Månadsarkiv: december 2014

Att lära av historien

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/12:Corren.

”Vi vilja inte, att de svårigheter, som vi redan ha på grund av att exempelvis judar och tattare förvärvat svensk medborgarskap och bostad här i riket, skola ytterligare förvärras…

Låt oss icke ta in dem och lära dem yrken i Sverige, så att de bliva konkurrenter till svenska yrkesmän och så småningom assimileras med den svenska folkstammen. Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap, med vår hyggliga svenska folkstam.”

Bortsett från det ålderdomliga språkbruket skulle man nästan kunna tro att det var Björn Söder i SD som tog bladet från munnen.

Men orden tillhör Otto Wallén, profil inom Bondeförbundet, som i en riksdagsdebatt 1939 argumenterade mot att Sverige skulle bli en fristad för judiska flyktingar. Wallén förklarade rakt på sak: ”Idag är jag antisemit, sedan jag över tio år måst studera fakta i Centraleuropa.”

Dessa åsikter var han sannerligen inte ensam om i partiet. Bondeförbundets K-G Westman, justitieminister 1936-43, var både protysk och hätsk antisemit. Ett särskilt ont öga hade han till den liberale publicisten Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning drev en lika modig som envis opinionsbildning mot Hitler och nazismen.

I sin dagbok kallade Westman Segerstedts agerande för ”osvenskt”, vilket berodde på att Segerstedts ”judiska älskarinna undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl”.

Bondeförbundet var det mest rasbiologiskt influerade av alla svenska partier (förutom nazisterna). I partiprogrammet från 1933 förkunnades att Bondeförbundet skulle kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga utländska raselement” och skydda folkmaterialet mot ”degenererade inflytelser”.

Numera heter detta parti Centern och den mörka traditionen från 30- och 40-talen är sedan länge bortsopad. Annie Lööf har rent ut förklarat att Centern ska vara SD:s motpol.

I måndagens DN skrev hon att hennes parti inte kommer ”föra fram en politik som beskriver människor som volymer eller sätter tak för hur många som ska få komma till vårt land från krigszoner, tortyr och våldsregimer”.

Det sägs ofta att vi aldrig lär oss av historien. Men i Centerns fall tycks faktiskt motsatsen råda. Det finns hopp om mänskligheten.

Värna öppenhetens land

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

Samtidigt som ett aggressivt Ryssland ökade trycket i vårt närområde och det blodiga infernot fortsatte i Mellanöstern, fick Sverige den svagaste regeringen med den oskickligaste statsministern i mannaminne. Sverigedemokraterna, som blivit riksdagens tredje största parti, gavs chansen att utnyttja situationen och fällde den rödgröna budgeten i skadeglad triumf.

Stefan Löfven hade knappt hunnit flytta in i Rosenbad, innan han kapitulerade för omständigheterna och ropade på svenska folkets hjälp att reda ut röran genom nyval. Men vilken politik som väljarna förväntas ge nytt förtroende åt när det gäller Löfvens alternativ, är frågan om S-ledaren själv ens har koll på.

Måndagens presskonferens med Löfven & Co på Harpsund bar syn för sägen. I ena stunden är det uträckta händer och enträgna samarbetsvädjanden över blockgränsen, vilket rimligtvis måste innebära att en annan liberalare kurs, bort från Miljöpartiets och Vänsterpartiets grönvänsterradikala inflytande.

I andra stunden är det knutna nävar i luften, råskäll mot snart sagt allt Alliansen står för och dödsföraktande deklarationer att Löfven inte ämnar ändra sin nuvarande inriktning. Vilka ingångsvärden mästerförhandlaren från Metall egentligen har i partipolitikens tuffa värld tycks – för att låna Churchills ord – som en gåta, insvept i ett mysterium, dolt i en hemlighet.

I skarp kontrast står Alliansen, vars tillväxtorienterade politik och regeringsduglighet är ett mirakel av beprövad klarhet och dådkraft i jämförelse. Ingen tvekan råder heller om vad det tredje alternativet SD står för, det har tydligt demonstrerats under hösten.

Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har lovat att SD ska upprepa regeringskaoset genom att fälla varje budget, blå eller röd, som inte minskar ”massinvandringen”. Tommy Hansson, tidigare chefredaktör för partiorganet SD-kuriren, menar att tortyrmetoden skendränkning är okej att använda vid allvarliga brott.

Riksdagsledamoten Kent Ekeroth anser att kriminellt beteende är etniskt betingat och har motionerat om att myndigheterna därför ska registrera befolkningen efter ”ursprungsnationalitet”. Med det menar han varje svensk som har minst en utlandsfödd förälder.

Björn Söder, vice talman i riksdagen, hävdar att varken judar eller samer är riktiga svenskar, och vill dessutom erbjuda invandrare bidrag för att flytta från Sverige. Riksdagsledamöterna Paula Bieler och David Lång har krävt en ”utredning med uppdraget att kartlägga svenskfientlighetens utbredning och karaktär samt att föreslå åtgärder i syfte att motverka svenskfientligheten.”

En annan SD-motion, signerad av bland andra ovan nämnda Mattias Karlsson, förespråkar strypning av den fria svenska folkbildningen som istället ska likriktas i SD:s ideologiskt ultranationalistiska anda.

Så ser kostymfascismen ut. Dess bästa vän är de anständiga partiernas splittring, svaghet och handlingsförlamning – särskilt när orostider råder i omvärlden. Kan inte samtalsklimatet mellan Alliansen och S bli konstruktivare och Löfven visa större mognad i sin roll, är risken att nyvalet bara skapar fler problem än det löser.

Rena rama radiotin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/12:Corren.

Det är kanske inte det mest brännande ämnet i dessa dagar. Men om nu riksdagspartierna absolut vill att vi ska traska till valurnorna igen, bara ett halvår efter förra gången, så kan de väl ge oss en liten motiverande bonus på vägen.

Mot bakgrund av statens långt framskridna planer på att tysta varenda traditionell radioapparat som finns i landet, vore det måhända rimligt om politikerna tog chansen att låta svenska folket få ett ord med i laget. Trots allt förmodas vi göra ett gigantiskt sopberg av många miljoner fullt fungerande radiomottagare, och för våra egna beskattade pengar köpa nya apparater med en teknik som egentligen ingen efterfrågat.

Jo, tyvärr handlar det om den gamla surdegen DAB (Digital Audio Broadcasting), som radioetablissemangets höjdare aldrig gett upp om att pracka på oss. Sedan mitten av 90-talet har Sveriges Radio (SR) försökt locka över lyssnarna från FM-bandet till deras gryende digitala marknät. DAB-tekniken utlovades vara så mycket bättre, ha så mycket större kanalutrymme, och vara så mycket billigare i drift. Stora summor investerades i projektet.

Dock ett aber. Ytterst få lyssnare kände ett behov av DAB. Mottagarna var dyra och FM lät ju helt okej, så varför tvinga nöjda radiokonsumenter att byta? ”Det blir väldigt svårt att förklara för folket”, sa dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky (S) och gav rött kort åt SR:s dabbande 2005.

Märkligt nog återupplivades DAB-satsningen under Alliansens period vid makten. Nyligen presenterade regeringens branschutredare Nina Wormbs sitt förslag. FM-nätet i Sverige ska obönhörligen släckas senast år 2022, då radions digitala infrastruktur väntas vara färdigbyggd och alla nuvarande radioapparater blir värdelösa.

Den motvilliga publiken ska i klartext piskas att acceptera faktum. Vilket den sannolikt ändå inte gör, eftersom lyssningsmönstret i accelererande takt håller på att övergå till webben. Samma sak gäller TV-tittandet, som bekant.

Följden av att döda FM blir förmodligen inte att lyssnarna springer till affären och spenderar sina surt förvärvade slantar på DAB-apparater. Utan att trycket ökar radikalt på webbutsändningarna. Internet- och podcastrevolutionen har i praktiken redan gjort DAB-tekniken överspelad och föråldrad. Regeringens utredare invänder att webben inte har kapacitet att härbärgera all radio idag.

Men bredbandsnätet är i ständig utveckling. Marknaden kan nog fixa biffen så länge FM (fortfarande världsstandard för radion) inte avlivas i förtid. Att politiskt forcera fram SR-byråkraternas prestigeprojekt från 90-talet, riskerar att resultera i att vi 2022 står med ett apart DAB-nät som dammar igen av ointresse.

Riksrevisionen har i sin förstudie av statsmaktens DAB-hantering varnat för att ”olika alternativ inte är tillräckligt belysta och att konsekvenserna för samhället och medborgarna inte är klarlagda”.

Vad är partiernas uppfattning om detta radioäventyr? Innan beslutet klubbas i riksdagen får gärna politikerna passa på att lyssna in väljarnas åsikt ute i verkligheten. Så kan valrörelsereprisen i mars tjäna något vettigt syfte i alla fall.

Den store rorsmannen Ola Ullsten

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 13/12:Corren.

Göran Persson har blivit bronsbyst. Det är konstnären Kajsa Mattas som i fyra år arbetat med att föreviga den forne regeringschefen. Resultatet avtäcktes under veckan som gick i ett hörn utanför riksdagens gamla förstakammarsal.

Där står Persson i celebert sällskap med bland andra en expressiv Olof Palme, skapad av skulpturen Thomas Qvarsebo (upphovsman till spännande verk som Korv-Ingvar i Solna centrum och Jas-minnet på Långholmen, samma plats som ett olycksaligt Gripenplan störtade vid en flyguppvisning över Stockholm 1993).

Enligt riksdagens regelverk föräras alla statsministrar som suttit i minst 10 år en ståtlig byst. Den som regerat kortare tid, motsvarande en valperiod sammanlagt, får nöja sig med anspråkslösare hederstecken (relief, medaljong eller liknande). Övriga anses tydligen förtjäna glömskan och får ingenting.

Vän Bramstorps pampiga porträttbyst, signerad konstnären Ture Johansson, som finns i riksdagshusets stora trapphall? Bramstorp ledde Centern när partiet fortfarande varudeklarerades som Bondeförbundet.

Fast hans enda avtryck som Sveriges högste politiske makthavare torde vara den gemenliga beteckningen på hans minimala statsministerepok: ”semesterregeringen”. Bramstorp regerade nämligen bara över sommaren 1938. Man lider verkligen med Folkpartiet.

Deras riksdagsledamöter tvingas ju dagligen passera Bramstrops myndiga gestalt som en värkande påminnelse om den flagranta orättvisa detta innebär mot deras egen Ola Ullsten. Han var statsminister betydligt längre, från 18 oktober 1978 till 12 oktober 1979. Ändå bystlös, som han aldrig funnits. Det måste absolut rättas till.

I ljuset av nuvarande regeringskris och riksdagscirkus framstår Ullsten som en politisk magiker, rena statsmannageniet. Detta är alltså killen som rattade Sverige i nästan exakt ett år med rekordklena 39 mandat som parlamentariskt underlag, fick sin budget genomklubbad och körde i mål vid nästa ordinarie val utan större mankemang.

Jämför med Stefan Löfven som utklassar Ullsten med 138 riksdagsmandat, välte hela rasket i diket efter ynka tre månader och panikartat kräver att väljarna måste rösta igen. Coola Ola borde vara värd att en fullskalig staty.

Mediehatet känns igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:Corren.

Vi ser hur 30-talets idéarv återvänt. I särskilt hög grad gäller det Sverigedemokraterna. Tendensen märks även hos Dansk folkeparti, Sannfinländarna och Fremskrittspartiet.

Dessa fyra partier bottnar antingen i 70-talets kverulantiska högerpopulism eller i klassisk högerextremism. Men förenas numera i en främlingsfientlig extremnationalism med ambitionen att omskapa dagens liberala samhälle till något helt annat.

Ungefär så löd resonemanget i författaren och journalisten Per Svenssons reflekterande artikel om den nordiska ultrahögerns historia, som trycktes i flygbolaget SAS kundtidning Scandinavian Traveler. På samma uppslag fanns bilder på Fremskrittspartiets (FrP) tidigare ledare Carl I Hagen och Vidkun Qusling, den ökände Hitlerlakejen.

FrP, som sedan förra året regerar Norge tillsammans med Høyre, exploderade och ställde två krav: SAS måste be om ursäkt, och dra tillbaka kundtidningen. SAS kapitulerade omedelbart. I helgen makulerades hela upplagan. Till saken hör att SAS delvis ägs av norska, danska och svenska staten.

Carl I Hagen påpekade offentligt att FrP har finansministerposten i Norge och att det ekonomiskt krisande SAS gjorde ”mycket oklokt” som publicerat Per Svenssons text. I realiteten ett förtäckt hot om mindre trevliga konsekvenser i händelse av att SAS ej hörsammade kraven.

Att flygbolaget förnedrade sig och föll undan är illa. Att politiker ogenerat använder sin makt till att kväsa vad de uppfattar som obekväm journalistik är chockerande. Men bör vi förvånas?

Det fria ordet har aldrig uppskattats av dessa partier. Sverigedemokraternas hållning är illustrativ. Avskyn mot etablerade medier är en utmärkande del av deras identitet och ideologisyn. SD odlar ett sekteristiskt martyrskap i förhållande till journalistkåren, vilken hätska termer utmålas som svenskfientlig, marxistpåverkad, falsk och illasinnad.

Medierna mörkar och förvränger konsekvent fakta om verkligheten. Och den verkligheten är att nationen befinner sig i förfall och upplösning på grund av den fördärvliga mångkulturalismen, som journalistkåren är en korrumperad propagandamaskin åt.

De enda som säger sanningen är SD. Därför försöker ”PK-media” ständigt förtala, tysta och diskreditera partiet.

Hatsajten Avpixlat, sponsrad av SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth och hyllad av partiledaren Jimmie Åkesson, är en kokande häxkittel av vrede mot journalister – i synnerhet de som kritiskt granskar SD:s handel och vandel.

Avpixlat har rent ut uppviglat sin supporterskara av anonyma nättroll till att provocera och filma misshagliga mediemänniskor, även lagt ut deras personliga hemadresser, allt i syfte att skrämma och hota. När SD i höstas inte kunde förhindra Expressen att rapportera från partiets valvaka, twittrade Kent Ekeroth: ”haha. Det gör vi i sinom tid”.

Till nyhetsbyrån TT förklarade han sedan: ”Gammelmedias tolkningsföreträde kommer att stoppas och ni kommer inte att ha det här monopolet längre. Det är väldigt bra för Sverige” (14/9).

Hur blir klimatet i Sverige om SD ”i sinom tid” lyckas få samma position att utöva makt som FrP i Norge? Eller om SD:s eget drömscenario att dominera politiken slår in? Inte bara invandrare har skäl till fruktan.

Där ingen respekt för yttrandefrihet och journalistiskt oberoende finns, där sugs syret ur det offentliga samtalet, demokratin vissnar, det öppna samhället stängs och likriktas.

Fascismens gengångare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/12:Corren.

Det krävs ingen Einstein för att se vad Sverigedemokraterna är för ett parti. SD:s världsuppfattning och existens bygger på misstro, förakt och hets mot människor som kommer från andra kulturer än vår egen.

SD kolporterar en fiendebild mot minoriteter (i synnerhet muslimer) och det ”politiskt korrekta” etablissemanget som är demonisk, konspiratorisk och avhumaniserande.

SD:s syn på nationen, traditionen och kulturen är enögt tillbakablickande, romantiskt förhärligande och kvävande likriktad till sin ambition och karaktär. I grunden finns totalitära anspråk på att radikalt stöpa om Sverige och bakom höga gränsmurar återskapa ett tänkt drömtillstånd i det förflutna, då en homogen befolkning levde i endräkt och harmoni.

Detta naturliga och äkta Sverige har sedermera raserats av landsförrädiska makthavare som äventyrar nationens överlevnad genom att tillåta ohejdad inströmning av främmande element, som härjar likt en farlig sjukdom i den organiska samhällskroppen.

Utmärkande drag hos SD är den maskulina dominansen, antiintellektualismen, den reflexmässigt aggressiva emotionella attityden, avskyn mot liberal pluralism, fientlighet mot öppen och dynamisk utveckling.

Summera allt detta och delarna bildar en urartad, extrem form av vulgärkonservatism som bör kallas för vad den är: fascism – om än kostymklädd och officiellt nedtonad i försöken att framstå som mera salongsfähig.

Vi kan med stor sannolikhet anta att om SD styrde Sverige med egen majoritet, så skulle snart våra medborgerliga fri- och rättigheter sitta väldigt trångt till. SD:s visioner går inte att omsätta i praktisk politik utan att allvarligt rubba demokratins frihets- och jämlikhetsvärden.

I veckan som gick kunde två forskare, Peter Hedström och Tom Müller vid Linköpings universitet, också visa att SD ingalunda är ett ”vanligt” missnöjesparti. Deras väljare drivs inte främst av viljan att knäppa den politiska eliten på näsan, vilka många hävdat i debatten. Utan av intolerans och främlingsfientlighet. SD:s väljare tycks alltså korrekt ha förstått partiets budskap och attraherats av det.

Vilka obehagliga krafter som är i rörelse illustrerades omedelbart efter att de båda Linköpingsforskarna redovisat sina resultat på DN Debatt i onsdags. Hedström och Müller drabbades av hätska reaktioner från SD-sympatisörer, till och med dödshot.

Detta är ett parti som tveklöst vädjar till och spelar på människans lägsta instinkter. Att samtala med SD, vilket bland andra den östgötske förre riksdagsledamoten och profilerade migrationskritikern Staffan Danielsson (C) yrkat på, måste förbli uteslutet för alla anständiga partier.

Vad finns att samtala och kompromissa om med dessa politiska järnrörshuliganer, som redan genom Löfvens extraordinära schabbel givits utrymme att utlösa regeringskris, nyval och dessutom nu lovar att fälla varje regering som inte stryper ”massinvandringen”?

Det sorgliga är att den uppskruvade kverulantiska tonen mellan Alliansen och S försvårar möjligheterna att bringa reda i kaoset. Det talas mycket om ”ansvar” hit och dit. Men det är ett ord som saknar täckning så länge Sverige lämnas utan fungerande roder och SD tillåts fortsätta att skära pipor i vassen.

Bond och den engelska baksmällan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/12:Corren.

Idag börjar inspelningen av den nya James Bondfilmen Spectre. Daniel Craig gör åter rollen som agent 007. Premiär blir det i oktober nästa år. Men jag sympatiserar med George Lazenby. Han lanserades som Sean Connerys efterträdare till rullen I hennes majestäts hemliga tjänst 1969. Och hoppade sedan av.

Lazenby kunde fortsatt som Bond i åtskilliga filmer. Fast icke. Han ansåg att karaktären blivit daterad i den politiskt mer medvetna tid som rådde på tröskeln till 1970-talet. En klok insikt.

James Bond är i grunden ett symptom på Storbritanniens baksmälla efter andra världskriget. Landet hade kämpat heroiskt och vunnit mot Hitler. Men det var den brackiga före detta brittiska kronkolonin USA som fixat segern. Englands stormaktsställning hade reducerats till en skugga av sitt forna jag.

Det stolta imperiet höll på att upplösas. Svunna var Londons glansdagar som globalt finanscentrum. Det var då, i början av  50-talet, som Bond uppfanns av författaren och tidigare underrättelseagenten Ian Fleming. Hans alter ego vid MI6 blev en slags eskapistisk terapi för britternas kvaddade nationalkänsla.

Flemings första Bondbok, Casino Royale, publicerades 1953. Det skulle bli tretton stycken till, där världen gång på gång hotades av megalomaniska skurkar. Den omnipotente Bond fick dem alla på fall. Ironiskt nog var det en amerikan som gjorde att Bond lyckades fånga den breda massan.

1961 förklarade USA:s nyvalde president John F Kennedy att Bondböckerna tillhörde hans favoritläsning och det populärkulturella genombrottet var ett faktum. Samma år filmades boken Dr No där Sean Connery gjorde entré med rätt att döda på vita duken. Kennedy älskade filmen och föreslog From Russia With Love som uppföljare. Så blev det.

Men att låta Bond hålla på med dessa terapeutiska brittiska hävdelseövningar ända in i mitten av 2010-talet? Är inte det lite fattigt? I mitt tycke har heller ingen Bondfilm överträffat I hennes majestäts hemliga tjänst. George Lazenbys korta karriär som agent 007 bevisar bara den gamla sanningen: Man ska sluta när man är som bäst!

Omogna föräldrar i Ödeshög

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:Corren.

Nyheten sprider sig som en löpeld genom landet. Braskande rubriker i tidning efter tidning. Känslorna svallar, debatten rasar. Har det blivit regeringskris med stundande nyval i Sverige? Jo, det också.

Men framför allt har femteklassarna i Fridtjuv Bergskolan i Ödeshög fått en ”pojklucia”.

Googla ordet på internet. Uppmärksamheten är massiv. Som Corren rapporterade igår avstod lärarna i samförstånd med sina elever från att rösta fram årets lucia. Istället lät man lotten avgöra bland de barn i klassen som var intresserade. Slumpen utsåg en pojke.

Barnen tyckte det var helt okej. Resten av klassen fick sedan välja om de ville vara tärna, stjärngosse eller tomte i luciatåget. Frid och fröjd? Naturligtvis inte.

Bråk kring luciafirandet i någon svensk skola verkar blivit en lika omhuldad tradition som Kalle Anka i TV på julafton. Häromåret var det exempelvis gråt och tandagnisslan i Vreta kloster skola där pojkarna inte fick vara tomtar. Endast traditionella stjärngossar gällde i tåget för deras del, löd rektorns stränga påbud.

Föräldrar och elever blev ledsna, vilket man kan begripa. Svårare att förstå är varför vissa föräldrar i Ödeshög nu stormar mot den liberala inställningen på Fridtjuv Bergskolan. ”Upprörda mejl och sms började strömma in. Nästan alla var negativa, vissa rena personpåhopp”, berättade läraren Anna Wissman i torsdagens Corren.

Så länge barnen är glada och nöjda, vad är problemet? Faktiskt verkar kidsen mer mogna och fördomsfria än dessa så kallade vuxna som förbittrat river ner himmel och jord över att en liten kille går med ljus i håret.

I det gamla svenska bondesamhället ansågs att man borde akta sig för lucianatten. Enligt folktron var nämligen mindre välvilliga krafter i rörelse då. Med tanke på hur en del elevers målsmän i Ödeshög uppträder, hade våra förfäder uppenbarligen inte helt fel.

Bredsida mot partisystemet

Publicerad den av
2

Simone Weil

Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser. Ett politiskt parti är en organisation som är så inrättad att den utövar ett kollektivt tryck på alla medlemmarnas sätt att tänka. Alla politiska partiers främsta och strängt taget enda mål är att växa, och det ohämmat. Dessa tre utmärkande egenskaper visar att alla politiska partier har totalitära rötter och målsättningar…

Slutsatsen är att partisystemet tycks vara något nästintill rent och oförfalskat ont. Partierna är i grunden usla och har ett dåligt inflytande i praktiken.

– Simone Weil, 1943.

Suck i december

Publicerad den av
Svara

Löfven och regeringskris

Fler än jag som upplever nyheterna om den politiska cirkusen som på bilden ovan? Minns samtidigt att M och S aldrig har stått närmare varandra än nu. De skulle sakpolitiskt lätt kunnat ta vuxenansvar för Sverige, dunka igenom tillväxtfrämjande strukturreformer och ratta landet på ett helt okej sätt.

Ändå låter de SD iscensätta detta taskspeleri med regeringskris och extra val – och jag i den närande, produktiva sektorn förutsätts finansiera politikerklassens barnsligheter! Sicket pinsamt medborgarförakt.