Medan altruismen vill frånta de skarpsinniga lönen för mödan genom att hävda att det är den kompetentes moraliska plikt att tjäna den som inte äger kompetens och offra sig för vem helst som har behov av det – tar oss stamtillhörigheten ett steg längre: dess anhängare förnekar att intelligensen existerar och den roll den spelar i välståndsproduktionen.

Det är moraliskt sett rent oanständigt att betrakta välstånd som en anonym produkt av stamgemenskapen och sedan bara diskutera hur man ska ”omfördela” den.

Åsikten att välstånd är resultatet av en obestämd, kollektiv process, att alla på något sätt har bidragit, att det är omöjligt att säga vem som gjort vad, och att något slags utjämnande ”fördelning” därför är nödvändigt – skulle kanske ha varit rimlig bland en samling primitiva vildar i djungeln där man ägnade sig åt att flytta stenblock utan hjälp av redskap (men även där måste någon organisera och starta flyttandet).

Att hysa den uppfattningen i ett industrisamhälle – där individuella framgångar finns offentligt dokumenterade – är en så grov undanflykt att det är en skymf att över huvud taget överväga den.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 134), Timbro 2013.