Skattetrycket i Sverige är redan ett av det hårdaste i världen, men för de styrande politikerna räcker tydligen aldrig resurserna till ändå. Bara under 2014 – Alliansens sista år vid makten – tog den politisk/byråkratiska klassen totalt 1653 miljarder kronor från svenska folket. 

Nu kräver den rödgröna regeringen ännu mer. I höstbudgeten för 2016 ska hushåll och företag avtvingas ytterligare över 30 miljarder kronor, höjningar som med kirurgisk precision slår mot den produktiva, närande och arbetande sektorn i samhället.

Bland annat stiger marginalskatten drastiskt, men de negativa konsekvenserna av detta verkar finansminister Magdalena Andersson ta med ro. Hon tänker väl som en gång Gunnar Sträng – att marginalskatten inte finns och att problemen som den medför därför inte existerar! 

Vad vi åter ser är ett klassiskt exempel på ett mycket typiskt politiskt syndrom, tyvärr vanligt i offentliga välfärdsstater utan egentliga begränsningar på varken ambitioner eller åtaganden. Politikerna tävlar i olika ”satsningar” för att demonstrera handlingskraft och tillfredsställa väljarnas uppskruvade förväntningar på att staten ska lösa än det ena, än det andra (något som politikerna själva ivrigt underblåst). 

Samtidigt har förmågan, alternativt viljan, att skärskåda och ifrågasätta gamla beslutade utgifter tappats bort. Prioriteringar och utvärderingar nonchaleras. Ständigt mer resurser måste tillföras i syfte att få den växande apparaten att rulla vidare. Fokus riktas enögt mot ökande skatteintäkter. Respekten för att det hela tiden är andras pengar som det handlar om försvinner.

Makt blir rätt. Den politiska grupp som kontrollerar våldsmonopolet ser sig fria att ha legitimitet till närmast ohämmat vittjande av medborgarnas och företagens tillgångar. Alla pengar betraktas implicit som statens pengar. 

Sverige må sedan länge vara extremt i detta avseende. Men fenomenet drabbade också efterkrigstidens USA, något som starkt oroade republikanen Ronald Reagan. Under sin period som guvernör i Kalifornien försökte han bryta den eviga spiralen av ”tax and spend” genom att införa ett slags skattekoppel på den politiska klassen.

De styrande skulle bara få ta ut en viss mängd pengar i skatt, och alltså inte kunna springa iväg hur långt som helst med håven. På så vis avsåg Reagan att disciplinera politikernas skattehunger, strama åt och rulla tillbaka den offentliga expansionen, göra ekonomin friare och medborgarna självständigare. 

Som han med sedvanlig pedagogisk elegans förklarade i 70-talets början: 

You can lecture your teenagers about spending too much until you’re blue in the face, or you can accomplish the same goal by cutting their allowance. We think it is time to limit government’s allowance – to put a limit on the amount of money they can take from the people in taxes. This is the only way we will ever bring government spending under control. 

Den demokratiska majoriteten i delstatskongressen vägrade (föga förvånande) att godta Reagans idé, varvid han initierade en folkomröstning i frågan. Förslaget kallades Proposition 1 och utformades i samarbete med den marknadsliberale ekonomen Milton Friedman.

I korthet innebar Proposition 1 att en procentuell, lagstadgad begränsning på skattetrycket infördes som ett tillägg i Kaliforniens författning. Efter en infasningsperiod på femton år skulle delstatsbefolkningens personliga inkomstskatt reduceras till endast omkring 7 procent.

Utöver detta, skulle all vidare skattelagstiftning som politiker kunde tänkas hitta på i framtiden kräva en kvalificerad 2/3-dels majoritet i delstatskongressens bägge kamrar för att träda i kraft. 

I praktisk utformning blev dock Proposition 1 en lång och tekniskt tillkrånglad historia. Reagan råkade vid ett kritiskt tillfälle under folkomröstningskampanjen skämta om att han själv inte begrep det detaljerade lagförslaget, vilket hans motståndare naturligtvis skadeglatt gjorde en stor affär av.

Det ledde tyvärr till att väljarna i november 1973 avvisade Proposition 1 (röstsiffrorna blev 54 procent nej mot 46 procent ja). 

Fast grundtanken var det ju inget fel på. Reagans strid för att sätta koppel på politikerna, banade vägen för den berömda medborgerliga skatterevolten i Kalifornien 1978, då Proposition 13 (som kraftigt sänkte fastighetsskatten) infördes i delstatsförfattningen.

En variant av Reagans Proposition 1 blev också verklighet i Kalifornien 1979 (då kallad Proposition 4). Även delstater som Michigan (1978) och Missouri (1980) hakade på med egna versioner av samma konstitutionella begränsning av skatteuttaget.

Man kan utan vidare säga att Ronald Reagans djärva och orädda kamp i skattefrågan bidrog till ett ideologiskt, frihetligt uppvaknande under slutet av 70-talet och därmed till Reagans seger i presidentvalet 1980. 

Mot bakgrund av den svenska regeringens destruktiva skattesmäll vore det väl sannerligen på tiden om något parti försökte höja The Gippers fana även här. Ronald Reagan visade att ett annat USA var möjligt, varför skulle inte ett annat och liberalare Sverige vara det?