Månadsarkiv: mars 2015

Upplysning under attack

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/3:Corren.

Kristendomen, Europas dominerande religion, kvävde i århundraden det fria tankelivet. Förtrycket var stenhårt. Galilei dömdes till livslång husarrest för den hädiska åsikten att jorden inte var universums centrum. Samma uppfattning hade Giordano Bruno. Fast han var inte lika lyckligt lottad, utan avrättades på kättarbål.

Sedan kom revolutionen. De totalitära kristna maktanspråken maldes ner av upplysningen. Radikala filosofer som Voltaire, Montesquieu, Hume och Locke gjorde upp med den förlamande auktoritetstron, vidskepelsen och dogmatismen. Rationalitet, förnuft, sekularisering, yttrande- och religionsfrihet var den nya tidens lösen och blev idealen varur dagens moderna, liberala Europa växte fram.

Men kampen var lång och seg. I Sverige sved arvet efter den lutheranska statskyrkodespotismen ännu i skinnet så sent som på 1960-talet. En av epokens framträdande komiker, Lasse O’ Månsson, skrev med samarbetspartnern Björn Linderoth en satirisk radiosketch som sändes i SR hösten 1963.

I inslaget skojades det om stressen i samhället, som kunde minskas genom att servera nattvarden vid bensinmacken istället för i kyrkan. Svenska staten skrattade inte.

1964 dömdes O’Månsson och Linderoth till tunga dagsböter i tingsrätten för brott mot trosfriden. Även radioproducenten Carl-Uno Sjöblom åkte dit som medskyldig till att ha skymfat nattvarden, liksom skådespelaren Nils Eklund som läst upp sketchen för radiopubliken.

Överklagande hjälpte inte. Hovrätten fastställde domen 1965, resningsansökan till Högsta domstolen avslogs 1967. Först 1970 upphävdes lagen om trosfrid, alltså förbud mot religionskränkning, som gjorde hela denna bisarra rättsprocess möjlig.

Det är bara några få decennier sedan. Minns gärna det när många muslimer numera förargas över satiriska uttryck som riktas mot deras egen religion. Men just det västerländska bagaget av kristen intolerans gör det i sammanhanget desto angelägnare att vägra backa en tum när yttrandefriheten och rätten att häda ifrågasätts.

Mordförsöken på Lars Vilks och den blodiga terrorattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris är de yttersta tecknen på att upplysningens ideal är under attack.

Varför är blasfemi mer känsligt i islam än inom kristendomen? Det korta svaret är att upplysningen, som lossade de kristna dogmernas järngrepp om Europa, aldrig nådde Mellanöstern och utmanade islam. Konfrontationen som Lars Vilks och Charlie Hebdos Muhammedkarikatyrer utlöst, är i grunden symptom på en eftersläpande, försenad anpassning av islams tankevärld till Voltaires och Humes.

Att av missriktad hänsyn eller undfallande självcensurerande feghet motsätta sig hädelse mot islam, är att motsätta sig idén att islam kan harmoniera med moderniteten på samma sätt som kristendomen gjort. Vilket förstås är en djupt fördomsfull och rent förklenande föreställning, även om svårigheterna i anpassningen varken kan eller bör underskattas.

Men som författaren och akademiledamoten Per Wästberg sammanfattar saken i måndagens SvD: ”I samhällen som vårt måste islam nöja sig med att smälta in som en av flera religioner och inte träda fram som politisk, ekonomisk och social modell. Garantin för den sekulära staten skapar frihet både för Charlie Hebdos satirer och för muslimer att uttrycka sin tro”.

Välfärdens olycksbarn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

”Visa mig era fängelser och jag ska berätta vilket land du lever i”, deklarerade Winston Churchill. Det är ett tänkvärt uttalande, ofta citerat och det av goda skäl. Vilka som fängslas, och hur dessa fångar behandlas, är avslöjande för vilket samhälle vi har att göra med; politiskt, socialt, humanitärt.

Överhuvudtaget är hanteringen av människor som hamnat i de mest utsatta och stigmatiserande positionerna en effektiv civilisatorisk värdemätare. Låt oss rikta blicken mot Sverige, ett rikt välfärdssamhälle med höga ambitioner (retoriskt i alla fall) att måna om sina olycksbarn.

Här, som i andra länder, befinner sig fängelsekunderna längst ner på den sociala rangskalan. En sak blir genast slående vid betraktandet av denna grupp. Den psykiska ohälsan är mycket utbredd.

Omkring hälften av fångarna lider av psykiska problem, som ofta har samband med missbruk och adhd. ”Man räknar med att nära en tredjedel har varit i kontakt med psykiatrin någon gång innan de fick sin dom”, uppger Kriminalvården på sin hemsida. Det är förskräckande siffror.

Frågan inställer sig obevekligen: om dessa människor hade fått bättre läkarhjälp och medicinering kanske åtskillig tragik, både för dem själva och andra, kunnat undvikas. Churchill formulering borde måhända vidgas till ”visa mig er psykvård och jag ska berätta vilket land du lever i”.

Kalla fakta är att antalet vårdplatser inom psykiatrin minskat från 150 stycken per 100 000 invånare till blott 47 under åren 1991-2011, enligt en rapport som OECD släppte förra året. I Europa är det bara Spanien, Ungern och Italien som har färre vårdplatser.

OECD konstaterade att Sveriges psykvård var helt otillräcklig, i synnerhet gällande de patienter med allvarliga sjukdomar som behöver specialister.

Talande för situationen var kommenteraren till rapporten från Joakim Ramsberg på Myndigheten för vårdanalys: ”Inom den kroppsliga vården har exempelvis cancer i vissa fall gått från att vara dödlig till en kronisk sjukdom. Inom hjärt- och kärlsjukdomar har dödligheten minskat dramatiskt de senaste decennierna. Men bland psykiska diagnoser finns inte motsvarande medicinska utveckling” (SvD 11/10 2014).

Varför detta stora gap mellan satsningarna på den fysiska och den psykiska vården? Misstanken gnager om att gamla fördomar lever kvar som har påverkat prioriteringarna. Styvmoderligheten lika stötande som ohållbar. Statistiken pekar tydligt på det veritabla gissel som den psykiska ohälsan är.

Vem som helst, du eller jag, kan stå i tur nästa gång. Bland alla diagnoser i vården dominerar de psykiska (bland unga 73 procent!) och dessa psykiska diagnoser svarar för 37 procent av sjukförsäkringsutgifterna i Sverige. Socialstyrelsen uppskattar att 15 procent av befolkningen har någon psykisk sjukdom eller störning.

WHO beräknar att en fjärdedel av alla människor råkar ut för psykisk sjukdom under sin livstid. Med rätt behandlingar finns enorma vinster att göra, såväl i minskat mänskligt lidande som i reda pengar. Aktuell forskning visar att de samhällsekonomiska kostnaderna för depression, schizofreni, ångest och bipolär sjukdom är 75 miljarder kronor årligen – lågt räknat (Läkartidningen 20/8 2014).

I berättelsen om hur den offentliga välfärden organiserats i Sverige finns onekligen kapitel som inte är direkt smickrande.

Adjö, Borg och Sträng

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/3:Corren.

Förra veckans stora inrikespolitiska nyhet var att S/MP-regeringen vill slopa överskottsmålet på 1 procent av BNP i de offentliga statsfinanserna. Utmärkt.

Redan 2008 hävdade Assar Lindbeck, nestorn bland svenska nationalekonomer, att det saknades godtagbara ekonomiska argument för att behålla överskottsmålet efter 90-talskrisens uppstädning.

Finanspolitiska rådet var inne på samma linje 2012. Man pekade på att staten numera förfogade över en nettoförmögenhet motsvarande 20 procent av BNP. Följden av ett fortsatt överskottsmål vore ytterligare förmögenhetsuppbyggnad, vilket Finanspolitiska rådet fann ”svår att motivera”.

Regeringens föreslagna skifte till ett balansmål är därför logiskt och rätt. Under förutsättning att S kan hålla sina sorglöst spenderingsvilliga kompisar MP och V i tyglarna! Naturligtvis måste budgetdisciplin gälla även framöver.

Givet detta, kan regeringen ändå glädjas åt vidgade möjligheter att föra en expansivare vänsterpolitik med ökade utgifter. Även de borgerliga får en viktig fördel: det blir lättare att sänka skatterna. Minns att Anders Borg (M) som finansminister uteslöt fler skattesänkningar om Alliansen fått väljarnas förtroende till en tredje mandatperiod.

Istället prioriterade han med talibanaktig envishet att statens överskottsmål skulle uppfyllas till 2018, något som sett till dagens förhållanden vore att överbeskatta medborgarna ända in i kaklet.

Det kanske på sikt var tur att Alliansen förlorade och är på väg att byta ut många ur sitt gamla ledargarnityr, där Borg tronade så hämmande i slutet. Med honom och andra borta finns chansen till nödvändig idéförnyelse i mer frihetlig liberal riktning inför nästa val.

Med de borgerliga reformbatterierna laddade igen borde Alliansen lansera ett nytt överskottsmål, fast inget statligt denna gång. Utan ett medborgerligt. Det överskottsmål för enskilda människor som Borgs företrädare Anne Wibble (FP) talade om i början av 90-talet; att alla svenskar skulle ha en årslön på banken (mot bakgrund av den aktuella minusräntan bör dock förmånligare sparformer rekommenderas i dessa tider).

Wibble kritiserades och hånades. Hennes tanke ansågs uttryck för bristande verklighetskontakt med vanliga löntagares villkor. Men det var just dessa villkor hon ville förändra, så att tryggheten med en årslön på banken inte var en orealistisk dröm för andra än de mest välbeställda.

Apropå tidigare finansministrar så lever vi faktiskt ännu i Gunnar Strängs Sverige. Vad gäller skattetrycket var han, som S-ekonomen Carl Johan Åberg sagt, en ”doktrinär socialist”. Sträng vill inte socialisera företag, mark och banker. ”Däremot socialiserade han på bred front människornas inkomster, för att sedan med dessa pengars hjälp socialisera en stor del av tjänsteproduktionen” (citat från Åke Ortmarks bok Makten och lögnen, 2013).

Arvet efter Sträng är ett system där en svensk normalinkomsttagare totalt tvingas betala närmare 70 procent i skatt, varje månad, året om, oavsett regeringens kulör. Konstigt att det är en tuff match att spara ihop till egen förmögenhet genom att jobba? Exakt det var Strängs avsikt. Staten skulle sitta på guldet, inte folket.

Tycker Alliansen i grunden annorlunda än Sträng? I så fall, säg adjö till honom och visa det i konkret politik.

Nu måste vi ha ransonering!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:Corren.

Män pratar väldigt mycket. Särskilt män som är politiker. Har de väl öppnat munnen tar det aldrig slut. Det är undersökt och belagt.

I Dagens Samhälle läser jag om kommunfullmäktige i Umeå, där två kvinnliga politiker fick nog av det manliga malandet och mätte alla ledamöters inlägg med ett schackur. Männen bredde ut sig helt skamlöst och tog 87 procent av talartiden!

Uppenbarligen hjälpte det inte, antar jag, att kvinnorna lite finkänsligt försökte föregå med gott exempel genom att hålla sig kort och till sak.

Det hämningslösa manliga pladdret är ett allvarligt samhällsproblem som gör att hederligt folk blir trötta, ledsna, får ont i huvudet och bara vill gå hem. Vi måste ha skick och fason i skapelsen. Jag kan endast se en långsiktigt hållbar lösning. Det är hög tid att Gud tar sitt ansvar och griper in!

Han har gjort det förr, i Tage Danielssons förträffliga Sagor för barn över 18 år (1964). Där avslöjas för övrigt att Gud i det civila heter Karl-Ragnar.

För honom är det naturligtvis extra plågsamt med babblet, då han som yrkesverksam allsmäktig gudom ständigt ser och hör allt. Därför beslutar han sig för att sonika ransonera männens prat: ”Tja, om jag drämmer till med att ge dom hundra miljoner ord var, räknat från födelsen, så har dom i alla fall god marginal till en del dösnack också”.

Alla män informerades om vad som gällde och vid varje jämt miljontal ord ringde det en liten klocka i deras öron. Skulle någon till äventyrs vara på väg att uttömma ransonen och endast tio ord återstod, larmade klockan med korta signaler i en minut. Det fungerade perfekt.

”Själva vetskapen om att ordförrådet var ransonerat gjorde att många av de talföraste herrarna på jorden satte sig ner och tänkte efter en stund varje gång det ringde i öronen… Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.

Varför Karl-Ragnar nu låtit ordransoneringen upphöra begriper jag inte, men tydligen är det en form av liberalisering som manliga politiker saknar förmågan att hantera. Snälla, rädda Umeå åtminstone!

Teaser

Publicerad den av
Svara

Christian Dahlgren Smoking

Jag arbetar på ett smokingspecial till ett kommande nummer av Correns Pausbilaga. Med själv i både text och, som vanligt helt skamlöst, på bild. Här är ett smakprov från gårdagens plåtning. Fotograf: Mikael Svensson.

Centrum behöver bilen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/3:Corren.

Antag att du representerar en livsmedelskedja och tänker starta en ny butik i Linköping. Du promenerar i kvarteren kring Stora torget. Det är sommar, grönskande och mysigt.

Många linköpingsbor spatserar i solskenet, eller sitter på de trevliga uteserveringarna. Du hittar en ledig lokal som skulle passa att hyra. Samtidigt hör du att det finns plats att bygga på utanför centrum, i Tornby. Högst sannolikt säger du tack och adjö till innerstaden.

Den krassa kalkylen lämna föga utrymme för tvekan. Sommaren är kort; hur mycket folk (potentiella kunder) rör sig lika glatt och ledigt på citygatorna under resten av året i kyla, regn och snö?

Din kundkrets kör dessutom oftast bil och har dåligt tålamod att gå längre sträckor med tunga matkassar, oavsett väderlek. Hur är tillgängligheten för bilar i centrum? Knappast optimal och sämre ska den bli, enligt signalerna från S/MP/FP-majoriteten i kommunfullmäktige.

Tornby däremot! Perfekt ställe att smälla upp din butik. Nära motorvägen, gott om parkeringsplatser som är gratis och inte kostar skjortan som i city, korta avstånd till massor av affärer som lockar till sig stora kundströmmar (IKEA, Biltema, ICA Maxi, Rusta, Plantagen, Systembolaget, et cetera).

Att vara konsument i Tornby är rationellt. Det är bekvämt och sparar tid och pengar. Att driva butik i Tornby är därför rationellt.

Så här ser det ut i mängder av svenska städer. Politiska visioner om bilfria – eller nästintill bilfria – innerstadsmiljöer har skapat ett drivhusklimat för externa handelsområden. Och när handelsaktiviteten i accelererande hög grad förskjuts från det traditionella centrum, hur mycket vital stad blir det då kvar?

Problemet tas upp en ny rapport, Levande stadskärnor – kartläggning av hot och möjligheter, som organisationerna Svensk Handel och Fastighetsägarna står bakom. Visserligen har handelns flykt i delvis kompenserats av fler kaféer, pubar, restauranger och andra nöjesbetonade näringar.

Men trenden visar att dessa branscher tappar mark över tid när den tunga ekonomiska omsättningen sker någon annanstans. Innerstaden kan komma att bli mer som ett slags ”finrum” på sommaren för besökande invånare och turister, i övrigt allt ödsligare med huvudsakligen tysta bostadskvarter.

Handel är, och har alltid varit, städernas motor. Handelns betydelse för stimmigt folkliv och skilda verksamhetsetableringar kan kort sagt inte överskattas. Därför måste handeln få rimligare förutsättningar, om inte stadskärnorna ska utarmas.

Att missgynna biltrafiken i Linköpings centrala delar kan få ödesdigra konsekvenser. Bilfientliga politiker blir, även om avsikten varit en annan, cityfientliga politiker som stryper innerstadens blodflöde. Vem tjänar på det? Ingen.

En levande stadskärna kräver bra tillgänglighet för personbilar och varutransporter. Men det ena utesluter inte det andra. Ty det behövs också en smidigt fungerande kollektivtrafik (bussar, spårvagnar) i kombination med gång- och cykelvänliga stråk.

Det är blandningen som är grejen och det är vad stadsplaneringen borde fokusera på att åstadkomma.

Statsradio på tvärs med utvecklingen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/3:Corren.

Under 2015 ska beslut fattas om utbyggnaden av ett särskilt marknät för digital radio (DAB), en teknik som SR envist försökt lansera i två decennier. Att intresset varit minst sagt svalt bland lyssnarna har inte avskräckt statsradion från att driva projektet vidare. Tvärtom.

I höstas presenterade regeringens digtalradioutredare Nina Worms hur övergången är tänkt att ske. FM-bandet ska släckas 2022, i syfte att tvinga det ovilliga svenska folket att kasta sina gamla mottagare (som då blir värdelösa) och istället gå man ur huse för att köpa nya DAB-apparater.

Är det verkligen en vettig idé att storsatsa på ett DAB-nät när ingen efterfrågan finns och något utbrett missnöje med FM aldrig hörts?

Dessutom pågår ett skifte till webben, där allt fler lyssnar på radio via datorer eller mobiltelefoner. Spelar ingen roll, menar SR:s DAB-torped Nina Worms. Internet saknar kapacitet att härbärgera radioutbudet. ”Skulle all radio gå i mobilnäten skulle det faktiskt bli fullt”, hävdar hon. Vilket säkert är sant idag.

Men imorgon? På världens största mässa för mobilbranschen, Mobile world congress som nyss öppnat i Barcelona, förs heta diskussioner om framtidens 5G-nät som kommer att innebära en dramatisk standardförbättring.

EU investerar 6,3 miljarder kronor mellan 2014-2020 i utvecklingen av 5G med 1000 gånger högre kapacitet i de mobila bredbanden. Näringslivet plöjer ner lika mycket pengar i den europeiska 5G-satsningen.

Ericsson räknar kallt med att de mobila bredbandsnäten blir den dominerande plattformen för både TV och radio. Det är snabba ryck numera. Inom några år kan traditionella marksändningar vara på väg att konkurreras ut.

Redan har branschen framgångsrikt testat en mobil bredbandsteknik kallad LTE Broadcast i 4G som kan nå alla konsumenter utan att nätet överbelastas.

Radio tar dessutom väsentligt mindre utrymme än TV, så problemet med kapacitet i bandbredd som SR larmar om är ändå snart ur världen. Frågan är alltså: vad ska Sverige med en lika egenartad som föråldrad DAB-struktur till? Släpp prestigen och lägg ner.

Andersson gör en Nixon

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/3:Corren.

I valrörelsen tävlade finansminister Anders Borg (M) och hans utmanare Magdalena Andersson (S) i att sjunga överskottsmålets lov. En av dem skorrade falskt. Blåste väljarna. Erövrade sitt mandat på ohederliga premisser, om man ska vara sträng och oförsonlig.

Att Andersson inte trodde på sina egna ord är nu klarlagt. Igår bet hon huvudet av skam och förklarade att överskottsmålet (1 procents överskott i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel) var obsolet och borde ersättas av ett balansmål (0 procent).

En intressant kappvändning, som säger något väsentligt om politiken. I denna speciella bransch handlar det inte om att ha rätt. Utan att om kunna få rätt. Och för att kunna få rätt, måste politikern ibland tvingas ljuga.

Det gjorde alltså Magdalena Andersson, ty hon är ingen dum person.

Sakligt hade hon före valet förstås insett vad tunga nationalekonomer som Assar Lindbeck och Lars Calmfors redan påpekat, liksom Svenskt Näringsliv för övrigt: överskottsmålet har spelat ut sin roll. Det behövdes i det finansiella ramverk som Göran Persson satte på plats för att få ordning på Sveriges räkenskaper efter 90-talskrisens genomklappning.

Statsskulden var omkring 70 procent av BNP och ursprungligen sattes överskottsmålet till 2 procent. Åratal av politiskt lättsinne måste upphöra. Fick vi ner statens skuldberg och lyckades återställa förtroendet för svensk ekonomi, kunde räntorna pressas ner.

Situationen är idag totalt annorlunda. Finanserna är välskötta, statsskulden motsvarar 40 procent av BNP och räntan har, som bekant, hamnat på minusnivå. Är det då sunt att ha ett överskottsmål (vilket faktiskt är liktydigt med att överbeskatta väljarna)?

Inte ens Göran Persson tycker det längre. Problemet var att överskottsmålet blivit en partipolitisk helig dogm, som passade Anders Borgs image av barsk, framgångsrik rikshushållare i kölvattnet av den globala finansstormen. Inte utan skäl hade M högre förtroende i ekonomiska frågor än S inför 2014 års val.

Hade Magdalena Andersson sagt sanningen då, skulle Borg kölhalat henne med triumferande anklagelser om ekonomisk ansvarslöshet. Alltså dolde Andersson sin egentliga uppfattning och lurade oss. Annars skulle hon förmodligen missat möjligheten att inta finansdepartementens skansar och sedan göra motsatsen till vad hon nyligen bedyrat, men på goda grunder ansett riktigt.

Kalkylen är vansklig eftersom Andersson lägger sin framtida trovärdighet i potten, kan vi lita på hennes ord nästa gång? Å andra sidan finns chansen att väljarna förlåter henne och visar uppskattning för modet att bryta mot en föråldrad doktrin.

Ta exemplet Nixon. Han sålde in sig hos det amerikanska folket som en stentuff antikommunist och vann deras förtroende. Bara för att använda makten till kappvändningen att avsluta USA:s kontraproduktiva diplomatiska isolering av världens största kommunistland, Kina. Nixon blåste i det fallet väljarna av kalkylerad nödvändighet för att kunna få rätt, vilket han vann både deras och historiens gillande för.

Vi kan moralisera över Magdalena Anderssons bedrägliga taktik, den är inte vacker. Men illustrerar vad som tyvärr ofta krävs i den politiska verkligheten: förmågan att kompromissa med det egna samvetet. Låt oss bara hoppas att den inre kompassen i längden pekar rätt.