Månadsarkiv: maj 2014

Väntar en ny Jaskrasch?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

Illavarslande tecken fanns redan i skyn, så utgången av söndagens folkomröstning i Schweiz var väl ingen högoddsare. Precis som opinionsvindarna indikerade blev det ett nej. Dock oklart vad resultatet egentligen innebär.

Nej till finansieringen av Jasköpet? Nej till Jas i sig? Nej till att förnya alpnationens föråldrade stridsflygskrafter överhuvudtaget? Eller främst ett misstroendevotum mot det högernationalistiska SVP-partiet och dess illa ansedda försvarsminister Ueli Maurer?

Detta belyser direktdemokratins dubiösa sidor. Folkviljan är inte alltid solklart enkel att tolka och vem ska bära ansvaret för konsekvenserna? Både regeringen, parlamentet och militären i Schweiz förordade Jas.

De fick bakläxa av en nejmajoritet vid valurnorna som eldats på av socialdemokrater, miljöpartister och en pacifistisk organisation som inte vill Schweiz ska ha något försvar alls. Ingen drömsits att hamna i, särskilt för ett litet neutralt land utan allierade när Europas säkerhetsläge är skakigare än på flera decennier.

För Saab, Linköping och det allianslösa Sverige är det naturligtvis också en rejäl smäll. ”Vi hade förväntat oss att den här affären skulle gå i lås”, sa försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) besviket.

Till skillnad från sina schweiziska partikollegor är Hultqvists svenska socialdemokrater ivriga försvarsvänner och står bakom Alliansens önskan i försvarsberedningen att beställa 70 nya, uppgraderade Jasplan. Det är tio fler än det ursprungliga riksdagsbeslutet på 60 stycken ”super-Jas”. Säkert helt rätt i ljuset av Ukrainakrisen och Rysslands lika aggressiva som oberäkneliga uppträdande.

Försvarsminister Karin Enström (M) understryker betydelsen av dessa väsentligt förbättrade Jasplan som det mest kostnadseffektiva sättet att höja vår nationella försvarsförmåga på. Dock innehåller riksdagsbeslutet en potentiell giftbomb. Ett annat land måste gå in och dela på utvecklingskostnaderna genom att köpa minst 20 nya super-Jas innan 2014 är till ända.

Förväntningarna på Schweiz som skulle köpa 22 plan är nu borta, så vad händer? Jo, vi har förstås Brasilien som är intresserat av att köpa 35 plan och som efter söndagens folkomröstningsdebacle genast åtnjuter en fördelaktigare förhandlingssituation. Grattis!

Men om inte något avtal är klart före nyår? Överlever Alliansen höstens val fixar man nog biffen ändå genom ett nytt riksdagsbeslut. Värre blir det om Stefan Löfven är statsminister med ett rödgrönt regeringsunderlag, vilket förutom MP och V även kan innehålla Gudrun Schymans radikalfeministiska pacifister i riksdagen.

Oddsen på att Löfven ska få ett sånt sällskap att bejaka mångmiljardinvesteringar i modernare Jasplan spränger sannolikt banken. Knappast någon försvars- och säkerhetspolitisk drömsits det heller. För världen har vi då demonstrerat att Sverige kan strula till det rejält också utan den schweiziska formen av direktdemokrati. Måtte det inte ske.

”Politik blir man bara yr i mössan av”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/5:Corren.

Förmodligen tillhör jag den sista generationen som hade nöjet att växa upp med busfröet Bill (eller William, som han heter i original) som självklart sällskap under läslampan. Den senaste svenska upplagan av Billböckerna tryckets i 80-talets början och när jag kollar med yngre vänner i bekantskapskretsen känner ingen till honom. Tragiskt.

Lyckligtvis har jag i alla fall min barndoms Billsamling i tryggt behåll. Liksom författaren och akademiledamoten Per Wästberg brukar jag fortfarande göra regelbundna återbesök i Bills obetalbara universum. Det är verkligen en skrattfest för livet.

Bill är en brittisk kusin till Tom Sawyer och Huckleberry Finn, även föregångare till vår egen folkhemsanarkist Pippi Långstrump. Den tidigare folkskolelärarinnan Richmal Crompton (1890-1969) skrev totalt 38 böcker, med start 1922, om den evigt 11-årige Bill och hans kumpaner Ginger, Douglas och Henry i gänget De laglösa. Med Bill som den givna ledargestalten vänder de upp och ner på livet i en fiktiv, dåsig landsortsby utanför London.

Bill är yngsta barnet i den burgna medelklassfamiljen Brown, med en resignerad tidningsläsande far och en tankspridd mor vars främsta sysselsättning är att stoppa strumpor. De despotiska, lätt korkade äldre syskonen Ethel och Robert är ständigt involverade i olika försök till romantiska relationer.

Men deras svärmerier i grannskapet har en tendens att ohjälpligt trasslas till när Bill och De Laglösa finner anledning att blanda sig i leken. Inte av elakhet, dock. Den oborstade odågan Bill är i grunden en godhjärtad person med humanitärt patos och stark rättskänsla. Resultatet av hans välvilligt motiverade ingrepp i omgivningens tillvaro leder emellertid ofelbart till sammanbrott och socialt kaos, allt till Bills misstrogna förvåning:

– Jag ville ju bara hjälpa.
– Men snälla Bill, sade mrs Brown, hur trodde du det skulle hjälpa någon att säga att Ethel har epilepsi och lungsot?

De laglösas rastlösa fantasi och djärva upptågskonst drabbar oupphörligen villakvarterens inkrökta värld av kyrkobasarer, trädgårdsfester, sångutflykter och poesiaftnar. Cromptons historier är ett slags förväxlingsspel, där aktörerna ständigt missförstår varandra och hyser felaktiga uppfattningar om vad som händer och varför. Endast läsaren njuter av privilegiet att ha hela bilden klar för sig.

Det är inte bara högoktanig fars, utan även lysande satir över det stela engelska klassamhället med sina fnoskiga äldre damer, bortskämda unga snobbar, pompösa biskopar, pretentiösa konstnärstyper och halvtokiga, pensionerade officerare från kolonierna.

Bill är en dynamitard i borgerlighetens salonger – en okuvlig nonkonformist som med suveränt förakt för de vuxnas inrutade konventioner och kvävande maktanspråk försvarar sitt revir. Sådant är förstås inte okontroversiellt. Det fanns knarriga moralister vilka betraktade Billböckerna som första steget till ungdomsvårdsskolan, och krävde att de svenska biblioteken skulle förbjuda dem.

Bills förmåga att inspirera barn till en kriminell karriär torde dock vara i paritet med Emil i Lönnebergas. Mot vissa människors bottenlösa stupiditet kämpar som bekant även gudar stundtals förgäves.

Vad Richmal Cromptons kritiker i övrigt missade var att Billböckerna innehåller rikligt med invävda intellektuella referenser. ”Billböckerna är ett slags bildningslexikon”, skriver Per Wästberg i essäsamlingen Frukost med Gerhard (1992):

Här hörde jag första gången namn som Shakespeare, Bacon, Gladstone, Freud, Mingperioden. Crompton alluderar på klassiker, låter folk tala cockney eller Bill – i färd med att undvika ett besök hos tandläkaren – framföra monologer värdiga en Wagneropera. Hos Bill mötte jag ord som var roliga att kopiera och bolla med: gravitationslagar, atomkärnor, modus vivendi, platonska ideal, Turkish delight…

En av mina egna favoritepisoder är när Bill frestas att ge sig in i politiken (ur William the Fourth, 1927 – svensk titel: Bill spelar högt). Den lilla byn ska välja en parlamentsledamot. Bills morbror sluter med fanatikerns glöd upp bakom det liberala partiets kandidat, som ställs mot en lokal representant för högerpartiet Tories. Valkampanjens upphetsade stämning undgår självfallet inte att även drabba Bill, som fångas av liberalernas paroll om ”fred, lycka och billigare bröd”.

Bill drar omedelbart slutsatsen att ”högergubbarna” måste vara ytterst illasinnade som motsätter sig en sådan politik. Men morbrodern avböjer bestämt Bills entusiastiska försök att assistera honom i röstvärvningsarbetet. Varvid Bill går sin egen väg och bryter sig in i högerkandidaten mr Cheytors hem för att handgripligen övertala denne från att snuva de goda liberalerna på segern.

Luften går dock ur Bills politiska engagemang när mr Cheytor efter en vild brottningsmatch upplyser honom att även högerpartiet vill ha fred, lycka och billigare bröd (triangulering i mittfåran är inget nytt under solen):

Bill tappade hakan.
– Vill ni? Högergubbarna? Varför bråkar ni med varandra, då?
– Om jag vore du, sade mr Cheytor, skulle jag inte blanda mig i politiken. Du blir bara yr i mössan av det.

Morgonen efteråt möter mr Brown familjens tidigare nyfrälste ungliberal vid frukostbordet:

– God morgon, Bill, sade han. Kanske du vill titta i tidningen, du som så plötsligt har börjat intressera dig för politik?
– Politik? sade Bill likgiltigt. Det är ingenting att ha. Man blir bara så – yr i mössan av det.
Mr Brown betraktade sin son.
– En mycket klok iakttagelse. Det tar sig Bill!

Den goda stadskulturens Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/5:Corren.

”Landsbygdsfolkets betydelse som källa till svensk folkförnyelse framstår med ökat värde, ju mera industrialismen och stadskulturen tär på folkkraften.”

Så förkunnas det i Bondeförbundets partiprogram från 1933. Dryga 80 år senare kan vi väl ganska lugnt konstatera att dåvarande Centerpartiet hade fel. Kombinationen av industrialism och stadskultur har snarare gjort underverk för ”folkkraften”.

Urbaniseringsvågens omvandling av det gamla svenska bondesamhället har medfört att människor som flyttat in till städerna generellt fått bättre livskvalitet i form av utbildning, hälsa, arbete, inkomster, kontakter, socialt umgänge och kulturutbud.

Det bekräftas av tidskriften Fokus undersökning över var i Sverige det är bäst att bo 2014.

Storstadsområdena är solklara vinnare. Stockholm tronar på första plats bland Sveriges 290 kommuner. Linköping hamnar på nummer 12 i totalrankningen, ett starkt hopp uppåt från förra årets plats 55. I underkategorin bästa stadskommun kniper vi silvermedaljen efter Uppsala.

Vi har skäl att vara stolta och kommunalrådet Paul Lindvall (M) är förstås med all rätt förtjust. Det är ett bra betyg, ett kvitto på att vår kommun är attraktiv och välskött.

Dock är Lindvall en smula besviken på att Fokus inte lät Linköping tävla i högsta prestigeklassen och spänna musklerna mot Stockholm, Göteborg och Malmö med kranskommuner.

”Jag ser Linköping som en storstad och det tror jag många gör med mig”, sa han i fredagens Corren. Sant. Sett till Linköpings befolkningsstorlek, expansiva utveckling och ökande urbanitetskänsla borde vi rimligen kvala in i den svenska storstadsdivisionen.

Men det innebär också att storstadens mindre vackra sidor blivit märkbara: en febrig bostadsmarknad med stigande priser, en oroande gängkriminalitet, samt en socioekonomisk segregering mellan den burgna medelklassen som tenderar att leva i en värld och människor i invandrartäta områden som tenderar att leva i en annan.

Den utmaningen bör vi inte glömma när vi gasar vidare mot framtiden.

Grattis, Putin!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

Den europeiska säkerhetsordningen, fastslagen i Helsingforsavtalet 1975 att inga gränser får ändras med våld, är slagen i spillror. I vår närhet ruvar en militaristisk, aggressiv och oberäknelig stormakt som söker revansch för sitt förlorade imperium.

Ukrainas öde ligger i vågskålen, oron över den instabila situationens vidare utveckling hänger tung över Europa. Isande stämningar av ett nytt kallt krig gör sig påminda.

Grundkravet på en demokratisk nations politiker borde då vara att sluta leden i det överordnade intresset att möta hotet på kraftfullast möjliga sätt och säkra det egna landets integritet.

I den svenska politiska kulturen finns en god tradition att visa enad front för att beslutsamt lösa problem vid allvarliga krislägen. Ta bara saneringen av de kollapsade statsfinanserna under 90-talet, som väckte internationell beundran.

Regering och opposition förmådde lyfta sig över gamla skyttegravar när räntan var chockerande 500 procent och återställa förtroendet för Sveriges ekonomi, vilket lade grunden till att vi sedan kunde segla igenom den globala finanskraschen 2009 häpnadsväckande tryggt.

Rimligen skulle väl partierna då kunna visa samma tåga när det gäller hanteringen av den europeiska säkerhetskraschen 2014 och återställandet av förtroendet för Sveriges kollapsade försvarsmakt?

Chansen fanns när riksdagens Försvarsberedning i skuggan av Ukrainakrisen gavs extra tid att nå en överenskommelse kring försvaret. Men uppenbarligen besegrade kortsiktigt valtaktiserande förnuftet. Redan i slutet av april presenterade Alliansen sitt eget förslag under pukor och trumpeter. Det skvallrade om att regeringen var måttligt intresserad av en uppgörelse med S innan mandatperiodens slut.

Frestelsen att inför väljarna demonstrera det rödgröna alternativets hopplöshet i säkerhetspolitiken blev tydligen för stark. Utgången av förhandlingarna bar också syn för sägen när Försvarsberedningen i går redovisade sitt resultat.

En ovärdig sandlåda där Alliansen och S rök ihop om nivån på försvarsanslagen. S bjöd över, men Alliansen betecknade finansieringen som ansvarslös. Det kan säkert Löfven göra ett gisslande nummer av. Fast hur han som eventuell statsminister i höst ska få ihop det med MP och V om försvaret står skrivet i stjärnorna. Löfvens svaga position därvidlag lär definitivt Alliansen i sin tur göra ett gisslande nummer av.

Men för nationens (och våra grannländers) väl och ve är det sannerligen inte bra att valfebern tillåts sätta käppar i hjulet för en robust blocköverskridande överenskommelse. Sveriges trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör i det strategiskt viktiga Östersjöområdet är sedan länge körd i botten.

”Ni är ett hål i det gemensamma försvaret” (mot Ryssland), sa nyligen Danmarks förre utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen. Visa mogenhet och täppt till det, politiker! Den enda som vinner på fortsatt grälsjuka i riksdagen är Vladimir Putin.

Hyckleriet kring Nuon

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

”När det är större frågor av den här karaktären frågar man naturligtvis ägaren. Och då ställde jag kontrollfrågor därför att jag var väldigt tveksam till den här affären. Kan ni klara avkastningen om ni gör den här investeringen och fick till svar ‘ja’. Det förankrade jag naturligtvis med dem som sitter i regeringen.”

Det sa förre näringsminister Maud Olofsson i SR:s Ekot om statliga Vattenfalls ökända Nuonaffär 19/2 2013.

”Jag hade ingen kännedom”, sa finansminister Anders Borg i KU 15/4 2014. ”Jag hade ingen information”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt i KU 17/4 2014. ”Finns ej skäl att säga nej till affären”, skrev departementstjänstemän i en promemoria efter ett möte om Vattenfalls Nuonköp med Reinfeldt och övriga allianspartiledare den 11/2 2009.

Promemorian ”återspeglar inte hur beslutsfattandet har skett”, invände Reinfeldt sedan i KU. Till detta kommer förstås Maud Olofssons vägran att själv vittna i KU, samt hennes redan herostratiskt ryktbara kamikazeframträdande i SVT:s Aktuellt den 20/5, där hon åtta gånger duckade för frågan om hon informerat Reinfeldt eller inte.

Summan är allt annat än vacker. Någon måste rimligen fara med osanning och Alliansens bedrövliga hantering av hela Nuonhistorien stärker inte direkt regeringens aktier inför riksdagsvalet.

Oppositionen har givetvis skadeglatt tagit tillfället iakt att springa ärevarv på den offentliga debattarenan. S intog en stenhård kritisk linje i samma ögonblick det stod klart att Vattenfalls rekordförvärv av det holländska energibolaget visade sig vara en rekordflopp.

I februari 2013 krävde Magdalena Andersson upprört att regeringen skulle redovisa sitt beslutsunderlag för affären som kostat skattebetalarna mångmiljardbelopp i förluster.

Några månader därefter drämde Stefan Löfven till med anklagelsen: ”Det luktar väldigt illa om det här, det måste redas ut”. Javisst. Men bakgrunden är inte smickrande för Löfvens parti heller.

Det var under Göran Perssons S-regering som Vattenfall gavs klartecken för sina expansiva uppköpsäventyr på kontinenten med skattebetalarnas pengar. Något som Riksrevisionen hissade varningsflagg för i en rapport 2004: ”Vattenfalls investeringar i Tyskland innebär en markant förändring av bolagets tidigare verksamhetsinriktning och strategi samt ett i väsentliga delar ändrat ekonomiskt risktagande i förhållande till tidigare”.

Vid upprepade tillfällen kritiserades S-regeringen för slapp ägarstyrning av Vattenfall i KU. Det var Vattenfalls styrelse, där hälften av ledamöterna var utsedda av Persson och där bland andra hans tidigare näringsminister Anders Sundström (S) ingick, som beslutade att köpa Nuon 2009. Det är styrelsen som bär huvudansvaret, även om Alliansregeringen självfallet har sin del i soppan.

Men det har även S, som de facto välkomnade den ödesdigra jätteaffären på närmare 100 miljarder kronor. ”Energiområdet handlar om väldigt stora investeringar. Sett i det ljuset är det inte för stora summor”, sa Alf Eriksson, S-ledamot riksdagens näringsutskott, när det begav sig.

Detta förtar inte Alliansens synder. Men intrycket av självrättfärdigt hyckleri om Nuonaffären från Socialdemokraternas sida gör knappast saken bättre. Läxa: staten ska inte äga bolag.

Alliansens Nuongate

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/5:Corren.

”Det är inte brottet som fäller dig. Det är mörkläggningen.” Så hörs Richard Nixon uppriktigt säga på sina egna smygbandade samtal i Vita huset under Watergatehärvan.

Hade Nixon bara lyssnat på sig själv, snabbt lagt korten på bordet och öppet erkänt att han inte lyckats hålla sina omdömeslösa medarbetare i styr, skulle Watergateinbrottet valåret 1972 antagligen sjunkit undan som en mindre allvarlig skandal och folket förlåtit honom.

Istället trasslade Nixon in sig allt djupare i lögner som ohjälpligt skadade hans rykte, sänkte hans annars framgångsrika administration och skapade starka känslor av desillusion mot det politiska systemet som sådant bland de amerikanska väljarna.

Parallellen till den aktuella Nuonskandalen är tyvärr träffande. Statliga Vattenfalls rekordköp av det holländska energibolaget 2009 resulterade i en jättelik miljardförlust. Ansvaret vilar främst på Vattenfalls fartblinda styrelse och vd.

Men skuggan faller även på regeringen, som rimligen borde manat till försiktighet när så stora summor stod på spel som faktiskt äventyrade hela koncernens välbefinnande. Hade statsminister Fredrik Reinfeldt i ett tidigt skede utan omsvept axlat delansvar som representant för ägarna (vi, det svenska folket), hade sannolikt Alliansen fått en pinsam buckla i plåten men ändå kunnat köra vidare i relativt okej form.

Affärer är ju alltid förenade med risker. Att marknaden svängde och raserade de ursprungliga kalkylerna, ja – sånt kan man aldrig fullständigt gardera sig emot, men naturligtvis skulle det funnits robustare säkerhetsmarginaler med i beräkningarna.

En rak förklaring på det temat hade väljarna nog kunnat acceptera och förstå. Istället tvingas vi bevittna ett motbjudande, ovärdigt slingerbultande som skämmer Alliansen. Det är inte själva förlustaffären som är grejen längre. Det är den gnagande misstanken att Allianspolitikerna försöker dra oss bakom ljuset.

Allt kokar nu ner till om Fredrik Reinfeldt fick någon förhandsinformation om Nuonköpet från sin förre näringsminister och vice statsminister Maud Olofsson. Hon har tidigare påstått detta i en radiointervju. Men när KU försökte bringa klarhet i Nuonaffärens dimmor, vägrade Olofsson demonstrativt att infinna sig för att svara på frågor med ursäkten att hon plötsligt inget mindes.

Reinfeldt dök emellertid upp i KU med den bestämda minnesbilden att han först hörde om Nuonaffären i massmedia. Bara det häpnadsväckande med tanke på att Vattenfall ämnade sätta sprätt på nästan 100 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar. Borde inte regeringschefen, han som så ofta berömmer sig som seriöst ansvarsbärande, ha lite mer koll på läget?

Inte blev situationen bättre av den sedan KU-prickade Maud Olofssons monumentala katastrofintervju i SVT:s Aktuellt i tisdags. Gång på gång fick Olofsson frågan: informerade hon Reinfeldt om Nuonköpet?

Varje gång duckade hon undan i märkliga formalistiska papegojharanger. Vad ska man tro? Försöker Olofsson skydda Reinfeldt, Anders Borg och övriga regeringen genom att kasta sig själv på svärdet? Har statsministern dumdristigt äventyrat sin egen och Alliansens heder med att blåljuga i KU?

Polisen, var god dröj

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/5:Corren.

En stulen cykel. Det kan låta som ett marginellt brott, irriterande och trist, men något man får leva med. Alla drabbade vet att saken är annorlunda.

Känslan av kränkning svider vanligen värre än den materiella och ekonomiska skadan. Även om försäkringen täcker förlusten är det som om något brustit. Särskilt om polisen gäspande tar emot anmälan och uppgivet lägger blanketten i en pärm för permanent slutförvaring.

Då är det inte bara en cykel som försvunnit, också en bit av den samhälleliga tilliten har eroderat bort. Därför är det lika utmärkt som glädjande att polisen i Linköping gått på offensiven för att stävja cykelstölderna.

Som Corren rapporterade om i måndags är vår kommun hårt utsatt. Tusentals cyklar stjäls varje år och säljs vidare i systematisk omfattning. Men nu har polisen börjat ringa de skyldiga och arbetar på att få kontroll över situationen. Bra gjort!

Linköping kan på detta område sägas gå mot strömmen, ty enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är vardagsbrottsligheten fortfarande inte prioriterat av den svenska ordningsmakten – trots att regeringen uttryckligen beordrat polisen att satsa mer på att utreda just denna form av kriminalitet.

I dessa valtider bör erinras om att Alliansen utlovade skarpare fokus på lag och ordning vid maktskiftet 2006. Större anslag och fler poliser har det också blivit. Generellt tycks brottsligheten minskat något under det senaste decenniet, om vi ska tro statistiken som Brå producerat.

Dock har gängkriminaliteten tilltagit oroväckande, vilket vi ju här i Östergötland dystert tvingats erfara. Även bostadsinbrotten och antalet bedrägerier har ökat i Sverige.

Samtidigt är det ett mycket generande faktum att polisen klarar upp färre anmälda brott i dag, än innan Alliansen tog över regeringsrodret. Istället har enskilda säkerhetsfirmor upplevt en blomstringsperiod, eftersom privatpersoner och företag ofta hellre vänder sig till dem för att få brott utredda i frustration över polismaktens ineffektivitet.

Ändå har polisen fått 21,1 miljarder kronor att röra sig med 2014, vilket ska jämföras med 17,2 miljarder kronor 2006. Att hälla mer skattepengar över olika problem brukar vara en populär åtgärd när svenska politiker är i farten.

I likhet med skolans fallande resultat, eller sjukvårdens usla tillgänglighet, garanterar dock inte nödvändigtvis resurstillskott någon lösning. Polishaveriet är orsakat av missgrepp i förvaltningspolitiken och inneboende systembrister.

”Vi har inte lyckats få tillräcklig kraftfull styrning… Vi utser polischefer och länspolischefer och de förväntas göra jobbet. Men vi har utsett fel personer”, erkände Folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson självkritiskt i våras (TT 14/3).

Nästa år ska landets 21 polismyndigheter slås ihop till en enda, vilket förhoppningsvis gör organisationen smidigare och alertare. Frågan är varför det inte skett tidigare, eller varför rikspolischefen Bengt Svenson ännu sitter kvar i orubbat bo.

Reformera en illa fungerande struktur är ingalunda enkelt. Men oavsett vilken regering vi får i höst, borde det väl då vara en högst rimlig begäran att jakten på rätt personer till polisväsendets chefstjänster äntligen inleds. Bättre sent, än aldrig.

Sveket mot Åtvidaberg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/5:Corren.

Den klassiska revisorn. En skinntorr, omutlig kamrersfarbror. Likt en hök slår han ner på minsta tveksamma siffra i bokföringen. Kanske inte drömtypen att bjuda in till kräftskivan, men oundgänglig för att marknaderna ska fungera.

Tyvärr tycks han inte finnas bland oss i samma utsträckning längre. Annars skulle möjligen den globala finanskraschen 2009 kunnat undvikas, eller åtminstone fått en mindre katastrofal omfattning. Varför kunde inte revisorerna varnat? De stod ju i första ledet med uppgiften att utöva kontroll över bolagens räkenskaper!

Det undrade efteråt EU-kommissionären Michel Barnier, som ansvarar för unionens inre marknad. Han menar att maktkoncentrationen inom revisorsbranschen lett till oroande systemrisker.

Ett osunt oligopol är idag förhärskande, där fyra internationella revisorsjättar – KPMG, Ernst & Young, Deloitte och PWC – dominerar. ”The big four” kontrollerar 70 procent av den europeiska marknaden och har 90 procent av de svenska börsbolagen som kunder.

Den traditionella revisorn har transformerats till en oljig försäljare av konsulttjänster och diverse kreativa helhetslösningar åt företagen; det handlar om upplägg innefattande juridik, skatter, IT, etc.

Sånt ger mycket mer klirr i kassan än att bara granska redovisningar. Vilket dessvärre ibland gör att vaksamheten och yrkesetiken lämnar en del övrigt att önska, något som inte minst SvD:s uppmärksammande reportageserie om revisorsbranschen för några år sedan avslöjande.

Slå larm vid tveksamheter? Eller se genom fingrarna? Om det senare alternativet tycks lönsammare kan frestelsen vara nära. Konstigt att revisorsjättarna anklagats för kortsiktigt vinsttänkande, kvalitetsbrister, slapphet och arrogans? Det är just såna symptom som utmärker en oligopolmarknads feta katter.

Ta PWC, som inte precis stärkt sitt professionella rykte genom redovisningsskandalen i Stora Enso (där även Deloitte figurerar), rollen i Telia Soneras solkiga affärer på den euroatiska marknaden, miljardstämningen från norska Troms Kraft för felaktigheter och försummelser, skadeståndet på många hundratals miljoner kronor som PWC tvingades betala till IT-bolaget Prosolivas konkursbo.

Till detta kommer PWC:s olycksaliga affärsmäkleri åt Åtvidabergs kommuns räkning, som Corren berättade om i fredags.

PWC anlitades 2008 för att finna en köpare av kommunägda Industribyggen AB, varvid kommunen fick en ökänd skojare på halsen. Lokalpolitikerna hävde affären och åkte på en miljonsmäll i förlikning för avtalsbrottet.

Kommunen krävde sedan dessa miljoner i ersättning av PWC för dåligt jobb. Men PWC vägrade erkänna något ansvar och hävdar att det aldrig krävts att köparen till Industribyggen måste ha varit seriös!

Nu har den segdragna tvisten avslutats med att kommunen kapitulerat. Rättsprocessen kan bli dyr, bättre att ta förlusten på dryga fem miljoner kronor. Lokalpolitikerna tvår uppgivet sina händer inför väljarna och tycker att PWC ska skämmas.

Men revisorsjätten har inga skrupler mot att lämna en liten landsortskommun i sticket. Förlorarna är skattebetalarna i Åtvidaberg som får sitta med notan.

Vad ska man säga? En sak är i vilket fall säker: ur led är tiden när revisorsbranschen börjar få drag av en samling begagnade bilhandlare.