Bertha Lum, Wind Sprite, 1920.
När vindarna viskar mitt namn
Svara
Månadsarkiv: juni 2014
Semester!
Sommar, cykel, frihet. Vad kan man mer begära?
Klagokör klingar falskt
Skrivit i Corren 13/6:
Det är synd att Alliansen ligger lågt med fler jobbskatteavdrag inför nästa mandatperiod. Denna borgerlighetens paradreform har gjort det lönsammare att arbeta, i synnerhet för låg- och medelinkomsttagare, och därmed stimulerat till ökad sysselsättning och fler skattekronor till välfärden.
De fem stegen på jobbskatteavdragen som genomförts mellan 2007-2014 har betytt att 99 procent av alla heltidsarbetande svenskar fått över 1000 kronor mer i plånboken varje månad, 90 procent har fått mer än 1500 kronor.
Att människor får behålla en större del av frukten från det egna arbetet är viktigt. Inte bara som ett ekonomiskt incitament, eller för att det ger enskilda ökad frihet och makt i vardagen. Utan också för att det är moraliskt rätt.
Det måste vara en väsentlig skillnad på att arbeta och inte arbeta. Annars korrumperas värdeskalorna i samhället. Bidrag som a-kassa och sjukpenning ska vara drägliga, men får inte som förr utformas så att de kan tjäna som alternativa försörjningskällor i åratal.
Men hur är det då med pensionerna? När Alliansen lanserade jobbskatteavdraget inför valet 2006, kontrade Socialdemokraterna med att kalla förslaget för ”pensionärsskatt”. Demagogiskt försökte partiet framställa skattesänkningen för yrkesarbetande som en skattehöjning för pensionärerna.
Någon tyngre skattebörda för pensionärerna innebar naturligtvis aldrig jobbskatteavdraget, ingen pensionär fråntogs ett ringaste öre genom reformen. Bara att arbetsinkomster beskattades gynnsammare i relation till pensionsinkomster. Denna relativa skillnad har S och andra kritiker av Alliansen, icke minst pensionärernas intresseorganisationer, sedan dess utmålat som höjden av orättvisa.
Är inte pension uppskjuten lön kanske? Varför då denna kränkande straffbeskattning av människor som slitit och släpat hela sina liv? Ungefär så ekar klagovisan i debatten.
Argumentationen är vilseledande och populistisk. Jobbskatteavdraget är lika lite en pensionärsskatt, som pensionen är uppskjuten lön. Pengarna som dagens pensionärer har betalat in under sina yrkesverksamma år, har redan gårdagens pensionärer för länge sedan förbrukat. Det är alla som jobbar nu som finansierar utbetalningarna från de allmänna pensionsfonderna.
Eftersom systemet är sammanlänkat med rådande ekonomiska utveckling, tjänar pensionärerna på att så många som möjligt arbetar och bidrar till högre tillväxt. De borde alltså tvärtom glädjas åt jobbskatteavdraget, vilket dessutom är extra gynnsamt för personer över 65 år om de väljer stanna kvar på arbetsmarknaden.
Vidare har även pensionärskollektivet successivt fått minskad skatt med totalt över 16 miljarder kronor under Alliansen. Genomsnittspensionären har fått det ekonomiskt bättre hela tiden. Medelinkomsten har ökat med 16 procent mellan 2006-2013, enligt Pensionsmyndigheten (DN 4/10 2013).
Välståndet skiftar förstås då pensionärerna inte är någon homogen grupp, men andelen fattiga är internationellt sett låg och snacket om att de äldre skulle hamnat i strykklass är faktiskt mera myt än verklighet.
Jobbregeringen laddar om
Skrivit i Corren 12/6:
Alliansen binder sig vid jobbmasten och lovar att minst 5 miljoner svenskar ska vara i sysselsättning år 2020. Det betyder att 350 000 nya, produktiva arbetstillfällen ska ordnas tills dess. Politiker kan naturligtvis inte kommendera fram dessa jobb, men de kan göra den tillväxtskapande jordmånen bättre.
På DN Debatt i går presenterade Alliansens partiledarkvartett några reformer som ska bidra till det. Bland annat ställs siktet in på smidigare integration genom att flyktingar ska lära sig svenska snabbare och att utländska akademikers betyg ska översättas fortare. Man vill även satsa mer på underlätta stegen till eget företagande. Fler förslag lär följa ju närmare valet vi kommer.
Återstår att se om fokuset på arbetslinjen räcker för att vinna väljarnas hjärtan även denna gång, men sakligt sett är Alliansen rätt ute. Jobben är och förblir centrala på varje regerings agenda. Fanns det någon rättvisa i politiken bör Alliansens trovärdighet på området vara betydligt högre än den spretiga oppositionens.
I synnerhet Miljöpartiets, som till och med gör ett nummer av att svenskarna ska jobba mindre eller inte alls. Socialdemokraterna har dock lanserat ett mål som liknar Alliansens; att arbetslösheten ska vara den lägsta i EU 2020. Det kan låta bra, men förtjänar en varning från den politiska konsumentombudsmannen (om det fanns en sådan).
För det första är målet relativt, vilket i olyckligt fall skulle kunna tänkas bli dryga 10 procent och vad är det för seger? För det andra frestar ett sådant mål erfarenhetsmässigt till politiskt trixande. Minns Göran Perssons patentmetod att föra bort arbetslösa ur statistiken med förtidspensioneringar.
Alliansens sysselsättningsmål kontrasterar skarpt därvidlag genom att vara både hederliga och djärvare. Utrymmet för manipulation minimeras och misslyckas man, ja – då står man obönhörligen där i skamvrån.
Konjunkturinstitutet (KI) har visserligen spått att knappt 5 miljoner kommer att vara sysselsatta i Sverige just 2020, vilket S tagit till intäkt för att håna Alliansens ambitionsnivå. Men KI:s framtidsprognos för jobbtillväxten är ingalunda självklar, utan en politik som stimulerar sysselsättningen kan det inte bli mycket att skryta med alls.
Vilket S borde veta. Förra gången partiet regerade under den tidigare nämnde Persson (med MP och V som stödhjul) var det ju stagnation på sysselsättningsfronten. Trots ett hyfsat konjunkturläge.
Även här är kontrasten till Alliansen slående. ”Åtta års jobbmisslyckande”, har skuggfinansministern Magdalena Andersson (S) kallat Reinfeldtregeringens resultat. Verkligen? I den bästa av världar kan naturligtvis allt vara bättre, men givet verkligheten av global finanskris och eurokraschen som Alliansen oförskyllt haft att hantera sedan 2006 är meritlistan inte särskilt tokig.
Över en kvarts miljon nya jobb har tillkommit under perioden och det beror inte på befolkningsökningen, som oppositionen försöker bortförklara fakta med. Det beror inte minst på att jobbskatteavdragen har gjort det lönsammare att arbeta och att Socialdemokraternas tidigare så generösa bidragskranar skruvats åt.
Färska siffror från EU:s statistikbyrå Eurostat visar att Sverige 2013 hade den högsta sysselsättningsgraden (79,8 procent i åldern 20-64 år) i hela unionen. Misslyckande? Döm själva.
Giv oss den forna sms-biljetten åter
Skrivit i Corren 11/6:
Okej, jag erkänner: det var bättre förr. Närmare bestämt innan den 1 februari 2013 och då i ett avseende. Man kunde fortfarande spontant hoppa på bussen i Linköping och smidigt betala med sms-biljett enligt en busenkel instruktion vid hållplatsen. Så ska kollektivtrafiken vara. Lätt och bekymmerslös att använda för alla och envar. Sedan var det slut med det.
Plötsligt krävdes att vi skulle registrera oss med personnummer på någon jämrans webbplats, annars ingen sms-biljett i mobilen. Detta irriterande krångelmoment har nu blivit sms-biljettens död. Användningen har minskat så mycket att Östgötatrafiken slopar systemet den sista augusti.
Detta är alltså den praktiska konsekvensen av ett EU-direktiv för betaltjänster, som ledamöterna i Sveriges riksdag lojt antog utan debatt, utan reservationer och utan motförslag i juni 2010.
Någon i den kontrollerande och övervakande klassen upptäckte därefter att EU-direktivet kunde tillämpas drakoniskt på sms-biljetter och drämde till. Identitetsregistreringen av resenärerna påstods nödvändig i syfte att förhindra penningtvätt.
Tillåt mig fråga: Hur stor är sannolikheten att organiserade gangsters börjar tvätta svarta pengar genom att köpa hundratusentals bussbiljetter via sina mobiler på Östgötatrafiken? Väg risken av detta fantasifulla scenario mot priset av att krångla ihjäl ett enkelt fungerade betalsystem för vanligt folk i kollektivtrafiken. Var finns rimligheten och proportionerna?
Det är frestande att peka på ett klåfingrigt och maktfullkomligt EU som syndabock i denna tragikomiska historia. Det vore dock att frikänna svenska politiker och myndighetsbyråkrater från eget ansvar. Det är inte nödvändigt av dem att implementera budorden från Bryssel hur slaviskt och fyrkantigt som helst. Sverige är redan omvittnat som värst i unionen därvidlag.
Med en gnutta kreativitet, flexibelt handlag och lösningsorienterat tänkande hade säkert forna dagars sms-biljetter kunnat bli kvar. Våra makthavare saknade bara vilja, ryggrad och intresse att stå upp för systemet. Men det är aldrig försent att göra bot och bättring! Särskilt när det är valår.
Kom igen nu politiker, vem blir först med löftet att ge oss möjligheten att åka buss som vore det gamla goda januari 2013 igen?
Tankar kring ett kungligt dop
Skrivit i Corren 10/6:
Det är söndag och i Drottningholms slottskyrka är det dopceremoni för prinsessan Leonore. Man ber att få gratulera. Dock är min rojalistiska yra synnerligen begränsad i övrigt. Själv har jag dagen innan varit i Stockholm och passerat Gustav III:s pampiga staty vid Slottsbacken.
Det var han som fick dispositionsrätten till Drottningholm, vilket kungafamiljerna haft sedan dess, efter att staten köpte det vackra slottet av drottning Lovisa Ulrika 1777. Det är också insikten om vilken figur Gustav III egentligen var som en gång gjorde mig till republikan. Sorry, Leonore.
”Där låg ett skimmer över Gustavs dagar”, påstod Esaias Tegnér 1836 i en devot hyllningsdikt till 1700-talets gustavianska regim. Det gjorde det inte. På sockeln till Johan Tobias Sergels Gustavstaty läser jag i guldskrift att han var ”lagstiftare, segervinnare, fredens återställare”. Lika knasigt det.
I hård konkurrens med Gustav Vasa och Karl XII borde snarare Gustav III räknas som ett av de värre kriminalfallen vi haft på tronen.
När den maniske krigarkungen Karl XII stupade 1718 var det som en kollektiv suck av ”äntligen!” hördes genom landet. Avskyn mot det otyglade enväldet var massivt, vilket födde en av de vitalaste och mest spännande epokerna i svensk historia: frihetstiden 1719-1772. Observera att frihetstiden var våra förfäders egna benämning på perioden.
Makten tillföll nu riksdagens fyra stånd i en parlamentarisk revolution som internationellt sett var häpnadsväckande progressiv. Den franske upplysningsfilosofen Voltarie kallade Sverige för ”det friaste landet i världen”. Till och med det sedermera mönsterbildande engelska parlamentet fick se sig distanserat.
Den amerikanske historieprofessorn Michael F Metcalf menar att vår riksdag hade ”ett klart försprång framför sina utländska motsvarigheter både i fråga om representativitet och om makten över lagstiftning, beskattning och utrikespolitik. Vad gäller arbetsformer – och framför allt utskottsväsendet – var försprånget ännu klarare”.
Tidigare än andra länder kunde vi fått en utveckling mot ett modernt partiväsende och en demokratisk, konstitutionell monarki av dagens snitt. Så blev tyvärr ej fallet. Gustav III:s statskupp gjorde abrupt slut på de lovande tendenserna. Vi förlorade rollen som parlamentariskt föregångsland och sjönk tillbaka i kungligt förtryck. Därmed kom demokratins fullständiga genombrott att fördröjas ända till 1921.
Det är faktiskt bisarrt hur frihetstiden förtalats i Sverige, samtidigt som Gustav III idealiserats bortom all rim och reson. En kvarlevande reaktionär historiesyn har tydligen skymt blicken för verklighetens förhållanden. Den liberale historikern Fredrik Lagerroth (1885-1974) konstaterade i sin banbrytande forskning om frihetstiden och det gustavianska enväldet att Gustav III:s död ”liksom Karl XII:s måste ha inneburit en lättnad för hans folk.”
Lagerroths dom över Gustav III:s styre är talande: ”Och jag skulle stanna i förlägenhet, om någon uppfordrade mig, som dock rätt noga följt hans bana, att nämna någon politisk fråga, vid vars handläggning han icke begått olagligheter”.
Vår nuvarande monark lär ha sagt att Gustav III är hans favorit i kungalängden. Jag hoppas att Leonore växer upp till att få en mognare uppfattning.
En statlig urspårning
Skrivit i Corren 10/6:
Tågstrejk i Skåne. Kollaps i järnvägstrafiken norr om Stockholm till följd av ett havererat signalsystem. Inte konstigt att irritationen växer bland landets hårt prövade resenärer.
Enligt en Sifoundersökning, publicerad i SvD den 8/6, har närmare var tredje svensk valt bort tåget någon gång av fruktan för förseningar. Enligt en annan opinionsmätning av Novus, publicerad i DN den 7/6, vill 7 av 10 svenskar återföra det statliga tågmonopolet igen.
Onekligen vatten på kvarnen för Anders Ygeman (S), ordförande för riksdagens trafikutskott, och riksdagskollegan Ardalan Shekarabi (S) som i UNT förra veckan dundrade: ”Allt sedan Moderaterna tog över regeringsmakten har deras privatiseringar utvecklats till en kallbrand… Nu ser vi alltså baksidan av regeringens ansvarslösa privatisering även inom järnvägen”.
Receptet som S förordar är att statliga Trafikverket övertar allt underhåll i egen regi. Ingen mer konkurrensutsättning, punkt! Oppositionens jobb är visserligen att skälla på regeringen, men att göra privatiseringarna till ensam syndabock är ren vänsterpopulism av sämsta sort. Vad beror tågkaoset på?
Avregleringarna och större inslag av marknadstänkande har bidragit till att göra järnvägstrafiken billigare och attraktivare. Svenskarna har aldrig åkt så mycket tåg som nu, trots eländesrapporteringen har antalet resor paradoxalt ökat med 140 procent sedan 80-talet.
Problemet är dels att kapaciteten i den fasta infrastrukturen inte räcker till, dels att underhållet är kraftigt ersatt sedan årtal tillbaka. I en rapport från konsultbolaget WSP (Är järnvägen på rätt spår, augusti 2013) pekas på ”ett eftersläpande investeringsbehov på grund av låga investeringar under 1960-, 70- och 80-talen.”
Ska man tala om kallbrand i det spårbundna trafiksystemet är snarare staten och de politiska partierna som satt vid makten då (huvudsakligen S!) som bär skulden för den. Alliansen undgår naturligtvis inte ansvar efter åtta år vid makten.
Men lite förståelse för att det tar tid att fixa allt trubbel som den offentliga sfären skapat genom att i decennier nonchalera sina grundläggande uppgifter skulle inte skada. Tror S att Trafikverket kan frälsa oss från ondo? Partiet måste tala mot bättre vetande.
Tidskriften Fokus skrev i januari om djupgående strukturella bekymmer inom Trafikverkets byråkrati: ”Det handlar om att det inte går att följa upp kostnader. Att man måste ta in resurskonsulter för ytterst små arbeten. Och att det kan ta en halv dag att skriva ut en ritning. Problemen har lett till en flykt från verket – ofta av nyckelpersonal.”
Tror svenska folket att lösningen är att statens forna järnvägsmonopol återuppstår? Minnet är uppenbarligen kort. Fakta är punktligheten var som uslast på ”den gamla goda” SJ-tiden för 35 år sedan. Kritiken var massiv mot dyra resor, snuskiga tåg, låg servicenivå och allmän ineffektivitet.
Några rubriker från 80-talets början: ”De inställda tågens land” (Expressen 28/12 1981), ”Inga tåg i rätt tid” (SvD 5/1 1982), ”Snålhet och schabbel bäddade för pendeltågseländet (Dagens Industri 8/1 1982), ”SJ-chefens råd till resenärerna: Ta bilen istället” (Expressen 6/1 1982). Så var det med den statsvurmande nostalgin.
60-talet var inte alltid så kul
Skrivit i Corren 9/6:
Rockstjärnor tenderar att ha en obesvarad kärlek till filmens värld. Åtskilliga är de som efter storstilade succéer på musikscenen, även ansett sig kunna briljera på vita duken.De flesta har skändligen tvingats inse att skomakaren bör bli vid sin läst. Ta bara de gamla brittiska glamrockarna Slade, som bjuder på ett rejält pinsamt magplask i Slade in Flame. Eller?
Fel, fel, fel. Faktum är att detta oförtjänt bortglömda alster från 1975 (i regi av Richard Loncraine) förmodligen är en av de bästa rockfilmer som gjorts. Sladegrabbarna är förstås inga professionella skådespelare. Ändå är deras rollprestationer som medlemmar i den fiktiva gruppen Flame häpnadsväckande övertygande.
Filmen gestaltar hur ett rockband under sena 1960-talet når toppen, men faller sönder under trycket av sina egna framgångar och den korrupta musikbranschens cyniska krav. Klassisk storyline, dock skildrat med en engagerande diskbänksrealism som nästan påminner om vad Ken Loach brukar syssla med.
Mot bakgrund av Slades image som sorglösa partyröjare, var väl misstanken nära till hands att de skulle valt att figurera i en lättviktig historia med fåniga upptåg á la Hard Days Night eller Help. Istället överraskar gruppen genom att gå motsatt väg i denna påfallande mörka, samhällskritiska film.
När Slade fick chansen att verkligen säga något tog de sannerligen tillfället i akt. Deras personliga erfarenheter av 60-talets engelska popscen kan inte ha varit alltför muntra – och här ger de igen med besked på giriga managers och skrupelfria skivbolagsdirektörer som lika gärna kunnat sälja tvål och tandkräm.
Även organiserade gangsters är framme för att brutalt roffa åt sig av pengarna som de unga, naiva musikidolerna genererar när efterkrigstidens nya tonårskultur blev en ekonomisk maktfaktor att räkna med. Bakom kulisserna på den numera så romantiserade ”Swinging London”-eran dolde sig onekligen en ganska grym värld.
Konstnärligt är filmen en triumf. Dock blev avståndet till publikens förväntningar för stort. Sladefansen bestod främst av yngre ungdomar, som varken kunde ta till sig berättelsen eller budskapet. Många konfunderades och förmådde inte skilja mellan verklighetens Slade och påhittade Flame i biosalongen.
I filmen uppstod till exempel svåra slitningar mellan den sångare som Noddy Holder spelade och basisten Jim Leas karaktär. När bandet började turnera igen efter att Slade in Flame haft premiär, tvingades Noddy Holder ofta förklara från scenen: ”We wuz only acting, me and Jim is friends really”.
Tyvärr blev skapandet av denna lysande film en grov karriärmässig missräkning, som bidrog till att Slade hamnade i kommersiell utförsbacke under resten av 70-talet. Senare skulle gruppen göra magnifik comeback (ni minns kanske dunderhitsen Run Runaway och My Oh My?), men originalgruppen är nu upplöst sedan många år.
Slade in Flame finns utgiven på DVD. Se den gärna en regnig eftermiddag om du inte har något bättre att göra. Det gjorde jag. Lite populärkulturell spis av gammalt gott märke skadar aldrig. Särskilt som man i detta fall påminns om att flydda tider ingalunda var så oskyldiga som man i nostalgins skimmer ibland kan får för sig. Och det gäller ju inte bara musikbranschen.
Under katedralens valv
Skrivit i Corren 7/6:
Mitt i stan har den tronat i 800 år, det häftigaste som Linköping har att bjuda. Jag älskar domkyrkan, denna rogivande oas, en verklig katedral av kontinentalt snitt. Att vandra under dess magnifika valv är att förnimma doften från Frankrike eller Italien.
I arkitekturen finns ännu stämningen inkapslad av den gamla katolska kulturgemenskapen som band Europa samman innan Gustav Vasa gjorde slut på det roliga för Sveriges del. Men vilken skatt vi har kvar, som en bit Rom i Östergötland. Visst är det coolt?
Kyrkobyggnaden (näst störst i Sverige) innehåller en hel del fascinerande ting. Se om du finner pelaren där i slutet av 1700-talet en viss J Berzelius klottrat sitt namn. J står för Jacob, han studerade på gymnasiet i Linköping då och var inte särskilt lycklig.
I avgångsbetyget stämplades han som ”en yngling av tvetydigt hopp”. En tidig föregångare till dagens underpresterande svenska elever på glid utför i Pisa-undersökningarna? Kanske kan Jan Björklund och vi andra trösta oss med att exemplet Berzelius visar att det kan gå ganska hyfsat ändå.
Han hade nämligen ett egensinnigt intresse för naturvetenskap som ingen förmådde kväva. Berzelius gick vidare till att upptäcka flera grundämnen som kisel och torium, kartlade hur kemins grunder fungerade och gav världen nya begrepp som fotosyntes och protein. Internationellt räknas han som vår främste vetenskapare efter Linné och har både fått en park i Stockholm och en gata i Paris uppkallad efter sig. Inte illa för en misslyckad gymnasist från Linköping.
Ett annat tips är kolla in gravmonumentet där Östergötlands första landshövding Ulfsparre och hans fru Beata vilar, skulpterade sida vid sida i sten. I Per Wästbergs roman Ljusets hjärta har de nyförälskade huvudpersonerna Johan Fredrik och Ellen ett möte i Linköpings domkyrka.
Vid graven grips de av uppflammande ömhet till landshövdingeparet som varit borta i mer än 500 år. Och: ”Något outsägligt får dem att vackla – skymten av en gräns, bortom vilken vilja och begär sammanfaller”. Ellen utbrister till Johan Fredrik: ”Plötsligt vill jag leva bara för att ha dig inom mig jämt”.
Tänk vilka underbara känslor som kan tändas i vår katedral.
Talking to me?
Double view heter utställningen, målningens titel är Teenage Breakdown av Thomas Edetun. Finns att beskåda på konsthallen Passagen i Linköping till den 17/8.
Christian Dahlgrens Blogg 