Plötsligt kommer en politiker och lägger sig i vad du sysslar med. Känns situationen bekant? King of Cool ger ett kärnfullt exempel på lämpligt bemötande (ur Bullitt, 1968).
Samhällskunskap á la Steve McQueen
Svara
Månadsarkiv: januari 2015
Till sjöss med Salinger
Man har lite svårt att tänka sig JD Salinger, av alla människor, som underhållare och lekledare på Svenska Amerika Liniens kryssningsfartyg M/S Kungsholm. Men faktiskt, läser jag här i en biografi.
Och varför inte? Behöver författare som ännu inte breakat ett jobb som räddaren i nöden får dem ta ett. Respekt.
Iskall nobb av Israel
Skrivit i Corren 16/1:
Imorgon är 70 år sedan Raoul Wallenberg försvann, bortförd av Stalins hantlangare när Röda armén nådde Budapest. Hans öde är fortfarande inte klarlagt. Men tack vare honom fick tusentals judar leva som annars hade mördats i nazisternas gaskammare. Wallenbergs räddningsaktion i Ungern gör honom till en av våra största, mest berömda och beundrade svenskar någonsin.
Hedersmedborgarskap har tilldelats honom i flera länder, som USA och Israel. Den israeliska staten har även givit Wallenberg utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken”, en hedersbetygelse till icke-judiska personer som hjälpte judar undan Förintelsen.
Raoul Wallenberg var en diplomat som stod i svenska UD:s tjänst. Alltså det departement som nu leds av utrikesminister Margot Wallström (S). Inte minst därför är det något oerhört att Wallström förklarats som icke-önskvärd i Israel, där hon bland annat skulle deltagit i ett seminarium som uppmärksammar 70-årsminnet av Wallenbergs försvinnande.
Den israeliska regeringen vägrar ta emot Wallström på officiellt besök, avslöjade SR:s Ekoredaktion igår. Det säger åtskilligt om hur usla relationerna blivit efter S/MP-regeringens dumdristiga deklaration i höstas att Sverige erkänner Palestina som självständig stat, trots att en sådan inte existerar, och inte kan existera förrän israeler och palestinier gjort upp vid förhandlingsbordet.
Situationen är tyvärr låst av oförsonlighet på båda sidor. Att Gaza behärskas av den islamistiska terrororganisationen Hamas, som förra året skickade ett regn av raketer mot civila mål i Israel, har definitivt inte gjort saken bättre.
Åtminstone formellt ingår Hamas i det palestinska styre som Sverige omfamnat genom sitt förtida erkännande. På vilket sätt tror Löfven och hans regeringskompisar att det skulle få fart på den strandade fredsprocessen? Knappast märkligt att Israel uppfattar att Sverige, igen!, ensidigt och propagandistiskt lierat sig med den palestinska motparten.
Den israeliska synen på Sverige var länge starkt skeptisk, en uppfattning som getts ny näring. Man har inte glömt hur de svenska socialdemokraterna efter Tage Erlanders regeringsperiod svängde från israelvänlighet till något som gränsade till fientlighet under Olof Palmes och förre utrikesministern Sten Anderssons dagar. Båda odlade intima förbindelser med PLO-ledaren Yasser Arafat samtidigt som denne i åratal bedrev dödlig terror mot den judiska staten.
Det absoluta lågvattenmärket inträffade vid Libanonkriget 1982, när Palme jämställde Israel med Nazityskland och påstod att israelerna ”precis på samma sätt” förföljde de palestinska barnen som nazisterna gjorde med de judiska barnen i Hitlers koncentrationsläger. Parallellen var mer än falsk, den trivialiserade Förintelsen och demoniserade Israel på samma gång.
Först med Göran Persson började relationerna värmas upp. 1999 blev han den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Erlander 1962. Dessa försök till normalisering är idag spolierade. Att Margot Wallström portats från Mellanösterns enda demokrati visar med beklaglig tydlighet hur Löfvenregeringen rivit upp gamla sår och därmed förskingrat Sveriges möjligheter att spela en konstruktiv medlarroll i konflikten mellan israeler och palestinier.
Tragiskt att just Raoul Wallenbergs hemland agerat så okänsligt och klumpigt.
Blåslampan Kaplan?
Skrivit i Corren 14/1:
Sommaren 2005 briserade nyheten. Lilla Boxholm upptogs, för första gången någonsin, på Boverkets lista över de kommuner i Sverige där bostadsbrist rådde. P4 Östergötland gjorde ett inslag om det pikanta i händelsen. Varför hade Boxholm blivit så trångbott?
Förklaringen angavs vara förbättrade kommunikationer med pendeltåg och ny väg, samt att kommunen satsat på aktiv marknadsföring i syfte att locka till sig fler invånare. Främst hade familjer från Linköping tagit chansen och flyttat in. Villapriserna steg, tillgången på bostäder motsvarade plötsligt inte efterfrågan, Boxholm var hett!
Det måste varit ett angenämt bekymmer för kommunen att vara så populär, här fanns ju gyllene utvecklingsmöjligheter. Hur har dessa tagits tillvara? Tio år senare, på måndagens debattsida i Corren, skriver Boxholmsbon Jan Holmbom ett inlägg som är svidande vidräkning med de lokala makthavarna.
Hellre än att fokusera på bostadsfrågan har politikerna ägnat sig åt diverse dubiösa fastighetsaffärer av annat slag, hävdar Holmbom och slår fast: ”Bostadspolitiken i Boxholm har misslyckats totalt. I Boxholm råder sedan länge akut bostadsbrist… Boxholm kan inte växa om det inte byggs bostäder. Vi behöver växa. För det krävs nya tag, nya tankar och ny energi, men framför allt ett politiskt ledarskap med en långsiktig bostadsstrategi”.
Samma sak kan nog sägas om fler kommuner.
I december var bostadsbristen det överskuggade ämnet för debatten på fullmäktige i Boxholms grannkommun Mjölby, där det enligt Cecilia Vilhelmsson (S) behövdes 700 nya bostäder för att möta behoven.
I lördagens Corren rapporterades om att bostadsbristen i Linköping ställer människor med osäkra inkomster eller skulder utanför hyresmarknaden. Istället tvingas de söka sig till socialkontoret för att få tak över huvudet. ”Bostadssituationen ser kritisk ut de kommande åren”, suckar socialchefen Anita Lhådö.
Förvisso nyproduceras lägenheter i Linköping, men långt ifrån tillräckligt. Så här ser det ut på många håll i Sverige. Är det inte ganska fantastiskt för ett modernt industriland med god ekonomi att misslyckats med en sådan fundamental sak som bostadsförsörjningen? Det är nästan en prestation i sig.
Förutom att den dysfunktionella bostadsmarknaden medför massor av elände på det individuella planet, hotar bristen på rum och tak att allvarligt hämma tillväxten, jobben och näringslivets konkurrenskraft.
Roten till det onda har påtalats många gånger: bostadssektorn tyngs av ett veritabelt berg med regleringar och föreskrifter som försvårar byggandet, hindrar flyttkedjor och sänker hyresmarknaden.
Muharrem Demirok (C), vice ordförande i Linköpings samhällsbyggnadsnämnd, efterlyser en brett sammansatt rikskommission som tar ett totalgrepp på strukturproblemet. ”Utan nationella lösningar kommer vi ingen vart på kommunal nivå”, hävdar han (Corren 10/1) och det är sannolikt riktigt.
Tyvärr kan väl ingen påstå att Sveriges bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) hittills demonstrerat en frustande vilja till konkreta nya tag, nya tankar och ny energi inom sitt ansvarsområde. Men under en konferens i Stockholm nyligen, deklarerade Kaplan: ”Jag ska göra vad jag kan för att vara en blåslampa i baken på dem som säger att det inte går att bygga på många ställen.”
Upp till bevis. Börja med att kolla läget i Boxholm exempelvis.
Ris och ros till Batra
Skrivit i Corren 12/1:
I lördags kröntes Anna Kinberg Batra till ny moderatledare vid partiets extrastämma i Solna. På söndagen avslöjades att ännu en ubåtskränkning troligen skett i höstas.
Kort efter försvarets uppmärksammade insats i Stockholms skärgård under mitten av oktober, jagade militären på nytt en misstänkt främmande farkost i huvudstadens närhet. ”Det är någon som inte respekterar Sveriges territoriella integritet över huvud taget utan använder våra vatten som sin egen bakgård”, säger Niklas Wiklund, örlogskapten i flottan som driver den välrenommerade försvarsbloggen Skipper (SvD 11/1).
Allvaret i vårt klent skyddade lands utsatthet och det drastiskt försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen har åter illustrerats. Men det gav i alla fall Batra tur med tajmningen.
I sitt installationstal bröt hon med företrädaren Reinfeldts njugga inställning till försvaret och signalerade en återgång till klassisk moderat politik. Upprustning behövs och ett svenskt Nato-medlemskap ska aktualiseras. Det är lika välkomna som nödvändiga besked från ett parti som tidigare kvaddat mycket av sin trovärdighet på dessa för nationen centrala områden.
Nu krävs en skarp, offensiv och folkupplysande opposition från Batras sida som kan bidra till att nöta ner Socialdemokraternas irrationella motstånd till fullvärdigt medlemskap i Nato.
Det svaga Sveriges allianslösa tillstånd är oansvarigt och omöjligt när orosmolnen tätnar över Europa, och ett anfallskrigande Ryssland bortom allt tvivel demonstrerat att man struntar i andra länders gränser. Om detta bör Batra enträget berätta så länge Löfvenregeringen vimsar med att blanda bort korten i Natofrågan.
En annan utmärkt markering var att Batra avser att hålla fast vid Moderaternas liberala linje beträffande asylrätten och arbetskraftsinvandringen. Dock ska integrationspolitiken bli bättre så att fler nyanlända snabbare kan börja jobba. Förträffligt, men hur ska det gå till?
Förutom att skatten på arbetade människors inkomster fortfarande är extrem (trots den lilla lättnad som jobbskatteavdraget gett), är arbetsmarknaden hårt reglerad genom en destruktivt stelbent arbetsrättslagstiftning och kollektivavtal som driver upp ingångslönerna för högt.
Konsekvensen är att enkla jobb straffats ut, företagen vågar inte anställa och sämre kvalificerade personer får svårt att skaffa jobb där kostnaden står i paritet med deras lägre produktivitet. Sysselsättningsproblemen synes hopplösa att komma runt om inte dessa hinder lyfts bort.
Exempelvis kunde Moderaterna förorda en fri individuell kontraktsrätt mellan arbetstagare och arbetsgivare som trumfar fackets kollektivavtal, samt avskaffa Las-eländet. Tyvärr tyder inget på att Batra är intresserad av detta, hon avfärdar uttryckligen sitt ungdomsförbunds krav på en förändrad arbetsrätt.
Surt för alla som idag blir utelämnade åt Ams eller socialkontoret eftersom systemet nekar dem rimliga förutsättningar att skapa en tillvaro baserad på självständig försörjning.
Ett annat minus är att Batra inte utesluter mer statliga förmyndaringrepp i föräldraförsäkringen genom ”stärkt” jämställdhetsbonus på skattebetalarnas bekostnad och ökad kvotering i form av fler pappamånader.
”Vi åkte inte hit i dag och engagerade oss politiskt för att få makt över andras liv. Utan för att fler ska få det över sitt eget”, sa Anna Kinberg Batra till sina partikamrater på Solnastämman. Okej, visa det då.
Till hädelsens försvar
Skrivit i Corren 9/1:
I den oscarianska överhetsstaten Sverige, där det protestantiska statskyrkoförtrycket gjorde livet surt för vanligt folk, var August Strindberg en ständig nagel i makthavarnas ögon. När han i en av sina noveller i boken Giftas satiriserade den kristna nattvarden, blev måttet rågat.
1884 drogs han inför skranket anklagad för hädelse, ett brott definierat i lagen som ”gäckeri av Guds ord eller sakramenten”. Kung Oscar II och Svenska Akademin ansågs som drivande krafter bakom åtalet. Strindberg riskerade två års straffarbete för sin blasfemi.
Men domstolen frikände lyckligtvis. Strindbergs supportrar firade med en storslagen fest på Grand Hotel i Stockholm, medan det samtidigt deppades på kungliga slottet och sannolikt även i många prästgårdar. En kulturradikal samhällsomstörtare hade med sin penna utmanat det reaktionära etablissemanget och vunnit.
Principiellt var det en mycket viktig seger. Yttrandefrihetens gränser flyttades fram. Sverige blev genast lite lättare att andas i – även om det formellt skulle dröja ända till 1970 (!) innan de sista resterna av det bisarra hädelseförbudet försvann ur lagstiftningen.
I vårt av kristen tradition präglade land har vi fått lära oss att leva med provokationer som Strindbergs. Eller för att välja ett mer närliggande exempel: den kristna fotografen Elisabeth Ohlsons utställning Ecco Homo 1998, där Jesus framställdes som homosexuell. Synnerligen magstarkt, tyckte många troende. Debattens vågor gick höga, men stannade vid det. Ingen statsmakt försökte heller ingripa med vare sig åtal eller censur.
Det visade inte bara på hur yttrandefriheten utvecklats sedan Strindberg var i farten, utan även på styrkan i religionsfriheten. Rätten att välja livsåskådning efter eget huvud innebär ju även friheten att modifiera, utmana, kritisera, häckla eller helt välja bort religiösa föreställningar och dogmer.
Men de attentatsmän, av allt att döma islamistiska extremister, som ansvarade för onsdagens vidriga terrordåd mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris, vägrar godta några sådana rättigheter. De och deras fundamentalistiska meningsfränder vänder det öppna, demokratiska samhället ryggen.
De vill inte ha öppenhet, mångfald, debatt, kritik eller ens respekt. De kräver underkastelse, de strävar efter likriktning, de har totalitära anspråk och avser att injaga fruktans undfallenhet hos alla som inte delar deras perverterade form av religionsutövning. Deras gud är inte ljusets, det är mörkrets.
Att ge efter, minsta tum, för dessa människor är naturligtvis otänkbart. Sänker vi toleransnivån för vad som får skrivas, sägas och publiceras låter vi rädslan stympa det fria ordet. Vi börjar även inskränka grunden för all religionsfrihet och gör våld på arvet från Strindberg.
Därför har varenda normal kristen, jude, muslim, buddist, ateist, eller vad man nu kallar sig, skäl att instämma i detta uttalade av en annan kontroversiell författare: ”Jag står på Charlie Hebdos sida, som vi alla måste göra, i försvaret av satiren vilken alltid varit en kraft för friheten och mot tyranni, oärlighet och stupiditet.”
Mannen bakom orden? Salman Rushdie, vars roman Satansverserna också anklagades för hädelse och drog på sig den iranska regimens vrede.
Björn Borg på nervigt uppdrag
Skrivit i Corren 9/1:
Davis Cup 1975, del 4: Aldrig tidigare hade Sverige varit i final. Nationen var på helspänn, avgörandets stund var inne. Skulle Borg hålla?
Dagarna före jul, 19-21 december, var Kungliga tennishallen i Stockholm utsåld till sista bänk. 4000 upphetsade åskådare satt på läktarna och miljoner tittare följde evenemanget framför TV:n.
Kort före matchstart meddelade Bergelin att Birger Andersson fick stå över finalen. Istället skulle Ove Bengtson bli Borgs sekundant även i singlarna. Ett tufft beslut i ljuset av Bragd-Birgers status som nationalhjälte. Men Bengtson hade odiskutabelt bättre resultat på snabba inomhusunderlag.
I fredagens första match mötte Björn Borg den tjeckiske tvåan Jiri Hrebec. Innan spekulerades det om Borgs sviktande form sedan han för två veckor sedan utklassats av Ilie Nastase. När Hrebec öppnade med att omedelbart bryta Borgs serve såg det oroväckande ut.
Men det var enda gången. Borg blåste Hrebec av banan med 6-1, 6-3, 6-0. Därefter följde Ove Bengtsons match mot Jan Kodes, tjeckernas lagankare. Bengtson kämpade väl och tvingade Kodes att slita rejält, men förlustsiffrorna blev 6-4,2-6, 5-7, 4-6.
Lördagens dubbel ansågs som DC-finalens nyckelmatch. Enligt ritningarna skulle Hrebec vara Kodes parhäst. Dock var tjeckerna rädda efter Hrebecs nervösa uppträdande i matchen mot Borg. Därför kallades reserven Vladimir Zednik in som ersättare. Normalt hade Zednik en formidabel serve och kunde bli vådlig.
Borg och Bengtson behövde inte oroa sig. Zedniks psyke klappade ihop och spelade så uselt att den stackars Kodes tycktes ha tre motståndare på banan. Borg och Bengtson vann med betryggande 6-4, 6-4, 6-4.
Efter tjeckernas bleka insats var söndagens utgångsläge mycket gott. Men tennis är ju sporten där allt kan hända (det hade inte minst Bragd-Birger bevisat), så trygg kunde ingen vara.
Till och med koncentrationsfenomenet Björn Borg fick sina cirklar rubbade av den nerviga uppgiften som väntade honom: ”Jag har aldrig sovit så här dåligt före en match. Bara 4-5 timmar mot normala 8-9. Spelade matchen mot Kodes flera gånger i natt. Vaken i min säng. Jag vann alla med 3-0!”. Ett profetiskt resultat.
Borg, med sitt Busterpannband och sin Donneyracket, bröt genast Kodes serve och spelade oerhört skärpt. Kodes jobbade hårt och räddade heroiskt fyra matchbollar. Den femte slog han i nät med en misslyckad backhand. Läktarna exploderade.
Borg hade inte bara vunnit med 6-4, 6-2, 6-2. Han hade säkrat den första inteckningen i Davis Cup-bucklan någonsin. Sverige ledde med oslagbara 3-1, saken var klar, att Ove Bengtson föll mot Hrebec i sista matchen betydde ingenting.
”Att vinna Davis Cup är något man bara drömt om, aldrig att man skulle få uppleva det själv”, utbrast Lennart Bergelin. Det var ett av svensk idrottshistorias största ögonblick. Utan tvekan Björn Borgs förtjänst till övervägade del.
Borg vann samtliga sina tolv singelmatcher med enbart två förlorade set totalt! En grym prestation. Ända måste DC-debutanten Birger Andersson räknas som den verklige mirakelmannen, han som i kritiska matcher slog spelare rankade skyhögt över honom själv.
Tyvärr förärades Bragd-Birger & Co aldrig bragdpriset. Svenska Dagbladets jury föredrog att belöna slalomfantomen Ingemar Stenmark. Lennart Berglins Davis Cup-lag fick nöja sig med kungliga medaljen av åttonde storleken. Och det väl heller inte fy skam?
Mikael Wiehe vill stoppa matchen
Skrivit i Corren 8/1:
Davis Cup 1975, del 3: Hoola Bandoola Band försökte sätta P för vidare svenskt Davis Cup-spel med sin nya grammofonsingel Stoppa matchen.
Det var en rasande rocklåt från Sveriges populäraste proggorkester vars ledare Mikael Wiehe sjöng:
”Fascisterna regerar med terror och tortyr / Sen snackar dom om laganda / Ja, det är nästan som man spyr / Medan bönderna och jobbarna hålls i schack med militär / Så kan dom rika spela tennis / Men som ska jävlar inte spela här!”
På andra sidan nät i Båstad, den 19-21 september, väntade nämligen pariastaten Chile.
Nyligen hade landets socialistiske president Salvador Allende störtats i en blodig militärkupp av general Pinochet. Att Sverige skulle ha idrottsutbyte med jutans drängar var otänkbart, menade vissa. Stämningen var så hätsk att det chilenska tennisesset Jaime Fillol mordhotades.
Bojkott vore idiotiskt, hävdade tennisentusiasterna, och det inte endast av idrottsliga skäl. Utan även av politiska. Med walk over skulle ju Chile få en gratisbiljett direkt till världsfinalen med allt vad det innebar av gyllene PR-möjligheter för Pinochetdiktaturen.
Lennart Bergelin kommenterade ilsket bojkottkraven med följande ord: ”Idrott och politik hör inte ihop. Fortsätter det så här kommer politiken att mörda idrotten!”.
Inga argument bet emellertid på de omkring 6000 demonstranter som flockades i den skånska tennismetropolen. Förre statsministern Tage Erlander (S) höll protesttal utanför arenan, där aktivisterna stämde upp ”Internationalen” i akt och mening att störa spelarna.
Lyckligtvis uteblev de befarade kravallerna. 1200 poliser (!), varav 43 hästburna, bevarade ordningen – även det skedde till priset av att läktarna gapade halvtomma kring dramats huvudpersoner.
Mikael Wiehe var inte på plats, men tyckte i senare att demonstrationen delvis lyckades: ”Matchen stoppades inte. Men protesterna utanför arenan hördes i chilensk radio och TV. Det är många chilenare som efteråt berättade att detta stärkte dem.”
Tumultet rubbade inte den iskalle Björn Borg. Han spelade återigen hem sina bägge singlar, och svarade dessutom för en lysande dubbelseger tillsammans med Ove Bengtson. Men det var Bragd-Birger som gjorde Sverige historiskt genom att i söndagens första singelmatch överraskande spöa Patricio Cornejo i tre raka set.
Det gav Sverige en ointagbar ledning med 3-1, finalplatsen var säkrad! Bergelins ojämna lag hade mot all förmodan krånglat sig hela vägen genom turneringen. Nästan. Strax efter Båstad spelades den andra semifinalen i Prag mellan Tjeckoslovakien och tennisstormakten Australien (som vunnit Davis Cup massor av gånger, senast 1973).
Utgången hade avgörande betydelse för Sverige. Som Björn Borg förklarade: ”Mot Australien borta på gräs har vi högst en 10-procentig chans, medan vi däremot är favoriter 60-40 här hemma”.
Turligt nog för svenskarna hade inte Australiens blytungt meriterade spelare Rod Laver, Ken Rosewall och John Newcombe möjlighet att åka till Prag. Den australiensiska B-laget besegrades av tjeckerna utan större problem. Liksom för Sverige var det första gången Tjeckoslovakien nådde finalen i Davis Cup.
Läs om äventyrets upplösning imorgon!
Bragd-Birger slår världen med häpnad
Skrivit i Corren 7/1:
Davis Cup 1975, del 2: Birger Anderssons chanser mot tyske stjärnan Karl Meiler var omöjliga, sa alla. Sverige betraktades allmänt som utslaget.
Innan matchen började, packade teamet från SVT ned sina kameror. De flesta svenska pressreportrar skyndade besviket till flygplatsen medan deras tyska kolleger belåtet myste över ölglasen i klubbhuset. Endast en formalitet återstod innan Sverige var eliminerat. Då briserade bomben.
Birger Andersson trotsade alla odds och slog Meiler i tre raka set. Publiken satt som levande frågetecken medan svensken vann poäng efter poäng. Alla väntade på att Meiler skulle rycka upp sig. Förgäves. Tyskens psyke hade rasat totalt i avgörandets stund.
Inte ens när svensken hade matchboll kunde åskådarna tro sina ögon. Den tidigare föraktade Birger Andersson korades till nationalhjälte, nämndes som kandidat till Svenska Dagbladets bragdmedalj och blev i folkmun känd som ”Bragd-Birger”.
I juli gick färden vidare till det kommunistockuperade Lettland, där Sverige mötte Sovjetunionen i Jormala utanför Riga. Borg besegrade ryssarnas nummer ett, Alex Metreveli, en farlig kille som vunnit 41 av 45 DC-matcher för Sovjet åren 1968-74.
Med Teimuras Kakulia slog Metreveli paret Borg och Bengtson i dubbeln. Metreveli triumferade också över Birger Andersson i den sista singeln. Men eftersom både Borg och Bragd-Birger dessförinnan avfärdat ryssarnas svagaste kort Anatolji Volkov i sina singelmatcher, var den ryska björnen skjuten.
Med siffrorna 3-2 avancerade Sverige till Europazonfinal (den första för svensk räkning på 11 år) mot Spanien senare samma månad. Nu såg det tuffare ut. Mycket tuffare. Spanien hade starka namn som José Higueras och Manuel Orantes, en av världens vassaste grusspelare.
Dessutom hade spanjorerna fördelen av hemmaplan i Barcelona. Till detta kom att Borg verkade ur balans. Han klagade över trötthet, tjurade och vägrade att tala med svenska journalister. De skev ändå bara skit, fräste stjärnan.
Även om Borg var sliten, visade han formen när det gällde. Både Higueras och Orantes krossades i tre raka set. Dock blev Borg och Bengtson överkörda i dubbeln mot Orantes och Juan Gisbert. Åter hängde allt på Birger Andersson.
Orantes hade pulveriserat honom på första matchdagen. Ställningen var alltså 2-2 inför den avgörande holmgången mot José Higueras. Kunde den gänglige smålänningen upprepa bedriften från Västberlin?
Efter att inledande sett gått åt pipan föreföll sagan vara all. Men svensken fick upp ångan, samtidigt som Higueras ensidiga baslinjespel kostade spanjoren mängder av poäng.
Mot slutet attackerade Higueras desperat på nät, vilket bara förvärrade saken. På matchtavlan stod 3-6, 6-4, 6-3, 6-0. Bragd-Birger hade gjort det igen! Sverige var i semifinal. ”Meningen var att jag skulle in i lumpen, men nu bör man väl få uppskov”, som hjälten uttryckte det.
Spanien var ute ur leken. Nästa motståndare blev… Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band. Läs del 3 imorgon!
Satans mördare!
Pressens frihet är alltid en nagel i ögat på dem, som önska att efter gottfinnande handskas med folkens öden. I våra dagar, då den allmänna opinionen icke är bunden av politiska gränser, försöka alla som i tankens och ordets frihet se en fiende till sina strävanden, att tysta det fria ordet så långt det är dem möjligt även utanför landets gränser.
– Torgny Segerstedt, 1938.
Christian Dahlgrens Blogg 