Den går hursomhelst inte att bygga en politisk rörelse på skräck. Det går heller inte att bygga frihet på kontrollbehov. Den som vill skapa frihet måste göra sig förlåtande mot vissa former av kaos, lära sig vänskapligt sinnad inkonsekvens, skapa känslomässig elasticitet både i relation till sig själv och andra.
– Aase Berg, poet och kritiker, i DN 25/8.
Skrivit i Corren 24/8:
Pythagoras påstår att kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraterna på kateterna. Det där är väl mest facksnack. Jag trodde aldrig på geometrin i skolan, och jag tycker det är onödigt att tuta i små barn en massa påståenden och bevis som man aldrig stöter på i verkliga livet.
Jag har i varje fall aldrig varit i den belägenheten att jag har stött på ett par kateter, med kvadrater på, och därvid resonerat så här: ”Ja nu har jag kvadraten på ett par kateter här. Undras just om summan utav dessa kan vara lika med kvadraten på hypotenusan?” Allvarligt talat, vad har man för glädje av en sådan frågeställning?
Lugn! Innan ni skickar ilska mejl till den huvudlösa ledarredaktionen – inledande stycke är ett skämt. Det är vår käre Tage Danielsson som står bakom orden, hämtade ur Bok (1963) där han skojar med ”insändare av normalkvalité” (han driver ännu roligare med ledartexter, by the way).
Men kanske kan Tages rader ovan tjäna som skrattspegel av den attityd som många idag, särskilt bland åtskilliga skolelever, känner inför matematiken. Att det mest är något krångligt, jobbigt och bortom de basala fyra räknesätten vardagsfrånvänt onödigt i levande livet.
Alla bär vi på anekdoter från skoltiden. Själv var tyckte jag högstadiets tråkigaste stunder var måndagarnas dubbeltimme i matte. Att börja veckan med att traggla ekvationer med en torrt mässande lärargubbe; sådant önskar man inte ens sin värsta ovän (eller jo, visst gör man!). Jag kan inte erinra mig någon klasskamrat som genuint diggande detta ämne. Men vi uthärdade glädjelöst för betygens skull.
Regeringen har nu gjort något väldigt bra. Den har förslagit att grundskolans undervisning i matematik ska utökas. Ty ett sorgligt faktum är att kunskapsnivån i matte är långt från vad den borde vara hos det uppväxande svenska släktet. Och en nation som räknar risigt blir en fattig nation.
Bara en tanke på vägen. Utöver att schemalägga fler mattetimmar, glöm inte att också satsa på att vaska fram fler talangfulla, inspirerande lärare som verkligen kan förmedla matematikens väsen och själ till eleverna.
Locka med högre löner, bättre karriärmöjligheter, finare status eller vad som krävs. Det är absolut värt skattepengarna. Om slantarna skulle tryta till detta, prioritera då hårdare i de offentliga budgeterna.
Skolan kan i princip vara en enkel barack. Byggnader, antalet elever i klassrummet, färgen på gardinerna och likande har ingen avgörande betydelse för kunskapsresultaten. Men läraren har det.
En god lärare med kall till sitt ämne kan göra underverk. En dålig lärare kan sänka årskull efter årskull av elever för livet.
Sverige har inte råd med dåliga eller ens medelmåttiga lärare. Särskilt inte i matematik, ifall det ska bli effekt att skriva hem om av det ökade undervisningsutrymmet.
Jag omvändes till matematiken efter skolan, genom mitt växande intresse för astronomi. Plötsligt förstod jag vad matte egentligen var: universums grundspråk. Med siffrornas formler ges insikt i hur tillvaron är uppbyggd och fungerar, koden som knäcker de stora gåtorna.
Pythagoras ansåg förresten att Gud var matematiker. Kunde inte min gamle mattelärare sagt något om det, när vi ändå höll på med den gamle greken?
Jag lovar, hypotenusan och kateterna hade blivit oändligt mer fascinerade.
Gustave Caillebotte, 1870.
Edward Burra, 1957-1959.
Skrivit i Corren 23/8:
Sverige har länge önskat stoltsera som en humanitär stormakt i världen. Fast på hemmaplan är det andra bullar dessa dagar.
Den generösa famnen mot flyktingar undan krig, förtryck och terror byttes snabbt mot nedfällda gränsbommar när de asylsökande från fjärran infernon blev så besvärande många.
Det välfärdsindustriella komplexet fick svårt att absorbera volymerna (som den migrationsbyråkratiska eufemismen lyder) och utmanas systemet, slå vakt om systemet.
Evangeliet på temat öppna-era-hjärtan gav ändå inget lyft i opinionen när Medelsvensson hellre tycktes lyssna till predikanter med motsatt budskap.
Alltså mönstrades den internationella solidaritetens höga visa raskt ut mot nationellt vurmande och deklarationer om att blott Sverige svenska värderingar har i den folkhemska krusbärsbusken.
Den illusionslöse iakttagaren påminns kanske om Ronald Reagans klassiska, lätt cyniska skämt: ”Det sägs att politik är det näst äldsta yrket i världen. Jag har i alla fall lärt mig en sak, nämligen att det har mycket gemensamt med det äldsta”.
Även i förhållningssättet till tiggeriet har humaniteten fallit på politikerbörsen i takt med att många i folkdjupet börjat tröttna på att se luggslitna EU-migranter i gatuhörnen. En påpasslig testballong har som bekant sänts upp från regeringshåll om regelrätt förbud.
Statsminister Stefan Löfven, som gärna hänvisar till den svenska modellen som paradargument för eller emot vad det vara månde, lät också geschwint förklara att tiggeri inte är förenligt med denna hans omhuldade modell.
Egentligen handlar den svenska modellen om att staten ska hålla sig utanför avtalsförhandlingar och liknande mellan fack och näringsliv (Saltsjöbadsavtalet 1938, ni vet).
Tiggeri är nu inte arbete. Men det är att karaktärisera som frivilliga ekonomiska transaktioner mellan enskilda människor, något som staten också bör hålla sitt lagstiftningsvapen borta från.
Därmed inte sagt att tiggeri borde anses som hållbar, rimlig försörjning.
Eller att vi ska godta osanitära kåkstäder och nedskräpning på annans mark (vilket redan är illegalt).
Eller att vi ska acceptera att EU-länder som Rumänien skamlöst utnyttjar unionens fria rörlighet till att exportera iväg en oönskad, fattig, utsatt minoritet till rikare medlemsstater.
Men när svenska politiker ordar om att förbjuda själva tiggarna, då är det snarare fråga om ytterligare ett kyligt kalkylerat offer på den krassa populismens altare.
Ett gammalt trevligt metallörhänge av AC/DC i omsvetsad dansbandstolkning signerad Leif Norbergs orkester. Bara idén är underbar. Resultatet är inte dumt heller. Helt obetalbart hade ju sedan varit om man fått se tanter och farbröder i sedvanlig styrdans på Finlandsbåten.
Thomas Manns Doktor Faustus kan läsas som hur Tyskland förvandlade sin kultur till eldsflammande rit. Som situationen i Europa artar sig, tycks alltför få gjort sig besväret att öppna boken. Inte för att det kanske skulle gjort någon skillnad. Men fler hade åtminstone blivit mindre överraskade när ringdansen kring lågorna åter är ett faktum.
Allting har sin tid.
Vad är egentligen politik annat än vårt släktes barn- och ungdomsverksamhet som vi förhoppningsvis växer ifrån i takt med stigande ålder, mognad och utvecklingsgrad. Homo politicus bör ses som den mänskliga evolutionens grundskolevarelse. Homo civicus är universitetsnivån.
Poeten är fantasins spion i verklighetens land, skrev Stanislaw Jerzy Lee. Han noterade också: Fantasilöshet lär vara bra för verklighetsuppfattningen. Lyrik torde därför läsas på egen risk. Den kan öppna möjlighetssinnet.
Christian Dahlgrens Blogg 