Månadsarkiv: januari 2018

Försummelsens politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/1:

Midskeppets västra vägg på Riddarholmskyrkan i Stockholm, där våra kungar sedan medeltiden är begravda, har en inskrift på latin med ord av den katolske biskopen Johannes Magnus (född i Linköping 1488, död i Rom 1544) som förkunnar vad som orsakat, orsakar och kommer att orsaka Sveriges olyckor. Bland annat ”contemptus legum” och ”negligentia communis boni”, vilket betyder ”förakt för lagarna” respektive ”försummelse av det allmänna bästa”.

I preventivt syfte hade det inte skadat om Johannes Magnus varit mera levande i sinnet hos rikets styrande, ty hans anspråk på tidlös relevans har onekligen fog för sig. Valåret 2018 framstår han som brännhet aktuell.

Föraktet för lagarna har nått en alarmerande nivå. Gängkriminalitetens utbredning är ett allvarligt samhällshot, det råa våldet med skjutningar och handgranater ökar i förskräckande omfattning, den senaste statistiken över brott mot enskild person (som rån, misshandel, sexuella övergrepp) visar deprimerande höga siffror. Föga förvånande finns en tilltagande oro bland svenskarna att drabbas av brott och mest oroliga är kvinnor, enligt en färsk undersökning från Brottsförebyggande rådet.

Hand i hand med ”contemptus legum” går ”negligentia communis boni”. Försummelsen av det allmänna bästa visar sig inte bara i rikspolischefen Dan Eliassons episka misslyckande att leverera efterfrågad trygghet på gator och torg, utan främst i ansvariga politikers mångåriga oförmåga att få rätsida på den dysfunktionella polisorganisationen med dess skandalöst ineffektiva myndighetskultur.

”Det vi gör nu borde vi ha gjort för femton, tjugo år sedan faktiskt, både mot vapen och de grova brotten”, säger justitie- och inrikesminister Morgan Johansson i finska Hufvudstadsbladet (16/1) och hänvisar till skärpta strafflagar och större polisanslag.

Det må låta prima, men den verkliga försummelsen är ju att förvaltningspolitisk. Vad hjälper strängare straff och mer pengar om kärnproblemet sitter i polisbyråkratin? ”Nästan alla brottstyper ökar”, konstaterade nyligen kriminologen Manne Gerell i Expressen (26/12) och framhöll vidare vad forskningen visat: ”Ju högre risken är att åka dit desto färre brott blir det. När det gäller hårdare straff däremot har det generellt ingen större effekt”.

Olyckligtvis är polisen inte tillräckligt bra på att fånga bovarna och utreda brotten. Olyckligtvis är politikerna inte tillräckligt bra på att reformera polisväsendet i den riktningen. Till olycka för Sveriges folk.

En apart försvarskonflikt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:

Okej, med risk för en tröttande återupprepning av ett slitet konstaterande. Det var ett gigantiskt misstag, en mer än lovlig naiv dumhet, att lättvindigt inteckna den eviga fredens välsignelser och prioritera bort nödvändigheten av en militär förmåga att skydda riket åren efter kalla krigets slut.

Vi vet detta nu, varenda seriös politiker från partierna som deltagit i de tidigare röda och blåa nedrustningsregeringarna inser det. Världen blev inte – denna gången heller, suck! – något frihetligt Woodstockparty där alla dansar kärvänligt med blommor i håret till mysig musik av Crosby, Stills, Nash & Young. Putin ville inte vara med på festen, han hade andra planer och solen gick i moln över Europa.

Men eftertankens kranka blekhet förlamade ändå inte det politiska beslutsfattandet i Sverige när det sent om sider stod övertydligt klart att illusionerna spruckit som såpbubblor och verkligheten bankade allt hotfullare på folkhemmets ytterdörr.

När Löfvenregeringen trädde till 2014 fick vi äntligen en kraftfull försvarsminister i Peter Hultqvist. Närmare livlinan Nato än han tagit oss går inte att komma, utan att bli formell medlem. Vårt eget försvar, som moderatfirman Reinfeldt och Borg sorglöst lämnat i spillror, började få ökade anslag – även om mycket mer pengar över tid behövs för att täcka rådande brister. De väpnade förbanden betraktas i alla fall inte längre som en budgetmässig gökunge som ska svältas ut.

Även civilförsvaret, i praktiken utplånat, ska rustas upp igen. Myndigheten för psykologiskt försvar gör comeback. En ny upplaga av den klassiska skriften ”Om kriget kommer” skickas snart ut till alla hushåll. Och så vidare.

Visst kan en otålig försvarsvän finna åtskilligt övriga att önska, men trots allt: det väsentliga med Löfvenregeringen är kursomläggningen, signalen om allvar, viljeinriktningen att i ett mörknande läge värna Sverige och göra det i intim samverkan med Nato, USA och Finland. Den borgerliga oppositionen vill gå längre. Annars är enigheten om den inslagna, övergripande linjen betryggande. Eller var.

Ty varför sträcker sig Socialdemokraterna plötsligt efter självdestruktionsknappen och sätter förtroendet för sin ledning av återuppbyggnadsarbetet i säkerhetspolitiken på spel? Regeringsdugligheten på detta för nationen avgörande område framstår idag som satt i gungning.

Utrikesminister Margot Wallström blåser till strid mot Nato genom att förorda Sveriges anslutning till FN:s konvention om globalt kärnvapenförbud och får medhåll i kravet av vice statsminister Isabella Lövin (MP). Den stackars Hultqvist lämnas därmed att förklara hur detta skulle vara förenligt med fortsatt Nato-samarbete, om vi vägrar godta kärnvapenavskräckning som essensen i västalliansens försvarsstrategi.

Roligt är det heller inte för S-ledamöterna i försvarsberedningen, som skrivit sig samman med de borgerliga i analysen om att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Men ett sådant angrepp meddelade Margot Wallström och Stefan Löfven tjurigt i helgen att de håller för osannolikt. Överkörningen av försvarsberedningen gjorde förstås Allianspartierna förbannade.

Vilken apart situation. I försvars- och säkerhetspolitiken har alltså Socialdemokraterna på kort tid lyckats skapa konflikt inom sin regering, i det egna partiet, med borgerligheten och – som kronan på verket – med Nato. Stefan Löfven & Co har uppenbarligen kroknat och tappat greppet. Det blir nog bäst för alla att Ulf Kristersson tar över ratten i höst.

Lägg ner nollvisionen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/1:

Den svenska visionen om ett narkotikafritt samhälle har ett förkrossande starkt stöd i folkopinionen, visar en rykande aktuell Sifoundersökning. Närmare 90 procent anser att målet är bra och över 80 procent är motståndare till att avkriminalisera bruket av narkotika (SvD 11/1).

Signalen om vad den breda allmänheten tycker kan inte missförstås. Ordning och reda! Bort med knarket! Inget flummande! Det är en utmärkt grundhållning. Problemet är bara att den bedrivna repressiva narkotikapolitiken med sin nollvision kraschat mot verkligheten som en mänsklig katastrof och ett intellektuellt haveri.

EU:s narkotikabyrå, EMCDDA, konstaterade 2015 att endast Estland har högre direkt narkotikadödlighet (till följd av överdoser, etc) än Sverige i unionen och att våra dödsfall tredubblats sedan 2006 – från 210 till 618 personer i åldersgruppen 15-64 år.

Den senaste statistiken från Folkhälsomyndigheten tyder dock på en nedgång till 543 döda under 2016, men den siffran är förstås fortfarande alarmerade och internationellt framstår Sveriges traditionella linje om hårda tag som alltmer isolerad.

FN har exempelvis kritiserat svensk narkotikapolitik som oförenligt med de mänskliga rättigheterna, eftersom missbrukare nekas vård på jämlika villkor och att vi hellre jagar dem med polis än erbjuder skademinimerande åtgärder (”harm reduction”). Men helt hopplöst är det inte.

En viss uppmjukning har faktiskt skett sista tiden. Sprutbytesprogram har blivit vanligare, liksom utskrivning av substitutionsklassade läkemedel, vilket åtminstone delvis torde förklara att det stora antalet dödsfall minskat något. Borde inte den vägen vara värd att gå vidare på och sätta vetenskapen före ideologin?

I vårt grannland Norge beslutade regeringspartiet Høyre förra året att göra just detta. Det handlade inte om hippieartad drogliberalism och legalisering av narkotikan, om någon nu tror det.

Utan om att avkriminalisera missbrukarna och att satsa på forskningsbaserade behandlingsmetoder och förebyggande insatser. Syftet är att rädda liv och att möjliggöra återgången till en socialt dräglig tillvaro för människor som fastnat i drogträsket. Moralpredikningar och batonger hjälper bevisligen föga därvidlag.

Den insikten har också börjat sprida sig över blockgränsen bland svenska politiker. Enligt en kartläggning i SvD 10/1 har flera riksdagsledamöter inom S, M, L, V och MP fronderat mot den egna partilinjen, argumenterat för en humanare narkotikapolitik och även noterat framgångar. Det är ett gott tecken på att förnuftet vinner mark till sist.

Ett narkotikafritt samhälle kan låta behjärtansvärt och riktigt. Men det är en utopi. Och som det brukar gå med att försöka göra verkstad av utopier har konsekvensen blivit ett förskräckligt kostsamt misslyckande.

Leve anspråkslösheten

Publicerad den av
Svara

Kan det vara så, suckade han, att de starkaste och djärvaste idealisterna varit de värsta fienderna till det mänskliga framåtskridandet istället för dess största främjare? Att enkla människor med sin anspråkslösa vana att inte lägga sig i andras affärer kommer att stå högre inom den himmelska hierarkin än alla de övermodiga själar som armbågat sig in bland massorna och nödvändigt velat frälsa dem?

– Sinclair Lewis, Sånt händer inte här, 1935.

Stadens pärla på spel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/1:

I Hasse och Tages rapsodiska debutfilm Svenska bilder från 1964 (tillkommen på initativ av Ingmar Bergman!) finns en väldigt skojig sekvens som driver gäck med den inflyttade storstadsmänniskans nostalgiska längtan till sin idylliska lilla hemort. Men verkligheten där bakom de pittoreska fasaderna är allt annat än oskyldigt bedårande, får vi veta.

I rådhuset torteras misstänkta felparkerare, sybehörsaffären är egentligen en bordell, den fryntlige köpmannen i diversehandeln langar narkotika och tre förtjusande damer som i själva verket är samvetslösa gangstrar rånar honom brutalt. Ack, ingenting är vad det till synes vara.

Se filmen (finns på DVD) och ni kommer att känna igen er! I miljön, alltså.

Just detta avsnitt är nämligen inspelat i Gamla Linköping. Vilket i sig kan tolkas som en ironisk blinkning av den Linköpingsbördige regissören Tage Danielsson, ty han visste ju att denna vår vackra bebyggelseoas som minner om svunna tider i grunden också är ett fejk. Precis som motsvarigheten Skansen i Stockholm.

Och det bör vi hjärtligt tacka S-politikern Lennart Sjöberg för, som på 1940-talet – understödd av Correns chefredaktör Ebbe Johnsson – tog initiativet till att rädda en mängd äldre hus i centrum undan hotande rivning genom att sonika flytta dem till Vallaområdet. En förträfflig idé som bevarande, återskapade och levandegjorde det lokala historiska kulturarvet som annars riskerade att skatta åt förgängelsen i den framrusande modernismens spår.

Men vad ska nu hända med friluftsmuseet Gamla Linköping? Det kostar att hålla hela härligheten igång och det skattefinansierade underhållet är eftersatt. ”Vi måste börja prata på allvar om Gamla Linköping. Vi kan inte ha status quo mycket längre”, sa kultur- och fritidsnämndens vice ordförande Lars Vikinge (C) till SR Östergötland i måndags.

En utredning med olika framtidsmodeller har tagits fram av museichefen Tina Karlsson. Ett av hennes alternativ är att utveckla Gamla Linköping till en avgiftsbelagd nöjespark. Ett annat är att skrota museiverksamheten och låta Gamla Linköping bli en stadsdel i stil med Norrköpings Knäppingsborg.

Enligt kultur- och fritidsnämndens ordförande Cecilia Gyllenberg Bergfasth (MP) verkar emellertid stämningarna bland politikerna luta åt upprustning av det befintliga friluftsmuseet, eventuellt med satsning på fler publikdragande evenemang. Fast då krävs större löpande anslag ur kommunkassan, vilket obevekligen tar pengar från andra ändamål – som välfärden vars nota blir allt digrare. Är Linköpingsborna villiga till den prioriteringen? Eller skulle ett Knäppingsborgsscenario vara värt att överväga?

Politik är vilja, hävdade Olof Palme i ett klassiskt uttalande. Men det är snarare att välja, sluta otacksamt gråa kompromisser och motvilligt tvingas fatta obekväma beslut som gör det egna partiets anhängare besvikna och motståndarna topp tunnor rasande. Förståelsen för politikens villkor och avvägningar lämnar tyvärr en del övrigt att önska.

Kanske vore det just därför lämpligt att göra Gamla Linköping till en fråga i den lokala valrörelsen och prata allvar direkt med väljarna om alternativen som står till buds. Möjligen kan ur denna diskussion även födas en ännu bättre framtidsplan för Lennart Sjöbergs förnämliga pärla till skapelse.