Månadsarkiv: december 2014

S under svärdseggen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/12:Corren.

Hovtjänaren Damokles avundades makten, härligheten och lyckan hos sin herre, kung Dionysios av Syrakusa. Kungen beslöt att lära Damokles en läxa. Under en bankett fick Damokles sitta i allas centrum på tronen.

Men över Damokles huvud hängde Dionysios ett svärd som hölls fast i taket av ett enda hårstrå. Så var den bistra verkligheten som härskare i antikens grymma värld. Med maktens härlighet följde även oro och fruktan. När som helst kunde lyckan klippas av.

Så är det också att vara statsminister i Sverige om man heter Stefan Löfven, leder en rödgrön 38-procentsregering vars politik saknar majoritetsförankring i riksdagen, där ett oberäkneligt främlingsfientligt parti med nazistiska rötter intar positionen som vågmästare.

Om Löfven är Damokles, är SD det skarpslipande svärdet som dinglar hotfullt i den tunna tråden över hans taburett i Rosenbad. I veckor har det spekulerats i vad som kommer att hända med Löfvens första budget. Under tisdagen förklarade SD att man ämnar fälla den i dagens riksdagsomröstning genom att yrka bifall på Alliansens förslag.

Konsekvenserna? I skrivande stund ett dramatiskt frågetecken.

Det har blivit högkonjunktur för politiska kommentatorer som staplar olika scenarier på varandra, men utan tvekan är det lågkonjunktur för den seriösa partipolitiken när Sverige hamnat i denna förlamande osäkra situation. Vems är felet?

Sanningen är att Löfven placerat SD-svärdet där det hänger helt själv. Innan valet talade han vitt och brett om samförstånd. Sedan dumpade han pragmatismen och tog ut en skarp vänstergir tillsammans med två små ytterkantspartier, trots att något väljarmandat inte fanns för en sådan radikal kurs.

Att tigga hjälp från ett eller flera Allianspartier i det läget är att be om det omöjliga. Som konsekvens fick SD makten att nyckfullt avgöra besluten varenda gång Alliansen lägger ett gemensamt förslag. Det är lika förnedrande för borgerligheten som för Socialdemokraterna att SD tillåts spela denna ödesroll.

”Det går inte att hitta någon annan bra lösning än att vi får till stånd ett samarbete över blockgränsen. Annars blir det svårt. Så här kan vi inte ha det i fyra år”, säger förre finansministern Erik Åsbrink (S). Det har han rätt i.

Men samarbete över blockgränsen om vad? Jobben, skatterna, kärnkraften, försvaret, infrastrukturen, näringslivets och de privata välfärdsföretagens villkor? Javisst.

Löfven begärde under tisdagskvällen överläggningar med Alliansen för att rädda sin budget. Socialdemokraterna går dock inte att lita på så länge de sitter i koalition med det tillväxtfientliga Miljöpartiet och är beroende av det marxistiska Vänsterpartiet.

Låt oss hoppas att Stefan Löfven lärt sig den läxa Dionysios ville visa Damokles. Härskarens tillvaro är, trots den gyllene inramningen i palatset, inget vidare om inte makten vilar på stabila och trygga förutsättningar.

Vrid svärdet ur SD:s händer, kicka ut MP och V, återvänd till mittfåran i spetsen för en ren S-regering och sök en uppgörelse med Alliansen om politikens huvudlinjer. Det är det bästa Löfven kan göra om han vill ta ansvar för landet och reparera sitt eget kantstötta förtroende.

Damokles svärd, Richard Westall 1812

Damokles svärd, målning av Richard Westall 1812.

Snowden, go home!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/12:Corren.

Det är förståeligt att Annika Lillemets svävade på målet i gårdagens P1 Morgon. MP:s representant på Östgötabänken i riksdagen hade svårt att ge ett rakt, begripligt svar på frågan om Sverige ska skicka regeringsplanet till Ryssland för att hämta den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden och ge honom fristad här.

Det kontroversiella förslaget kom från MP:s utrikespolitiske talesperson Valter Mutt. ”Det är en skam för både Sverige och EU att Putin, en demokratiskt tvivelaktig ledare, är den enda som erbjuder en hjälte som Edward Snowden asyl”, menade han. Ytligt sett kan man sympatisera med Mutt.

Snowden är en av årets mottagare av The Right Livelihood Award, men kunde förklarligt nog inte personligen närvara vid måndagens prisceremoni i Stockholm. Utan tvekan förtjänar Snowden utmärkelsen.

Tack vare hans avslöjanden har hela världen fått inblick i den hämningslösa massövervakning som USA:s säkerhetsorgan bedriver. Trålandet av elektronisk information går långt utanför rimlighetens gränser. Det som skulle handla om kriget mot terrorismen har utvecklats till något som liknar en orwellsk storebrorsapparat, där miljontals enskilda människors integritet rutinmässigt offras på statsmaktens altare.

Genom FRA-lagen medverkar även i Sverige i denna motbjudande hantering. Överallt i det fördolda: öron som lyssnar, ögon som ser. I det moderna datoriserade samhället hotar medborgarnas privatliv att bli en chimär och värnet av friheten riskerar att vändas till sin motsats.

Så kan vi bara inte ha det. Edward Snowdens modiga insats har satt fokus på en av de mest brännande frågorna i vår tid. Moraliskt gjorde han rätt som läckte topphemlig information för ett högre syfte. Ibland uppstår lägen då sådant kan anses försvarbart.

Juridiskt var det dock ett solklart och mycket allvarligt lagbrott. Att också Annika Lillemets ryggar för sin partikamrat Valter Mutts drastiska hugskott hedrar henne, ty svensk regeringspolitik kan inte styras av magkänslan.

Asyl till Snowden skulle garanterat medföra en djup diplomatisk kris mellan Sverige och USA. Relationerna hade kvaddats för åratal framöver, något som vi knappast har råd med i den oroliga säkerhetspolitiska situation som nu råder i Europa – orsakad av den aggressiva stormakt som med illa dold förtjusning idag härbärgerar Snowden.

Det är ovärdigt att han fläckar sitt renommé genom att göra sig själv till en pjäs i Putins propagandaspel. Om Snowden varit ryss, avslöjat Kremls övervakningshemligheter och stannat i landet hade hans liv sannolikt varit släckt på stubben, precis som vore fallet i vilken annan diktatur som helst.

Men USA är en demokratisk rättsstat. Snowden borde ta ansvar för sina handlingar, åka hem och lägga fram sin sak inför en amerikansk domstol. Påföljden blir säkert kännbar, fast USA vågar näppeligen utdöma dödsstraff.

Rättegången har goda chanser att ge Snowden en moralisk resning i Mandelaklass, väcka enormt folkligt gensvar världen över och förhoppningsvis pressa alla demokratiska staters regeringar (inklusive Sveriges!) att tygla massövervakningen av sina egna medborgare.

Stalins sanning gäller

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/12:Corren.

När Vladimir Putin tog över rodret i Kreml efter Boris Jeltsin år 2000, inleddes vad som författaren och journalisten Arkadij Waxberg kallade en ”KGB-isering” av det ryska samhället. Det demokratiska experimentet var slut.

Bakom kulisserna hade tjänstemännen från sovjetsystemets säkerhetsapparat (dit Putin som bekant hörde) kammat hem spelet. Styret blev alltmer auktoritärt, militariseringen tilltog, det statliga propaganda- och desinformationsmaskineriet oljades effektivt upp och den bisarra personkulten kring Putin började påminna om Stalintidens.

Regimens syn på det förflutna gav en mycket oroande signal om vilken mentalitet som var förhärskande i Kreml. I officiellt sanktionerade skolböcker som Modernare rysk historia 1945-2006 ursäktades exempelvis Stalins terror med att den var ”ett redskap för att lösa extrema uppgifter under extrema förhållanden”.

2005 deklarerade Putin att Sovjetunionens sammanbrott var ”1900-talets största geopolitiska katastrof”. Vad hade vi att vänta av en rysk ledare med en sådan uppfattning om en av historiens värsta totalitära monsterstater som ockuperade halva Europa i fyra decennier?

Den aggressiva ryska militära aktiviteten i Östersjön, kriget mot Georgien, invasionen av östra Ukraina och annekteringen av Krim borde knappast kommit som en överraskning. Ändå denna märkliga yrvakenhet i Sverige och övriga Västeuropa, där politikerna i det längsta satsat på vänskapliga relationer med Moskva och låtit försumma sitt eget militära försvar.

De senaste fem åren har Natoländerna skurit ner sina försvarsanslag med 20 procent. Endast tre europeiska Natomedlemmar – Storbritannien, Grekland, Estland – följer idag rekommendationen att anslå 2 procent av BNP till försvarsbudgeten (Fokus 21/11).

I allianslösa Sverige är anslagen till det beryktade ”en-veckas-försvaret” (som i bästa fall inte är operativt förrän 2024) bara 1,1 procent av BNP.

Vad som rör sig i Putins huvud angående Rysslands agerande framöver är naturligtvis svårt att veta. Men ytterligare ett uttalande av honom gällande gårdagen ger en skrämmande fingervisning om att det inte direkt är fred och harmoni som Kreml siktar på.

Nyligen rättfärdigade Putin förra århundradets skändligaste diplomatiska avtal: Molotov-Rippentrop-pakten mellan Stalin och Hitler 1939. ”Vad är det som är så förfärligt med det?”, frågade Putin retoriskt inför en grupp ryska historieforskare den 5/11.

Det var alltså denna djävulspakt som betydde starten på andra världskriget. De bägge tyrannerna slöt förbund om att erövra sina grannländer och broderligt stycka bytet med Polen som inledande offer.

Sovjetimperiets utbredning efter 1945 motsvarade i stort sett den ryska intressesfär som Stalin gjort upp med Hitler om. Med ett undantag: Finland, som bitit ifrån så rejält mot ryssarna att nationen slapp dela Östeuropas bistra öde.

Finland tvingades avträda betydande territorium, men undgick att bli en kommunistisk slavstat under Kremls stövelklack. Vid en mottagning för finska officerare 1948 förklarade Stalin: ”Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé”.

Sorry, det är en sanning som gäller än i hanteringen av den Stalinnostalgiska, revanschistiska ryska regimen. Vilken respekt tror ni Putin har för EU, Nato och Sverige då?