De satt i sin triangel, med ryggen mot varandra men vänskapligt nära varandra, och tittade ut över vad de ovanför relingen såg av hamnen, det ljusa diset som steg upp från lyktorna kring stränderna. Förmasten stod som en mörk geometerisk figur över deras huvuden, dunkel i konturerna som sedd genom en kamera inställd på stjärnhimlen. Det var tyst ombord.

Borowski reste sig upp och gick fram till relingen. Vattnet låg blankt, och från stranden närmast fartyget speglade det lyktorna i långa klara, hemligt oroande strimmor. Längst in i viken tindrade hamnljusen otydligt, flöt ihop till ett band och blev borta. Han hörde sina reskamraters röster lågt mumlande, men han stod kvar och såg ut över det stilla svartblå vattnet.

– Godnatt, Borowski.
– Godnatt, Tony. Det är sent.
– Godnatt, sa han. Han hörde sig själv i sin röst klangen av frånvaro.
– Vi stannar i salongen en stund, sa Ezra.
– Då vet jag var ni är, sa Borowski.

Han stod med armbågarna stödda mot relingen och vänstra handen hårt sluten om den högra, och bakifrån sveptes ensamhetens silkesmantel om honom, sval och tät. Hjärtat vandrade med långsamma lugna steg, och han märkte när han gick över den stora blanka vidden och över dess strimmor av oro, att vinden som drog över den blåste igenom honom, doftfri, varken kall eller varm, utan att möta motstånd från hans kropps skenverklighet.

Andas genom mig, tänkte han. Upphör inte. Ge mig ro.

– Thorsten Johnsson, Konvoj, 1947.