Månadsarkiv: maj 2015

Allstatlighetens faror

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/5:Corren.

”Bortser man från det liberala skedet från franska revolutionen till slutet av 1800-talet… kan man i hela nyare tidens historia spåra en tilltagande centralisering av statsmakten. Den totalitära staten är blott den logiska slutprodukten på denna utveckling”, varnade Alf Ahlberg (1892-1979), filosof och bildningshumanist, i många år rektor för arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik.

Waldemar Svensson (1897-1984), frisinnad vänsterliberal och vice partiordförande i FP under Bertil Ohlin, var av samma åsikt. ”I vår tid ligger den största faran obestridligen i den statliga makttillväxten”, skrev han i boken Politiska tankelinjer (1954) och slog fast att ”allstatligheten måste bekämpas”.

Den tilltagande politiska och byråkratiska interventionen i samhällslivet resulterar i ”att den nutida statsverksamheten genom sin massa får en ekonomisk och psykologisk dragningskraft, som befordrar dess tillväxt, även när de sakliga motiven härför kan sättas i fråga. Därmed får samhällets civila sektor efterhand minskade ekonomiska och personella resurser, med vilka motstånd kan bjudas mot den svällande statsverksamheten”.

Det var alltså inte bara klassiska högerliberaler, likt den kände österrikisk-brittiske ekonomen Friedrich von Hayek, som i mitten av 1900-talet oroade sig vad expansionen av den statliga sfären skulle betyda för demokratins, ekonomins och de medborgerliga friheternas hälsotillstånd.

Även i Sverige fanns det framträdande debattörer vilka från progressivt vänsterhåll såg med djup skepsis på den fartblindhet som rådde i uppbygganden av folkhemmets socialstat. Trots de godaste intentioner fanns en överhängande risk att civilsamhället kvävdes och människor på sikt blev systemets fångar, utelämnade åt och kontrollerade av en maktfullkomlig Storebror.

Var Hayek, Ahlberg och Svensson dystopiska alarmister? Vi har numera vant oss vid betraktandet av staten som en huvudsakligen välvillig herde, som ger oss trygghet, välfärd och omsorg – till priset av höga skatter och allt större ingrepp i vår personliga integritet.

Nyligen har avslöjats att myndigheterna i ökande omfattning kräver mobiloperatörerna på känsliga uppgifter om svenska folkets telekommunikationer, kartlagda i enlighet med EU:s famösa datalagringsdirektiv – ursprungligen tillkommet i syfte att bekämpa terrorism och riktigt grov brottslighet. Det var då det.

”Vi har en skenande utveckling på antal förfrågningar om våra kunder. Svenska myndigheter frågar urskillningslöst om var våra kunder har varit, vart de har ringt, vem som tar emot samtalet och så vidare”, säger Tele2:s vd Thomas Ekman (SR 4/5).

Ett exempel på missbruket är Skatteverket som utnyttjar datalagringen i syfte att jaga fuskare, även i relativt banala taxeringsärenden! Den moderna tekniken ger staten skrämmande möjligheter att i detalj tråla information om våra privatliv. Och uppenbarligen har myndigheterna inga skrupler mot att låta ändamålen helga medlen.

”I dag äger inte medborgarna myndigheterna. Det är myndigheterna som äger medborgarna”, hävdade Datainspektionens legendariske generaldirektör Jan Freese 2006. Vi sprattlar i allstatlighetens garn. Vem bjuder motstånd?

Barry Goldwater – USA:s framgångsrikaste förlorare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/5:Corren.

”Det är en ingen skam att vara extrem till frihetens försvar! Och i strävan efter rättvisa är måttlighet ingen dygd!”, dundrade Barry Goldwater från talarstolen i Cow Palace, San Francisco.

Det var där Republikanerna höll sitt konvent sommaren 1964. Deras nyss utsedde presidentkandidat blåste till strid mot den vänsterliberala, statsinterventionistiska politik som präglat USA sedan Franklin D Roosevelts New Deal-program på 1930-talet.

Nu var timmen slagen för en liberalkonservativ revolution; ett återvändande till pionjärtidens frihetsideal, baserat på den ”kärva individualism” och gudsfruktande patriotism som Goldwateranhängarna såg som USA:s själ.

Roosevelts ledarskap genom depressionen och andra världskriget hade gett Demokraterna ett övertag som påminde om Socialdemokraternas herravälde i det svenska politiska landskapet. Trots åtta år med den republikanske presidenten Dwight D Eisenhower (1953-1961) hade inte mycket förändrats.

Partiet dominerades av moderata, pragmatiska företrädare. Men det fanns en oppositionell falang som var rädda att Rooseveltparadigment steg för steg skulle innebära en väg mot socialism i Amerika. Ständigt svällande statsbyråkrati och ökande skatter? Nej tack!

Under intryck av högerliberala ekonomiska filosofer som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises (vars marknadsorienterade, Keyneskritiska idéer började få intellektuellt genomslag efter krigsslutet) ville de republikanska dissidenterna vända utvecklingen i frihetligare riktning.

På utrikespolitikens område gällde massiv misstänksamhet mot FN och kompromisslös antikommunism. Det kunde aldrig bli fråga om eftergivenhet mot banditerna i Kreml. Överlägsen amerikansk vapenmakt var det enda verkningsfulla medlet för att inte bara hålla ryssarna i schack – utan helst knäcka Sovjetunionen och vinna kalla kriget snarast möjligt.

Barry Goldwater, senator från Arizona sedan 1953, seglade upp som den republikanska högerfalangens banérförare. Boken Conscience of a Conservative (1960) samlade hans tankar och blev en bestseller med 3,5 miljoner sålda exemplar, den är fortfarande mycket läsvärd:

”Individen kan inte vara ekonomiskt fri, eller ens ekonomiskt effektiv, om han är politiskt förslavad. Omvänt är människans politiska frihet illusorisk om hon är ekonomiskt beroende av staten… Varje person är för sitt eget och samhällets bästa ansvarig för sin egen utveckling. De val som styr hans liv är val som han själv måste göra, de kan inte avgöras av någon annan eller kollektivt”.

När Eisenhowers vicepresident och kronprins Richard Nixon förlorade valet till John F Kennedy 1960 kopplade Goldwater och hans supportrar greppet om partiet. De moderata krafterna, anförda av mjukisen Nelson Rockefeller, förmådde inte att hindra Goldwateranhängarnas beslutsamma manövrerande för att ta kontrollen över partiapparaten och därmed konventet i San Francisco.

Men presidentkampanjen blev en katastrof. Goldwater stämplades mer eller mindre unisont i medierna som en farlig demagog, som hotade att eliminera medborgarrättslagarna, förinta det sociala välfärdssystemet och kasta världen in i ett kärnvapenkrig.

Den sittande presidenten Lyndon B Johnson vann en jordskredsseger. Goldwater fick endast 36 procent av rösterna och vann bara sex delstater i södern. Demokraten Johnson sjösatte sedan sitt ambitiösa välfärdsprogram ”The Great Society”. En enig kör av politiska förståsigpåare förklarade att den liberalkonservativa revolutionen kvävts i sin linda.

De skulle missta sig. Grovt. Vid Barry Goldwaters död 1998 hyllades han som en föregångsman, vars kandidatur till Vita huset utgjorde starten på senare decenniers högerförskjutning av det politiska fältet. En krönikör i Wall Street Journal kallade Goldwater för ”den mest framgångsrike förloraren i amerikansk historia”.

Visserligen var det Nixon som återtog Vita huset från Demokraterna 1968, dock gjorde Watergateskandalen att de moderata republikanerna hamnade på fallrepet. Det var Goldwater som drog undan det sista stödet som Nixon hade i kongressen och krävde att han måste avgå (vilket Nixon gjorde redan dagen efter Goldwaters misstroendeförklaring).

Fast viktigare: det var Goldwater som gav Ronald Reagan en politisk karriär och Republikanerna en superstjärna. Den förre skådespelaren och demokraten kom ut som Goldwateranhängare i kampanjen mot Lyndon B Johnson med ett TV-sänt tal (A time for choosing) som blev en kioskvältarsuccé:

”Man kan inte kontrollera ekonomin utan att kontrollera människorna. Så nu är tid att välja. Antingen tar vi ansvar för vårt eget öde eller så överger vi den amerikanska revolutionen och bekänner oss till en intellektuell tro på att en avlägsen huvudstad bättre kan planera våra liv än vi själva”.

Talet räckte inte för vända snålblåsten för Republikerna då. Men markerade Reagans genombrott som Goldwaters allt mer populäre arvtagare. Den rollen spelade han bättre än någon annan och den tog honom först till guvernörsposten i Kalifornien 1966, sedan till segern över Jimmy Carter i presidentvalet 1980.

Idémässigt var det Barry Goldwaters stora triumf. Det var hans tjurskalligt principfasta hållning som lade den inspirerande grunden till Reaganepoken. Goldwaters historiska insats var även att etablera Republikanerna som ett parti i sydstaterna, där konservativa väljare fram till 1964 av tradition föredragit Demokraterna.

Goldwater fick leva tillräckligt länge för att se hur Roosevelts gamla parti gjorde anpassningsrörelser i hans riktning. Demokraten Bill Clinton tvingades högerut för att överleva sitt återval 1996 och förklarade i Goldwateras anda att eran av ”Big Government” var över i Amerika.

Och om Hillary Clinton vinner presidentvalet nästa höst, betyder det faktiskt att en gammal Goldwatersupporter flyttar in i Vita huset igen. Som ung arbetade nämligen Hillary Clinton i Goldwaterkampanjen.

”Jag gillade senator Goldwater därför att han var en kärv individualist som gick på tvärs mot den politiska strömmen”, skriver hon i sina memoarer. Sämre inspirationskällor för den som vill åstadkomma politisk förändring kan man ju ha, inte sant?

Christian Dahlgren republikan

Kompisar i krig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Imorgon den 9 maj firar Putinregimen 70-årsminnet av Sovjetunionens seger över Nazityskland. Men jubileet går knappast i fredens tecken. På Röda torget i Moskva planeras en jättelik uppvisning av Rysslands militära muskler, en maktdemonstration ämnad att injaga respekt och fruktan.

Varken Stefan Löfven eller några andra västliga ledare kommer att delta. Ryssland bedriver ju åter anfallskrig i Europa, precis som Putins företrädare Josef Stalin gjorde. Det kan vara värt att påminna om att andra världskriget startades av Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans.

Det var genom Molotov-Ribbentroppakten, sluten bara någon vecka innan nazisternas överfall på Polen i september 1939, som Hitler fick möjlighet att skicka iväg sina invasionsarméer. Det polska bytet delades sedan broderligt mellan Sovjet och Tyskland. Stalin gavs även fria händer att angripa Finland och Baltikum av sin diktatorskollega i Berlin.

Det är en vanligt förekommande tes att Molotov-Ribbentroppakten var ett sätt för Stalin att köpa tid. Han behövde rusta upp krigsmakten efter sina förödande utrensningar i Röda armén tidigare under 30-talet. Sedan skulle Hitler minsann få. Historiken John Lukacs har i sin bok Juni 1941. Hitler och Stalin (2007) visat att detta inte stämmer.

Stalin hade uppriktiga intentioner att hålla sig vän med nazisterna. Han följde obrottsligt pakten till punkt och pricka. Sovjet levererade bland annat olja som höll Wehrmachts pansarvagnar igång när det var Frankrikes och Beneluxländernas tur att nedkämpas.

Bokstavligen intill sista minuterna innan Operation Barbarossa sattes i verket morgonen den 22 juli 1941 rullade sovjetiska tåg med förnödenheter över den tyska gränsen. Stalin hade satsat så hårt på att vinna Hitlers förtroende att han i det längsta vägrade acceptera naziledarens svek. Stalin hamnade faktiskt i djup kris, det skulle dröja tills han förmådde återta fullt kommando i Kreml.

Trots att deras bägge totalitära stater bedrev utrotningskrig mot varandra i flera år därefter, behöll Hitler och Stalin en stor – närmast varm – aktning sinsemellan ända till slutet. Fiendskap på det personliga planet är det svårt att finna belägg för. Hitler uttryckte sig ofta i beundrande ordalag om Stalin, däremot kunde han reta upp sig till vansinne över Winston Churchill.

Och vad betydde Stalins seger över Hitler? Att han kunde utöka sitt rov från krigets början med hela Östeuropa. Värt att fira? För Putin kanske.

En brittisk rysare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

Idag går Storbritannien till val. Det borde se ljust ut för premiärminister David Cameron och hans liberalkonservativa koalition. Sedan Tories återkom till makten 2010, med Liberaldemokraterna som regeringspartner, har Storbritanniens ekonomi stadigt förbättrats och tillhör idag Europas starkaste.

Inte många trodde det var möjligt när Labour nesligen lämnade Downing Street för fem år sedan. Den globala finanskrisen hade slagit hårt och högljudda krav restes på att låta de offentliga budgetunderskotten skena i syfte att parera smällen. Cameron var klokare.

Receptet att vinna kortsiktiga lättnader till priset av att förstöra statsfinanserna har endast haft misär i släptåg. Tidigare experiment i den riktningen betalade Storbritannien svidande dyrt för på 70-talet.

Cameron visade att han lärt sig läxan. Med lika delar principiell ståndfasthet som pragmatisk skicklighet har Cameron vårdat landets ekonomiska trovärdighet. Budgetdisciplinen har hållits, upplåningen reducerats, skatterna har sänkts.

Fler jobb skapas nu i Storbritannien än i hela övriga Europa sammantaget. Sysselsättningsgraden är den högsta sedan 1971! Tjänstesektorn går som tåget. Även industrin visar fina siffror. Produktiviteten kunde dock vara högre och åtskilligt återstår att göra innan den offentliga ekonomin är i hälsosam balans.

Men den utstakade kursen är väldigt lovande. Varför riskera att återhämtningen förbyts i stagnation med Labours illröda Ed Miliband vid rodret? Han är inte ens vidare populär bland medlemmarna i sitt eget parti, utan är snarare fackföreningsbossarnas man, och har lovat tillväxthämmande skattehöjningar i parti och minut under valrörelsen.

Ändå ligger Tories och Labour nästan jämsides i opinionsundersökningarna. Att något parti längre skulle få egen majoritet i parlamentet förefaller utopiskt.

Den brittiska politiken går istället mot en historisk fragmentering. Väljarna är otrognare än förr och visar större skepsis mot det politiska etablissemanget som Tories och Labour representerar. Liberaldemokraterna i mitten har förlorat attraktionskraften från 2010 och lönas illa för sin regeringsmedverkan.

Till höger har migrations- och EU-fientliga UK Independence Party (UKIP) med den ölpimplande populisten Nigel Farage ätit sig in. Samtidigt är vänsternationalistiska Scottish National Party (SNP) på väg att pulverisera Labours dominans i Skottland och vädrar morgonluft efter den förlorade folkomröstningen förra året. Anhängarna av ett bevarat Storbritannien vann ju bara en knapp seger och SNP hoppas på en framgångsrik returmatch.

Cameron har i Thatchers anda efterlyst ett mer marknadsorienterat och mindre politiserat EU. För att få Brysseleliten att lyssna vill han ha ett reformerat brittiskt medlemsavtal, som ska ligga till grund för en folkomröstning (troligen 2017) om britterna ska stanna i EU eller ej.

Delvis är det också ett försök att blidka EU-kritikerna inom Tories och rycka undan mattan för UKIP (vilket inte lyckats). Blir resultatet ett brittiskt utträde, kommer SNP – som vill kvarstå i EU – att kassaskåpssäkert framtvinga ännu en omröstning om Skottlands självständighet.

Mycket står alltså på spel med dagens val. Konsekvenserna kan på flera sätt bli ödesdigra. Men det svårt att se någon annan som bättre kan klara utmaningarna som väntar än David Cameron.

Sluta lek med elden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/5:Corren.

Det är begripligt att missnöjet med decemberöverenskommelsen, gemenligen kallad DÖ, jäser i borgerliga kretsar. Vad annat var att vänta när konstruktionen öppnade för Stefan Löfvens lilla rödgröna minoritetsregering att dra politiken kraftigt åt vänster – utan att något klart vänstermandat finns från väljarkårens sida.

Löfvens ”samarbetsregering” är snarare att beteckna som en konfrontationsregering, vilket ytterligare förstärker bilden av statsministerns oskickliga handlag med politikens realiteter. Han bidrar ju i högsta grad själv till att undergräva det ömsesidiga förtroende över blockgränsen som krävs för inte DÖ ska förlora i legitimitet.

Kanske är Alliansens partiledare bakom skål och vägg skadeglatt nöjda med Löfvens skattehöjande 70-talsnostalgiska vänsterkurs. De tycker att han spelar dem i händerna, därför att ju mer ovarsamt Löfven rödfärgar Sverige, ju mer ökar chansen till att väljarna röstar fram en borgerlig majoritetsregering 2018.

Taktiken börjar faktiskt ge utdelning, av de senaste usla opinionssiffrorna för S att döma. Men det är ändå ett starkt dubiöst, ja föraktligt, spel av två anledningar.

För det första: medborgarna varken kan eller får behandlas som schackpjäser av den politiska klassens rivaliserande falanger. Utanför riksdag och regeringskansli finns en vardag där miljoner människor av kött och blod arbetar, skapar, bor och verkar. Är det rimligt att bidra till att försämra deras och företagens villkor med den kalkylerande baktanken att detta på sikt skulle gynna Alliansens egna maktintressen?

För det andra: DÖ har – i sin nuvarande funktion genom låsa blocken i harnesk mot varandra – fått effekten att många borgerliga sympatisörer ilsknat till över sakernas tillstånd. De upplever SD som ett mindre ont än den rödgröna regeringen och betraktar istället Jimmie Åkessons järnrörsgäng som en potentiell borgerlig partner.

Enligt en mätning som DN publicerade igår önskar en majoritet av väjarna i M, C och KD ett samarbete i frågor som inte skiljer SD och Alliansen åt. Det indikerar att DÖ blivit en tryckkokare som i förlängningen kan spränga den politiska elitens konsensus om att SD ska hållas isolerade. Orkar Alliansens ledarskikt stå emot ytterligare ett år eller två samtidigt som Löfven fortsätter vänsterut som hittills? Det är inte givet.

Men att omfamna och normalisera SD är något som särskilt alla liberalt sinnade borgerliga väljare borde sky som pesten. Det är ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen. Att räcka SD ens ett lillfinger är humanistiskt och moraliskt otänkbart.

Vidare ligger i den borgerliga idén att samhället ska ha zoner som är fria från politisk intervention. Skötsamma individer ska i princip lämnas i fred att söka lyckan och forma tillvaron efter eget huvud. SD:s ideologiska ambitioner går i rakt motsatt riktning. I grunden finns anspråk på att kollektivt likrikta och stänga samhället från omvärlden i enlighet med deras förryckta uppfattning om nationens, traditionens och kulturens överhöghet. Därför hotar SD samtliga medborgares frihet.

Så hur ska det exceptionella läget under denna mandatperiod lösas? S och Allianspartierna kan exempelvis ta vuxenansvar för landet på riktigt och inleda ett tillfälligt, konstruktivt reformsamarbete som håller skutan flytande till nästa val. Är sådan mognad verkligen för mycket begärt?