Månadsarkiv: juni 2017

Gatsbydagarnas Tjolöholm

Publicerad den av
2

Jag längtar ofta till Tjolöholm, Hallands juvel, i min uppväxtkommun. Efter att hittat dessa fotografer längtar jag ännu mer. Ingen som har en tidsmaskin att låna ut?

Den tidsmaskinen får förresten väldigt gärna drivas med ånga och gå på räls tillbaka genom decennierna. Tänk att kliva av i Kungsbacka och mötas av en stationsmiljö i detta klassiska skick. Hm! Undra om man inte skulle kunna utveckla det till en romanidé?

Pyrrhusseger för May

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:

”En tom taxi stannade framför underhuset och mr Attlee klev ur”. Så sade Winston Churchill en gång om labourledaren Clement Attlee – av Churchill även kallad ”ett får i fårakläder”. Idag skulle den legendariske bulldoggens giftigheter kunna återanvändas som karaktäristik av Theresa May.

Nyvalet som hon utlyste slutade i tomhetens fåraktiga seger. Tories är fortfarande största parti och Theresa May klamrar sig fast vid premiärministerposten, men hennes ställning är kraftigt undergrävd och förtroenderaset är ett faktum.

Den egna majoriteten i parlamentet är borta. De höga opinionssiffrorna, som tycktes garantera ett förintande knockoutslag mot Labour, sjönk i takt med Mays katastrofala snubblande under valrörelsen. Hon föreställde sig en bekväm triumffärd med Brexit och Labours Jeremy Corbyns allmänna omöjlighet i fokus.

Verkligheten serverade en hinderbana som nära nog blev henne övermäktig. Väljarna var måttligt intresserade av att kröna May som Brexitdrottning i en bekräftelse på den redan hållna folkomröstningen om Storbritanniens EU-utträde. Att britterna naturligtvis prioriterade inrikesfrågorna var Tories förbluffande illa beredda på och en riktig mina blev äldreomsorgen.

Förslaget att staten skulle ta inteckningar i pensionärernas bostäder som betalning för deras vård (gemenligen kallad ”demensskatt”) utlöste en explosion av protester. Tories valarbetare kämpade förgäves med att försvara idén vars impopularitet nästan låg i nivå med Margaret Thatchers ökänt illa tillyxade ”polltax”. May fick slå till reträtt och att hon sedan gjorde en påfallande blek figur i jämförelse med Corbyn blev heller ingen fjäder i hatten, precis.

Labourledaren är en gammal vänsterytter i stil med amerikanen Bernie Sanders, som Hillary Clinton hade så svårt att hantera i Demokraternas primärval förra våren. Den bataljen fick sin engelska version när Corbyn överraskande som en långt mer folklig, energisk och skicklig utmanare än vad någon, i synnerhet Tories, räknat med.

Vid sidan av den Clintonliknade stela etablissemangsföreträdaren Theresa May framstod Jeremy Corbyn som betydligt genuinare och mänsklig, kolporterterande ett socialistiskt färgat 70-talsbudskap, men uppriktig och ärlig i försäljningen av sina åsikter. Det gick hem i stugorna, även bland motståndarna mötte han respekt, trots den hopplöst antikverade vänsterorienteringen.

May bildar nu regering med stöd av nordirländska DUP och ska ro Brexit i hamn, men premiärministerns försvagade position är som blod i vattnet. Hon har blivit uppenbart sårbar för de maktsugna hajar till intrigmakare som Tories kryllar av. Inte för inte är partiet förebilden för House of Cards. I det kortare loppet kan Brexitförhandlingarna rädda henne, det skulle dock inte förvåna om det ivrigt skissas planer på en palatskupp.

Att Theresa May skulle leda Tories i nästa parlamentsval kan hon knappast ens tro själv.

Skyttedal prickar rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet”.

En klassisk passage ur republikanen Calvin Coolidges State of the Uniontal inför den amerikanska kongressen 1923. Coolidge var president under Gatsbyepokens gyllene decennium, då landets välstånd tog fart och USA transformerades till världens ledande industrination.

Coolidge fokuserade på att sänka skatterna, reducera den offentliga skuldbördan och minska den politiska sfärens grepp om samhällslivet. Varsamhet med skattemedel var ett honnörsord i Vita huset under denna tid. Kongressledamöternas iver för dyra skrytprojekt var nu som då mycket utbredd. Men Coolidge hade inget till övers för sådana dubiösa försök att köpa väljarnas röster med deras egna pengar och red effektiv spärr mot slöseriet.

Tänk om det existerade fler politiska ledaren av den kalibern! Själva har vi en rödgrön regering som ideologiskt är Coolidges raka motsats och sorglöst höjer skatterna över i stort sett hela fältet, medan en splittrad icke-socialistisk riksdagsmajoritet valhänt gnyr och fumlar.

Det som dock är mest kännbart för vanligt folk är hur skattenivån tenderar att skena iväg uppåt inom den kommunala sektorn. Problemen med att hålla välfärdskostnaderna i schack har till och med fått LO-basen Karl Petter Thorwaldsson att larma om behovet av ett kommunalt skattestopp.

Eftersom kommunskatten är ”platt” (samma procentsats för alla) drabbas ju – precis som Coolidge påpekat – mindre bemedlade människor hårdast när pålagorna ökar. En annan oroande konsekvens är att arbete lönar sig allt sämre.

Men den här utvecklingen är inte ödesbestämd, vilket man ibland kan få intryck av i debatten – i synnerhet när den politiska särintresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) är i farten med uppgivna skräckprognoser över hur mycket skatterna ”måste” höjas för att kommunerna ska få debet och kredit att gå ihop.

Det finns faktiskt – hör och häpna! – kommunpolitiker av annat virke, som liknar gamle Calvin i attityd och handlag. KD:s Sara Skyttedal i Linköping närmare bestämt. Det alternativa budgetförslag som hon signerat hade garanterat Coolidge gillat. KD vill frigöra hela en krona åt oss i kommunal skattesänkning (fullt finansierat), vilket betyder att en genomsnittlig Linköpingsfamilj årligen får behålla flera välbehövliga tusenlappar mer i den egna hushållskassan.

Partiet går samtidigt fram med rödpennan i den vildvuxna utgiftsfloran, kräver rationellare resursutnyttjande, drar åt bidragskranarna, slår ner på stadshusets begeistring att sätta sprätt på våra pengar i diverse marknadsföringsprojekt av oklart värde, och underkänner kostnadstunga prestigebyggen som en ny simhall för svindlande 750 miljoner kronor.

Istället riktar KD sin koncentration på välfärdens kärna med satsning på trygghetsväktare, verksamhet för utvecklingsstörda, karriärtjänster för lärare, avlastning för personal inom skolan och omsorgen, etc. Imponerande välavvägt, lika frihetligt som socialt ansvarsfullt. Det finns hopp om politiken!

I Sigge Fürsts frånvaro

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/6:

Säg Sigge Fürst och ett nostalgiskt leende sprider sig bland den grånande generationen. I decennier var han den hurtige radiorösten som väckte Sverige på helgerna med morgonunderhållning i Frukostklubben (närmare 700 program blev det totalt innan finalsändningen i december 1978).

Inte mindre flitig var han som folkkär skådespelare, ofta briljerande i rollen som polis – knappast konstigt då han ursprungligen var en yrkesutbildad sådan. Klassisk är tolkningen av konstapel Björk i de tidiga, svartvita filmerna om Astrid Lindgrens unge mästerdetektiv Kalle Blomkvist.

I medvetandet blev Sigge Fürst urtypen för den lika godmodige som respektingivande kvarterspolisen, som hade noga koll på buset och garanterade ett pålitligt mått av ordning i grannskapet. Vart tog han vägen?

I vårt högbeskattade land är uniformerad polis som patrullerar på gatorna idag en sällsynt företeelse. Rikspolischefen Dan Eliasson har utlovat fler poliser som ska verka närmare medborgarna. Resultatet är motsatsen. ”Ingripandepoliserna flyr arbetet i rasande takt”, rapporterar SvD (7/6) och konstaterar att myndighetens anställda nu är färre än när den olycksaliga, centralistiska omorganisationen sjösattes den första januari 2015.

Vardagskriminaliteten i form av skadegörelse, ofredande, stöld, inbrott och så vidare, är ett fortgående gissel som riskerar att drabba varenda en av oss förr eller senare. Och dessa brott lönar sig väldigt bra, statistiskt sett. Uppklaringsprocenten är deprimerande låg. Över hälften av anmälningarna avskrivs på stubben utan att någon utredning ens inletts.

Om en tilltagande del av befolkningen upplever en växande känsla av oro och rättslöshet är det ingalunda underligt. Den känslan är befogad. Hur länge ska vi då behöva vänta på att den statliga polisen börjar fungera på ett tillfredsställande sätt?

Haveriet i förvaltningspolitiken från regeringens och riksdagens sida tycks tyvärr vara en följetong utan slut, vilket naturligtvis fräter på samhällskontraktets mest basala klausuler. Vad göra när staten fallerat?

KD i Linköping lanserar ett lovande förslag i sin aktuella skuggbudget. Partiet vill i den frånvarande polisens ställe satsa på kommunala trygghetsväktare i syfte att ge oss en lugnare och säkrare offentlig miljö. Kan vi inte få Sigge Fürsts saknade kvarterskonstapel åter, är det en ersättning väl värd att pröva.

Krossa terrorideologin!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/6:

Denna onsdag är lilla Blekingekommunen Sölvesborg belägrat av tillresta hårdrockare i alla åldrar, från när och fjärran. Det är omåttligt populära Sweden Rock Festival som öppnar portarna för 26:e gången i en fyra dagars heavy metal-fest med legendariska Aerosmith som huvudattraktion.

Den epok då hårdrock betraktades som något subversivt och för vuxenvärlden främmande känns oändligt länge sedan. Numera har denna subkultur blivit generationsöverskridande familjeunderhållning. Sweden Rock har för många metaldiggare blivit en lika kär sommartradition som nypotatis, nubbe och sill.

Festivalsäsongens höjdpunkt för Östergötlands del är givetvis Bråvalla vid månadsskiftet. Få vill väl missa det stora dragplåstret Håkan Hellström? Tyvärr faller dock en orons skugga över konsertsommaren.

Efter terrordådet i Manchester den 22 maj, där en självmordsbombare gjorde Ariana Grandes spelning till scen för död och lemlästning av stjärnans unga fans, kan hotet om upprepade ohyggligheter inte tänkas bort. I minnet finns också det bestialiska attentatet mot konserthallen Bataclan i Paris 2015, då 89 personer mördades och över 300 skadades under ett framträdande av gruppen Eagles of Death Metal.

Det är uppenbart att den islamistiska slaktarideologins samvetslösa anhängare har intensifierat sin blodindränkta verksamhet sista tiden. Varje plats där människor samlas är ett potentiellt slagfält för dessa på hatets och illviljans perversa frälsningslära berusade fanatiker. Det vet vi av bitter erfarenhet från gatorna i Nice, Berlin, Stockholm och – återigen! – London i lördags.

Att vi måste kalkylera med musikfestivalernas folkhav som lockande måltavlor för terroristerna är talande för hur långt det har gått. Risken må vara tämligen begränsad (förhoppningsvis), men den finns och lägger sin glädjedämpande sordin över alltihop ändå. Arrangörerna tvingas skärpa säkerhetsåtgärderna och samverka intimare med myndigheter och polis. Men det är givetvis omöjligt att göra varje festivalområde till en ointaglig fästning mot galningar som inte skyr några medel.

Samtidigt är det direkt oacceptabelt att våra livsvillkor ska behöva förmörkas av den extremistiska pesten. Terrorn kommer inte att försvinna förrän ideologin bakom den har besegrats.

Därför är det en nödvändig civilisatorisk plikt att stenhårt slå ner på varje uttryck av den vämjeliga religiösa fundamentalism som jihadisterna representerar. Om inte annat är det sannerligen dags att börja inse det nu.

Det är ofattbart att Sverige utmärkt sig som exportnation av hundratals villiga IS-krigare till Mellanöstern. Hur har en sådan drivhusmiljö för den värsta sortens mördarband sedan nazisterna härjade fritt i Europa kunnat uppstå i vårt land? Hur har svenska staten, vars grundläggande uppgift är att skydda sina medborgare mot inre och yttre faror, slappt kunnat ge skattebidrag till organisationer som förknippas med extremistiska agendor och stöd åt terrorsekter?

Icke ett uns av naivitet, relativisering och tveksamhet får längre råda: för islamister som predikar, bejakar eller utövar intolerans, hat och våld finns inga ursäkter, ingen plats i vårt samhälle. Det ska minsta barn ha klart för sig.