Månadsarkiv: september 2014

Symbolpolitiskt haveri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:Corren.

Man kan peka på Glyttingebadet som en illustration av den socioekonomiska segregeringen i Linköping. Anläggningen är en ruin, stängd, öde, vandaliserad. En skamfläck, menar många. Det är lätt att instämma.

Frågan har länge varit en följetong i Linköpingspolitiken och åter blivit aktuell i dessa valtider. S har påpassligt föreslagit en utredning om ett nytt utomhusbad mellan Skäggetorp och Ryd. Alliansen har snabbt varit positiva. Trots att kommunen storsatsar på en ny simhall några få kilometer inne i stan och där det, som bekant, redan finns badmöjligheter.

”Vi vet att den mentala resan till badhuset är längre än den fysiska resan”, säger Ellen Aguirre (S), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden (Corren 2/9). Så är det säkert. Men vad löser man då med att bygga en ersättningsanläggning för Glyttingebadet?

Visst, kommunen har nog råd och det kan för all del bidra till att öka boendekvaliteten i Skäggetorp/Ryd. Fast problemet är väl snarare den psykologiska barriär som står i vägen till badandet och andra aktiviteter i övriga stadsdelar. Vore det inte vettigare att försöka riva detta hinder, än att spilla tid och pengar på välvillig symbolpolitik om vi önskar ett mer blandat Linköping?

Inte för att vara ogin. Men bassängen i Glyttinge är och förblir ett sidospår, som kan vrida fokus från det väsentliga.

Corren visade tisdags hur klyftorna ökat i Linköping sedan 2006. Är målet utjämning genom att klippa topparna är det korrekt. Bättre bemedlade kommundelar har fått det ännu bättre. Är det inte rikedomen som ska bekämpas, utan fattigdomen, blir bilden lite annorlunda.

Faktiskt har den disponibla hushållsinkomsten stigit i samtliga bostadsområden; från Ryd, Berga och Skäggetorp till Innerstaden och Hackefors (endast välmående Garnisonen har backat något). Denna goda nyhet förtar dock inte att utanförskapet fortfarande är ett stort och allvarligt bekymmer.

2012 var andelen socialbidragstagare i Skäggetorp nästan 27 procent, exempelvis. En förskräckande siffra. Kommunalrådet Murrahem Demirok (C) förklarar situationen som konsekvensen av att Linköping valt att vara välkomnande mot flyktingar, men att ”Sverige varit mindre lyckosamt att dra nytta av all den kraft som dessa människor har” (Corren 9/9). Vilket är pudelns kärna.

Ingen annan enskild faktor är viktigare för integrationen än att komma in på arbetsmarknaden och dess sociala sammanhang, känna styrkan i att kunna försörja sig själv och sin familj, tjäna pengar till att successivt förbättra den egna tillvaron och göra klassresan uppåt till en etablerad samhällsposition.

Men regeringen har inte orkat göra de strukturella reformer som krävs för att slipa ner jobbtrösklarna och få igång dynamiken. Åtta år är den svenska mediantiden för nyanlända flyktingar att nå ett riktigt arbete. Ta hela den sociala problematik som det för med sig och vi kan snacka om barriär!

Ungdomar som växer upp under sådana förhållanden, där föräldrarna tvingas till ett själsdödande bidragsberoende och där skolan misslyckas med att motivera till ansträngning och flit, riskerar att hamna i en negativ spiral och förlora ljuset i sina ögon.

Släck människors hopp och drivkrafter, trösta dem med en vattenbassäng, ett allaktivitetshus, fagra löften om 90-dagarsgarantier till offentligt pyssel, etc. Det funkar inte.

Möjligheternas duo

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/9:Corren.

”Politik ist die Kunst des Möglichen”, sa gamle järnkanslern Otto von Bismarck och enade Tyskland utifrån ett fragmenterat lapptäcke av småstater. Inför valet den 14 september finns goda skäl att påminna om Bismarcks paroll. Är politik det ”möjligas konst” även i Sverige?

Valresultatet lär göra vårt partipolitiska landskap till en lika plottrig och svårmanövrerad historia som den tyska nationen var innan Bismarck tog tag i saken. Även om mätningar indikerar att Alliansen verkar spurta ganska bra på upploppet, är chansen att hänga kvar i Rosenbad väldigt osäker.

Något alternativ som kan ta över existerar inte. De rödgröna blir måhända större än Alliansen rent matematiskt. Vad hjälper det?

S, MP och V är en heterogen skara av stridande viljor, utan ens ett rudimentärt försök till gemensamt program. Dessutom handikappades de av att SD sannolikt får en förstärkt ställning som vågmästare i riksdagen. Som lök på laxen hotar eventualiteten att även tvingas hantera Schymans ytterkantsfeminister.

Att stackars orutinerade Stefan Löfven ska kunna bilda någon slags handlingsduglig regering av denna föga avundsvärda röra, tycks stå i paritet med uppgiften att be honom skapa ett akvarium av en kastrull fisksoppa. Om väljarkåren hindrar den traditionella blockpolitiken från att fungera, vad göra?

Gnälla över folkets dumhet och beklaga demokratins tillkortakommanden? Men vräker väljarna spelet över ända kanske de faktiskt menar något med det; en signal av genomskådande, en önskan om moget statsmannaskap rent av? Enligt opinionsinstitutet Ipsos föredrar 36 procent av väljarna en blocköverskridande regering (DN 29/8). Det är rationellt.

Egentligen har ju S och M upphört att vara varandras huvudmotståndare, annat än retoriskt och maktegoistiskt. Jämfört med den djupa ideologiska klyfta som fanns mellan ärkerivalerna Bohman och Palme på 70-talet, står Reinfeldt och Löfven idag så nära varandra sakpolitiskt att de nästan kunnat tillhöra samma parti.

Ur det vidare perspektivet har S och M sedan mitten av 80-talet varit bärare av samma reformagenda som liberaliserat och moderniserat Sverige. Ingetdera parti vill längre kännas vid radikala systemskiftesidéer, som socialistiska löntagarfonder eller en nyliberal omstöpning av välfärdsstaten. Bägge är pragmatiska teknokratpartier i mittfältet, som utvecklar systemet i takt med tiden för att kunna bevara det.

Nästa mandatperiod kräver lösningar på en rad tuffa utmaningar. Ett aggressivt Ryssland gör att Sverige måste få rätsida på försvars- och säkerhetspolitiken, snabbt och övertygande. Beslut behöver fattas om kärnkraftens villkor, utan tryggad energiförsörjning äventyras tillväxt och sysselsättning.

Eländet inom bostads- och arbetsmarknaden pockar på strukturella reformer. Skolkrisen, sjukvården och integrationsbekymren är andra områden som står högt på dagordningen.

Har vi då råd att förlora fyra dyrbara år åt grälsjukt parlamentarisk kaos, halvmesyrer och utpressningspolitik från ansvarslösa småpartier? Knappast.

Ungefär hälften av EU:s medlemsländer styrs av blocköverskridande regeringar, bland andra Europas ekonomiska motor Tyskland. Är politiken det möjligas konst där, kan också Löfven och Reinfeldt visa prov på det här.

Galaxer, galaxer, över allt galaxer

Publicerad den av
Svara

Galaxer

Foto från NASA/JPL-Caltech av en liten bit rymd.  Varenda lysande prick, även de allra minsta, är en galax – några 12 miljarder ljusår bort. Det är onekligen en ganska lång väg att ta sin hem på för ET.

Totalt finns ungefär 80 miljarder galaxer i det observerbara universum. Ska man sedan försöka göra en försiktig uppskattning över antalet solsystem och planeter som dessa galaxer i sin tur härbärgerar…  ja, de blir svindlade, löjligt många.

Är vi på jorden ensamma här ute? I så fall är lappsjuka bara förnamnet.

Hur kass är välfärden?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/9:Corren.

Valrörelseretoriken från vänsterhåll om tillståndet i Sverige är tydlig och dyster. Skattesänkningar urgröper välfärden. Privatiseringar medför sorg, elände och hämningslös vinstjakt. Något håller på att gå sönder. Och så vidare.

Det hör naturligtvis inte till oppositionens uppgift att applådera regeringen. Utan tvärtom att frejdigt granska, kritisera och plädera för bättre alternativ till den förda politiken. Det är viktigt i en demokrati och bidrar till att driva utvecklingen framåt.

Förutsättningen är dock respekt för fakta och sakargument. Tar lusten att vinna politiska poäng genom demagogisk svartmålning över, omöjliggörs det rationella meningsutbytet, den offentliga debatten korrumperas och en falsk verklighetsbild riskerar att sätta sig som vilseleder medborgarna och försvårar för dem att göra upplysta val.

Oppositionen saknar inte områden där regeringen förtjänar välgrundat klander. Varför levererar inte skolan? Varför har vi inget försvar när världen är oroligare än på åratal? Varför är polisens dysfunktionella organisation så kroniskt svårreformerad? Varför består de strukturella problemen på bostads- och arbetsmarknaden?

Till exempel. Panga på bara! Gissla de ansvariga makthavarna! Erbjud väljarna konstruktiva lösningar!

Men vilken sanning ligger i anklagelserna om att den sociala välfärden raseras av hårdhudad nyliberalism? Sedan år 2000 har skattekvoten minskats från drygt 50 procent av BNP till dagens 44 procent. Under samma period har den offentliga sektorns skatteintäkter ökat med 260 miljarder kronor (justerat för inflationen).

”Det har aldrig satsats så mycket resurser på välfärden som idag… skattepengarna går dit medborgarna vill – vården, skolan och omsorgen får 80 procent av skattemedlen”. Det skriver Anders Knape, ordförande för Sveriges kommuner och landsting (SKL), på förbundets hemsida.

SKL har tröttat på den torgförda myten om välfärdsstatens förfall och därför gett ut en vitbok, Ren fakta. Av den framgår bland annat att en förkrossande majoritet av svenskarna är nöjda med den välfärdsservice som de själva eller deras anhöriga får. Även intresset för att arbeta inom välfärdssektorn är stort, 6 av 10 ungdomar kan tänka sig en karriär inom kommun, landsting eller region.

Är det då sämre kvalitet på verksamheter drivna av privata välfärdsföretag än inom det offentliga? Enligt Socialstyrelsens stora undersökning från 2012, som granskade äldreomsorgen, är svaret nej. Det går inte att slå fast några stora och entydiga skillnader.

Däremot tycks privata välfärdsverksamheter skötas smartare och kostnadseffektivare, enligt en unik årslång jämförande studie som analysföretaget Nordic Healthcare Group (NHG) gjort mellan två identiska äldreboenden i Östersund (det enda kommunalt, det andra privat).

”Det man definitivt kan säga är att den privata aktören har bättre lösningar på att planera, schemalägga och bemanna verksamheten”, säger NHG:s projektledare Fredrik Eklund (SvD 4/9).

Gör privata välfärdsbolag grandiosa vinster? Nej. Snittet på rörelsemarginalen är knappt 7 procent, vilket är normalfallet även inom övriga näringslivet. Men var fjärde rödgrön politiker tror att vinsten är mellan 20-70 kronor på varje hundralapp! (Dagens Samhälle 4/9). Hallå, välkommen till verkligheten!

Okej. Kan vi nu få lite sans och balans i debatten, tack.