Grundförutsättningen i kapitalistisk utrikespolitik är frihandel – det vill säga att avskaffa handelshinder, skyddstullar och särskilda privilegier – att öppna världens handelsvägar för fritt internationellt handelsutbyte och konkurrens mellan alla enskilda medborgare i alla länder som handlar direkt med varandra.

Under 1800-talet var det frihandeln som befriade världen genom att sälja billigare och undergräva alla kvarvarande spår av feodalism och det etatistiska tyranni som utövades av enväldiga monarker.

Liksom under romarriket accepterade världen det brittiska imperiet eftersom det pumpade in energi i det världsomspännande handelsnätet i allmänhet. Även om Irland fortfarande i hög utsträckning och med mycket dåligt resultat styrdes med repressiva metoder (av statusskäl) var det på det hela taget lagstyre och frihandel som osynligt exporterades från England.

Då England behärskade haven kunde alla människor var de än kom ifrån i praktiken flytta var som helst och ta sina pengar och ägodelar med sig.

Precis som fallet var med det romerska imperiet, föll det brittiska samman när det repressiva inslaget i blandekonomin blev dominerande och politiken etatistisk. Det var inte militär styrka som höll samman det brittiska imperiet.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 162-163), Timbro 2013.

Historien lär oss att handelsmannen och krigaren alltid har varit ärkefiender. Handeln utmärker sig inte på slagfältet, fabriker producerar inte när de bombas, profit växer inte ur spillror. Kapitalism är ett samhälle för handelsmän – och för detta har den förhånats av varje självutnämnd krigare som betraktar handel som ”självisk” och erövring som ”ädel”.

De som verkligen är intresserade av fred bör lägga märke till att världen, under kapitalismen, fick uppleva den längsta fredsperioden någonsin – då det inte förkom några krig som omfattade hela den civiliserade världen alls – från Napoleonkrigen 1815 till första världskrigets utbrott 1914.

Man bör komma ihåg att de politiska systemen under 1800-talet inte var helt och hållet kapitalistiska utan blandekonomier. Det frihetliga inslaget var emellertid dominerande; det var så nära ett kapitalistiskt århundrade som mänskligheten någonsin kommit. Men det etatistiska inslaget bredde ut sig under hela 1800-talet, och när det satte världen i brand 1914 dominerades den tidens stater av etatistisk politik.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 162), Timbro 2013.

På en fri marknad skapas rikedom med hjälp av ett allmänt, fritt och ”demokratiskt” röstningsförfarande – genom de köp och försäljningar som varje individ gör som deltar i ett lands ekonomiska aktiviteter. Varje gång du köper en viss produkt istället för en annan innebär det att du lägger din röst till fördel för en viss producent.

Och i den här typen av röstning använder väljaren sin röst bara när det gäller frågor han själv kan bedöma: i fråga om de egna preferenserna, intressena och behoven. Ingen har makt att fatta beslut åt andra eller påtvinga andra sin egen uppfattning: ingen har makten att utnämna sig själv till ”folkets röst”, vilket berövar folket dess röst och demokratiska rättigheter.

Låt mig nu definiera skillnaden mellan ekonomisk och politisk makt: ekonomisk makt är positiv till sin natur, människor erbjuds en belöning, ett incitament, en betalning eller ett värde; politisk maktutövning är negativ, man hotar att bestraffa eller skada människor, att sätta dem i fängelse eller förgöra dem.

Företagarens verktyg är värden, byråkratens verktyg är rädsla.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 144), Timbro 2013.

Medan altruismen vill frånta de skarpsinniga lönen för mödan genom att hävda att det är den kompetentes moraliska plikt att tjäna den som inte äger kompetens och offra sig för vem helst som har behov av det – tar oss stamtillhörigheten ett steg längre: dess anhängare förnekar att intelligensen existerar och den roll den spelar i välståndsproduktionen.

Det är moraliskt sett rent oanständigt att betrakta välstånd som en anonym produkt av stamgemenskapen och sedan bara diskutera hur man ska ”omfördela” den.

Åsikten att välstånd är resultatet av en obestämd, kollektiv process, att alla på något sätt har bidragit, att det är omöjligt att säga vem som gjort vad, och att något slags utjämnande ”fördelning” därför är nödvändigt – skulle kanske ha varit rimlig bland en samling primitiva vildar i djungeln där man ägnade sig åt att flytta stenblock utan hjälp av redskap (men även där måste någon organisera och starta flyttandet).

Att hysa den uppfattningen i ett industrisamhälle – där individuella framgångar finns offentligt dokumenterade – är en så grov undanflykt att det är en skymf att över huvud taget överväga den.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 134), Timbro 2013.