Det partipolitiska käbblet intresserar inte mig, det är lika tråkigt i Sverige som i Belgien, jag har aldrig röstat. Det hemskt att se dessa valaffischer nu som förfular landskapet. På 1970-talet hade någon skrivit på en husvägg: ”Hur det än gick i valet så var det du som förlorade” med två utropstecken efter.
– Bruno K Öijer, intervjuad i DN 7/9.
Stockholm ler, det känns när Stockholm ler
Stockholm ler, det är en vän som ler
Hela da’n går som en karavan
av skönhet genom sta’n…
– Lars Forssell
Gyllene långtråkighet är en lämplig bakgrund för alla sorters fantasier och egensinniga sysselsättningar.
– Gunnel Linde, När mamma var mamma, 1993.
Skrivit i Corren 4/9:
Inledningsvis den goda nyheten. Alliansen försökte under gårdagen sätta försvarsfrågan i valrörelsens centrum. De fyra borgerliga partiledarna gjorde ett gemensamt utspel på DN Debatt, förklarade i ordalag som ingen kunde missförstå att Rysslands aggressiva uppträdande är djupt oroande och lovade ökade anslag till det svenska försvaret.
Utmärkt. Det mest fundamentala uppdrag en regering har är att värna nationens säkerhet. Äventyras den, äventyras allt annat. Med den mörknande hotbilden i vårt närområde kan det inte nog understrykas hur viktigt det är att väljarkåren medvetandegörs om vad som står på spel.
Sedan den mindre goda nyheten. Alliansen har inte mycket att sätta bakom orden: 300 miljoner kronor ytterligare om året fram till 2018. Det motsvarar ungefär sju promille mer i försvarsbudgeten. Bättre än noll förstås, om det kan vara någon tröst. Sanningen är dock att vår beredskap aldrig varit så deprimerande usel som just nu.
1989, kalla krigets sista år, satsade Sverige 2,4 procent av BNP på försvaret. Därefter beslutade regering och riksdag, i bred enighet, att fred kring våra gränser gällde för överskådlig framtid. Konsekvensen blev att försvarsbudgeten idag halverats till 1,2 procent av BNP, minst i Norden.
Vi har också Nordens minsta försvarsmakt, dessutom främst organiserad för insatser i Långtbortistan. Som ÖB påpekat, skulle militären endast klara att försvara Sverige under högst en vecka mot ett angrepp, riktat mot ett begränsat mål (läs Stockholm, resten av landet lämnas i praktiken åt hemvärnet).
Men! Detta under opitimistisk förutsättning att försvaret först får ordning på personalrekryteringen och tillförs 3-4 extra miljarder kronor mellan 2015-2019. Blir det skarpt läge imorgon, gud förbjude, är den aktuella försvarsförmågan alltså obefintlig.
Vi skulle tvingas kapitulera i stort sett direkt, motståndet kan i realiteten bara bli symboliskt. Vilken respekt för svensk suveränitet och oberoende väcker det hos ett Ryssland som har ökat sina militärutgifter dramatiskt sedan 2008 och har kapacitet att mobilisera soldater i miljoner?
Ukrainakrisen är illa nog, men glöm heller inte att Ryssland militärt sett dominerar i Östersjön och är mycket aktiva. I studien Ryska elitförband (2013) skriver Joakim von Braun och Lars Gyllenhaal:
”Ryssland arrangerar numera lika många militärövningar som under sovjetisk tid, inklusive oanmälda storövningar för elitförband. Många av de soldater som övar i dag är, till skillnad mot gårdagens, välbetalda och stolta yrkessoldater medan officerarna ofta har stridserfarenhet från Afghanistan, Tjetjenien och Georgien”.
Inte konstigt att Sverige tyr sig till Nato så långt det överhuvudtaget går. Eller som Alliansregeringens partiledare uttrycker det i sin DN Debattartikel: ”Med ett alltmer hotfullt Ryssland ökar behovet av ett starkt och enat Europa. Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra”.
Men utan Natomedlemskap saknar Sverige det som verkligen räknas: försvarsgarantier. Och ingen säkerhet värd namnet kan byggas på dagens lösa sand. Den regering vi väljer den 14 september ska ta nästa försvarsbeslut 2015. Kommer den regeringen vara beredd att göra vad situationen kräver?
Midsommar 1970 skulle Sverige få sin egen motsvarighet till Woodstockfestivalen året innan. Den arrangerades i Mantorp utanför Linköping. Det gick så där.
Kawase Hasui, Rainy season at Ryoshimachi, Shinagawa, 1931
Skrivit i Corren 3/9:
”Idag känner många att något håller på att gå sönder.” Denna av S ofta tuggade retoriska fras står också, föga förvånande, i inledningen av partiets valmanifest som offentliggjordes igår. Vad mera exakt har gått sönder och varför?
Skuggfinansministern Magdalena Anderssons slitna svar på den frågan under tisdagens presskonferens var att Alliansen, genom sin iver att ”låna till skattesänkningar”, haft sönder de starka statsfinanserna som ärvdes av Göran Persson.
Okej. Persson var duktig. 1995 omfattade statsskulden nästan 80 procent av BNP. När Persson lämnade över Moder Svea till Fredrik Reinfeldt 2006 var statsskulden nere i 44 procent av BNP. En imponerande prestation. Hur mycket har skulden ökat sedan dess?
Vi kollar hos Riksgälden, myndigheten som praktiskt ansvarar för Sveriges lånebehov. Beskedet är glasklart tydligt på deras hemsida. Skulden har inte ökat. Den har minskat, till 35 procent av BNP! Detta trots, eller snarare tack vare, skattesänkningarna som Magdalena Andersson ondgör sig över. Märkligt? Nej.
Bland annat jobbskatteavdragen har medfört större dynamik och aktivitet i ekonomin, vilket gett Sverige mer resurser – inkluderat fler skattekronor till välfärdssektorn än politikerna någonsin disponerat förr. Utifrån ett strikt kameralt perspektiv torde alltså motsatsen till S-mantrat ligga närmare sanningen: något håller på att bli helt.
Rimligare hade faktiskt varit om Magdalena Andersson kritiserat Alliansen för att inte lova ytterligare skattesänkningar. Fortfarande har ju Sverige ett av världens tuffaste skattetryck, vad hade vi då inte kunnat vinna på att liberalisera ekonomin ännu mer?
Men S kontrar istället fantasilöst med ökade välfärdsutgifter till en kostnad av 40 miljarder kronor, som väljarna tvingas betala genom höjda skatter. Bland annat arbetsgivaravgiften för ungdomar och restaurangmomsen, som gör det dyrare att anställa. Den erfarenhetsmässiga konsekvensen av att beskatta jobb hårdare är färre jobb och färre skattekronor.
Med den politiken kommer definitivt många att känna in på skinnet att ”något” går sönder.
Skrivit i Corren 3/9:
Redan de gamla forntidssvenskarna föredrog strandnära boplatser. Inga konstigheter. Hav, sjöar eller om det så bara är en ringlande bäck. Lockelsen att sätta bo vid sådana miljöer förblir obruten.
Sverige är synnerligen lyckligt lottat ur den aspekten. Vårt land är relativt glesbefolkat och har närmare 100 000 sjöar som är över en hektar. Det motsvarar totalt 40 000 kvadratkilometer vatten, eller ungefär 10 procent av nationens areal.
Den sammanlagda strandlinjen, inkluderat havskusterna, är 386 000 kilometer. En fantastisk naturresurs. Svenska folket har underbara platser vid vatten i överflöd, praktiskt taget. Vilka möjligheter! Som tyvärr har förstörts genom politikertillverkade statliga regler, vilka i sitt överambitiösa syfte att värna naturen motat bort människorna från den och lagt en död hand över byggandet vid stränderna.
Enorma områden av attraktiv tomtmark slumrar därför under sly och snår. En ren tragedi som bland annat försvårat glesbygdskommunernas chanser att utnyttja sina komparativa fördelar gentemot städerna. Förutom att det gör Sverige tristare och sänker livskvaliteten.
Den som drömmer om att uppföra ett hus vid en trevlig sjö kan i princip bara glömma det. Det gäller även om sjön skulle vara otrevlig, igenväxt av vass och belägen i avlägsna öde trakter. Alternativet är trötta ut sig till kropp och själ i försöken att få dispens. Den sovjetliknande njetkulturen hos regelverkets tillsynsmän är inte att leka med.
2009 lättade riksdagen lite på de hårda bestämmelserna. Jubel i landsorten! Nu skulle det bli enklare att få byggnadstillstånd vid glesbygdens stränder. Resultatet? En besvikelse.
Reformen stupade på byråkratiskt motstånd inom länsstyrelserna som håller strängt i avslagsstämpeln. Regeringen har dock inte gett upp, utan vill undanta mindre sjöar och vattendrag från strandskyddet. En mindre rigid lagstiftning utlovas också i det valmanifest som Alliansen presenterade i måndags. Lovande.
Men länsstyrelserna har rest ragg och stretar fortfarande emot. En katalogaria av alarmistiska miljöskäl anförs. Det är som om en grön kollaps väntade runt hörnet med flexiblare regler. Utifrån den argumentationen vore det väl bäst om Sverige utanför storstadsregionerna förvandlades till ett enda stort musealt naturreservat, en folktom vildmark utan någon mänsklig aktivitet alls som sliter på miljön.
Riskerna av det utmålade exploateringshotet förfaller milt sagt överdrivna. Ty vi lider ingen direkt brist på natur. Endast cirka 7 procent av Sveriges yta är uppodlad.
Måhända handlar länsstyrelsernas nitiska miljöomsorg mer om rädslan att förlora makt och institutionell prestige, inget ovanligt när ingrodda byråkratier utsätts för reformtryck. Det mest optimala vore faktiskt att skrota rubbet av dagens strandskyddslagstiftning.
Staten bör enbart fridlysa strandområden som på goda grunder anses särskilt känsliga och släppa resten. Principen skulle alltså växlas från att generellt förbjuda människor att bygga och bo vid vatten, till att generellt välkomna människor att göra det. Med 386 000 kilometer stränder behöver vi inte ransonera det privilegiet.
John Atkinson Grimshaw, A Moonlit Landscape, 1870-tal.
De som lovar oss paradiset på jorden har aldrig åstadkommit något annat än ett helvete.
– Karl Popper, österrikisk filosof och författare till Det öppna samhället och dess fiender.
Christian Dahlgrens Blogg 