Månadsarkiv: juli 2016

Skippa Erlanderlinjen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/7:Corren.

Trupp från övriga Nato ska sändas till Polen och de tre baltiska länderna. Det beslutades på försvarsorganisationens toppmöte i Warszawa förra veckan och är ännu ett tecken på situationens allvar i vårt närområde.

Polacker och balter har inga illusioner om Ryssland. Deras erfarenheter av att bo granne med björnen i öster är allt annat än lyckliga. Efter den folkrättsvidriga ryska aggressionen i Ukraina känner de åter, högst konkret, hur trycket hårdnat.

”Vi välkomnar de ytterligare steg som Nato nu tar för att stärka säkerheten för sina östliga allierade”, sa försvarsminister Peter Hultqvist under sitt tal på toppmötet, där han deltog tillsammans med statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström.

Det officiella Sverige kunde inte låtit sig representeras av en tyngre politisk laguppställning vid Natobordet. I sig är det en viktig signal om Sveriges prioriteringar och lojaliteter. Vi är så intimt förbundna man kan bli med Nato och samtidigt stå utanför.

I praktiken har ryssarna naturligtvis räknat in oss i Natolägret, precis som de gjorde under kalla krigets epok då Sveriges proklamerade ”neutralitet” mest var en liturgisk fras för inhemsk konsumtion.

Varför vi då fortfarande envisas med att avstå från att sätta signaturen på medlemsbeviset som ovillkorligen ger oss skydd av Natos försvarsgarantier (enligt D’Artagnans och de tre musketörernas princip ”en för alla, alla för en”) synes logiskt och rationellt svårförklarligt.

Socialdemokraterna tycker måhända att deras sedan Tage Erlanders epok gamla invanda linje om ”Natomedlemskap utan medlemskap” tjänat oss väl. Och i rättvisans namn; historiskt är regeringspartiet inte helt utan täckning för den hållningen.

Vi hade en slags ”allians-men-ändå-inte” med USA och Nato i kalla kriget, vår nation klarade skivan och varför skulle vi inte göra det igen?

Men den tidens svartvita supermaktskonfrontation är icke dagens. Numera är konfliktens art mer förrädisk genom intåget av den femte generationens krigföring, som suddar ut gränserna mellan krig och politik (Rysslands metod att ockupera Krim är ett exempel).

Villkoren på spelplanen har alltså skiftat, därmed ökar kraven på tydlig fasthet från demokratiernas sida.

Problemet med vår säkerhetspolitik är att den skapar mått av ovisshet om hur Sverige kan tänkas agera i ett akut europeiskt krisläge. Raka rör och ordentligt definierade förpliktelser är alltid bättre än motsatsen i dessa sammanhang. Alla vet vad som gäller, kan planera och handla efter det. Utrymmet för äventyrligheter, fatala missförstånd och stressade felgrepp minskar.

Därför bör Sverige bli Natomedlem utan konstigheter.

Tage Erlander, statsminister 1946-1969. Foto Wikimedia Commons

Mannen bakom vårt lands ”dolda” allianspolitik under kalla kriget.

Låt alla parkera gratis i Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/7:Corren.

Passa på och höj rösten, medborgare! Till den 30 september har Linköpings kommun samråd om sin översiktsplan gällande det offentliga rummets arkitektur och mötesplatser.

Det är viktiga inslag i – som kommunen uttrycker det – arbetet för att ”skapa mer och bättre innerstad” och för hur Linköping ska ”växa hållbart”. Dessa mål är kloka och goda.

Just därför är det av kritisk betydelse att bilperspektivet vägs in när vi diskuterar olika aspekter på Linköpings utveckling. Vi har ju glädjen att bo i en dynamisk, expansiv kommun som tar sikte mot att bli en verklig, urban storstad som sjuder av liv och rörelse. Då måste förstås centrumkärnans fortsatta och ökande vitalitet värnas.

Skapandet av en bättre innerstad som kan växa hållbart förutsätter en stark cityhandel. Utan denna ekonomiska bas riskerar Linköpings centrum att utarmas, bli en plats för allt förre möten och oattraktivt för folk i farten.

Ett myller av butiker och annan näringsverksamhet är helt enkelt nödvändigt om innerstaden ska överleva som ett pulserande hjärta. Och en stark cityhandel kräver ett stort kundflöde.

Och människor som handlar föredrar att åka bil. Ja, oavsett vilka aktiviteter det gäller till vardag eller helg är ofta bilåkande inblandat på något sätt. Sådan är den breda allmänhetens vana, sådant är den breda allmänhetens val.

Tyvärr är Linköpings tillgänglighet för privatbilism inte vad den borde vara ur den synpunkten. Stadskärnans vägnät är påfallande krångelkört. Gatorna är inte sällan fulla av hinder, till och med ibland rakt av spärrade. Möjligheterna att parkera smidigt, lätt och billigt är inte heller optimala, milt sagt.

Denna problematik får inte längre nonchaleras, såvida vi inte föredrar en ödsligare och fattigare innerstad – och det gör väl ingen? Faktiskt skulle en särskild översiktsplan behövas för hur Linköping kan bli bilvänligare och därmed mer inbjudande och konkurrenskraftigt.

En bra början vore att slopa parkeringsavgifterna, som i sig missgynnar centrumhandeln och näringslivet. Vackra Vadstena, detta Vätterns svar på Marstrand, är ett utmärkt exempel att följa. Där har man gratisparkering under ett visst antal timmar med p-skiva istället.

Bara en sådan åtgärd skulle sannolikt gynna Linköpings kommersiella potential väsentligt. Avskräckningseffekten att köra in till centrum för att handla minskar, butikerna får fler kunder, turister och andra besökare känner sig mer välkomna. Innerstaden får en stabilare ekonomisk grund för framtiden, vilket också gör att kommunpolitikerna kan räkna hem fint klirr i skattekassan.

Så vad väntar vi på?

Vadstena p-skiva

Såsom i Vadstena, så ock i Linköping!

Varför hämma Norins?

Publicerad den av
Svara

Norins ost

Skrivit i Corren 13/7:Corren.

Få minns Jean Anthelme Brillat-Savarins insatser som jurist och politiker, ändå satt han i franska nationalförsamlingen det stökiga revolutionsåret 1789. Främst ihågkommen är han som ädel livsnjutare och folkbildande gastronom (kanske ett memento för vilka prioriteringar som är värdefullast).

Hans bok Smakens fysiologi (1825) om matkulturens fröjd är en lika odödlig som älskad klassiker, där han förkunnade: ”Nöjet vid bordet tillhör alla åldrar, alla stånd, alla länder och alla tider. Det kan förenas med alla andra nöjen och håller sig i det sista för att trösta oss över förlusten av de övriga”.

Jean Anthelme Brillat-Savarin lever även vidare i ostdisken. Gräddigt syrliga Brillat Savarin är uppkallad efter honom. Den finns förstås att inhandla på lokala Norins ost, vars frestande sortiment säkerligen hade glatt den gamle fransmannen.

”En dessert utan ost är en skönhet som saknar ett öga”, menade han. Det tycker uppenbarligen östgötarna också. Familjeföretaget Norins ost – grundat 1931 – med två butiker i Linköping och en affär i Norrköping, är väldigt framgångsrikt med både kunder och fina utmärkelser i mängd.

Suget efter Norins läckerheter är även påtagligt från övriga landet. Utsikterna att expandera till en större affärskedja borde ligga inom möjligheternas ram. Dock föredrar vd:n Lena Norin att möta det ökande marknadsintresset med beställningar på webben och genom att kontraktera externa återförsäljare.

Intervjuad i lördagens Corren säger hon: ”Hade det varit lättare att vara småföretagare i Sverige idag så hade vi säkert öppnat fler butiker, men det är för svårt”. Som exempel pekar hon på regeringens kraftiga fördyring av arbetsgivaravgifterna för unga, liksom på det hårt kritiserade förslaget att tvinga företagen att medfinansiera kostnaderna för långtidssjukskrivna anställda.

Politikernas blankettdjungel av näringslivsfrämjande skattebidrag ger Lena Norin heller inte mycket för: ”Hur ska jag hinna leta upp och söka bidrag? Vore bättre om de istället skapade bra grundförutsättningar för företagande”.

Det är ett avslöjande vittnesmål. Här har vi en lokal, välrenommerad firma med stor potential som i Jean Anthelme Brillat-Savarins anda sprider bordets nöjen till alla. Vari ligger rättvisan, klokskapen, framsyntheten från den politisk/byråkratiska sektorns sida att hämma en sådan verksamhet?

Sverige har massor av goda entreprenörer och företagare, vilka likt Lena Norin gör våra liv trevligare, bekvämare och njutningsfullare. Förmår inte politikerna visa mer förståelse och hänsyn till dessa skapande människor, kan de väl försöka fixa sin egen ost i fortsättningen. Lycka till.

Små tåg för stora pojkar

Publicerad den av
Svara

Märklin2

Vad kan en upptäcksresande inte hitta i byggnader längs Göta kanal? Som denna modelljärnväg de luxe med anrikt Märklin. Här finns bland annat ett komplett lasarettåg för sårade tyska soldater, tillverkat under första världskriget (det står med sitt lok och tre vagnar parkerat strax bortom det stora, bruna stationshuset). Och kolla oljecisternen som bär Koppartrans logotyp! Konnässörer av gamla bensinbolag förstår vilka känslor sånt väcker.

Märklin

Det svarta lokomotivet nere till vänster i bild är från 1930-talet. När jag lyfte det – och det vägde – höll jag i handen vad som på den tiden motsvarade en hel årslön för vanliga knegare. Inga billiga leksaker, precis. Lägg förresten märke till miniatyren av Edvin Öhrströms skulptur Kristallvertikalaccent, vars fullvuxna original står på Sergels torg i Stockholm. Att slita sig från denna Aladdins grotta krävde sin man!

Politiken, vårt öde

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/7:Corren.

Efter en vecka dränkt i Almedalens politiska nyhetsflod inträder obevekligen en viss matthet. Hur mycket politik tål egentligen Sverige? Kan vi inte bara få softa i fred på badstranden?

De gamla grekerna hävdade att den politiskt ointresserade riskerar att låta sig styras av dårar. På det kan man replikera att om ingen intresserar sig för politik kommer vi istället att kunna styra över oss själva, i lugn och ro.

Tänk att få slippa allt detta, som Stefan Löfven säger, ”käbbel”.

Thomas Mann, den store tyske författaren, hade sin uppfattning klar. ”Politik gör oss brutala, pöbelaktiga och dumma. Avundsjuka, fräckhet och girighet – det är det enda som den förkunnar. Befrielse ger endast själens bildning”, predikade han i boken En opolitisk mans betraktelser (1918). Att ta avstånd från den smutsiga politiken var att värna den högstående kulturella tillvaron.

Sven Aurén ger i sina memoarer, Också ett liv. En journalists minnen 1932-1942, en intressant bild av stämningsläget i det svenska trettiotalets gryning: ”Inom ungdomen var det politiska intresset rudimentärt. På Stockholms Högskola hade de politiska föreningarna svårt att hålla sig vid liv och deras ledare klagade bittert över studenternas ‘slöa indifferens’. Samma indifferens återfanns på Aftonbladets redaktion”.

Med Almedalens politiska overkill kan den hållningen kännas sympatisk. Men de gamla grekerna hade tyvärr rätt. Vi vet vad som hände under Auréns mellankrigstid. I Europa växte kommunismen, fascismen och nazismen sig stark.

Styret dessa ideologier representerade var mer än dåraktigt, det var dödligt. Att inte engagera sig för demokratins överlevnad var liktydigt med att välkomna civilisationens undergång.

Thomas Mann förfärades av Hitler och tog politisk ställning. Sven Aurén bidrog till att väcka svenska folket ur den inåtvända idyllen med rapporter från en kontinent i avgrundsregimernas klor.

Över dagens värld kastas åter mörka skuggor. Det är inte endast till statsmän förklädda gangsters likt Putin som klampar oroande på världsscen. I demokratierna, många som vi trott så stabila, spricker en växande trend av intolerans, auktoritär populism och etablissemangsförakt fram.

Det är en farlig häxbrygd. Liberalismens samhällssystem och den fria åsiktsmångfald som Almedalen är ett uttryck för, går inte att självklart ta för given.

Att önska måttlighet vad gäller politiseringen av det gängse samhällslivet, att kräva en större individuell frizon från kollektivt beslutade ingrepp, är en sak. Men vi kan aldrig slå oss helt till ro i den egna trädgården. Mot dem som hotar fundamentala frihets- och jämlikhetsvärden måste vi alltid stå rustade och käbbla emot.

I annat fall blir det dårarna som dikterar våra livsvillkor.

Gjorde Tony Blair fel?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/7:Corren.

I januari 2010 verkställde det befriade Iraks regering dödsdomen mot Ali Hassan al-Maji. Han var kusin till Saddam Hussein och en av diktatorns värsta hantlangare.

När Saddam invaderade Kuwait 1990 blev Ali Hassan al-Maji guvernör i den ockuperade Gulfstaten och styrde med blodig järnhand tills den USA-ledda FN-koalitionen kastade ut förtryckarna.

Vid Bagdadregimens krigsnederlag gjorde Iraks kurder och shiamuslimer uppror. Ali Hassan al-Maji fick ännu en blodig merit. Han krossade resningen med lika brutala metoder som vanligt.

I omvärlden är al-Maji främst känd genom sitt öknamn: ”kemiske Ali”. Det gavs han 1988 efter giftgasbombningen av den kurdiska staden Halabja. 5000 civila män, kvinnor och barn dog. Under 80-talet var denne Kurdistans slaktare ansvarig för att ha mördat uppåt 100 000 människor i norra Irak.

Om minnet av Saddam Husseins vidriga diktatur bleknat i allmänhetens medvetande, borde ”kemiske Alis” gärningar tjäna som korrektiv mot glömskan.

Statsmannen Tony Blair. Foto Wikimedia CommonsDet är särskilt aktuellt nu, med anledning av att Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair fått förkrossande kritik av en brittisk kommitté som utrett bakgrunden till Irakinvasionen 2003. Bland annat hävdas att Blair borde väntat med att engagera brittisk militär tills alla fredliga medel att hantera Saddam var uttömda. FN var heller inte med på fälttågsnoterna.

Och som bekant: några lager av massförstörelsevapen i Irak som det då larmades om hittades aldrig.

Att Tony Blair reservationslöst slöt upp bakom USA:s president Bush orsakade stormande protester i Storbritannien. Kriget anses ohjälpligt ha fläckat den tidigare så uppburne Labourledarens anseende.

Helt klart nonchalerade också USA-alliansen svårigheterna att bygga upp ett demokratiskt samhälle av det Irak som tyranniet totalt förött. Sekteristiskt kaos och islamistisk terror har plågat landet sedan dess. Tony Blair vidhåller ändå att han gjorde rätt. Ska vi tro honom?

Betänk naturen av Saddam Husseins välde i tre decennier och det ständiga, överhängande hot han utgjorde i Mellanösternregionen. Två gånger startade Saddam anfallskrig mot sina grannar, Iran 1980 och Kuwait 1990.

Han skickade missiler mot Saudiarabien och Israel. Han var bortom allt tvivel besatt av att producera kemiska, biologiska och nukleära massförstörelsevapen. Atombombprojektet var nära sin fullbordan innan det första Gulfkriget satte käppar i hjulen.

Han hånade världssamfundet genom att systematiskt bryta mot en uppsjö bindande FN-resolutioner, den viktigaste var 1441 som krävde fullständigt samarbete med FN:s vapeninspektörer. Kanske borde vi tacka en lycklig stjärna att USA och Storbritannien slutligen ingrep när övriga FN uppenbarligen inte förmådde ta sig själv på allvar?

Vi vet att Saddam bibehöll avsikten och kunskapen att återstarta sitt program för kärn- och kemvapen när FN-inspektörerna var borta och sanktionerna lättats.

Under Saddam Hussein var Irak ett enda stort fängelse där statsapparaten firade dagliga orgier i terror, tortyr och mördande. Inkluderat kriget mot den egna befolkningen beräknas hans diktatur ha dödat två miljoner människor. Fyra miljoner irakier tvingades i landsflykt.

Dagens Irak må vara en tragedi. Men hur hade det varit om Saddam fått sitta kvar? Minns ”kemiske Ali”.

Saddam

Alternativet att låta Saddam hållas förskräcker.

Sol, vind och vatten – med champagne!

Publicerad den av
Svara

Säröhus Särö

Checkar in för helgen på Säröhus, mitt favorithärbärge vid västerhavet.

Särö Champagne

A bottle with a view. Rum 406 kräfva dessa drycker!

Särö

Himmel över Kattegatt. Nog är det förståeligt att Gustaf V tillbringade varje säsong han kunde i detta sommarparadis, en tradition som började när fadern Oscar II åkte hit och badade.

Särö Gustaf V

Och majestätet har satt sina spår. 

Särö Christian Dahlgren

Med polaren Pär som bor här. Som vanligt när vi råkas blir det kungligt festligt i vår lattjoförening ”Gustaf V:s vänner”. Verksamheten består i att äta och dricka gott på Särö. Pär är en tvättäkta lokalentusiast. Han har döpt sina bägge söner Gustaf och Oscar efter… tja, gissa! Respekt.

Sjukvård utan politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/7:Corren.

Ett tungt argument för den tänkta storregionen Östergötland, Småland och Öland? Vaddå? Jo, de tre bästa sjukhusen i var sin kategori ligger inom dess föreslagna gränser.

I Dagens medicins ranking kniper Linköping guldmedaljen för landets främsta universitetssjukhus. Jönköping toppar bland rikets mellanstora sjukhus. Oskarshamn är nummer ett i Sverige när det gäller mindre sjukhus.

I Almedalen förklarade respektive landstingsdirektörer att det är resultatet av en öppnare, mer systematisk samverkan sjukhusen emellan under senare år. Lovande och berömvärt, javisst.

Finns ytterligare vinster att göra om de får husera under gemensamt storregionalt tak? Kanske, men det är inte säkert. Och i längden är det knappast lösningen om vi ska få den problemtyngda vårdapparaten att fungera på bästa möjliga sätt.

Dessutom leder det tanken fel om regionfrågan fokuseras på ritande av utvidgade vårdrevir, istället för vad som är optimalt ur tillväxt-, arbetsmarknads- och näringslivsperspektiv (se Correns ledare 29/6).

Sjukvårdsutredaren Göran Stjernstedt varnade också i Almedalen för idén att storregioner skulle vara svaret. Vägen till en effektivare vård för pengarna lär kräva ytterligare koncentration uppåt i hierarkin, menar han.

Stjernstedt är sannolikt på rätt spår. Både tidigare statsminister Göran Persson (S) och förre socialminister Göran Hägglund (KD) – liksom förr Moderaterna – har förordat landstingens avskaffande och att staten borde ta över huvudmannaskapet för sjukhusen. Norge har redan genomfört en sådan reform.

Sedan är det inte lämpligt att allt i samhället görs till ideologiska slagfält för partipolitiska intressen. Skolans dystra utveckling är ett exempel. Den havererade bostadssektorn ett annat. Där har politisk klåfingrighet skapat väldiga, svårlösta bekymmer. Det vore minst sagt olyckligt om även sjukvården fastnade i den fällan.

Enligt Euro Health Consumer Index finns Europas bästa vård i Nederländerna, som begränsat det politiska ansvaret till strategisk översyn. Resten åligger professionen. Alla holländare måste teckna privata försäkringar i konkurrerande sjukvårdsbolag som inte tillåts neka någon. Tilläggspremier för särskilt vårdbehövande medborgare betalas av staten.

Varför skulle inte en liknande modell kunna genomföras i Sverige?

Största hindret torde vara landstings/regionpolitikerna själva. Försök få dem att frivilligt ge upp sjukvårdens skansar och fimpa sina uppdrag, även om det vore till patienternas fördel.