Månadsarkiv: oktober 2016

Staten som hälsoguru

Publicerad den av
Svara

epidemin-asa-ericsdotter

Skrivit i Corren 18/10:Corren.

Smaka på följande rader: ”Människor har ofta mindre självkontroll än de tror. Överskattad tro på impulskontroll understödjer impulsivt beteende. En stor del av befolkningen har problem med självkontroll. Alkoholkonsumtion, rökning och överviktsproblem visar det finns en omfattande tidsinkonsistens. Irrationellt beteende motiverar statliga interventioner”.

Detta autentiska citat återfinns på försättsbladet till Åsa Ericsdotters nya roman Epidemin och är hämtat från rapporten Kalorier kostar, utgiven 2011 av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Finansdepartementets egen tankesmedja.

På denna verklighetens tråd spinner Ericsdotter en dystopi om ett Sverige i en icke avlägsen framtid, där Hälsopartiet under den karismatiske sundhetsprofeten Johan Svärd vunnit regeringsmakten.

Målet är att frälsa svenska folket från den galopperande fetmans gissel och göra vårt land till det smalaste och friskaste i världen. Det är ju för alla individers och samhällets bästa, så vem kan invända mot att statens maskineri mobiliseras i ett sådant behjärtansvärt syfte?

Sockerskatt införs. SVT blir Hälso-TV. Varje medborgare registreras enligt ett särskilt framtaget kroppsindex. I skolorna fokuseras undervisningen på indoktrinerade näringslära. Nyfödda barn opereras förebyggande mot övervikt.

Och så vidare. Regeringen gör bruk av våldsmonopolets hela verktygslåda. Ändå finns det hopplösa svenskar som varken tränar eller bantar.

De börjar stötas ut som slappa fetton, ses som ett kollektivt hot mot nationens väl och Sveriges internationella anseende som hälsoriket nummer ett. Johan Svärd beslutar då att sätta en synnerligen drastisk plan i verket…

Åsa Ericsdotters rappt berättade, mörka thrillerhistoria är inget under av litterär briljans. Men belyser med pedagogisk klarhet ideologiberusningens faror och totalitarismens avhumaniseringsmekanismer.

Romanen kan dels läsas som en allegori över tidigare förtryckarsystem och dess förföriska, falska läror. Dels som ett kritiskt inlägg i debatten om vår tids kropps- och hälsofixering, med en implicit vässad pik åt folkhälsominister Gabriel Wikström.

Man skulle, lite styggt, kunna säga att mellan pärmarna finns här hans politik satiriserad och dragen till sin allra yttersta konsekvens.

Wikström vill välmenande normera oss medborgare efter en officiellt sanktionerad uppfattning om vad som är god hälsa och sunt leverne. Vi sitter för mycket och rör oss för lite, anser han. Övervikt och barnfetma ska bekämpas av regeringen, Wikström är därför inte främmande för sockerskatt. Han hävdar att det är ”rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”.

Han har till och med deklarerat vårt privata sexliv som statligt intresseområde, i avsikt att göra folkhälsan mer jämlik även i sängkammaren (vilka medel som nu ska användas för det!).

Men är det politikers och myndigheters sak att iscensätta en variant av Mona Tumbas slim club och likt Ebba Grön slå fast (men då utan ironi): ”den perfekta människans form, smal å slimmad som en lax”?

Det borde ingalunda betraktas som självklart. Snarare finns skäl att hålla vakt vid den civila sfärens gränser mot partiklassens uppfostringssugna gesundheitsivrare.

Ty som Åsa Ericsdotters roman målande illustrerar bor förmynderiet riskabelt nära granne med hälsofascismen och korstågsintoleransen.

Vägra vara en Trump – våga vara en Kennedy

Publicerad den av
Svara

John F Kennedy, 1917-1963.

Skrivit i Corren 17/10:Corren.

I mörkare stunder kan man undra om inte Donald Trump är ett symptom på vår tid, en personifierad återspegling av ett offentligt samtalsklimat där gränserna mot rännstenen börjar lösas upp.

Inför världens ögon skulle USA vara demokratins och frihetens ”shining city upon a hill”, menade både 60-talets John F Kennedy och 80-talets Ronald Reagan. Dessa två presidenter – den ene demokrat, den andre republikan – var briljanta kommunikatörer i bästa amerikanska tradition. Deras framträdanden präglades av värdighet, stil, uppfordrande allvar, elegant humor.

Hos miljoner och åter miljoner människor, i och utanför USA, blev Kennedy och Reagan inspirerande gestalter som ingöt hopp, förtröstan, idealitet och optimism. Såväl uppförande- som uttrycksmässigt kom de att sätta en eftersträvansvärd kvalitetsstandard för det politiska åsiktsutbytet.

Nu lever vi i dagar där Donald Trump är möjlig som USA:s president. Han liknar sin rival Hillary Clinton vid djävulen och hotar att fängsla henne om han vinner valet.

Han är som en Mefistofelesprodukt uppstigen från nätforumens lägsta skuggregioner; råbarkat vulgär och sexistisk, sprutar ogenerat ur sig förolämpningar och lögner, är ohämmat narcissistisk, torgför ett sammelsurium till budskap präglat av antiintellektuell populism, främlingsfientlighet och nationell inkrökthet.

Vad som händer i USA, den moderna erans Rom, kan som så ofta ses som en riktningsvisare på vart vi är på väg – politiskt, kulturellt, socialt, etc. Den konfrontativa tonen, tendenserna till hårdare polarisering, hån och oförsonlighet, respektlösheten mot människor av andra uppfattningar, tycks också vara i växande inom västvärldens demokratier.

Fenomenet Trump – i all sin groteska uppenbarelse – är som sådan en varningssignal; ett hot om folkstyrets och den fria debattens urspårning om vi inte bättre vårdar förutsättningarna för utvecklingen av det goda, fredliga samhället. I den meningen har samtliga av oss ett ansvar.

Diskussioner med hetta och engagemang, där ideologiska skiljelinjer klargörs och skärskådas, är demokratins livsluft. Men det är också sökandet, viljan att uppriktigt ge och ta argument, generositet mot motståndaren, kompromissandet, den rationella resultatorienteringen – samt vanlig mänsklig hederlighet, omsorg och vänlighet.

Låt oss minnas att hövlighet inte är ett tecken på svaghet, sa John F Kennedy. Ord som knappast Donald Trump begriper. Vägra vara honom.

Underbart, Akademien!

Publicerad den av
Svara

Bob Dylan

Skrivit i Corren 14/10:Corren.

”Vem i hela världen man lita på?”, sjöng proggarna Hoola Bandoola Band 1972 och räknade upp ett antal fallna ikoner. Bland andra Robert Zimmerman, som från att givit röst åt 60-talets kulturradikala ungdom nu anklagades för sveket att ha ”flytt till landet med miljonerna”.

Men Zimmerman själv, Bob Dylan alltså, kände sig aldrig bekväm med etiketter som andra människor förhoppningsfullt och fyrkantigt klistrade på honom. Konsekvent värjde han sig mot att tvingas spela rollen som generationsspråkrör eller samlade gestalt för någon rörelse.

Individualisten Dylan har alltid gått sina egna vägar, bytt skepnader, sökt ständigt nya uttryck som inte sällan utmanat och förbryllat följarna (exempelvis då han mitt i den psykedeliskt formexperimenterade eran följde upp det epokgörande mästerverket Blonde on Blonde med de countrydoftande, nyenkla albumen John Wesley Harding och Nashville Skyline).

Åt dem vilset frågande efter vem eller vad som finns att lita på, gav Dylan 1985 sitt typiska, tidlösa svar: ”Well, you’re on your own, you always were / In a land of wolves and thieves / Don’t put your hope in ungodly man / Or be a slave to what somebody else believes / Trust yourself!”.

Eller som han i Subterranean Homesick Blues förkunnade redan på 60-talet: ”Don’t follow leaders, watch the parking meters”. Avvisa frälsarfigurer, håll den politiska klassen kort, var misstänksam mot ideologier, delegera aldrig makten över tillvaron till utomstående, var det egna jagets kapten och segla fritt i förtröstan på din inre kompass.

Dock, som han också påpekar: ”But to live outside the law, you must be honest” (Absolutely Sweet Marie, 1966).

Bob Dylan är i vid mening den mänskliga frihetens musikaliska diktare. Men håller han verkligen konstnärlig klass i litterär mening?

Bildningsnestorn och förlagslegendaren Åke Runnqvist väckte visst uppseende när han i 1971 års reviderade upplaga av sin antologi Moderna utländska författare tog med Dylan i skaran. Va, en popartist?!

Men som Runnquist förklarade: ”Det fanns poesi och saga långt innan det fanns skrivkonst. Den som inte vill erkänna annat än vad som står i böcker som litteratur kan tänka på den myckna dikt som levde i muntlig tradition, eller som sjöngs eller lästes, men aldrig skrevs ner förrän kanske långt efter den diktats, eller kanske inte alls.”

Runnquist berömde Dylans djärva och associationsmättade bildspråk, klart att detta var en stjärna som förtjänade en plats bland 1900-talets stora på parnassen.

När jag 2008 intervjuade litteraturvetaren och poeten Anders Olsson, som då nyligen efterträtt Lars Forssell i Svenska Akademien, talade han mycket uppskattande om Bob Dylan. ”Han är fantastisk. Och The Doors och många andra som kom fram under 60-talet. Då hade populärmusiken en annan existentiell halt. Den betydde mer, vilket gjorde att det kom fram bättre texter. Jag hoppas att populärmusiken kan få tillbaka den styrkan”.

Att den moderne barden Dylan fått årets nobelpris i litteratur kanske inte borde vara så överraskande ändå. Hans kvalitativa höjd i kombinationen ton och lyrik är odiskutabel, och återknyter till den klassiska traditionen av – som Sara Danius pregnant uttryckte det – ”örats poesi”.

Fast Dylan vore förstås inte Dylan om han inte även värjt sig mot poetbegreppet: “You don’t necessarily have to write to be a poet. Some people work in gas stations and they’re poets. I don’t call myself a poet, because I don’t like the word. I’m a trapeze artist.”

Kasta den nya kartan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/10:Corren.

Den statliga Indelningskommitténs planer på att stöpa om Sverige i sex nya storregioner ser ut att gå samma väg som ett annat hårt kritiserat jätteprojekt, höghastighetstågen. I bägge fall krävs rimligen ett solitt politiskt stöd i riksdagen för att kunna förvandla ord till handling. Och i bägge fall börjar det politiska stödet smälta bort.

Gällande höghastighetstågen annonserade Moderaterna nyligen sitt motstånd och sällade sig därmed till Liberalerna och Sverigedemokraterna som redan sagt nej. Socialdemokraterna står fortfarande fast vid idén.

Men inom det röda regeringspartiet finns en betydande tveksamhet. De halvkvädna visorna i den färska Infrastrukturpropositionen tyder också på att bygget av höghastighetsnätet sätts i diffust väntläge, sannolikt tills de styrande känner sig mogna att officiellt skriva av alltsammans.

Papperskorgen blir troligen platsen även för storregionerna. Händelsevis står nu samma partikonstellation mot dessa som mot tågen: M, SD och – som senast ut på planen – L. Under onsdagen förklarade Jan Björklund i klara verba att hans parti inte kommer att ställa sig bakom Indelningskommitténs förslag.

”Vi ser att det är stora nackdelar med detta – omfattande byråkratisering, långt avstånd mellan medborgare och förtroendevalda. Samtidigt som det inte löser några problem”, sa Björklund och det har han rätt i. Mycket av poängen med storregionreformen har ju hävdats vara att sjukvården skulle bli likvärdigare och effektivare.

Sant är organiseringen via landstingen visat sig allt annat än optimal. Revirgränserna har skapat en olycklig fragmentisering som drivit upp kostnaderna för den avancerade vården, samtidigt som målet om en jämlik standard över hela landet blivit svår att nå.

Men vad säger att en regional jätteapparat i sex riksdelar vore det gyllene svaret? Dagens systemfel riskerar snarare att förstoras upp till en ännu trassligare härva.

Rationellast vore om den mellanpolitisk/byråkratiska sorgebarnsnivån helt sonika skrotades och att staten övertog huvudmannaskapet för de större sjukhusen (vilket Björklund också är inne på, förre socialministern och tidigare KD-ledaren Göran Hägglund kom även han fram till att sjukvården borde landstingsbefrias, gamle S-räven Göran Persson har förordat samma sak).

Fokuset på sjukvårdsområden har vidare lett till att näringslivs- och arbetsmarknadsperspektivet blivit eftersatt i storregionsförslaget. För Östergötland innebär den tänkta sammanslagningen med Småland som bekant att det absurt nog skapas en onödig gränsmur för oss mot Stockholm och Sörmland.

Både vår landshövding Elisabeth Nilsson och Östsvenska handelskammaren har kraftigt opponerat sig mot detta, eftersom regioninledningen skär av ett redan blomstrande tillväxtstråk.

”Om man ser till näringslivets behov, arbetspendlingen och inte minst Ostlänken så är det uppenbart att Östergötland och Sörmland ska ingå i samma region”, menar landshövdingen. Handelskammaren har till och med dragit igång ett folkomröstningsinitiativ i Sörmland för att stoppa tvångsskilsmässan från Östergötland.

Men med det växande politiska motståndet i riksdagen är stalltipset att förnuftet har goda chanser att segra ändå. Den medborgerliga förankringen för storregionreformen är dessutom obefintlig.  Regeringen gör nog klokast i börja fundera på reträtten.

Bekämpa monopolisten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/10:Corren.

Systembolaget är en tråkig rest från den gamla kollektivistiska förmynderi- och regleringsstaten, där medborgarna skulle fostras av sociala ingenjörer och för sitt eget bästa lära sig veta hut inför den upplysta politisk/byråkratiska folkhemseliten (briljant satiriserad i Jan Myrdals och Rune Hassners film Myglaren från 1966, finns tack vare Jan Myrdalsällskapet lagligen att se på Youtube!).

Mycket av detta är lyckligtvis historia. Jämfört med då har Sverige de senaste 30 åren genomgått remarkabel liberalisering av samhällslivet. Generellt sett är skillnaden enorm mot hur det var förr i allstatlighetens gråa överhetsrike.

Men Systembolaget är förbluffande nog kvar, likt ett envist och artfrämmande mossdjur från avlägsen kritaålder. Förvisso har överlevnaden inte skett utan viss skicklig anpassning till den nya epokens krav. Öppettiderna har blivit generösare. Det famösa förbudet mot försäljning på lördagarna (genomdrivet 1982 av en borgerlig regering!) har hävts. Självplock i butikerna har införts (bara en sådan revolutionär sak).

Och inte minst satsar Systembolaget ihärdigt på propagandakampanjer, utformade av flådiga reklambyråer, för att övertyga allmänheten om vikten av sin förträffliga oumbärlighet.

Sammantaget har denna taktik fungerat väldigt bra. Opinionsstödet är påfallande högt, vilket måste sägas vara en prestation från Systembolagets sida. Det är ju ända fråga om en statlig butiksmonopolist, intimt lierad med den partipolitiska makten, som utifrån krasst särintresse vägrar släppa sitt totalt dominerande och synnerligen lukrativa grepp kring den svenska marknaden.

Det slitna folkhälsoargumentet för det egna existensberättigandet framstår mest som ett fikonlöv numera. Hör bara den östgötska riksdagsledamoten och monopolkramaren Anna Lena Sörenson (S).

Med följande ogenerade ord försvarar hon i Corren 11/10 regeringens hot om att sänka vanligt hederligt folks möjligheter att göra privata alkoholinköp från EU via nätet: ”Det är inte hälsoaspekten som är avgörande här. Det handlar om att värna Systembolagets försäljningsmonopol”.

Iskallt rakt på sak är även Systembolagets presschef Lennart Agén i samma Correnartikel: ”Om vi skulle tillåta exempelvis gårdsförsäljning skulle det inte bara öppna möjligheter för lokala producenter utan för ALLA. Då skulle vi snart ha både tyska och franska vinbutiker överallt”. Som om det skulle vara fel och dåligt!

Det är som ekon från ett svunnet DDR-Sverige när Sörenson och Agén talar. I övriga EU är statliga alkoholmonopol onormalt. Och sortimentet för kunderna är bättre, ty Systembolagets värsta skräck råder: konkurrens.

Dags för skärpning

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:Corren.

Är det fler som börjar bli trötta på beskådandet av den förgrämda politiska sällskapsleken ”vem tar vem”? Spelteorier och taktiska överväganden avlöser vandra, det spekuleras hit och dit, få ämnen tycks vara värda lika mycket tid och energi i partimänniskornas egenartade värld som just detta: hur ska regeringen se ut efter nästa val om resultatet blir si eller så?

Det traditionella blockupplägget för kampen om, och utövandet av, den offentliga makten är slaget i spillror. Varken det blåa eller det röda laget kan längre få till det ordentligt.

Ett brunt lag har ju gjort entré som ett tredje svartepetterblock, vilket förvirrat alla inbitna partigängare. Hjälp, inget är som gammalt och fornt – hur gör vi nu?

Halvvägs in i denna mandatperiod är det tämligen uppenbart att dagens ”lösning” inte är mycket att hurra för (den famösa Decemberöverenskommelsen må formellt vara dödförklarad, men i praktiken lever liket ändå).

Alliansen har, bittra efter valförlusten 2014, lämnat walk-over när det gäller ansvarstagande. S är – med de borgerliga partiernas skadeglatt goda minne – fastsurrade med MP och V i en bräcklig regeringsskuta på drift ut i allt djupare grönvänstervatten.

Massor av borgerliga sympatisörer (samt en hel del partiaktivister) grumsar frustrerat över situationen och vill bjuda in det monomant främlingsfientliga järnrörsgänget SD som nya lagkamrater, precis som om det vore ett bättre alternativ för landet.

Och under tiden dansar ledarna för de fem partier som sedan 80-talets mitt varit bärare av den tidigare så framgångsrika, men nu punkterade, svenska reformagendan vidare i vilsevalsen. Skärpning!

Sådan omogenhet finns ingen anledning att acceptera av vuxna människor som gör anspråk på att vilja ratta riket (och tar bra betalt för det också, på det arbetande och företagande folkets bekostnad).

Den förkrossande majoriteten av väljarna har faktiskt INTE röstat på SD, V eller MP. Varför ska då dessa partier tillåtas förlama det politiska livet och välta den fortsatta moderniseringsprocessen av Sverige över ända?

Om förutsättningarna släckts för det invanda blockbeteendet, där S- och M-ledda reformregeringar växelverkar med varandra, kan det väl inte vara så himla svårt att hitta andra fungerande former?

Det överskuggande viktiga är politikens innehåll, och tunga problem att riva tag i saknas sannerligen inte. Däremot tycks det vara ont om statsmannaskap.

Litteratur för vår tid

Publicerad den av
Svara

Thomas Mann

Skrivit i Corren 10/10:Corren.

Denna vecka tillkännager Svenska Akademien vilken författare som får årets nobelpris. En alltid lika spännande händelse, där uppmärksamheten riktas mot det som anses vara det bästa och viktigaste inom den samtida litteraturen.

Utan att förminska betydelsen av detta, kan man dock fråga sig om inte det mest brännande om vår epok redan skrivits av en föregående diktargeneration.

Dessa författare var samtliga tyskspråkiga, huvudsakligen verksamma under mellankrigstiden och en av dem förärades nobelpriset så tidigt som 1929. Han hette Thomas Mann, världsberömd genom Huset Buddenbrook och Bergtagen.

Men den bok som lyser skarpast idag började han skriva 1943 som landsflyktig i USA undan nazisterna – Doktor Faustus (utkommen i spänstig svensk nyöversättning förra året). Det är en slingrade, tät vävd kollageroman, till det yttre en fiktiv biografi över tonsättaren Adrian Leverkühn som ingår förbund med djävulen i syfte att spränga gränserna och nyskapa musiken i genial avantgardistisk dräkt.

Manns övergripande tema är naturligtvis att gestalta hur Tyskland kunde förvandlas från högt stående kulturnation till ett land febrigt ringdansande kring barbariets eldsflammor. Som situationen i Europa artar sig, där vi ånyo tycks på glid mot det nyss otänkbara och där barriärerna ständigt förskjuts en bit i taget, finns onekligen skäl att återvända till detta sofistikerade mästerverk.

En annan författare från denna tid, i så mycket påminnande om vår egen, är Hans Fallada. Inte i samma briljanta klass som Thomas Mann, men desto lättillgängligare. Flera av Falladas romaner har återutgivits på svenska och nått stor publik. Mest känd är Hur ska det gå för Pinnebergs?; en lågmält observerande berättelse om den lilla människans försök att finna fotfäste i den socialt, ekonomiskt och politiskt osäkra sena Weimarrepublikens Berlin.

Sammanbrottet för den gamla europeiska ordningen och dess konsekvenser har även ypperligt skildrats av Stefan Zweig (Världen av igår) och Joseph Roth (Radetzkymarschen, Spindelnätet, Kejsarbysten och andra noveller).

Zweigs och Roths utgångspunkt är den kulturellt blomstrande, tolerant mångetniska och till synes evigt trygga Habsburgmonarkin – en slags protoversion i mindre format av EU, som traumatiskt överraskande slets sönder när Europa snubblade in i första världskriget. Österrike-Ungerns upplösning framstår som en av 1900-talets största tragedier, följdverkningarna har ännu inte övervunnits.

Den mänskliga vilsenheten, avsaknaden av fast mark, etablissemangets svek och svaghet, uppsvinget för vulgärnationalism och politisk extremism – stämningarna från Manns, Falladas, Zweigs och Roths böcker känns igen. Det är en oskattbar litterär erfarenhetsbank. Förhoppningsvis kan den bättre hjälpa oss till orientering i, och förståelse av, det vanskliga skeende som nu är.

Var glad för Ostlänken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/9:Corren.

Beskedet föreföll tydligt. Infrastrukturminister Anna Johansson (S) meddelade under torsdagen att regeringen står fast. Det kommer att bli ett nytt stambanenät för höghastighetståg genom Sverige. Och den första etappen, med byggstart nästa år, blir Ostlänken mellan Linköping och Järna. Klart som korvspad? Icke.

Någon preciserad kostnadskalkyl presenterades inte. Ej heller någon plan för när hela systemet ska vara färdigt. Istället fick vi höra svävande prat om att Trafikverket får utreda vilka fortsatta etapper som kan vara aktuella, att utbyggnaden ska ske i takt med vad ekonomin tillåter, och att inga skattehöjningar är i korten för att finansiera den väldiga satsningen.

Statsrådet Johansson sa också att en ”bred överenskommelse behövs”, vilket är rimligt eftersom hela projektet kan gå loss på så mycket som 320 miljarder kronor och sträcker sig över flera mandatperioder.

Lägg till detta reservationen från finansmarknadsminister Per Bolund (MP): ”Vi skriver i budgetpropositionen att vi ser fördelar med att bygga höghastighetsbanor, men att vi självklart också måste titta på kostnadsutvecklingen och se om den kan begränsas”. Alltså är regeringen egentligen inte på fast mark överhuvudtaget när det gäller det grandiosa höghastighetsnätet.

Ingen färdig projektplan existerar, pengarna är bara en from förhoppning, och någon bred politisk överenskommelse tvingas regeringen titta i månen efter. Liberalerna har redan sagt nej, SD likaså och i onsdags deklarerade även Moderaterna sitt motstånd.

Det betyder av allt att döma att höghastighetsdrömmen i praktiken är över och förbi.

I Linköping, där våra lokalpolitiker varit rörande överens om att vägra se några andra alternativ för Ostlänkens standard, säger sig kommunalrådet Christian Gustavsson (M) nu vara totalt överraskad av sitt partis omsvängning. Det kanske han inte borde varit, ty det är inte precis en hemlighet att det inom M hela tiden funnits en stark tveksamhet till höghastighetstågen.

”Robust olönsamt” kallade länge dåvarande finansminister Anders Borg alltsammans för. Tunga remissinstanser (Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet) har sedan dess instämt i Borgs uppfattning. Särskilt förvånande att M återvänt till den gamla Borglinjen är det inte, snarare tämligen väntat vid en ogrumlad blick.

Positivt är i alla fall att det befintliga järnvägsnätet äntligen rustas upp och Ostlänken verkligen byggs, även om det realistiskt sett blir i nedgraderad version.