Resan till Thule

Skrivit i Corren 14/8:

Det är 1700-tal, Europas ledande nation är upplysningens och den absoluta monarkins Frankrike. I Paris får en vetenskapsman i kretsen kring Encyklopedin uppdraget att göra en forskningsresa till ett sällsamt land det ryktats om i norr, Thule. Efter en äventyrlig båtresa når han sin destination och börjar, lika plikttroget som alltmer förundrad, sända brevrapporter hem om sina upptäckter.

Invånarna är påfallande långa, men böjda såsom bärande på självpåtagen skuld, och alla skelar konstigt på ena ögat. Att ställa frågor till dem om Thules historia väcker misstrogenhet. Medborgarna är bara intresserade av vad som angår dem själva i ögonblicket. ”Är detta ett land utan minne?”, frågar sig den franske vetenskaparen förbluffad.

Han besöker en skola där läraren överlägset hävdar att ”varje påtvingad kunskap var en kränkning av barnets perspektiv”. Att låta ungarna plugga massa vetande vore att riskera deras ”kritiska potential”. På universitetsnivån sysslas det med genusmedveten fysik i strävan att bryta det rigida vetenskapliga tänkandes hegemoni. Det rimmar nämligen inte med jämställdhetsidealen.

Vidare tycks kulturlivet torftigt, men fransmannen försäkras om att det tvärtom är synnerligen vitalt. Kulturens främsta uppgift är ju att främja folkhälsan och ett ekologiskt hållbart samhälle, samt att tjäna näringslivet.

Samtidigt råder en stark religiositet utan spår av Gud, Thule har skyhöga moraliska anspråk och vill frälsa världen med godhet. Den främsta exportvaran är soltorkat samvete – jämte förödande effektiva kanoner (paradoxen med att kränga krigsprodukter förklaras som ”ett fredsarbete i militära termer”).

Nyfiken på styrelseskicket undersöker forskaren det politiska systemet vilket ”präglas av oförsonlig enighet”. Kungen i Thule har reducerats till en ceremoniell figur, istället tävlar två partier om makten att från ”Styret” diktera nya lagar och skatter som ”Tinget” enbart har att godta. I debatten anklagar de bägge partierna rasande varandra för total inkompetens och vilja att driva landet mot ekonomisk och social katastrof.

”Denna fientlighet var så mycket märkligare som de båda partierna sas ha samma program. Så fort det ena partiet kommit på en klok idé skyndade sig det andra fram och satt in den i sitt manifest”, noterar fransmannen förvirrat. Han finner åsiktsklimatet kvävande konformistiskt och får slutligen reda på varför Thules invånare skelar så konstigt. De sneglar ständigt efter vad andra tycker!

Vad du just har läst är en sammanfattning av Kjell Espmarks nya roman Resan till Thule (Norstedts). Det är en infernaliskt skojig liten bok, retsam satir i klösande Strindbergstradition. Att den skulle handla om något annat än 1700-talets Thule förnekar dock författaren bestämt i romanens efterord. Skönt!

Den genanta misstanken om att samtidens Sverige inte vore den bästa av möjliga världar kan därmed lyckligt avskrivas. Eller hur?

Kjell Espmark. Författare på stol nummer 16 i Svenska Akademien.

Män som hatar kvinnor

Skrivit i Corren 11/8:

Den 21 januari 2002 mördades den 26-åriga Fadime Sahindal i Uppsala. Det var ett brutalt dåd, utfört av hennes egen far i kallt blod. Han avlossade två pistolskott mot henne, den ena kulan träffade pannan, den andra käken. Fallet fick stor medial uppmärksamhet och utlöste en intensiv debatt om hedersvåldet.

Fadime Sahindal hade själv försökt väcka medvetenhet om detta hemska fenomen medan hon ännu levde. Bara några månader innan hon sköts ihjäl hade hon vittnat om sina erfarenheter på ett seminarium i riksdagen. Som sjuåring flicka kom Fadime från Turkiet till Sverige med sin kurdiska familj. Den turkiska statens diskriminerande politik mot kurderna är ökänd, men för Fadime blev Sverige ingen fristad. Istället kom familjen att stå för förtrycket.

Manliga släktingar förföljde, hotade och trakasserade henne; de avskydde att hon vägrat bli bortgift med en kusin, hade en svensk pojkvän och anammat en västerländsk livsstil i strid mot traditionen. Dessutom hade hon mage att offentligt berätta om hur hon behandlats.

Fadime ansågs ha vanhedrat hela sin släkt. Det enda sättet att tvätta bort skammen var låta henne att möta döden, hävdade fadern när greps av polisen strax efter mordet (han dömdes sedan till livstids fängelse).

Fadime Sahindals öde blev en larmklocka. Men ändå inte. På tioårsdagen av mordet 2012 summerade advokat Elisabeth Massi Fritz – specialiserad på hedervåld – samhällets insatser som tragiskt otillräckliga: ”Man vågar inte ta tag i problematiken. Det handlar om andra kulturer, andra normer, det blir vi-och-ni-situationer. Men är det verkligen bättre att inte göra någonting alls?” Ett deprimerande facit.

Nu, ytterligare dryga fem år senare, har jämställdhetsminister Åsa Regnér tillsatt en utredning för att kartlägga hedervåldet. Det är ju bra, fast varför så förbluffande senkommet? Som styrkebevis på regeringens helhjärtade (?) engagemang är det heller inte särskilt imponerande. Varför har kraftfullare åtgärder uteblivit mot hedersvåldets förbannelse i detta land där knappt någon politiker eller debattör kan ta till orda i något ämne utan att samtidigt intyga att de är svurna feminister?

Mycket handlar tyvärr om rädslan att trampa snett och riskera anklagelser om att underblåsa rasism, befästa etniska stereotyper, gynna SD. Röster på vänsterhåll har dessutom – om de inte föredragit att tiga i frågan – tenderat att blanda bort korten om hedersvåldet genom att skylla på allmänna patriarkala strukturer (minns Gudrun Schymans beryktade talibantal) och socioekonomisk utsatthet i invandrartäta förortsområden.

Men de facto handlar det om ett medeltidsmässigt klantänkande, en skam- och hederskultur som förvägrar kvinnor individualitet, självständighet och frihet. Förra årets hedersrelaterade skörd var, enligt en färsk uppskattning av Länsstyrelsen i Östergötland, minst tio procent av alla mord i Sverige och en tredjedel av allt våld mot närstående. 2016 släcktes tio kvinnors liv, precis som Fadimes, i hederskulturens namn.

Hur många måste dö 2017?

The Guns of August

Skrivit i Corren 10/8:

I USA, februari 1962, utkom en bok med titeln The Guns of August. Författaren hette Barbara W Tuchman (1912-89), en amerikansk historiker. Det var hennes fjärde publicerade verk och blev ett omedelbart succégenombrott. Boken hyllades av kritikerna och sköt som en raket uppför bestsellerlistorna. Knappast underligt.

The Guns of August (på svenska Augusti 1914) är en mästerlig berättelse om inledningen och bakgrunden till första världskriget, mänsklighetens dittills värsta civilisatoriska katastrof.

Hur kunde denna apokalyptiska konflikt hända? Tuchman skildrar på gastkramande fängslande prosa hur Europas statsmän, diplomater och militärer genom en trasslig härva av övermod, felkalkyleringar, missförstånd, oansvarigt vapenskrammel och dåraktigt höjda insatser i stormaktsspelet slutligen ohjälpligt kom att snubbla över avgrundens rand.

I det tidiga 60-talets Amerika, existentiellt präglat av kalla krigets kärnvapenkapprustning, var det inte svårt att se parallellerna och vad risken för en urspårning likt 1914 skulle betyda. Särskilt en läsare tog djupt intryck: president John F Kennedy.

Han citerade ur boken ofta, delade ut exemplar till sina medarbetare i Vita huset och krävde att varenda officer i den amerikanska armén måste läsa den. Det kan vi alla i efterhand vara oändligt tacksamma för.

Hösten 1962 utbröt Kubakrisen. Aldrig har världen varit så nära den nukleära domedagen. Sovjetunionen hade i hemlighet placerat kärnvapenmissiler på ön i karibiska havet där Fidel Castro nyligen upprättat sitt kommunistiska tyranni. För USA blev upptäckten en oerhörd provokation; bara några få mil från deras egen kust stod fientliga stridsspetsar laddade att lägga nationens städer i radioaktiv aska. Oacceptabelt!

I kretsen kring Kennedy yrkades på hårdast möjliga bandage, militären sattes i högsta beredskap, redo att såväl invadera Kuba som att bomba Sovjet. Men Kennedy, med The Guns of August i minne, höll huvudet kallt. Under tretton oktoberdagar rådde en olidlig nervspänning innan faran blåstes av. Kennedy hade satsat på en förhandlingslösning och Sovjetdiktatorn Chrusjtjov hade nappat.

Det är nog för mycket begärt att vår tids president i USA borde läsa Tuchman. Om han någonsin läst en endaste bok överhuvudtaget, skulle han antagligen ändå inte förstått den. Oroväckande augustimuller hörs åter. Nordkoreas skurkregim provocerar igen, besatt som den är att trygga sin överlevnad genom att utveckla kärnvapen och testa långdistansrobotar som kan nå USA. Hotet är allvarligt och måste desarmeras.

Men med en obalanserad, impulsiv Donald Trump i Vita huset som lovar Nordkoreas paranoida härskare ”eld och vrede av ett slag som världen aldrig skådat” kan snart situationen hamna bortom kontroll och regionen vara i samma förödande fälla som 1914 års män vettlöst riggade åt Europa.

JFK. Var lyckligtvis ingen Trump.

Den korsfäste syndaren

Skrivit i Corren 8/8:

Troligen måste man vara en ouppkopplad ensling, boende i en fuktdrypande grotta långt ute till skogs, för att ha undgått ämnet på allas läppar och skärmar. Ni vet vad jag menar: skandalen med stort S som skakat Sverige de senaste dagarna.

Nej, inte den där om regeringens härdsmälta till krishantering av IT-läckan på Transportstyrelsen som äventyrat rikets säkerhet. Utan förstås avslöjandet om den förre så uppburne ex-finansministern Anders Borgs herostratiskt ryktbara fylleslag på ett skärgårdspartaj.

Medan promillehalten rusade i blodet flashade han sitt könsorgan, tog män i skrevet och krävde snoppmätning, vrålade ”slampa” och ”hora” till närvarande kvinnor. Vad säger detta om Anders Borgs karaktär bakom fasaden? In vino veritas… Grovheten i beteendet är lika anmärkningsvärd som oförsvarbar.

Efter att anonymiserade uppgifter börjat cirkulera i media om händelsen, trädde Borg fram på sitt öppna Facebook-konto. Han sade sig fått en ”blackout”, men hört att hans uppförande varit ”mycket olämpligt” och bad ångestfullt de inblandade om ursäkt.

Därmed var lavinen i rullning. Anders Borg hade gjort sig till en jagad fyllevärsting, fri att korsfästa för alla och envar på vartenda nätforum. I upphetsningen beslöt polisen till och med att upprätta en anmälan om brottsmisstanke mot honom.

Men vad vet vi egentligen? Inga hårda fakta finns hittills som bekräftar vad Borg skulle ha gjort sig skyldig till. Hur packad och odräglig var han? Sanningen får sökas hos dem som var på den aktuella festen i skärgården. Som alltså var en privat tillställning och Borg är förvisso en känd profil knuten till näringslivet, men han är inte politiker längre.

Detta är inget försök till att ärerädda eller urskulda honom, nix! Däremot kan möjligen en fundering vara på sin plats. Kunde inte Borgs eventuella synder i det här fallet förblivit en sak mellan honom och de direkt berörda?

Måste vi nödvändigtvis backa åter in i medeltiden där allt redovisades på torget, inga enskilda vrår fanns och den järnhårda offentliga kontrollens hot om social ostracism var ständigt överhängande? Räcker inte den privata skammen och egna ruelsen, som kan vara ett nog så smärtsamt straff?

”Ågren kommer närmre, bankar på min dörr / Ågren vägrar gå, hjärtat blör”, sjöng Cornelis Vreeswijk som efter flitigt umgänge med flaskan hade gedigna erfarenheter på området.

Anders Borg har redan fått betala ett kännbart pris: fläckad personlig heder och de tunga uppdragen i såväl Kinnevik som storbanken Citi är historia.

”Gå nu och synda inte mer”, sa Jesus till de moraliskt felande människor som kom till honom. Erbjudandet om nåd och barmhärtighet är ett centralt ideal i den kristet humanistiska kulturtradition som vårt land ändå bygger på. Vad erbjuds i de sociala mediernas tidevarv av digitala folkdomstolar?

Sanbiki no saru, Löfven

Skrivit i Corren 5/8:

Kikazaru håller för öronen, Mizaru döljer ögonen, Iwazaru täcker munnen. Det är mytens tre apor, ”sanbiki no saru”, ett klassiskt motiv i den japanska konsten med anor från 1600-talet (sannolikt är rötterna ännu äldre) som symboliserar visdom.

Genom att inte höra, inte se, inte säga något ont, håller man sinnet rent och når själslig harmoni. Utanför Japan och den östasiatiska kultursfären har emellertid betydelsen blivit en annan. I västvärlden betraktar vi de tre aporna som en variant av strutsen med huvudet i sanden – symbolen för ryggradslöshet, önsketänkande, flykt undan ansvar, vägran att orka eller vilja erkänna missförhållanden, oförmåga till handling när något obekvämt sker.

Kort sagt, ungefär som regeringens agerande i hanteringen av IT-skandalen på Transportsstyrelsen. Huvuddragen i vad vi hittills fått veta om denna härva är följande.

I maj 2015 beslutar alltså myndighetens generaldirektör Maria Ågren att bryta mot lagen. Inga säkerhetskontroller sker av den utländska personal på IBM som, med start från december samma år, ska överta IT-driften. Ett potentiellt vidöppet hål öppnar sig till massor av känsliga uppgifter om svenska staten och dess medborgare.

Transportstyrelsens medarbetare protesterar, Säpo höjer på ögonbrynen och i september informeras justitiedepartementets statssekreterare Ann Linde (idag EU- och handelsminister) om vad som hotar. Ingenting händer.

I november 2015 sätter Säpo klackarna i backen: avtalet med IBM måste brytas. Ingenting händer och den väldiga säkerhetsläckan, som Säpo förgäves varnat för, är ett faktum. I januari 2016 informeras inrikesminister Anders Ygeman. I februari ska infrastrukturminister Anna Johanssons statssekreterare för första gången blivit informerad. I mars informeras försvarsminister Peter Hultqvist.

Nästan ett helt år senare, i januari 2017, uppger sig Transportstyrelsens direkt ansvariga statsråd Anna Johansson äntligen fått information. Det är också då statsminister Stefan Löfven påstår att han till sist (!) informerats.

I juli låter DN nyheten brisera att generaldirektör Maria Ågren accepterat strafföreläggande på 70 000 kronor i böter för vårdslöshet med hemlig uppgift. Fortsatt tigande är omöjligt. Transportgate exploderar i offentligheten. Vidare frågor om härvan hänvisar Löfven & Co nu till kommande KU-granskning. Det lär bli en intressant följetong.

Men är inte det mest frapperande i historien hur dysfunktionell regeringen verkar? Månaderna rinner iväg och åren går, tjänstemän och ministrar träffas på otaliga sammanträden och möten, där rimligen den allvarliga frågan om IT-haveriet borde nämnts. Exempelvis i regeringens eget säkerhetspolitiska råd! Men icke. Internkommunikation och krishantering är uppenbarligen inte vår regerings starkaste sida.

Helt fantastiskt, ja rent otroligt, är hur länge det dröjer innan Löfven tar notis, bara för att sedan ligga lågt tills avslöjandet i massmedia tvingar ut honom på banan.

Den välvilligaste tolkningen är att Löfven kanske ansåg det bäst för Sveriges och allas vår sinnesro om säkerhetsskandalen medvetet sköttes enligt den österländska meningen av ”sanbiki no saru”. Tveksamt dock om statsministerns ledarskap och visdom framstår som mer imponerande för det.

Stoppa ondskan i grind

Skrivit i Corren 4/8:

De försökte föregå apokalypsens fyra ryttare och upprätta ett eget dödsrike i askan av all mänsklig civilisation de kunnat förstöra. Inte sedan Hitlertyranniets naziterror har världen upplevt ett sådant totalt samvetslöst, fanatiskt, destruktivt, våldsdyrkande barbari.

Men i sin perversa hybris att vilja frammana Harmagedon står de nu inför undergången själva. Enbart brinnande rester återstår av Islamiska statens utropade kalifat i Syrien och Irak.

Med risk för att vara övertydlig – men det tycks nödvändigt i en fredsskadad idyll som Sverige där förståelsen av begreppet ”ondska” fallit i träda – har IS inte kunnat tryckas tillbaka genom dialog, förhandlingar och vädjan om att ta reson. Det enda möjliga sättet att svara den islamistiska mördarkultens jihadister har varit med kulor och krut. En ohygglig massa kulor och krut. Precis som det en gång krävdes för att krossa nazisternas Förintelsekorståg i Europa.

Hitlerväldet och IS har inte varit lika i varken resurser eller skepnad, men når samma grad av ondskefull natur. Därför är det befogat att karaktärisera IS som en urspårad, utopisk nazivariant av islam – bara för att göra det begripligt vilken sorts rörelse av kompromisslös brutalitet och avgrundsdjupt människoförakt vi har att göra med.

Det är känt att omkring 300 personer, enligt Säpos uppskattning, valt att lämna vårt land för bödelstjänst hos IS. Medan dess idag krympande kalifat snart är utraderat, har frågan uppstått hur på plats gripna IS-jihadister från Sverige ska hanteras.

Eftersom de inte varit reguljära soldater, utan stridande terrorister, vore det fel att kalla dem krigsfångar i vanlig mening. Utsikten att de skulle transporteras tillbaka hit kan knappast anses önskvärd, även om svenska myndigheter och politiker ännu verkar tämligen handfallna i saken.

Bäst vore att följa nyligen avgångne inrikesminister Anders Ygemans tidigare förslag att tillfångatagna IS-svenskar i första hand ska dömas och straffas i Irak (SvD 14/7). Signalen om att naivitetens tid är förbi måste vara glasklar.

Har man gått i sold hos IS och gjort deras värderingar till sina, har man mält sig ur vårt demokratiska samhälle. Principen när det gäller återvändare bör således vara att – så långt det är förenligt med internationella konventioner – jihadister med dubbla medborgskap fråntas sitt svenska pass och de med uppehållstillstånd bara kan glömma det.

Övriga återvändare som dyker upp och som vi inte kan porta (då ingen får göras statslös), är odiskutabelt att klassa som överhängande hot mot rikets säkerhet. Enda alternativen som någon ska kunna räkna med är domstol, fängelse, noggrann övervakning och omhändertagande av barn som tragiskt släpas med av sina terroristföräldrar.

Sverige får aldrig – aldrig! – vara landet som visar undfallenhet mot ondskans hantlangare.

Välsignade översättare

Skrivit i Corren 3/8:

För två veckor sedan avled Hans Björkegren, 84 år gammal. Han hade en respektingivande meritlista som journalist och författare. Men de flesta har nog läst honom utan att ha tagit någon egentlig notis om det. Sådan brukar nämligen översättarens ofta otacksamma men nödvändiga roll vara, och det är på detta område som Björkegren gjorde sin främsta insats.

Det var genom hans mästerliga, känsliga förmedling som Aleksandr Solzjenitsyn, Boris Pasternak, Fjodor Dostojevskij, Svetlana Aleksijevitj och andra briljanta ryska författare nådde oss. Alla fick han dem att gnistra i ledigt återgiven svensk språkdräkt och slog broar till Rysslands storartade kultur- och berättartradition. Vad hade vi varit utan översättare av Hans Björkegrens slag?

Det gäller särskilt inom romankonsten och lyriken, som är de djupaste källorna till förtrogenhet med den mänskliga erfarenhetens mångfacetterade rikedom och gåtfulla komplexitet. ”Genom språket, som sedan antiken fulländats i litterära verk, har vi namngett naturen och lärt oss känna igen oss i andra människor. Och det är i poesin vi finner något som inte kan tas fram i laboratoriet”, har akademiledamoten Per Wästberg skrivit.

Enligt Bibeln var det Guds fördömande reaktion på bygget av Babels torn som gav upphov till språkförbistringen mellan folken. Med viss möda kan vi normalbegåvade hyggligt lära in ett, två eller kanske tre tungomål utöver vårt eget. I övrigt är det till översättarna vi måste förlita oss i kommunikationsutbytet, vilket i litteraturen är gränsöverskridande i såväl tid som rum.

Översättarna bidrar till att motverka Babels torns förbannelse, de jagar främlingskapet på flykten, öppnar världen och låter oss mötas över alla barriärer. De gör Homeros forngrekiska diktverk lika tillgängligt levande som Patrick Modianos franska romaner. Eller Peter Høegs för dem som tycker det är knepigt med danska.

Tyvärr är översättarskrået sorgligt illa lönat i dagens Sverige; stressigt, lågbetalt och utan vidare status. Den 1/8 rapporterade Kulturnyheterna i SVT att en professionell översättare på heltid knappt tjänar 20 000 kronor per månad som bäst. Av samtliga yrkesverksamma uppskattas hälften vanligen få nöja sig med 15 000 kronor eller mindre.

Sedan Svenska Förläggareföreningen nyligen sagt upp deras ramavtal sprider sig oron att villkoren ska bli ännu sämre. Varningar om följder av att översättare slutar, kvaliteten försämras och att återväxten förtvinar är inte svåra att förstå i det redan risiga arbetsklimat som råder.

Det ordas mycket, med rätta, om att skolans förfall hotar Sveriges ställning som bildningsnation. Detsamma kan sägas om ett land som inte anser sina översättare vara värda anständig ersättning och aktning.

Var är vår Metternich?

Skrivit i Corren 1/8:

Efter franska revolutionens excesser och de förödande Napoleonkrigen var Europas hårt prövade folk grundligt trötta på bråkiga makthavare, ändlösa konflikter och stökiga omvälvningar som i skiftet mellan 1700- och 1800-talet förpestat deras tillvaro. Tursamt nog blev de bönhörda.

Statsmännen som samlades på den berömda Wienkongressen 1814-1815 för att reda upp kontinentens svårt tilltrasslade affärer motsvarade ypperligt tidens behov. Resultatet blev en uppgörelse som till sin huvudsak gav Europa hundra år av civilisatorisk sans och balans. Det möjliggjorde en imponerande period av ekonomisk, social, vetenskaplig och kulturell utveckling, vilken på ett enastående sätt vidgade människans horisonter och förbättrande hennes levnadsvillkor.

Tacka Klemens von Metternich för det. Han var som Österrikes utrikesminister och habsburgmonarkins reelle rorgängare den tongivande arkitekten bakom Wienkongressens fredsstruktur.

I den brittiske historikern Paul Johnsons lysande verk Det modernas födelse 1815-1830 karaktäriseras Metternich enligt följande: ”Han ville ha en lugn tillvaro där alla i alla samhällsskikt, från kejsare till bönder, hade sina ägodelar i trygg besittning, var nöjda med dem och inte ville breda ut sig på sina grannars bekostnad. Kungar borde nöja sig med sina gränser, hålla sina löften och gå in för att sköta sitt land ordentligt… Han var empiriker, accepterade verkligheten och var beredd på att kompromissa. Vad han framför allt ville ha var en stabil ordning som fungerade”.

Metternich hade förstås inte klarat allt på egen hand. Framgångsrika politiska förhandlingar kräver också goda, måttfulla motparter.

En sådan hade Metternich i Storbritanniens utrikesminister Castlereagh, som Johnson skriver brett uppskattad av alla partier på hemmaplan i det brittiska parlamentet: ”De högaktade Castlereagh för hans hövlighet, även mot de tjatigaste medlemmar, för hans hederlighet och inte minst för att han höll sig till sanningen. Den respekt han därmed vann var källan till hans oerhörda inflytande i parlamentet under denna tid. Det förklarar också hans framgångar som diplomat”.

En annan viktig person för Wienkongressen var Metternichs och Castlereaghs franske kollega Talleyrand, tecknad av Johnson i dessa ord: ”Det som gjorde honom speciellt värdefull vid fredsförhandlingarna var hans realistiska syn på vad Frankrike behövde. Han ville inte veta av entusiasm och dess ständiga följeslagare, överdrift. Till sina sekreterare sade han: ‘Surtout, messieurs, pas de zèle’ (‘Var framför allt inte för nitiska’).”

Sannerligen ingen dum trio. Problemen som skulle lösas var väldiga. Men Metternich, Castlereagh och Talleyrand var ansvarstagande vuxna och överkom svårigheterna med glans. Detta hände sig alltså i början av 1800-talet.

Varför kan vi inte i Sverige 2017 ha politiker av liknande kaliber som är sina styrelseuppgifter mogna? Istället har partisystemet skurit ihop, vi har fått en dysfunktionell riksdag och en regeringsmakt i förfall. Vi lever ändå i en demokrati och borde kunna begära bättre av våra valda.

Klemens von Metternich, 1773-1859.