En stor svensk revolutionär

Tore Wretman

Skrivit i Corren 4/4: Corren.

Krävs alltid politik för att göra samhället bättre? Ingalunda! Få har spelat en sån roll för att ge oss ett godare liv som kökets renässansman Tore Wretman (1916-2003).

Under 1900-talets första svenska hälft var det som i allmänhet serverades på borden torftigt, stabbigt och ambitionslöst. Gick man på lokal var syftet mest att grogga när den egna motboksransonen sinat. Denna solkiga kultur ändrade Wretman.

Han lyckades på 30-talet komma till Paris som restauranglärling (lyckades är verkligen ordet, eftersom dåtida restriktioner krävde att franska kocklärlingar skickades i utbyte – och vad hade de att hämta här?). Från gastronomins hemland återvände sedan Wretman för att revolutionera matlagningen och kroglivet i Sverige. 1945 tog han över det nedgångna Stockholmshaket Riche.

Det blev starten på ett lysande restaurangimperium med ställen som Teatergrillen, Stallmästaregården och Operakällaren. Här sattes ribban för hela branschen, som tvingades till en välbehövlig uppryckning. Wretmans värdskap betydde att måltiden skulle vara en njutningsfull helhetsupplevelse av service, meny och estetik (maten på tallriken måste vara tilltalande även för ögat!).

Något liknande var tidigare främst förbehållet överklassens exklusiva miljöer. Men uppsvinget för uteätandet á la Wretman innebar en demokratisering. Han var en stor folkbildare, inte minst genom radioserien Novisen vid spisen (där bland annat den i åratal ständigt handfallne programledaren Folke Olhagen fick lära sig att koka den okända rätten spagetti).

Gillar ni förresten avokado, grönpeppar, Rhode Island-sås, Toast Skagen och plankstek? Det är endast bråkdelen av nyheter som Wretman introducerade. Han öppnade inte bara matvärlden för oss. I förening med detta värnade han samtidigt traditionen från den inhemska husmanskosten (som smörgåsbordet).

Gissa vem som var Wretmans idol och inspiratör? Charles Emil Hagdahl från Linköping, som 1879 gav ut den första moderna svenska kokboken. Där samlade Hagdahl både recept från burgna svenska gårdar och från det franska köket. Klart det var en östgöte som dukade för vår gastronomiska revolution!

Det nya kriget är här

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Nästa höst går Aurora 17 av stapeln. Det är en militär övning där hela Försvarsmakten opererar gemensamt för att möta ett tänkt överraskningsanfall mot Sverige. Senast alla vapenslag samtränades enligt detta scenario var 1993.

Att det nu anses nödvändigt igen är talande för det drastiskt försämrade omvärldsläget. Enligt Försvarets radioanstalts årsrapport 2015 har faran för rikets säkerhet ökat på tre centrala områden; det gäller terrorhotet, cyberhotet och Rysslands fientliga uppträdande.

Tyvärr är vår beredskap lika dålig som när Per Albin Hansson påstod att den var god.

Det hjälper föga att nye ÖB Micael Bydén försöker göra om Per Albins trick att snacka upp moralen genom sturska uttalanden att Sverige, solo om så krävs, segt kommer att slåss till sista soldat som kan hålla i ett vapen. Eller att partierna som står bakom Försvarsuppgörelsen ger sken av ett betydande trendbrott i finansieringen.

Alla vet ju att Försvarsmaktens förmåga i åratal urholkats till anorektiska nivåer och att politikernas blygsamma anslagsökningar inte på långa vägar motsvarar behoven.

Förutom att vi i praktiken saknar eldkraft och resurser att rent handfast försvara nationens gränser vid en större konflikt, är beredskapen även sorgligt eftersatt när det handlar om den typ av hyberkrigföring som Ryssland praktiserar i Ukraina. Alltså en aggression av reguljära och paramilitära styrkor i kombination med psykologisk propaganda och cyberattacker.

Hur ett anfall mot samhällets digitala strukturer kan arta sig fick vi nyligen känna på, när flera svenska mediehus sajter slogs ut av massiv överbelastningstrafik (händelsevis kanaliserad genom ryska servrar…).

Det är alltså inte bara den traditionella militära förmågan som måste stärkas. Vi behöver rusta oss över hela linjen och återskapa det civila och psykologiska försvar som tidigare ansetts onödigt att behålla.

Ska vi lyckas skydda friheten och demokratin kan vikten av att höja medvetenheten om hur den moderna krigföringen fungerar inte nog understrykas. På måndag den 4 april anordnar Allmänna försvarsföreningen i Östergötland ett seminarium på Huvudbiblioteket i Linköping om cyberhot och påverkansoperationer. Bland annat medverkar Correns chefredaktör Christer Kustvik. Gå gärna dit!

Den avgörande frågan

Skrivit i Corren 31/3:

Corren.Raoul Wallenberg, vår svenske diplomat som räddade tusentals judar undan Förintelsen, har begärts officiellt dödförklarad av Skatteverket. Det är nog i sak rimligt. Wallenberg föddes 1912. Han blev sannolikt mördad av Stalins hantlangare efter att Röda armén tillfångatagit honom 1945.

Samtidigt finns något djupt, sorgligt symboliskt i att denna begäran kommer just nu, när svensk flyktingpolitik hastigt svängt från stor generositet till sträng restriktivitet. Betyder inte detta att vi i praktiken mer eller mindre också dödförklarat de ideal som Raoul Wallenberg stod för?

Den svenska välfärdsstatens konstruktion klarar inte flyktingströmmens påfrestningar, hävdas det. Okej. Men om systemet kommer i konflikt med rätten till liv, vad ser vi då som problemet att angripa? 1) Rätten till liv? eller 2) Systemet och den politisk/byråkratiska sektor som upprätthåller det?

Dessutom: det är svårt att se någon Wallenberg rymmas i hjärtat på dem som idag talar i kliniska termer av ”volymer” och ”kvoter” om desperata människor som söker fristad i Europa från krig, terror och förtryck. Det man i själva verket säger är: ”Vilken dos av rätt till liv kan vårt system tåla?” Cynismen i denna orättfärdighet är faktiskt slående.

Den liberala filosofen Ayn Rand kan vi ha delade uppfattningar om. Men begrunda ändå hennes följande formulering:

”Det finns bara en grundläggande rättighet (alla andra är konsekvenser och korollarier av den): en människas rätt till sitt liv. Livet är en process av självbevarande och självgenerande handlingar – vilket betyder: friheten att vidta alla de handlingar som krävs för att en rationell varelse ska kunna upprätthålla, främja, förverkliga och glädjas i sitt eget liv. (Det är det som är innebörden av liv, frihet och strävan efter lycka.)”

Skulle vi själva vilja att denna rätt fråntas oss?

Den värsta flyktingkatastrofen sedan Hitler och Stalin stack världen i brand är ett pågående faktum. Fundamentala civilisatoriska värden är åter satta på spel. Redan i Första Mosebok (Genesis) ställs den avgörande frågan: ”Skall jag taga vara på min broder?”.

Att svara nekande, att i kyla vända sig bort, att mumla ursäkter, är inte bara anti den judisk-kristna etiken. Det är anti-Raoul Wallenberg, anti-liberalism, anti-humanism. Det är, kort sagt, att vara en motmänniska istället för att vara en medmänniska.