Hanna Pauli, 1887.
Frukostdags
Svara
Månadsarkiv: september 2016
När politiken blivit Plopp
Skrivit i Corren 17/9:
I kulturdebatten råder aldrig brist på angelägna ämnen att penetrera. En vän kastade exempelvis nyligen in en brandfackla med påståendet att Skotte är chokladbitarnas Jethro Tull. Detta kan nog äga sin riktighet.
För min del vill jag hävda att Plopp är motsvarigheten till Sweet. Den som tvivlar kan lyssna på skivan Desolation Boulevard. Samma konsistens. Det är liksom en småfeg, hård hinna med ett sött, lite kletigt innandöme som man i förstone lätt tar till sig. Men som sedan lämnar en slags obestämd, desillusionerad eftersmak.
Varken Plopp eller Sweet går hela vägen till fullbordan i någon bestämd riktning. Man får känslan att de förfar sin substans, den substans de skulle kunna haft om de förmått fylla ut hela sin potentiella karaktär. Kvar är intrycket av en vilsen identitetslöshet med drag av desperation att försöka vara alla – och därmed ingen – till lags.
Skulle man kunna säga att så även är fallet inom den svenska politiken överlag? Bortom den ideologiska söndagsskoleretoriken, som det ju aldrig blir något rejält av med, har de flesta partierna i praktiken parkerat sig i det ljumma mittfältets Plopp- och Sweet-ruta.
En iakttagare har konstaterat följande: ”Enigheten ifråga om grundläggande värderingar har i det hela ökats, det kan ingen förkunnare av ideologiernas kraft förneka, men enighet är, utom i krig, inte någon eldande företeelse. Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare, och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken”.
Dessa ord skrev Herbert Tingsten redan 1970 apropå utvecklingen i den mogna demokratin, där de eldfängda striderna falnat och ersatts av den gråa vardagslunken. Men är det självklart illa?
Se på SD, Nationella fronten i Frankrike eller Donald Trump i USA som är allt annat än mesiga mittfältare. Är de att föredra? I Bibeln förkunnas att de ljumma skola utspys. Begrunda vad det skulle betyda på det samhälleliga planet. Ska vi leva tillsammans i hyggligt lugn är tvärtom den ljumma mildheten en välsignelse. Det blir sällan en trevlig situation om brinnande, radikala själar med utopiska idéer ges fritt spelrum.
Visst, vill man vara styggt kritisk kan många etablerade partier liknas vid Plopp.
Fast man skulle lika gärna kunna hävda att de förstått måttfullhetens evangelium och att detta har sina kloka fördelar. Ty hellre småtrist detaljbråk än revolutionära bataljer som historiskt brukar peka åt ett håll: helvetet.
På permission från östfronten
Dry Martini på Grand Hotel i Lund. En klassisk oas som håller stilen.
Orimligt bussbeslut?
Skrivit i Corren 16/9:
Närmare 30 landsbygdslinjer har upphört och flera andra har fått ett minskat antal turer. Det är inte konstigt att många boende utanför tätorten är besvikna och arga över detta tuffa bussbeslut från makthavarna i Region Östergötland.
Ännu en oroande neddragning av samhällsservicen. Butiker försvinner, postutdelningen försämras, et cetera. Och så nu detta slag mot kollektivtrafiken.
Vad hände med parollen om att hela landet ska leva? Är det bara en politisk floskel? Den aktuella ”stora bussmassakern” är ett utmärkt tillfälle till debatt kring just detta. Låt ”pamparna” förklara sig!
Vilket också Göran Gunnarsson (C), ordförande i Region Östergötlands trafik- och samhällsplaneringsnämnd har gjort. Därtill på ett tydligt, öppet sätt i tidningar, på sociala medier, och vid landsbygdsträffar som i Björkfors tidigare under veckan.
Han har lagt fakta på bordet och redovisat grunderna för regionens ställningstagande, som för linje 666 mellan Fornåsa och Mantorp. Tre turer varje dag. Genomsnittligt antal påstigande per tur: 1,2 personer. Summa biljettintäkter under ett år: 9485 kronor. Årlig trafikkostnad: 587 802 kronor.
Även med den bästa vilja i världen är det faktiskt svårt att se hur en sådan busslinje (det finns flera liknande exempel) kan anses försvarbar.
Således vore det knappast korrekt att anklaga de styrande i Region Östergötland för någon slags nonchalant landsbygdsfientlighet. Skattekollektivets resurser är inte oändliga. Våra förtroendevalda har en skyldighet gentemot sina uppdragsgivare – väljarna – att göra prioriteringar och avvägningar, det är ett bistert faktum.
Förutsättningarna att bo landsbygden är också oundvikligen annorlunda än att bo i en stad. Är inte det själva poängen med att välja att leva på landet eller i tätorten?
Den heta diskussionen kring nedskärningen av busslinjerna bottnar nog till icke ringa grad i en generell känsla av att landsbygden missgynnas, den känslan ska respekteras och tas på allvar.
En god början är att klargöra en rimlig ansvarsfördelning mellan civilsamhället och den offentliga sfären gällande landsbygdsvillkoren. Det hedrar Göran Gunnarsson att han med utgångspunkt från kollektivtrafiken är inne på det spåret, samtidigt som han bidrar med konstruktiva förslag och är villig till en rak medborgardialog i frågan.
Så låt oss alla intresserade ta den kastade handsken i ett fortsatt engagerat samtal.
Au café
Pablo Picasso, 1900.
Genant, Liberalerna
Skrivit i Corren 15/9:
”Hon är oerhört bildad. Hon är den klokaste personen vi haft sedan Bertil Ohlin.” Det har den tidigare FP-ledaren Per Ahlmark sagt om partikamraten Birgitta Ohlsson, Liberalernas välkända och stridbara stjärnprofil från Linköping.
Ahlmark är en ovanlig socialliberal för att vara svensk. Aldrig lagom, aldrig fegtassande, aldrig någon anpassling till vårt ibland kvävande konsensusklimat, aldrig rädd för att uppfattas som kontroversiell. Under sin aktiva bana, som partipolitiker och därefter liberal debattör, höll han hela tiden ryggen rak och lansen skarp.
Vilket inte minst fick uttryck i hans varma engagemang för staten Israel och lika heta avsky mot antisemitismen. Precis som en gång hans mentor, DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten, har Per Ahlmark tjänat som ett inspirerande exempel på att det också finns ett annat Sverige.
Ett Sverige som vägrar böja sig för tidsandans skiftande vindar, politiskt korrekta dogmer eller modeåsikter; som inte hukar för diktat och maktanspråk; ett Sverige av människor som till sin konstitution är oförmögna att leva med sig själva om de tvingas kompromissa med sin övertygelse och moraliska resning.
Sådana personer är sällan bekväma. Och allt för många samlade i ett möblerat rum tenderar att bli en smula jobbigt – det ska medges.
Men vad vore vi utan dessa passionerade, idéburna demokrater och liberaler som Ahlmark representerar? Birgitta Olsson kan på flera sätt ses som hans arvtagare. Släktskapet är tydligt, såväl ideologiskt som karaktärsmässigt.
Ahlmark har heller inte gjort någon hemlighet av att han vill ha henne som nästa partiledare för Liberalerna. Om det är en bra idé eller ej kan väl diskuteras. En del av hennes åsikter är också tveksamma, som den statsfeministiska lusten att kvotera i föräldraförsäkringen.
Men tveklöst har Birgitta Ohlsson hållit den liberala flaggan berömvärt högt när det gäller mänskliga rättigheter, frihandel, Nato, Israel, hbtq-frågor, antirasism och så vidare. När Liberalerna nu senast populistiskt förespråkade inbjudande av SD till partiöverläggningar, samt förbud mot religiösa friskolor, var Ohlsson snabb med att offentligt anmäla sin avvikande mening i bägge fall.
Det gjorde hon som principfast liberal rätt i. Det gillade inte partiets kollektivistiska inpiskare. Antingen ska Birgitta Ohlsson marschera lydigt i takt med Jan Björklunds regemente eller lämna partistyrelsen, löd budet.
Vilket fattigdomsbevis, vilken ynkedom av det gamla Folkpartiet! Har man inte råd med en ideologisk lojal kritiker i toppen, vad är det då för kvalitet på den liberalism som denna rörelse påstår sig inkarnera?
Riktigt goda liberaler ska gärna vara lite stökiga och bångstyriga; som publicister likt Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten, som politiker likt Per Ahlmark och Birgitta Ohlsson. Ifrågasättandet, lidelsen, individualismen, icke-konformismen, ligger inte enbart i deras natur. Det hör även så att säga till det demokratiska, liberala uppdraget.
Futtigt, skralt och genant är det parti som Jan Björklund leder om en liberal av Ohlssons kaliber inte anses platsa.
Fire and water
Kväll på balkongen vid Tannerfors slussar, Linköping.
Vikten av Diktonius
Skrivit i Corren 13/9:
”Ni är god som bara en fallen ängel kan vara det”, skrev Hagar Olsson till Elmer Diktonius. Det är Jörn Donner som citerar den underbara meningen i sin fina biografi över den store finlandssvenske modernisten; Diktonius. Ett liv.
Nästan ett decennium har nu gått sedan boken kom ut. Jag finner den på nytt under en flytt, bläddrar, fascineras, är åter fast.
Donner menar att han med sitt biografiska verk vill försöka rädda Diktonius från glömskan. Är det verkligen så illa? Håller en av de främsta poeterna ur vår nordiska kultursfär på att försvinna som levande läsning? Måhända, själv har tanken aldrig ens slagit mig.
I tonåren kom jag av en slump över en volym av Diktonius samlade dikter. De blev något av en uppenbarelse. Sedan dess har han ständigt funnits där som följeslagare i mitt personliga universum.
I sin tidiga produktion framträder Diktonius som radikal politisk och litterär bildstormare. Det är svårt att inte ryckas med av den potenta, dynamiska, expressiva kraft som dominerar hans lyrik under 1920-talet, oaktat om man delar författarens revolutionsromantiska socialism eller ej.
Men det är framför allt hans mjukare sidor som fångar. Exempelvis dessa rader ur Taggiga lågor från 1924: ”Barnet i trädgården / är ett underligt ting: / ett litet litet djur / en liten liten blomma. / Det myser som en katt åt nejlikorna / och skubbar sitt lilla huvud / mot solrosens jättestängsel. / Tänker kanske: sol är gott – / grönt är gräsfärg / Vet kanske: jag växer!”
Nästan lite Beppe Wolgers över det, inte sant?
Från 30-talet skulle också Diktonius utvecklas i mer naturlyrisk och ödmjuk humanistisk riktning. Dock blev de sista åren förmörkade av sprit, psykisk isolering och en tilltagande åderförkalkning. Han åldrades i förtid, kraften sinade, förvirringens dimmor slöt sig tunga kring honom. Men ur sin förtvivlan kunde Diktonius ännu skapa storslagen, gripande poesi.
Jag tror knappast att någon som tagit del av dikten Förvittrad sfinx, utgiven i samlingen Novembervår (1951), kan undgå att röras på djupet av detta drabbande vittnesbörd från författarens eget skuggrike. Känn bara på inledningen: ”den stora mänskokatten jag / förstenad lever / årtusens sandstormar / mitt öga ansikte / har nästan utplånat / kommande årtusen / mig ännu väntar / den stora mänskokatten jag / förstenad / här i öknen lever”.
Elmer Diktonius var en banbrytare på den litterära scenen, ett utropstecken i sin diktargeneration som bland andra inkluderade Edith Södergran och Gunnar Björling. Varför läsa honom, varför alls poesi?
Därför att lyriken är reservatet för det ogarderade, ett själens vattenhål där vi kan lägga av våra rustningar, för en stund strunta i olika invanda positioneringar, låta det fria sinnet kommunicera och föda hjärtat. Poesin är den mest mänskliga av erfarenhetsbanker.
Genom dikten ges den gränsöverskridande, rika möjligheten att tolka, omtolka, förstå och få stadigare grepp kring tillvaron och oss själva, ja överhuvudtaget att bättre kunna hålla ihop i denna märkliga, inte sällan prövande och hårda värld. Som grundsten för ett öppet, tolerant, mångfaldigt samhälle är lyriken omistlig.
Så läs gärna Diktonius. Han är en bekantskap av bestående, inspirerande värde.
Terrordåden som förändrade världen
Skrivit i Corren 12/9:
I söndags var det femton år sedan två fulltankade jumbojetar flög in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan. Ett tredje plan kraschade i försvarshögkvarteret Pentagon.
Ett fjärde koordinerat självmördarattentat var troligtvis menat mot Vita huset. Men där lyckades de modiga passagerarna övermanna kaparna. Det planet störtade istället på ett fält i Pennsylvania.
Attackerna från al-Qaida föreföll att komma som blixtar från klara himlen. Så var det inte. Det var en tragisk katastrof som egentligen aldrig behövt inträffa.
CIA och FBI var mycket medvetna om att Usama bin Laden och hans islamistiska terrornätverk smidde planer på att sprida död och förintelse innanför USA:s gränser.
Redan 1993 försökte al-Qaida spränga samma skyskrapor i World Trade Center, som man några år senare gjorde ett förnyat angrepp mot (med känt resultat).
Under Bill Clintons period i Vita huset växte gradvis insikten fram om vilken förfärande potential problemet Usama bin Laden innebar. Faktiskt fick CIA en order 1993 att om möjligt gripa den vildskäggige extremisten och skicka honom till USA.
När Vita husets jurister varnade att detta stred mot internationell rätt, förklarade vicepresidenten Al Gore vad som gällde: ”That’s a no-brainer. Of course it’s a violation of international law, that’s why it’s a covert action. The guy is a terrorist. Go grab his ass!” Fem år senare gav Clinton ännu tuffare instruktioner till CIA: Får ni Usama bin Ladin i kikarsiktet, döda honom!
Märkligt nog avslogs dock ett erbjudande från Sudan – där al-Qaidaledaren vistades ett tag – att utelämna bin Ladin. Denna magnifika blunder kom att stå USA dyrt. Ändå måste nog George W Bushs administration bära störst ansvar för misslyckandet.
Ty när Bush övertog makten i Vita huset den 20 januari 2001 ändrades prioriteringarna helt. Som terroristexperten Richard Clarke beskrivit i boken Against all enemies. Inside America’s war on terror (2004) var den färske republikanska presidenten inledningsvis ointresserad av al-Qaida.
Gång på gång under våren och sommaren 2001 informerade CIA-chefen George Tenet personligen Bush om att en snar attack mot mål i USA väntades. Responsen var ungefär lika med noll. Varför?
En avgörande förklaring är att Clinton (då som nu) inte stod högt i kurs bland Republikanerna. Den bisarra Lewinskyaffären spökade fortfarande. Bara något år tidigare hade avskyn mot Clinton drivit Republikanerna att försöka avsätta presidenten genom ett riksrättsåtal i kongressen. Allt vad Clinton stod för var i princip anatema. Även – idiotiskt nog – jakten på Usama bin Laden.
Ett annat skäl var att George W Bushs främsta rådgivare inom utrikes- och säkerhetspolitiken, som Dick Cheney och Condoleezza Rice, satt fast i gamla tankespår. När Republikanerna senast styrde Vita huset var det ännu kalla krigets frågor som regerade dagordningen; kärnvapen, nedrustning, Star Wars. Förmågan saknades att snabbt nog omorientera sig, identifiera nya hotbilder och formulera aktuellare strategier.
Richard Clarke berör i sin bok även en tredje, nog så fatal, anledning till katastrofen. Men där löper trådarna tillbaka till tidigt 70-tal, Watergate och proteströrelsen mot Vietnamkriget. FBI:s verksamhet hade då hamnat i vanrykte genom mängder av illegala aktiviteter som telefonavlyssning, inbrott, et cetera.
Följden blev att FBI utsattes för hårdare restriktioner och kontroll. Man fick exempelvis inte utreda någonting utan att konkreta brottsmisstankar förelåg. Rädslan att ta initiativ som kunde leda till offentlig kritik förlamade också FBI:s organisation, de anställda vågade ofta inte agera med tillräcklig förebyggande kraft.
Bara detta är belysande: FBI hade namnen på 11/9-kaparna registrerade innan dåden. Vad hjälpte det? Uppgifterna nådde aldrig cheferna i den centrala ledningen. Men vad hade hänt om FBI varit lite mer på alerten? Och om Al Gore suttit bakom Ovala rummets skrivbord istället för George W Bush? Det är knappast en djärv gissning att Word Trade Centers båda skyskrapor varit kvar på Manhattan.
Vi kanske också hade sluppit the Patroit Act, den famösa lag som panikartat drevs igenom efter terrordåden och som gav underrättelseorganet NSA möjlighet till ohämmat trålade i datortrafiken. I praktiken ett legaliserat spioneri av den amerikanska staten mot sina medborgare!
Även svenska staten är med på ett hörn. Internationellt har nämligen NSA vårt eget FRA som en tjänstvillig allierad i det grandiosa informationsfiskandet. Den kolossala övervakningsapparaten som utvecklats sedan 2001 är likt en dystopisk fantasi av George Orwell, men som visselblåsaren Edward Snowden avslöjat: en högst konkret, vardaglig realitet.
I ett demokratiskt, liberalt samhälle borde värnandet om människors privatliv och personliga integritet vara något av det heligaste som finns. Terroristjakten har dock fått spärrarna att släppa på ett skrämmande sätt. Självfallet måste varje nation ha en effektiv säkerhetstjänst. Dess verksamhet ska emellertid skydda friheten och tryggheten åt medborgarna, inte riskerar att göra oss ofriare och otryggare.
En viktig läxa från 11 september är att det inte i grunden var något fel på den kapacitet till informationsinhämtning som redan fanns. Inga plan hade behövt kapas, inga oskyldiga människor hade tvingats dö, al-Qaida hade kunnat stoppas.
Politisk ignorans, byråkratiskt schabbel och brister i underrättelseorganens ledning gjorde tyvärr att historien blev annorlunda. De enorma, bittra konsekvenserna lever vi med än idag.
Die Wippe
Franz von Stuck, 1898.
Christian Dahlgrens Blogg 