The government I live under has been my enemy all my active life. When it has not been engaged in silencing me it has been engaged in robbing me. So far as I can recall I have never had any contact with it that was not an outrage on my dignity and an attack on my security.
– H L Mencken
Skrivit i Corren 25/6:
Antag att skatten höjs på någon skapande verksamhet i samhället. Vad händer? Verksamheten blir mindre lönsam, förstås.
Aktören som drabbas kan i kompensationssyfte välja att ytterligare försöka öka produktiviteten (utöver vad det normala konkurrenstrycket på marknaden redan framtvingar). Eller så höjer aktören priset på sin verksamhet gentemot sina kunder.
Sväljer inte marknaden den fördyrade kostnaden faller efterfrågan. Den skapande aktören får inte lika mycket sålt, producerar mindre och kan i värsta fall se det som omöjligt att fortsätta.
Alternativen – beroende på verksamhetens art – är då att lägga ner, överträda gränsen till den svarta ekonomin eller flytta produktionen till ett skattemässigt gynnsammare territorium utomlands.
Det här är givetvis en schematisk bild, men beskriver förenklat vissa huvuddrag som inträffat i Sverige.
Det uppskruvade skattetrycket under efterkrigstiden – i kombination med stelbent arbetsmarknadslagstiftning och facklig övermakt på kollektivavtalssidan – har i hög utsträckning drivit bort de enklare jobben (exempelvis inom tekoindustrin som försvann till andra länder på 70-talet). Många hantverkare och städare började svartjobba för att överleva och så vidare.
Rot- och rutavdragen är inte skattefilosofiskt idealiska lösningar, men har bevisligen fungerat stimulerande för tillväxten inom bygg- och tjänstesektorn. Jobbskatteavdraget, heller inte idealiskt, har på ett liknande sätt gjort det något mera lönsamt att arbeta rent generellt (fast marginalskatterna är fortfarande ett stort problem).
Skattetrycket i förhållande till BNP har sänkts av både S- och M-ledda regeringar under 2000-talet, vilket sammantaget haft positiv inverkan på välståndsbildande krafterna och genererat större reala intäkter till det offentliga. Men dagens rödgröna regeringskonstellation går i motsatt riktning. Mönstret i politiken är illavarslande.
Ett tecken är försämringen av rotavdraget, vilket som Corren rapporterade om igår, väntas äventyra minst 310 arbetstillfällen bara i Östergötland och bidra till ökat svartjobbande igen.
En annan skapande verksamhet, kärnkraftsproduktionen av el, fördyras genom höjd effektskatt. Konsekvensen – tydligen helt avsiktlig – är att flera reaktorer i nuvarande lågprisläge på elmarknaden görs olönsamma och får stängas i förtid.
I längre perspektiv hotas därmed särskilt näringslivets behov av stabil energiförsörjning, en extremt viktig förutsättning för jobben, industrin och företagandet i Sverige.
Bra villkor för skapandet av värden är grunden till allas välfärd. Den läxan trodde denna ledarsida att Stefan Löfven kunde som ett rinnande vatten. Vi hade fel.
Every government is a scoundrel. In its relations with other governments it resorts to frauds and barbarities that were prohibited to private men by the Common Law of civilization so long ago as the reign of Hammurabi, and in its dealings with its own people it not only steals and wastes their property and plays a brutal and witness game with their natural rights, but regularly gambles with their very lives.
Wars are seldom caused by spontaneous hatreds between people, for peoples in general are too ignorant of one another to have grievances and too indifferent to what goes on beyond their borders to plan conquests. They must be urged to the slaughter by politicians who know how to alarm them.
– H L Mencken (1880-1956). Läs mer om denne liberale fritänkare här.
Skrivit i Corren 24/6:
Tvivlar du på EU? Ja, det finns många skäl att vara kritisk. Denna ledarsida har exempelvis gisslat unionens överbyråkratisering, bristen på marknadsreformer, Brysselapparatens maktfullkomliga tjänstemannaelit.
Men! Som ett balanserande korrektiv. Besök slagfältet i Verdun, Omaha Beach i Normandie, förintelselägret Auschwitz, Checkpoint Charlie i Berlin.
Mot bakgrund av vad som utspelats på vår kontinent sedan urkatastrofen 1914, framstår det europeiska integrationsprojektet som en saga. Idén om frihetens, demokratins, de mänskliga rättigheternas och den öppna marknadens Europa är tveklöst värd att värna.
Det minsta man kan begära är att EU själv visar det. Tyvärr finns där mycket övrigt att önska. Låter EU bli att kraftfullt reagera mot vissa medlemsländers värstingbeteenden vittrar de fundament varpå hela projektet vilar.
I efterhand framstår det som ett stort misstag att släppa in Rumänien i unionen 2007. Landet bryter på ett chockerande sätt mot EU:s grundläggande regelverk genom att notoriskt diskriminera sin minoritet av romer, vilka istället desperat tvingas tigga för brödfödan i Europas gathörn.
Samma år tilläts sorglöst Bulgarien att bli medlem. Det är ett land som bäst kan beskrivas som en enda härva av korruption, nepotism och politiskt förfall.
Ungern (medlem 2004) styrs av en trångsynt nationalistisk regim som ogenerat visar repressiva tendenser, hånar liberal demokrati, hyllar Putins Ryssland som förebild och tycks förakta det mesta som EU står för.
Hur kan detta fortgå och hur länge? Dessa värstingar bör på ren svenska läras att veta hut i ord som inte kan missförstås. Att år efter år vägra lyda gemenskapens viktigaste regler måste bestraffas. Det kan innebära förlorad rösträtt i EU:s institutioner, stopp för vidare bidragsflöden och i sista hand – om inte bot och bättring sker – uteslutning.
Samma sak gäller Greklands deltagande i eurozonen (som landet fräckt bluffade sig in i – samtidigt som övriga EU vände bort blicken).
Totalt 240 miljarder euro i stödpengar till en bankruttmässig stat utan reformvilja, regerad av en lika populistisk som verklighetsfrånvänd premiärminister på vänsterkanten som är en livs levande personifiering av Margaret Thatchers konstaterande: ”Socialist governments traditionally do make a financial mess. They always run out of other people’s money”…
Nej, det räcker nu!
Koppla bort Grekland från euron, läs lusen av syndarna i Östeuropa och demonstrera att EU tar sig själv på allvar. Annars riskerar vi en moralisk röta som angriper kärnan i unionens legitimitet.
Skrivit i Corren 23/6:
Förra veckan lanserade den republikanske presidentkandidaten Rand Paul sin reformplan för det snåriga amerikanska skattesystemet. Rubb som stubb ska bort. Istället ska ett helt nytt införas, där tanken är genialt busenkel: det ska bara finnas en skattesats, samma för alla.
Inkomsttagare och företag betalar 14,5 procent på vad de drar in, punkt slut. Djungeln av undantag, specialregler och skiftande skattenivåer försvinner. Den byråkratiska kontrollapparaten för skatteuppbörden kan skäras ned till ett minimum. Deklarationen behöver inte ta mer utrymme än baksidan av en servett.
Förenklingen blir som att sätta en turbo på drivkrafterna för arbete och företagande, vilket resulterar i högre BNP-tillväxt och fler produktiva jobb.
Idén med en proportionell, ”platt”, skatt är förstås inte ny. Flera östeuropeiska länder tillämpar ett sådant system och det har även debatterats relativt flitigt i Sverige.
Borgerliga partiledare som Lars Leijonborg och Maud Olofsson talade exempelvis varmt om platt skatt – innan Alliansen vann valet 2006. Sedan dog, typiskt nog, diskussionen i de högre partihierarkierna. Väl vid makten tog det gamla vanliga politikersyndromet att ratta, tricksa och laborera med diverse stimulanser över.
Manöverutrymmet att intervenera och demonstrera handlingsiver skulle ju radikalt begränsas om skattesystemet låstes till de fasta, enhetliga principer som den platta skatten innebär. Det är inget attraktivt scenario för offentliga makthavare i den svenska politiska kulturen. Hellre får den ekonomiska nyttan stryka på foten.
Det mesta tyder på platt skatt (inkluderat höjt grundavdrag) hade stärkt de välståndsbildande incitamenten betydligt. Men det moralfilosofiska argumentet i sammanhanget väger egentligen tyngre.
Ty var finns rättvisan i att statens representanter utan skrupler beskattar människor olika, och ofta godtyckligt ändrar skattesatserna hit och dit? Det indikerar att pengarna i första hand tillhör någon annan (kollektivet, staten, samhället i vid mening) och inte den individ som faktiskt jobbat ihop dem genom möda, flit och kreativitet.
Dagens skattesystem ruckar dels vådligt på äganderätten, dels på demokratins fundament om likabehandling. ”En person, en röst” gäller vid valurnan. Varför då inte också ”en person, en skattesats” när det gäller värdeskapandet?
Elizabeth Geiger, 2012.
Jean Helion, 1969.
George Wesley Bellows, 1913.
Edward Hopper, 1926.
Christian Dahlgrens Blogg 