. Dock inte ett ord om Raoul Wallenberg, vår mest berömde och uppskattade svenske diplomat någonsin. Hans räddning av tiotusentals judar undan nazisternas förintelsemaskineri i Budapest 1944 nämns inte. Ej heller efterföljande och skamligt bristfälliga svenska försök att få klarhet i Wallenbergs öde.

Är det en slump? Knappast. Raoul Wallenbergs personliga hjältemod var sprunget ur hans bergfasta övertygelse om nödvändigheten av att försvara fundamentala civilisatoriska värden i en mörk tid. Kontrasten till Sverker Åströms välutvecklade opportunism kan inte bli skarpare.

Slående i memoarerna är hans anti-amerikanism och Israelfientlighet. Det är som om USA var det största problemet i Åströms värld – inte hoten från skurkstater, tyranniernas besatthet av massförstörelsevapen, eller den islamistiska fundamentalismens hatiska ideologi och ohämmade brutalitet.

Avskyn mot Mellanösterns enda demokrati blottlägger haveriet. Han anklagar vildsint den judiska staten för ”rasism”, ”etnisk rensning” och påstår att Israel vill upprätta ett apartheidsystem för att hålla palestinierna nere. Det var inte första gången hans Israelhat flödade. I en famös DN-artikel 2002 menade han att Israel ägnade sig åt ”en sedan länge pågående statsterrorism” och manade till handelsbojkott med orden: ”Att icke köpa israeliska varor är väl nu en självklarhet för varje anständig människa”.

Åström hade mage att tala om anständighet! Mannen som sedan sina studier i Tredje riket gjort sig en karriär på att i den undénska neutralismens namn sudda ut motsättningarna mellan demokrati och diktatur!

Vad säger det om Sverige att Sverker Åström kunde bli en sådan bemärkt och omhuldad tjänare åt den socialdemokratiskt dominerade statsapparaten?

Må vi aldrig igen hamna i det utrikespolitiska förfall som han representerade.