Månadsarkiv: mars 2017

Ur Kakaniens fatabur (1)

Publicerad den av
Svara

Oerhört många människor känner sig i våra dagar stå i beklaglig motsats till oerhört många andra människor. Det är ett för kulturen utmärkande drag att människor hyser den djupaste misstro mot den som lever utanför hennes egen krets, så att inte bara germanen betraktar juden som en ofattbar och mindervärdig varelse, utan också fotbollsspelaren ser med samma ögon på den som spelar piano.

En sak existerar när allt kommer omkring endast i kraft av sina gränser och därmed i kraft av en så att säga fientlig akt gentemot sin omgivning; utan påven hade det inte funnits någon Luther och utan hedningarna ingen påve, därför är det obestridligt att en människans djupaste anknytning till sina medmänniskor ligger i hennes avståndstagande från dem.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Oförsvarbart att sakna allierade

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/3:

Varför inte bara skippa fluffet och rensa luften genom att säga rakt ut som det är? Henry Kissinger, USA:s förre utrikesminister, gjorde det en gång när han fick frågan om sin syn på svensk säkerhetspolitik.

Med maktrealistens illusionslösa blick avfärdade han alliansfriheten i två korta, rakbladsvassa meningar: ”Det finns inget land som Sverige kan föra ett separatkrig mot. Blir ni angripna är det av en stormakt och då behövs allierade”.

Egentligen har aldrig våra politiker haft någon annan uppfattning heller. Man har bara inte önskat tala högt om det. Särskilt inte under den period när Sveriges officiella linje var neutralitetens höga visa med Socialdemokraterna som främste försångare. Bakom skål och vägg var det dock annat ljud i skällan.

Från slutet av 40-talet till Sovjetunionens upplösning i början på 90-talet samverkade svensk militär intimt med Västalliansen. I praktiken utgjorde Sverige en integrerad del av Natos försvar mot Sovjetimperiet i norra Europa.

Statsminister Olof Palme var stenhårt kritiskt mot USA under Vietnamkriget, men bortom strålkastarljuset var han lika mån om de livsviktiga förbindelserna till Washington som sin företrädare Tage Erlander. ”Nu när jag bråkar med amerikanarna så se för Guds skull till att vi har goda relationer på det militära området”, löd Palmes order till dåvarande ÖB Stig Synnergren.

Idag är det hycklande neutralitetssnacket borta ur den politiska retoriken. Sverige är i full öppenhet ett partnerskapsland i Nato. Sedan Socialdemokraterna återvände i regeringsställning 2014 är vi det mer än någonsin.

Närmare Nato och USA än vad Stefan Löfven tagit oss går rimligen inte att komma, utan att ta det avgörande steget över tröskeln till formaliserat medlemskap och garanterat bistånd i händelse av skarp konflikt. Det ryggar ännu S för av någon dimmig anledning som är svår att bli klok på – i synnerhet vid detta oroliga omvärldsskede när Sverige måste stärka upp skyddet av nationen med allt som står till buds.

Men till slut händer det att även den svenska militären tröttnar på bullshiten och yttrar sig i klara verba.

Som SvD kunnat avslöja (15/3) har ÖB Micael Bydén och högkvarterets chef Dennis Gyllensporre i ett underlag till nästa försvarspolitiska beslut skrivit: ”Osäkerheterna i det internationella systemet gör att inga samarbeten med automatik bör ses som trovärdiga eller stabila. Samarbeten torde i allmänhet vara mer trovärdiga om de grundar sig på traktatsbundna försvarsförpliktelser”.

Innebörden kan inte missförstås. Sverige klarar sig inte utan allierade, punkt slut. Att springa som katten kring het gröt är lika onödigt som ohållbart.

Tiden för riktigt Natomedlemskap är nu.

Hälsning från Karibien

Publicerad den av
Svara

Med benen korslagda längsmed dagsljuset ser jag
de färgrika molnknytnävar som samlas över
de grova anletsdragen på min utsträckta ö.

Under tiden bevisar ångarna som klyver horisonter att
vi är bortglömda,
vi återfinns bara
i turistbroschyrer, i starka kikare,
vi är den blå speglingen i ögon
som har sett storstäder och tror att vi är lyckliga här.

– Derek Walcott (1930-2017), ur Vinterlampor: dikter i urval, 1991.

Citerad i Fokus, minsann

Publicerad den av
Svara

Kommentaren gällde denna utmärkta litteraturartikel av Ann Heberlein. Hon skriver bland annat: ”Det som gör mig deprimerad är synen på litteratur som med nödvändighet uppbygglig, inskränkningarna i författarens frihet, ängsligheten och den absurda idén att det är omöjligt att skriva om någon som är annorlunda än man själv. Låt oss för Guds skull slippa kravmärkt litteratur.”

Stoppa klottervandalismen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/3:

”Vill du lära dig att måla graffiti eller testa en ny teknik?” Så annonserar Folkuniversitetet i Linköping på sin hemsida gällande kursen ”Graffiti för nybörjare”, som börjar den 5 april.

Under tre veckor får hugade väggmålare praktisera med sprayburkar och inhämta kunskaper som ”grundläggande metoder i graffitins uppbyggnad”, och att ”skapa bokstäver från grunden med övningar som är enkla att komma igång med”.

I somras stod även Folkuniversitet, i samarbete med Östergötlands museum, bakom barn- och ungdomsaktiviteten ”Street Art”. Om denna kunde man läsa i kommunens egen folder ”På gång i Linköping”, riktad till de yngre åldrarna om sysselsättningstips under ferierna: ”Prova på graffiti på sommarlovet! Vi hoppas på fint väder så du kan få testa att spraymåla utomhus i Rosenträdgården. Annars håller vi till i Rutan”.

I samma veva förkunnade kommunens informationstidskrift Dialog (nr 2/2016): ”Veckorna 26-32 är det dags för Chilla på riktigt, med gratis sommaraktiviteter för unga mellan 13 och 16 år. Det blir bland annat ridläger, golfläger, graffiti… Linköpings kommun är en av arrangörerna bakom satsningen”.

Nu är det egentligen inget fel med graffitikonst i sig, en subkultur som växte fram i det tidiga 70-talets USA och utvecklades i samklang med den gryende hiphopscenen i New York några år senare. Problemet var att det låg i denna graffitirörelses själ att manifestera sig illegalt och utanför det etablerade samhällets ramar (vilket var både tjusningen och poängen).

Mycket populärt var exempelvis att nattetid spraymåla tunnelbanevagnar, inte sällan hela tåg, och sätta sin grandiosa ”tag” (signatur) på verket. Därmed var det fråga om skadegörelse, vilka talangfulla uttryck som otvivelaktigt än fanns hos vissa unga graffitikonstnärer – och i deras svans följde naturligtvis många som bara tyckte det var häftigt att vandalisera med färg.

Dessa, inte direkt helt okontroversiella inslag i graffikonstens bakgrund och natur, bör man ha klart för sig. Särskilt, när det som i Linköping från den officiella vuxenvärldens sida, sker en aktiv uppmuntran till utövande av graffiti bland unga. Utan att moralisera eller brännmärka graffitin som sådan, den lagliga alltså, går det ändå inte att blunda för att det finns en form av lek med elden i detta.

Åsa Forsman, verksamhetschef på Folkuniversitetet i Linköping, tycks tyvärr en smula naiv när hon slår fast: ”De ungdomar som lär sig graffitikonst lär sig också att använda ytor som är avsedda för det” (Corren 15/3).

Samtidigt har Linköping de facto drabbats av en stor, tilltagande våg av klotterskadegörelse – en nedbusning som förfular vår stad och kostar skattebetalarna dyrt att städa upp.

”Vi har märkt att klottret började öka sedan kultur- och fritidsnämnden har upprättat en vägg till graffitimålningar 2014. Och efter att kurser och utbildningar i graffiti började anordnas”, konstaterar Jan Johansson på saneringsföretaget Centric AB. Den erfarenheten av växande klottervandalism säger han sig också ha från andra graffitibejakande kommuner. Det borde inte förvåna.

Att tämja graffitin är knappast så lätt, den är ju ursprungligen menad att vara subversiv och otillåten. Därför ska nog Linköpings kommun ta det lite försiktigare med sin välvillighet att sätta sprayburkar i händerna på våra ungdomar.

Begrav Bejerot bums!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/3:

Psykiatern Nils Bejerots (1921-1988) första korståg var mot serietidningar, vilka han på 50-talet karaktäriserade som ett ”mentalhygieniskt och kulturellt samhällsproblem”. Stålmannen beskrevs exempelvis som ”ett av de vidrigaste magasinen med sin blandning av våld, brott, brutalitet, övermänniskodyrkan och kvasivetenskap”.

Därmed gav han ett tongivande bidrag till den långvarigt skeptiska, för att inte säga fördömande, synen på seriekulturen i Sverige. Barn och ungdomar fortsatte visserligen att konsumera serier ändå.

Men vi som växte upp på 70-talet kan vittna om hur det nästan ansågs lika farligt att läsa Fantomen och Agent X9 som att sniffa thinner eller köra moppe utan hjälm. Och Bejerot hade mage att tala om ”kvasivetenskap”…

Dock är han mest känd, eller snarare beryktad, för sitt andra stora och ännu mer inflytelserika korståg: mot narkotika. Dessa droger var och är förvisso ett reellt, allvarligt problem. Men Bejerot, som inte precis var lagd åt det nyanserade hållet, larmade undergångsartat om missbruket som en epidemi och krävde kompromisslösa hårda tag, fängelsestraff och nolltolerans för att skapa ett helt narkotikafritt samhälle.

Han kritiserades inledningsvis som extremistisk. Snart vände emellertid vindarna, den envetne Bejerot blev bönhörd av makthavarna.

Idag räknas han som ”den svenska narkotikapolitikens fader”. Fortfarande är uppslutningen kring hans idéer närmast kompakt inom riksdagspartierna – trots att Bejerots metoder att bekämpa narkotikan numera framstår lika charlatanmässiga som hans uppfattning om tecknade serier. Men med avsevärt värre konsekvenser, milt uttryckt.

Resultatet är en intellektuell, moralisk och framför allt mänsklig katastrof. EU:s narkotikabyrå har konstaterat att Sverige har näst högst dödlighet bland narkomaner i hela unionen och att de svenska dödsfallen tredubblats enbart under den senaste tioårsperioden.

FN har kritiserat Sveriges repressiva narkotikapolitik för att strida mot de mänskliga rättigheterna, eftersom missbrukare inte får vård på jämlika villkor och att vi hellre slår dem med batongen än erbjuder skadebegränsande insatser.

Internationellt har utvecklingen gått i motsatt riktning – till vad som faktiskt fungerar, grundat på seriös vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet. En rykande aktuell illustration på det är Norge, där regeringspartiet Høyre i helgen enhälligt beslutat att skrota sin gamla Bejerotpåverkade politik och anamma omvärldstrenden.

Det handlar inte om att legalisera knarket, utan att avkriminalisera missbrukarna och fokusera på hjälp, behandling och förebyggande åtgärder.

”Det är meningslöst att människor som har omfattande problem med droger – som varken har arbete, bostad eller en ordnad ekonomi – straffas med böter. Det är också meningslöst att ungdomar som befinner sig i en svår situation och grips med narkotika ska få en prick i brottsregistret och svårigheter med att skaffa jobb och en utbildning”, menar folkhälsoministern Bent Høie (SVT 13/3).

Hur länge måste det ta i Sverige innan även våra politiker vaknar upp till verkligheten och skickar Nils Bejerots vålnad på porten?

I vampyrernas värld

Publicerad den av
Svara

Återvänder till en gammal viktoriansk klassiker jag fann på bokrean, Bram Stokers Dracula. Plötsligt slog det mig; är inte denna roman egentligen ett allegoriskt förklätt debattinlägg mot skattesystemet och politikerväldet?
Men det är väl jag som börjar bli rubbad av att utsättas för det dagliga bråket i medieflödets purgatorium.

Behövs Stadshus AB?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/3:

Linköpings kommundirektör Paul Håkansson får ännu en fin titel på sitt färska visitkort: verkställande direktör i Stadshus AB. Det är alltså moderbolaget i Linköpings vidlyftiga kommunala bolagskoncern, som bland annat omfattar Tekniska verken, Stångåstaden, Sankt Kors Fastighets AB, Resecentrum Mark och Exploatering, med mera.

Syftet med Håkanssons båda stolar är, som han själv förklarar i Corren den 11/3, kommunledningens önskan om att öka samordningen och lättare lösa finansieringen av kommande investeringsbehov. Men, försäkrar dubbeldirektören om Linköpingspolitikens offentligt drivna företagsverksamheter, ”det finns ingen ambition att minska deras självständighet i de affärer de gör”. Varför inte det?

Inget ont om tjänstemannen Paul Håkansson. Dock synes det olyckligt att någon politisk ambition att minska de kommersiella bolagsaffärerna överhuvudtaget inte tycks finnas inom stadshusets väggar.

Ett basalt krav på ett sunt fungerande, fritt och öppet samhälle är klart markerade rågångar mellan dess olika sfärer. Som nyss belysts på denna sida är exempelvis det partipolitiserade nämndemannasystemet i domstolarna skadligt för rättssäkerheten (vilket konstaterats i såväl vetenskapliga undersökningar, som av den professionella domarkåren). Politiker ska helt enkelt inte syssla med rättsskipning.

Politiker bör heller inte utsträcka sina uppdragsrevir till att bygga bolagsimperier på marknaden. Det är till men för både demokratin och näringslivsklimatet att smälta samman ideologisk maktutövning, offentlig förvaltning och affärsdrivande verksamhet.

Ett kommunalt bolag är en slags skvader som snedvrider konkurrensförhållandena (alltid ytterst med insats av skattebetalarnas pengar som riskkapital), beskär utrymmet för privata näringslivsaktörer, samt gör oberoende insyn och granskning av den kommunala sektorn svårare.

Till detta kommer fenomenet med att politiker i de kommunala bolagsstyrelserna inte sällan tenderar att bli mindre representanter för sina partier och väljare, och mer en särintressekrets av företrädare för ”sitt” bolag.

Vore det inte bättre att börja avyttra affärsfloran i koncernen AB Linköping, förlåt Stadshus AB, och låta duktige Paul Håkansson koncentrera sig på den kommunala kärnverksamheten? Det kan väl åtminstone den borgerliga oppositionen fundera på som eventuell valfråga.