Utan Du finns inte Jag

Skrivit i Corren 4/4:

Ömhudad bör man inte vara i det offentliga rummet. Förolämpningar, hånfulla kommentarer, förintande personangrepp, råbarkat språkbruk, hat och hot. Ja, debattklimatet i vår digitala epok är nog mer ofta än sällan hårt.

Onödigt hårt, tycker statsminister Löfven som oroar sig för hur det påverkar demokratin. ”Man får uttrycka sig som man vill, vi har åsiktsfrihet i Sverige. Men oavsett vilket arbete vi har så måste vi tänka oss för hur vi uttrycker oss. Jag är bekymrad, allmänt sett, över tonen i svensk debatt. Inte minst på sociala medier”, sa han nyligen i Aftonbladet. Finns det någon bot?

Eller är vi strängt taget hopplösa fall, som Robert Musil skriver i förra århundradets bästa roman, det ständigt lika aktuella mästerverket Mannen utan egenskaper (del 1, 1930):

”Oerhört många människor känner sig i våra dagar stå i beklaglig motsats till oerhört många andra människor. Det är ett för kulturen utmärkande drag att människor hyser den djupaste misstro mot den som lever utanför hennes egen krets, så att inte bara germanen betraktar juden som en ofattbar och mindervärdig varelse, utan också fotbollsspelaren ser med samma ögon på den som spelar piano. En sak existerar när allt kommer omkring endast i kraft av sina gränser och därmed i kraft av en så att säga fientlig akt gentemot sin omgivning; utan påven hade det inte funnits någon Luther och utan hedningarna ingen påve, därför är det obestridligt att en människans djupaste anknytning till sina medmänniskor ligger i hennes avståndstagande från dem.”

Lugn. Musil är den briljanta ironins virtuos och stycket ovan ska läsas i det ljuset. Men visst innehåller raderna förstås mått av salt sanning.

Tribalismen finns i vår arvsmassa sedan tidernas gryning. Vi är programmerade till misstroende och aggression mot utomstående av evolutionsbetingade överlevnadsskäl. Som om det – numera! – skulle ursäkta alla dessa grälsjuka drängslagsmål på Twitter och Facebook. Bor vi fortfarande i grottor?

Civilisation är att hålla reptilhjärnans kodning i schack, lätta på garden, höja sig över den egna inskränktheten och låta evolutionen förfina oss från primitiva varelser till en mänsklighet. Och som en sådan är vi alla relationsberoende.

Hur blir en mänsklig individ till? Först genom interaktionen med en annan människa, enligt den judiske filosofen Martin Buber. Utan ett ”Du” finns inget ”Jag”, är hans centrala tes. Det är i det mellanmänskliga mötet som våra ”Jag” föds, olika och unika men existentiellt förbundna.

Avgörande är att i samspel kunna osäkra sig själv i ett bejakande av den andres ”annorlundaskap”. Det är då den fruktsamma glänta uppstår som skapar såväl individualiteten som utvecklingen av empatin, mognaden och ansvarstagandet. Ju öppnare gemensamt, prövande samtal och förutsättningslösare diskussion, desto längre når vi.

Att däremot låsa kommunikationen i konfrontativ oförsonlighet betyder ett förfarande av vår mänskliga substans. Begrunda detta. Brända broar mellan ”Jag” och ”Du” gör att båda förtvinar.

Statsministern har rättmätig anledning till att uttrycka oro. Martin Buber gjorde det långt innan de sociala medierna uppfanns. Han såg med stark skepsis på det politiska språket, som genom sin systematiskt polemiska natur riskerade att få en avhumaniserande effekt. Hade han så fel?

Martin Buber, 1878-1965.

Ur Kakaniens fatabur (15)

Förr i världen kunde man med bättre samvete vara en person än i våra dagar. Människorna var som strån i ett sädesfält. Sannolikt piskades de häftigare hit och dit av Gud, hagel, brand, pest och krig än nu för tiden, men kollektivt, stadsvis, landskapsvis, som fält och blev det därutöver plats för någon personlig rörelse av det enskilda strået, så lät den sig försvaras och var en klart avgränsad angelägenhet.

I våra dagar däremot har ansvaret sin tyngdpunkt inte inom människan utan i saksammanhangen. Har man inte märkt att upplevelserna har gjort sig oberoende av människan? De har flyttat in på teatern, i böckerna, i rapporterna från forskningsinstitut och forskningsresor, i de samfund av likasinnade tänkesätt eller religion, vilka utvecklar vissa slags erfarenheter på de övrigas bekostnad liksom i ett socialt experiment, och såvida upplevelserna inte direkt är till finnandes i arbetet ligger de helt enkelt i luften.

Vem vågar nu för tiden ännu påstå att hans vrede verkligen är hans egen vrede, då så många människor lägger sig i saken och vet det bättre än han?! Det har uppstått en värld av egenskaper utan man, av upplevelser utan den som upplever dem, och det ser nästan ut som om människan under idealiska omständigheter över huvud taget inte skulle komma att uppleva någonting mera privat och som om den angelägna tyngden av personligt ansvar skulle upplösas i ett system av formler för möjliga betydelser.

Förmodligen har uppluckrandet av den antropocentriska inställning, vilken så länge ansåg människan för universums medelpunkt, men under de senaste seklerna mer och mer fått vika, nu slutligen nått fram till själva jaget. Ty tron att det är viktigaste i upplevelsen är att man upplever den och i handlingen det att man utför den börjar förefalla de flesta människor naiv.

Det finns väl fortfarande folk som lever helt personligt. De säger: ”Vi har hos den och den igår” eller ”I dag skall vi göra det och det”, och gläder sig åt det, utan att det i övrigt behöver han någon djupare innebörd eller betydelse. De älskar allt som deras fingrar kommer i beröring med och är så rena privatpersoner som det gärna är möjligt. Världen blir en privatvärld så snart den råkar i kontakt med dem och lyser som en regnbåge.

De är kanske mycket lyckliga, men den sortens människor verkar nu vanligen absurda i de andras ögon, ehuru det ännu är långt ifrån fastställt varför.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Hela Sveriges Gösta

Skrivit i Corren 3/4:

En kufisk man i basker plirar med ögonen bakom starka, runda glasögon. Vecklar ut ett sladdrigt papper. Tar den rykande cigarrstumpen ur munnen. Och väser med orubblig självsäkerhet till sina kumpaner: ”Jag har en plan…”

Säg den svensk, ung eller gammal, som inte ler igenkännande. Charles-Ingvar Jönsson, gemenligen kallad Sickan, besatt av att överlista ännu ett kassaskåp signerat Franz Jäger.

I Gösta Ekmans ymniga galleri av roller och figurer genom åren är Jönssonsligans ledare förmodligen den mest folkkära. Möjligen i konkurrens av den obetalbare Papphammar med sin eviga portfölj, trånga hatt och olyckliga skateboard.

Fast den Ekman som gjort störst intryck på mig, är rolltolkningen i Hasse Alfredsons suveräna Ägget är löst (1975) – en korsning av absurdistisk melodram, Oidipuspastisch och svart fars som inte liknar något annat i svensk film.

Oförglömlig är den märkligt underbara mittsekvensen där Gösta Ekman dumpas i en isolerad skogstjärn och fastnar med benen i sjöbotten. Han anpassar sig dock och lever i symbios med naturen under nio månader, innan islossningen framåt vårkanten återföder honom.

Scenen, dryga 15 minuter i filmen, tvingade Ekman att tillbringa tre strapatsrika veckor i vattnet. Han har efteråt berättat vad han tänkte i sjön mellan tagningarna: ”Vilket yrke, vilken egendomlig situation. Det är som Owe Thörnqvist sa en gång: Nej, jag har inte gage. Jag har skadestånd”.

Det ”skadeståndet” var honom väl unt. Få har väl snubblat, fallit, krossat, rivit ner, ramlat omkring och varit så ohämmat fysisk i sin skådespelargärning som Gösta Ekman. Allt för att roa, sprida glädje och avslappning i vår annars ofta svåra, krångliga värld.

Om Sickan är besatt av Jägers kassaskåp, tycks Ekman själv varit beroende av att få vara – med hans eget ord – ”skrattretande”.

Trots att han även gjort mängder av allvarliga roller, var det bevarandet av barnet inom sig och kärleken till den befriande humorn som låg honom närmast. Dels som uttryck för medmänsklig humanism, men också som personlig terapi.

”Jag snubblar inte bara för andras skull. Det är också för min egen skull. Eftersom jag inte kan vara så tjusig, så kan jag stå på huvudet istället och göra bort mig”, sa han blygsamt i Klas Gustafsons fina och mycket läsvärda biografi Farbrorn som inte vill va’ stor (2010).

Gösta Ekman scendebuterade 1955, fick sitt publika genombrott hos Hasse å Tage på 60-talet. Men var med en lika sliten som träffande karaktäristik ”berömd redan som spermie”. Pappan hette Hasse Ekman, farfar Gösta Ekman. Blytunga skuggor att stå i. ”Lill-Göstas” val av yrkesbana skedde heller inte utan betydande vånda.

Men han kom, som bekant, att med tiden överträffa dem bägge i kraft av sin enastående känsligt receptiva begåvning och plikttrogna produktivitet.

Det är en stor och älskad gestaltande konstnär som lämnade oss i lördags. Sverige känns genast lite ensammare och tråkigare utan Gösta Ekman. En nationaltillgång är borta. Men i tomrummet dröjer hans värme kvar.

Gösta Ekman, 1939-2017.

Ur Kakaniens fatabur (14)

Men under det greve Leinsdorf med sådan klokhet vidtog sina mått och steg hade förbisett en sak. Det var inte bara en man som han som såg det sanna vi innerst har behov av, utan otaliga andra människor inbillar sig också vara i besittning av det. Man kan rent av beteckna detta som en stelnad form av nyssnämnda tillstånd, vari man ännu tar sin tillflykt till liknelser. Förr eller senare mister man lusten även för dylikt, och många människor, vilka så går och bär på ett förråd av slutgiltigt ouppfyllda drömmar, skaffar sig i det stadiet en punkt att stirra på i hemlighet, som väntade de just där begynnelsen av en värld som man har blivit dem skyldig.

Det hade inte förflutit många dagar efter det utsända tidningsmeddelandet förrän hans höghet redan tyckte sig märka att alla människor som inte har några pengar i gengäld bär en obehaglig sekterist inom sig. Denna egensinniga och människa inom människan går om morgonen med till kontoret och är över huvud taget inte i stånd att på något verksamt sätt protestera mot världens gång, men vänder i stället så länge hon lever aldrig blicken från en hemlig punkt som varje annan vägrar se, fastän det uppenbarligen är just där man har att söka roten och upphovet till allt ont i denna värld som inte vill kännas vid sin frälsare.

Sådana fixerade punkter, i vilka en persons tyngdpunkt sammanfaller med världens, kan exempelvis vara en spottlåda som kan tillslutas med ett enkelt grepp, eller avskaffandet av de öppna saltkaren på restaurangborden, varigenom man i ett slag skulle förhindra spridandet av det mänsklighets gissel som tuberkulosen utgör, eller införandet av Öhls stenografiska system, vilket skulle innebära en så utomordentlig tidsbesparing att därmed även de sociala problemen funne sin lösning, eller omvändelsen till ett naturenligt levnadssätt som satte stopp för det rådande fördärvet, eller också en metafysisk teori för himlakropparnas rörelser, en förenkling av förvaltningsapparaten och en reform av sexuallivet.

När det vill sig väl och omständigheterna fogar det lyckligt för en människa skaffar hon sig en vacker dag utlopp för sina känslor genom att författa en bok, en broschyr eller åtminstone en tidningsartikel rörande sin speciella punkt och därmed så att säga låter sin protest tas till mänsklighetens protokoll, vilket verkar obeskrivligt lugnande även om det hela aldrig blir läst av en enda människa.

I allmänhet lockar det emellertid till sig en del folk som försäkrar författaren att han är en ny Kopernikus, varpå de själva presenterar sig för honom som misskända Newtons. Denna vitt utbredda vana att ömsesidigt syna varann i sömmarna och plocka fram varandras punkter är ytterst välgörande, men den har ingen bestående verkan, emedan personerna i fråga inom kort blir osams och snart är lika ensamma som förut.

Fast någon gång händer det förstås också att en och annan samlar en liten krets av beundrare omkring sig, vilka med förenade krafter anklagar himlen för att den inte tillräckligt understöder sin utkorade son. Och då faller plötsligt en hoppets stråle från högsta höjd över en sådan liten anhopning av punkter – som det skedde när greve Leinsdorf offentligt lät tillkännage att ett österrikiskt år, ifall ett sådant verkligen skulle komma till stånd, vilket än så länge var långt ifrån säkert, under alla omständigheter måste stå i överrensstämmelse med tillvarons sanna mål – så upptar de detta på samma sätt som helgonen mottar en uppenbarelse från Gud.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Ur Kakaniens fatabur (13)

I detta ögonblick önskade han sig vara en man utan egenskaper. Men det är väl en sinnesstämning som över huvud taget ingen står så alldeles främmande för. Hunna till medelåldern minns i själva verket få människor längre hur de egentligen har utvecklats till vad de är, hur de har skaffat sig sina nöjen, sin världsåskådning, sin hustru, karaktär, yrke och framgångar, men de har en känsla av att det nu inte är stort mer som kan ändras.

De kunde rent av påstå sig ha blivit bedragna, ty man kan  ingenstans upptäcka ett tillräckligt vägande skäl för att allting blev som det blev; det kunde också ha blivit annorlunda. Händelserna härledde sig ju endast i ringa grad från dem själva, merendels berodde de på allehanda omständigheter, på helt andra människors goda eller dåliga humör, deras liv och död, och ramlade så att säga bara ner över dem vid en given tidpunkt.

I ungdomen låg livet ännu framför dem som en outtömlig morgon, på alla håll fullt av möjligheter och chimärer, och redan vid middagstiden är där med en gång något som kan göra anspråk på att nu vara deras liv, och detta är dock på det hela taget lika överraskande som om man plötsligt konfronteras med en människa som man har brevväxlat med i tjugo år, utan att någonsin sett henne, och hon visar sig vara helt annorlunda än man har föreställt sig.

Men vad som är långt mera besynnerligt är att de flesta människor helt enkelt inte lägger märke till det; de adopterar mannen som har kommit till dem, vars liv har levat sig in i dem, hans upplevelser förefaller dem nu som ett uttryck för deras egenskaper och hans öde är deras förtjänst eller olycka.

Någonting har umgåtts med dem precis som flugpappret med en fluga; de har fastnat med ett litet hår här, en rörelse där, och så småningom har det vecklat in dem helt och hållet, tills de ligger där begravda i ett tjockt lager som bara har en avlägsen likhet med deras ursprungliga gestalt. Och de kan endast dunkelt minnas sin ungdom, då det fanns liksom en motkraft inom dem – denna andra kraft som rycker och drar än hit, än dit, som inte vill stanna någonstans och utlöser en storm av planlösa flyktförsök.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Ur Kakaniens fatabur (12)

Det vore lätt att säga vari denna idé bestod, men till betydelsen kunde ingen människa beskriva den. Ty det som skiljer en gripande och stor idé från en vanlig, kanske till och med obegripligt vanlig och förvänd, det är just detta att den befinner sig i ett slags smältande tillstånd, varigenom oändliga vidder öppnar sig för jaget och jaget å andra sidan öppnar sig för världens vida rum, tills man inte längre kan säga vad som är ens eget och vad som tillhör oändligheten.

Stora och gripande idéer består därför av en kropp som liksom människans är kompakt men skröplig och en evig själ som utgör dess betydelse men inte är kompakt utan upplöser sig i intet vid varje försök att fånga den i ord.

Sedan detta förutskickats måste det sägas att Diotimas stora idé inte bestod i något annat än att preussaren Arnheim måste överta ledningen av den stora österrikiska aktionen, trots att denna var behäftad med en avundstagg gentemot Preussen-Tyskland. Men detta är bara idéns ordkropp, och den som finner den obegriplig och löjlig misshandlar en död lekamen.

Vad däremot själen i denna idé angår måste det framhållas att det var en kysk och tillåten sådan, och för alla eventualiteter fogade Diotima till sitt beslut så att säga ett kodicill till Ulrichs förmån.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Ifrågasätt skolplikten

Skrivit i Corren 31/3:

Inga fler statliga pekpinnar! Det är budskapet på SvD:s debattsida den 30/3 från fyra tunga representanter för Sveriges kommuner och landsting (SKL) med ordföranden Lena Micko i spetsen. De oroar sig för vad den snart färdiga produkten av regeringens Skolkommission kommer att bli: ännu ett reformpaket med förslag på nya regelsystem och krav på mer statlig styrning.

Utrymmet för den kommunala skolans lokalt förankrade utvecklingsmöjligheter skulle därmed beskäras ytterligare. Det är inte regering och riksdag i Stockholm som är bäst på att avgöra enskilda skolors behov, förutsättningar och prioriteringar. Utan dem som är på plats ute i verkligheten där undervisningen rent faktiskt bedrivs. Vilka bör då ha störst makt över skolan?

”Kommunernas roll blir allt mer att ställas till svars för en verksamhet som de får minskat mandat att sköta”, skriver Lena Micko och hennes SKL-kolleger beklagande. Det finns skäl att instämma i deras kritik mot viljan av ökad centralisering och kontroll från statens sida, liksom mot den politiska klåfingrigheten att lansera ständigt nya reformidéer.

Som SKL konstaterar: ”Sverige har haft 55 större skolreformer de senaste tjugo åren. Det är dubbelt så många som Finland”. Skolan är en mycket viktig samhällsinstitution. Därför är inte underligt att partierna tävlar om att sätta sin prägel på den.

Men vad är resultaten blivit? Knappast särskilt imponerande, snarare motsatsen. Ska man dra någon slutsats av alla dessa dyrköpta erfarenheter av politisk interventionism på skolområdet, ligger det väl inte närmast till hands att önska sig mer av samma sak – och definitivt inte från den statliga nivån.

Det är intressant att Finland nämns i SKL:s debattartikel, om än flyktigt. Vårt östra grannland har länge ställt Sverige i skuggan när det gäller elevernas prestationer och disciplin. Detta trots – eller tack vare – att ingen skolplikt råder som hos oss.

Istället har man läroplikt som sätter individens kunskapsinhämtning främst. Eleven kan delta i den offentliga skolans fastställda undervisningsplan, eller förvärva motsvarande kunskaper i andra former om det passar bättre (exempelvis genom hemskolning som är förbjudet i Sverige). Under kommunens tillsyn är det föräldrarnas ansvar att läroplikten följs, och att betyg ges från årskurs 1 är okontroversiellt.

Skolplikten är främst ett kollektivistiskt tvång att infinna sig i skolan och garanterar inte att eleven måste lära sig något annat än att sitta av tiden i klassrummet, rått uttryckt.

SKL gör rätt i att varna för det statliga pekpinneraseriets olycksaliga konformism. Kontrasten som den framgångsrikare finländska modellen utgör borde i det sammanhanget vara värt att titta på.