Månadsarkiv: juli 2015

Statsmannen McCartney

Publicerad den av
Svara

Paul McCartney

Skrivit i Corren 9/7:Corren.

Vad hade världen varit utan The Beatles? Den hade naturligtvis fortsatt att snurra. Men knappast på samma sätt.

Den brittiska gruppen är integrerad i vårt gemensamma DNA och revolutionerade verkligen tillvaron på 60-talet. Musikaliskt, kulturellt, socialt, ekonomiskt, politiskt. Och de fyra Liverpoolkillarnas påverkan har aldrig klingat av.

The Beatles fick, som inga andra artister varken före eller efter dem, globalt inflytande över oräkneliga människors liv. Bandets intensiva karriär var en kreativ explosion som sprängde inte bara konstnärliga gränser.

Ungdomsgenerationen som samlades kring dem smittades av energin, inspirerades av sina förebilder att söka egna vägar, ifrågasatte rådande ordning och den äldre samhällselitens ställning var inte längre lika självklar.

Plötsligt blev de yngre en reell maktfaktor som etablissemanget måste ta väsentligt större hänsyn till. Signifikativt är att också den högdragne franske presidenten Charles de Gaulle såg sig tvungen att markera popkulturellt intresse. ”Även om jag inte känner The Beatles personligen, hyser jag en stor beundran för dem”, lät de Gaulle meddela från sitt Palais de l’Élysée.

På andra sidan järnridån misstänkte Kreml att The Beatles var västmakternas hemliga vapen mot Sovjetunionen i kalla kriget. Gruppen älskades av de unga ryssarna som följaktligen tappade intresset för marxismens trista testuggande, och myndigheternas indoktrinering att det kapitalistiska väst representerade dödsfienden upphörde att fungera.

På så vis bidrog faktiskt The Beatles till att öststatskommunismen eroderade, och senare föll.

Tveklöst är det en händelse av format när Sverige denna torsdag får besök av Paul McCartney. Det var han, inte John Lennon, som var den djärvaste musikaliske pionjären bland beatlarna. Före Lennon intresserade han sig för avantgardister som Stockhausen, var drivande bakom banbrytande formexperiment som Sgt Pepper och den utsökta medleykompositionen på Abbey Road.

Dessutom svarade McCartney för The Beatles råaste insats; Helter Skelter (så nära punk eller hårdrock man kunde komma 1968). Vidare var det Paul som först officiellt lämnade bandet, ett utmärkt beslut.

The Beatles hade nått artistisk zenit och bevarande sin konstnärliga integritet genom att föredömligt lägga av i exakt rätt tid. Även hans solokarriär bjuder på åtskilliga höjdpunkter, särskilt tidiga album som Ram, Band on the Run och McCartney II.

Den nu 73-årige Paul McCartney som ikväll spelar på Tele2 Arena i Stockholm är mer än en legendarisk musiker. Han är en kulturell statsman vars betydelse för samhällsutvecklingen under 1900-talets senare hälft inte bör underskattas.

Fördubblad bensinskatt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/7:Corren.

Flera gånger har denna ledarsida tagit upp mörkandet av skattetrycket. Oftast brukar det anges som andel av BNP, vilket idag ligger kring 43 procent. Det är inte hela sanningen.

BNP är ett trubbigt mått och heller ingen skattebas. En formidabel intäktskälla är däremot det arbetande folket, som får betala mycket mer än vad som klart och tydligt redovisas. Av varje hundralapp som en vanlig arbetstagare tjänar in, tar den politiska sfären totalt hand om närmare 70 kronor.

Det kan man tycka är orättvist, stötande och kleptokratiskt. Eller fullkomligt okej om man anser att politikerna i namnet av det gemensamma bästa äger rätten till huvuddelen av pengarna och kan sköta dem klokare så att alla blir gladare i långa loppet.

Oavsett ideologiskt perspektiv på saken, borde dock ett rimligt demokratiskt grundkrav vara att skatteuttaget åtminstone ska vara transparent. Istället är systemet konstruerat så att många pålagor i vardagen blir ”dolda” för gemene man (löneskatterna är ett illustrativt exempel).

Det liknar faktiskt ett sätt att dra medborgarna bakom ljuset. Hur hade acceptansen varit om vi själva, rent handfast, fått betala in all skatt till myndigheterna i slutet av månaden? Kanske är det där skon klämmer för makthavarnas del, röda som blå. Särskilt snyggt är det i alla fall inte.

Symptomatiskt är en ledarreplik i ämnet som Linköpings Fria Moderata Studentförening skickade in till Corren tidigare år (publicerad 31/1). Linköpings FMS menade att underlåtenheten att göra skatteuttaget transparent för väljarkåren var ”ett av Alliansregeringens största misslyckanden” och uppmanade Östergötlands borgerliga riksdagsledamöter att driva på sina partier i frågan.

Vad blev svaret från dem? Inget. Enbart tystnad (talande i sig kanske).

Nå, nu ska de – och deras kollegor på den rödgröna sidan – få en ännu chans. Socialdemokraterna svek sitt vallöfte om att inte höja bensinskatten. Dessutom, och detta är principiellt allvarligare, planeras höjningen att räknas upp enligt konsumentprisindex, plus 2 procent, varje år – utan att nya riksdagsbeslut behövs.

Det innebär en automatiserad mörkning som på sikt drabbar våra plånböcker dramatiskt. Den redan betungande bensinskatten (över 60 procent av literpriset vid macken) kan över en tioårsperiod fördubblas.

Tyck gärna att bensinen ska vara jättedyr om det är er uppfattning, men det är själva metoden att pungslå folket det handlar om här. Är det ett schysst beteende mot väljarna, riksdagsledamöter?

Skådespelet Grekland

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/7:Corren.

Det är som Grekland låtit sig inspireras av gycklaren Dario Fos fars Vi betalar inte, vi betalar inte! Likt en uppstudsig flykt från skuldkrisen valde grekerna i årets början demagogen Alexis Tsipras från vänsterpartiet Syriza till premiärminister.

Och han levererade onekligen politisk teater i Fos anda: agitatoriskt gyckelspel istället för seriösa förhandlingar och smärtsamma, men nödvändiga strukturreformer.

Iscensättningen av söndagens folkomröstning bär syn för sägen. Utgången blev ett rungande nej. Oklart dock vad det egentligen innebär, mer än en allmän protest mot långivarnas krav. Resultatet firades i alla fall uppsluppet på gatorna som om den bankrutta nationen hade lyckats besegra verkligheten.

Att Tsipras vitriolsprutande clown till finansminister, Yanis Varoufakis, meddelat sin avgång tyder dock på viss moderation av fantasterierna.

Hans anklagelse att EU ägnar sig åt ”terrorism” blev tydligen en taskspark för mycket. Själv påstod han att euroländernas kreditorer inte tål honom längre och det kan man förstå. ”Jag ska bära borgenärernas avsky med stolthet”, löd Varoufakis stilenliga avskedsreplik.

Så vad väntar i nästa akt? Tja, säg det.

Det land som var civilisationens vagga bjuder i dessa dagar på en osannolik blandning av tragedi och komedi. Men dels är det följden av EU:s lättsinniga bortseende från Greklands notoriska fusk med bokföringen och illavarslande tradition av statskonkurser på löpande band.

Alla vid sunda vätskor visste att Grekland inte var kvalificerat för euron och att det var ett högriskprojekt att pumpa in floder av pengar till den grekiska staten.

Dels är det konsekvensen av Greklands institutionella svaghet (ruttenhet är kanske ett brutalare men ärligare ord), utbredda politiska klientelism och välfärdsgirigt självömkande mentalitet att övriga Europa (i synnerhet Tyskland) på något sätt är skyldiga att sörja för att grekerna garanterades en hög levnadsstandard.

Alexis Tsipras är ett symptom på en process som pågått länge, men nu nått sitt logiska haveri. Det finns inga fria luncher och man kan inte konsumera på kredit i evighet.

Grekland blänger ilsket på notan och gör ett Dario Fo-spektakel av saken. Trojkan (EU-kommissionen, ECB och IMF) å sin sida är som en tillnyktrad kamrer, plötsligt sträng och obeveklig morgonen efter att slarvern fått låna friskt ur kassan på firmafesten.

Vem får betala innan ridån går ner? Antagligen publiken.

Sorgebarnet Glyttinge

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/7:Corren.

Som Corren skrev i fredags vädjar Glyttingebadets nygamle ägare Sami Rahim till kommunpolitikerna om stöd. Linköpings styrande är tveksamma. Det är begripligt. Naturligtvis vore det välkommet om Glyttingebadet kom till användning igen.

Det fanns många som hoppades att utomhusbadet skulle gå en ny vår till mötes efter i att flera år legat öde, stängt och vandaliserat. Men dess långa trassliga historia förskräcker. Turerna är välbekanta. Från början var Glyttinge en kommunal anläggning, men i mitten av 90-talet tog den offentliga epoken slut. Kostnaden för drift och underhåll ansågs ekonomiskt oförsvarbar.

Restaurangägaren Sami Rahim övertog badet för två symboliska kronor 1996 och förlorade Glyttinge 2004 i samband med en personlig konkurs. En idrottsförening hade dessförinnan skrivit avtal om att köpa Glyttingebadet.

Fast uppgörelsen var oklar och efter en säsong med fortsatta förluster backade föreningen ur. Konkursförvaltaren försökte sälja anläggningen för 1,5 miljoner kronor. Budet prutades ner till 500 000 av en lokal byggentreprenör som köpte badet våren 2007. Efter sommaren 2008 tömdes vattnet i bassängen och grindarna stängdes.

Förfallet tilltog. Krav restes från boende i området att kommunen borde göra något.

I maj 2012 konstaterade dock den dåvarande borgerliga majoriteten: ”Glyttingebadets nuvarande ägare har försummat driften på ett sådant sätt att det är omöjligt att se en framtid utan att det görs en kraftig investering… Kommunens egen utvärdering pekar på att en upprustning är nästintill utesluten”.

I november förra året kom beskedet att Sami Rahmi var tillbaka som ägare och han lovade att badet skulle återinvigas i maj. Det blev inte av.

Istället skulle invigningen ske med ett poolparty när skolorna slutade i juni. Även det avblåstes när polisen dömde ut säkerheten. ”Sami kan inte gå ut och säga att badet öppnas och sedan blir det inget. Man tappar förtroende”, sa Sina Bond på kommunens kultur- och fritidskontor (Corren 13/6).

Och nu vill alltså Sami Rahmi och en grupp kallad ”Glyttingebadets vänner” att den nya politiska majoriteten ska räcka ut en hjälpande hand. Men att backa upp en privat näringsidkare i trångmål kan varken vara en kommunal uppgift eller (särskilt i fallet Glyttinge) ansvarsfull hantering av skattebetalarnas pengar.

Dessutom storsatsar ju kommunen på en ny simhall inne i stan, där det redan finns badmöjligheter. Om Sami Rahmi verkligen tror på Glyttingebadet, varför försöker han då inte finna hugade enskilda finansiärer?

Mars 1913

Publicerad den av
Svara

Lenin i ett brev till Maxim Gorkij: ”Ett krig mellan Österrike och Ryssland skulle vara till stort gagn för revolutionen i Västeuropa. Visserligen är det svårt att föreställa sig att Franz-Josef och Nikolaus skulle göra oss den tjänsten.”

Den tyske greven och jetsettaren Harry Graf Kessler noterar i sin dagbok efter en galamiddag på Tysklands ambassad i London: ”Under ett och ett halvt år har det europeiska läget fullständigt förändrats. Ryssarna och fransmännen är tvungna att vara fredliga eftersom de inte längre kan räkna med stöd från England.”

Världen kan snurra vidare på sin dynamiska och frihetliga kurs. Varför skulle den inte det? Tills Lenin blir glatt överraskad ett drygt år senare.

Storebror längs vägen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/7:Corren.

Statsmakten bygger ut sin övervakningsapparat. Igen. Denna gång är det Trafikverket som storsatsar på att öka kontrollen av det bilåkande folket genom fler fartkameror.

Som Corren rapporterat om (1/7) ska närmare 300 nya spejande Storebrorsögon i plåt sättas upp längs de svenska vägarna, varav ytterligare 16 stycken tillkommer i vårt vackra Östergötland. Kostnaden för varje kamera ligger runt en halv miljon kronor, så det blir en hel pengar som skattebetalarna tvingas punga ut med.

”Vid slutet av nästa år kommer vi att omkring 1 600 kameror på plats”, summerar Trafikverkets nationella kameraövervakningssamordnare Eva Lundberg nöjt. Eftersom det är för vårt eget bästa (som det alltid heter i dessa sammanhang) borde vi väl acceptera omsorgen – även om den är en smula repressiv till sin natur?

Kamerorna räddar ändå uppåt 20 liv årligen, hävdar ju myndigheterna. Mot det väger integritetsaspekterna lätt.

Men bortsett från det principiellt olustiga i statens fartblinda kamerajakt på sina bilande medborgare, finns skäl att fråga sig om inte en slapp övertro etablerats kring effektiviteten i denna verksamhet.

De flesta hastighetssyndare som fotograferas slipper undan. Kvaliteten på bilderna är för dåliga, smuts på bilrutan gör att förarna inte går att identifiera, et cetera.

Endast en tredjedel av de syndande bilisterna som fastar på filmrullen straffas. Rutinerade fortkörare vet förstås sedan länge hur man enkelt lurar kamerorna genom varning via GPS, maskering av ansikte eller av fordonets registreringsskylt.

Risken är påtaglig att kamerorna blir en ursäkt för att undvika betydligt bättre, men dyrare, sätt att värna bilisternas liv och lem.

Nämligen att bygga om farliga vägar och generellt satsa mer på moderniserande underhåll av högfrekvent trafikerade sträckor (bensinskatten är trots allt ursprungligen menad att finansiera vägnätet, även om den politiska klassen har glömt det och använder intäkterna till annat).

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) är heller inte särskilt förtjusta i Trafikverkets kameraiver.

”Fler fartkameror lär möjligtvis trafikanten att sänka hastigheten på vägsträckor där det finns en risk att åka fast. Det bidrar inte i någon högre utsträckning till ökad förståelse eller insikt kring hastighetens betydelse för en människas chanser att överleva vid en eventuell trafikolycka”, skrev NTF i Dagens Samhälle 8/3 2014 och menade att kamerapengarna hade gjort större nytta om de istället satsats på utbildning och långsiktigt påverkansarbete.

Men Trafikverket tycker tydligen det är enklare att plåta.