Månadsarkiv: november 2017

Dagens Rådström

Publicerad den av
Svara

En av följderna med att bli vuxen och sluta dricka sprit är att man tröttnar på sina egna monologer. Särskilt de föreställande. De, där man upplever sig själv i en annan situation än den man befinner sig i. O ljuvligheters ljuvlighet när man ägde tusen francs och kastade sig i en taxi vid Etoile och åkte nedåt Concorde tillbakavräkt och plötsligt var någon. Någon vem som helst. Det var bara att välja. Hela världen stod öppen. Sen kunde man ju betala och stiga ur.

– Pär Rådström, Den korta resan, 1963.

Rädda EU från vänsterns sociala ambitioner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:

Molnen hänger tunga över EU-samarbetet. Ungern och Polen är på glid mot en auktoritär utveckling. Spanien är skakat av Katalonienkrisen. Brexitförhandlingarna är en malande huvudvärk och Storbritanniens premiärminister Theresa May är så försvagad efter Tories katastrofval att hon knappast överlever året ut.

Även EU:s viktigaste ledare Angela Merkel är skadeskjuten av väljarna och har problem att få ihop en ny regering i Tyskland.

Och som grädde på moset är Frankrikes president Emmanuel Macron ivrig att sätta EU på snabbspåret mot ännu mer överstatlighet, ljuv musik i öronen på kommissionens ordförande Jean-Claude Junker och hans fartblinda kompisar i Brysselbyråkratin som nu ser chansen att flytta fram sina maktpositioner ordentligt när de äntligen slipper bromsas av britterna.

Naturligtvis är det fullkomligt huvudlöst och riskerar bara ytterligare att äventyra EU-projektets legitimitet. Det finns inget folkligt mandat för att göra unionen till en svällande, superstatsliknande federation där Bryssels ansiktslösa mandariner tar större kommando över medborgarnas vardagsvillkor.

Att spä på det redan bekymmersamma demokratiska underskottet hotar att skapa en motreaktion i form av ökad trångsynt nationalism, som kan ge EU en mycket allvarlig knäck. Vladimir Putin, vars mål är rysk dominans genom att söndra och härska, skulle förstås bli själaglad.

Inte minst därför måste man fråga sig om Stefan Löfven egentligen begriper vad han sysslar med. Helgens EU-toppmöte i Göteborg, som Löfven stod stolt och troskyldig värd för, blev en oroväckande seger i Macrons och Junkers favör. Undertecknandet av principdeklarationen för en ”social pelare” i EU är rena jackpotten för deras överstatliga ambitioner och öppnar dörren för Bryssel att kapa åt sig politikområden som hittills varit medlemsländernas sak att besluta om.

Ett EU med slagsida åt vänster som börjar intervenera också på det sociala planet leder ofrånkomligen till kraftigare centralism, förvärrat elitstyre och hårdare beskuren nationell handlingsfrihet.

Det är både farligt och sällsynt illa tajmat. När Löfven vandrar på socialt rättighetskorståg i armkrok med Emmanuel Macron och Jean-Claude Junker bidrar han i själva verket till att tända en splitens stubintråd i EU-bygget.

Unionen är värd ett bättre öde.

Maktens kulturanalfabeter

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/11:

När Ingrid Dahlberg var VD för Stiftelsen Ingmar Bergman försökte hon ragga privata sponsorpengar till bevarandet av den världsberömde filmskaparens konstnärliga arv. Resultat: noll kronor. ”Det svenska näringslivet verkar ointresserat av kultur. Många som vi pratat med säger dessutom att Bergman inte passar in i deras profil”, suckade hon.

En tragisk iakttagelse av företagssfärens begränsade bildningshorisont, men spelar det någon roll om börsbolagens högdjur skyr det kulturella fältets salonger?

För några år sedan noterade kulturjournalisten Jan Gradvall: ”I Paris drar affärsmän lott för att slippa äta lunch med svenskar. Ingen vill äta lunch med svenska affärsmän eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett nån konst och ingen har nån religion”.

Äldre stammens direktörer var annorlunda, ännu präglade av den klassiska borgerliga fostran som förr var självklar. Till dem hörde Handelsbankens legendariske chef Jan Wallander, som till skillnad från sina konkurrenter aldrig behövde tigga några statliga stödmiljarder när den övriga svenska banksektorn stod på ruinens brant i 90-talets början.

Publicisten Bo Strömstedt skrev: ”Att Svenska Handelsbanken i 80-talets spekulationsyra höll huvudet kallt berodde inte minst på att Jan Wallanders huvud var kallt. Kan det också ha berott på en banktradition där humanistisk läsning, humanistiskt intresse – hos Wallander liksom hans företrädare Tore Browaldh – skapat kunskap och fantasi om den mänskliga natur där också bankaffärer tar sin början?”.

Den som tvivlar på de sköna konsternas betydelse torde ha skäl att fundera ännu ett varv. Om det brister i dagens svenska näringsliv, är heller inte tillståndet inom den nuvarande politikerkåren så värst imponerande. Olof Palme var en briljant retoriker som hämtade mycket av sin inspiration ur litteraturens mästerverk. Samma sak med Göran Persson. När man hör Stefan Löfven är frågan om han någonsin öppnat en bok.

Det hade dock Fredrik Reinfeldt. Under sin statsministerperiod redovisade han Camilla Läckberg som sin favoritläsning på semestern, vilket i europeiska kulturländer som Frankrike eller Tyskland omedelbart skulle göra honom seriöst ifrågasatt som kvalificerad för högre ämbeten.

För att inte tala om vad konsekvenserna där skulle blivit om en partiledare klappat igenom som KD:s Ebba Busch Thor i torsdagens Aktuellt. Hon förordade en nationell litteraturkanon i skolan, inte minst för nyanlända barns skull. Men avslöjades själv inte kunna identifiera författarna till Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen – samtliga epokgörande verk i svensk skönlitteratur.

Att varken ha koll på Selma Lagerlöf, August Strindberg eller Klas Östergren och samtidigt göra anspråk på att styra riket? Det är faktiskt ett problem.

Ett land med en offentlighet av makthavare utan djupare orientering i kultur och humaniora ger inte bara en sämre, ytligare och mindre insiktsfull samhällsdebatt. Det är som att befinna sig ombord på ett oceangående fartyg med en besättning av söndagsseglare som inte förstår elementens komplexitet. Hur välgrundade blir då besluten som tas om kursen, särskilt i hårdare väder?

Vår man i Harare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/11:

Enligt svensk politisk dogm ska en procent av BNI, bruttonationalinkomsten, gå till bistånd. Tack vare högkonjunkturens feberheta ekonomi kommer därför Sverige att nästa år slå rekord. I S/MP-regeringens budget för 2018 anslås hela 43 miljarder kronor till det internationella utvecklingsbiståndet.

Sida är att gratulera. Det är mer pengar än någonsin förr. En imponerande solidaritetsuppvisning, som vi väl har råd att kosta på oss till mindre lyckligt lottade människors fromma?

Problemet är att ett mekaniskt och godtyckligt satt utbetalningsmål inte garanterar att biståndsmedlen används effektivt och ansvarsfullt, snarare tvärtom. Det kan aldrig vara klokt att fokusera på mängden pengar, istället för vad som faktiskt görs med dem.

I den offentliga förvaltningen har biståndsbyråkratin sedan 70-talet i stort sett varit en skyddad verkstad. Den som dristar sig till att ifrågasätta dess prioriteringar och existensberättigande hamnar lätt i skurkfacket som en rå, hjärtlös och egoistisk högertyp. Bäst att tiga således, särskilt om man är en opinionskänslig politiker.

Men vad har flera decenniers ackumulerad mångmiljardrullning i statligt bistånd åstadkommit för att bekämpa fattigdomen och få världen att bli bättre? Deprimerande lite. Välstånd skapas inte genom allmosor. Beprövad erfarenhet visar att fri internationell handel och rörlighet har enormt större betydelse.

Allt bistånd är förvisso inte bortkastat och även Sida gör värdefulla insatser. Chockerade mycket skattepengar har dock under årens lopp försvunnit i projekt som varit direkt kontraproduktiva, för att inte säga skamligt orättfärdiga.

Ett av de värsta exemplen är hur Sverige medverkat till att bygga upp Robert Mugabes socialistiska, skendemokratiska skurkvälde i Zimbabwe. Den nu 93-årige despoten tycks i skrivande stund vara på väg att avsättas efter en intern maktkamp i hans parti Zanu-PF. Men minns att Mugabe länge betraktades som vår man i Harare, gödd med bistånd som hjälpte honom att befästa det vanstyre han inledde 1980.

Folket i den tidigare brittiska kolonin Rhodesia nekades möjligheten till en framtid i frihet. Det har aldrig förekommit ett enda val sedan Zimbabwes självständighet som inte den Mao Zedong-dyrkande marxist-leninisten Robert Mugabe stulit.

Oppositionella rensades ut, tystades, mördades. Ökänd är massakern 1983 i Matabeleland, en del av Zimbabwe där omkring 15 000 verkliga eller påstådda anhängare till Mugabes politiska rival Joshua Nkomo brutalt slaktades. Nkomo klarade livhanken, men gick i landsflykt. Terrorn pågick under hela 80-talet, vilket både Sida och svenska UD kunde konstatera.

Ändå var det inget tal om att avbryta biståndsflödet. 1989 gjorde statsminister Ingvar Carlsson (S) ett officiellt statsbesök hos Mugabe, höll honom kärvänligt i handen och förkunnade att ”Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra”. Moralisk kollaps är bara förnamnet.

Fortfarande ges bistånd till Zimbabwe. Sida bedyrar numera att pengarna slussas förbi den kleptokratiska våldsregimens giriga fingrar. Fast vem vågar lita på det i ett av de mest korrumperade, eländigaste länderna som går att hitta kartan?

Zimbabwe kallades en gång ”Afrikas kornbod” och hade goda ekonomiska förutsättningar. Det som Mugabe lämnar efter sig är ett genomruttet, urfattigt ruckel. Så kan bistånd från svenska skattebetalare också användas.

Ingvar Carlsson och Robert Mugabe, februari 1989.

Vad får friheten kosta?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:

LSS-reformen är den största frihetsreformen som genomförts i vårt land i modern tid, har Liberalernas partiledare Jan Björklund förklarat. Stora ord. Men för människor med svåra funktionsnedsättningar finns tveklöst täckning. Rätten till personlig assistans innebar en individuell självständighetsrevolution i den dagliga livsföringen som gjorde tillvaron värdigare, rikare, humanare.

Reformen drevs igenom av Björklunds företrädare Bengt Westerberg under dennes period som socialminister i det tidiga 90-talets borgerliga Bildtregering. Det fanns dock ett inbyggt aber som på längre sikt fått hela konstruktionen att gunga. LSS var rejält, och förmodligen medvetet, underfinansierad.

Minns att Sverige då genomled en svår ekonomisk strukturkris som blev rena stålbadet. Westerberg hade därför sannolikt aldrig fått riksdagen med på noterna om han inte, i den goda sakens namn, slirat en del på kalkylerna. 1993 beräknades LSS kosta 2,7 miljarder. I verkligheten kom beloppet att fördubblas de första åren, efter millennieskiftet började kostnadsutvecklingen skena och närmade sig 30-miljardersvallen 2016.

Men S/MP-regeringen drog i bromsen, signalerade till Försäkringskassan att vara mer återhållsam med beviljande av assistanstimmar och nyligen föll en dom i Högsta förvaltningsdomstolen som tolkades snäva in utrymmet ytterligare. Det försämrade villkoren mötte massiv och förståelig kritik.

Tusentals människor i behov av personlig assistans drabbades av neddragningarna, deras vardag blev genast påtagligt mörkare och oförutsägbarare. Friheten som staten garanterat dem genom LSS-reformen verkade inte längre vara mycket att lita på.

Men under tisdagen meddelade det ansvariga statsrådet Åsa Regnér att regeringen stoppar Försäkringskassans sparknivar i väntan på att den tidigare tillsatta LSS-utredningens översyn av lagen blir färdig. Det synes rimligt och anständigt. Framöver måste dock regelverket göras tydligare, liksom styrningen och kontrollen förbättras, så att intentionerna bakom LSS inte förvanskas.

Det är ingen hemlighet att oseriösa assistentbolag blivit en guldgruva för kriminella element. Systemet läcker som ett såll. Fusket med oriktigt utbetalade assistentersättningar uppskattas till mellan 3 och 4,5 miljarder kronor årligen (Fokus nr 45/2017).

Detta omfattande, hjärtlösa och cyniska bedrägeri på bekostnad av en av det svenska samhällets mest utsatta grupper är givetvis fullständigt oacceptabelt och kan inte fortgå. Åsa Regnér medger själv, om än försiktigt formulerat, att myndigheternas hantering av skattepengarna lämnat en del övrigt att önska: ”Det är viktigt att säkerställa att medlen går till rätt personer och inte till saker som det är inte är tänkt” (TT 14/11).

Men det största problemet är politiskt och ligger kvar oförlöst sedan Bengt Westerbergs dagar. Sverige ska ha höga ambitioner när det gäller omsorgen om personer med funktionsnedsättningar. Fast hur höga? Svaret kräver ofrånkomligen en prislapp, även om det låter rått. Den offentliga kassan är ju begränsad och politik är inte enbart att vilja. Politik är snarare att välja, att kunna prioritera bland mängder av trängande behov och önskemål.

Frihetsreformen LSS sjösattes till en orealistisk låg kostnad och sprängde snart alla budgeterade ramar. Vad ska gälla? Riksdagen är tvungen att tömma den bittra kalken och göra en hållbar avvägning mellan ambition och anslag.

Döbelnsmedicin, nej tack!

Publicerad den av
Svara

 

Skrivit i Corren 14/11:

”Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, / Jag måste upp, om jag i graven låg”, säger den sjuke Georg Carl von Döbeln inför slaget vid Jutas – enligt Johan Ludvig Runebergs klassiska diktverk Fänrik Ståls sägner om finska kriget 1808-1809.

Desperat utropar den svenske fältherren, ivrig att avvärja de invaderande ryssarna: ”Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre / Som gör mig för imorgon sjufalt värre / Men hjälper mig idag på mina ben!”.

Därav har vi fått uttrycket ”döbelnsmedicin”, en snabbt övergående lindrande kur med kraftigt negativa biverkningar.
Det är ungefär vad Finansinspektionen nu föreslår när man vill skärpa amorteringskravet ytterligare för dem som tar nya bostadslån.

Åtgärden syftar till att dämpa hushållens höga skuldsättning och parera de riskfyllda obalanserna i samhällsekonomin. Möjligen kan det ge en tillfälligt positiv effekt på makroplanet.
Dock kommer det genast att bli smärtsammare för yngre och andra grupper i lägre inkomstskikt att inleda egen bostadskarriär. De får även svårare att flytta till jobb på annan ort, vilket blir vådligt för dynamiken på arbetsmarknaden.

Klyftan förstärks alltså mellan outsiders och insiders, denna kroniska problematik i välfärdssystemet som nationalekonomen Assar Lindbeck länge och utförligt kritiserat.

I vidare bemärkelse är det i och för sig önskvärt med en sundare amorteringskultur i lånesvängen. Men att staten skulle ta ännu större befäl över människors utgiftsprioriteringar i den privata, redan hårdbeskattade hushållskassan är en motbjudande och frihetsinskränkande omyndigförklaring av medborgarna som borde avvisas på rent principiella grunder.

Georg Carl von Döbeln vann slaget vid Jutas. Emellertid förlorade Sverige kriget och kung Gustaf IV Adolf avsattes. Vinner Finansinspektionen gehör i regeringen för tuffare amorteringskrav kan också det bli en dyrköpt historia, för såväl statsminister Löfven som för landet.

I synnerhet bostadsrättsmarknaden visar klara tecken på avkylning och en normalisering vore förstås bra. Samtidigt lurar faran att luften inte pyser långsamt och behagligt ur ballongen, utan att det snarare slutar med en smäll.
Strängare amorteringskrav förefaller därför osedvanligt feltajmat i rådande känsliga läge.

Realt och psykologiskt kan det nämligen, om olyckan är framme, bidra till att utlösa ett isande prisras i fastighetsbranschen som tvärnitar konjunkturen. Hushållen drar in på konsumtionen, efterfrågan i ekonomin minskar, arbetslösheten ökar.

Har Stefan Löfven planer på att fortsätta som statsminister efter valet 2018 bör han nog undvika att leka med äventyrliga politiska marknadsingrepp, som rymmer svåröverskådligt riskabla konsekvenser och som får det att svida ont i skinnet på väljarkåren.

Moderaterna och övriga allianspartier har sedan tidigare, klokt nog, sagt nej till Finansinspektionens döbelnsmedicin.
Kunde politikerna istället enas om slopade ränteavdrag (kompenserat med sänkt inkomstskatt), lättad reavinstbeskattning och avskaffad hyresreglering vore det en betydligt hälsosammare kur för bostadsmarknadens tillfrisknande.