Månadsarkiv: april 2014

Stora värden på spel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/4:Corren.

Kommunfullmäktige i Linköping vill bygga en ny simhall. Tragiskt nog kan det innebära att tennisbanorna vid Cloetta center måste skatta åt förgängelsen.

Fast än mer anmärkningsvärt är att simhallsdiskussionen, som förefaller vara en typisk lokalpolitisk angelägenhet, har dimensioner som går bortom Sveriges gränser. Tentaklerna från Bryssel griper nämligen ända in i ett sådant beslut.

EU:s svällande lagstiftnings- och regleringskatalog påverkar exempelvis upphandlingsförfarandet, vilken miljöhänsyn som måste tas vid frågor som rör stadsplanering och byggnadsprojekt, och så vidare. Enligt SKL:s rapport EU i lokalpolitiken har Bryssel, direkt eller indirekt, inflytande över omkring 60 procent av alla fullmäktigebeslut i Linköping och övriga svenska kommuner.

Man kan lugnt säga att EU av idag inte är det EU som Sverige blev medlem i 1995. Maktkoncentrationen har på ett smygande sätt ökat radikalt, samtidigt som Bryssel vävt in oss i ett komplext nät av olika slags generösa bidragsprogram där otaliga skattemiljarder (motsvarande 75 procent av EU:s budget) slussas runt till allt mellan himmel och jord.

Det är inte bara ekonomiskt osunt, det stärker också beroendet till Brysselbyråkratin som kontrollerar pengaflödet.

Carl-Oskar Bohlin, fjärdenamn på Moderaternas lista till Europaparlamentet, skrev nyligen träffande om denna utveckling i Svensk Tidskrift:

”Ett federationsvurmande har lett till att frågor som inte är betjänta av att hanteras på europeisk nivå upptar mer och mer av unionens fokus. Social ingenjörskonst har blivit viktigare än fokus på tillväxtskapande åtgärder och satsningar för internationell konkurrenskraft. I en global konkurrens av aldrig tidigare skådat slag kommer Europas väg framåt aldrig vara regionalstödsprogram, administration och utportionering av bidrags- och subventionssystem”.

Tyvärr har höstens riksdagsval hittills kvävt vårens EU-val. Partiernas engagemang för Europapolitiken är måttlig, milt uttryckt. Men desto viktigare att vi utnyttjar vår rösträtt och kritiskt granskar vad kandidaterna står för.

Leder deras politik till mer eller mindre överstatlighet, bidragsrullning och byråkratiska ingrepp i vardagen? Den som önskar en annan inriktning på EU-samarbetet får den 25 maj chansen att medverka till en konstruktiv förändring, så varför inte ta den?

Ska EU ägna större kraft åt marknadsreformer, tillväxt och jobb? En lämplig testfråga är då partiernas inställning till det planerande frihandelsavtalet mellan EU och USA, som skulle betyda en rejäl och välbehövlig stimulans för hela världsekonomin.

Enorma värden står på spel. Bara vinsten för ett genomsnittligt europeiskt hushåll beräknas till ungefär 4500 kronor årligen i minskade utgifter. Men det är ett komplicerat avtal som hotas av starka protektionistiska särintressen. Inom två är förväntas allt vara klart för Europaparlamentets dom. Ledamöterna har vetorätt och kan skicka frihandelsavtalet till papperskorgen.

Miljöpartiet har redan vädrat åsikter som går i den vägen, från Socialdemokraternas sida finns också massor av förbehåll som kan stjäla lasset. Därmed skulle Europa riskera att fastna i centralistisk stagnation. Fler politiker av Carl-Oskar Bohlins marknadsvänliga kaliber hade onekligen inte skadat i Bryssel.

Världen enligt Putin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/4:Corren.

”Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”

Detta skrev statsvetaren Alexander Dugin i boken Postmodernitetens geopolitik, utgiven 2007. Dugins idéer kan sammanfattas som tankesoppa av storrysk, ultrakonservativ nationalism och ortodox kristen metafysik. Han avskyr judar, homosexuella, globalisering och den ”dekadenta” västvärldens liberala värden.

Han anser att det är Rysslands heliga plikt att resa sig ur förnedringen av Sovjetunionens sönderfall och återskapa det förlorade imperiet i en slags nationalbolsjevistisk version (”från Lissabon till Vladivostok”), där Europa ska förmås bryta med USA och istället bli en underordnad del av den ryska sfären.

Ty det finns egentligen bara två aktörer, eller nationer: Ryssland och icke-Ryssland, dömda att stå i ständig konfrontation.

Kort sagt, Alexander Dugin är en tvättäkta megalomanisk virrpanna. Tyvärr måste vi ta honom på allvar, eftersom han i praktiken fungerar som Vladimir Putins chefsideolog.

Det säger något om vilken utmaning Europa och USA påtvingats. Ingen hotar Ryssland. Tvärtom har vi efter kalla krigets slut länge önskat att Ryssland integreras som partner i västvärldens politiska och ekonomiska system.

Numera torde det vara uppenbart att Kremls makthavare har en syn på tingens ordning som inte precis kan kallas vänskaplig. Den synen rimmar heller inte med vad vi själva normalt anser vara rationell och förnuftsstyrd.

Minns vad Angela Merkel nyligen sa efter sina långa förhandlingsförsök med Putin via telefon om Krimkrisen: han har tappat kontakten med verkligheten. Denna observation tycks indikera att Merkel och övriga västledare inte förstått – eller velat förstå – att Putin i grunden aldrig delat vår verklighet, men däremot är i full kontakt med sin egen Dugininspirerade variant.

Putins ageranden blir bara logiskt begripliga om vi utgår från den. Ingen modern, nyktert fungerande rättsstat skulle drömma om att åsidosätta själva hörnstenen i Europas efterkrigsordning: våld får aldrig användas för att flytta nationsgränser (fastslaget i Helsingforsavtalet 1975).

Men Ryssland drömmer inte endast om det, man gör det också.

I kriget mot Georgien 2008 bröts provinserna Sydossetien och Abchazien loss, sedan dess är de ”självständiga”, i realiteten annekterade av Kreml. ”Ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt och grundläggande principer för stabilitet i Europa”, menade Carl Bildt då.

Dock nöjde sig väst med att protestera i ord och valde snart att glömma saken.

Skurken tilläts komma undan, döm om vår förvåning när han slog till igen och stal Krim från Ukraina. Vem kunde tro det? Putin anser det legitimt att klampa in på andras länders territorier och ”skydda” etniska ryssar varhelst de bor. Vem kunde tro det?

Nu ruvar stora, tungt beväpnade ryska styrkor vid gränsen till Ukraina, samtidigt som proryska separatister ställer till kaos i landets östra delar. Är det upptakten till ytterligare, ”otänkbar”, styckning?

Vill vi inte överrumplas av Putins nästa schackdrag, är det sannerligen dags att vi börjar se världen genom hans ögon. Endast så kan förståelse skapas om vad som händer, vad som står på spel och vilket motstånd som måste organiseras.

Herr Stabilitet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/4:Corren.

Helt väntat var det Herr Stabilitet som framträdde i gårdagens utfrågning Slaget om Rosenbad på 24Corren. Fredrik Reinfeldt vill framställa sig som det säkra, erfarna och trygga alternativet och lyckades utmärkt med den rollkaraktären.

Enda gången som han egentligen hajade till en smula, var när den otippade tittarfrågan ställdes: Hur ska Reinfeldt göra för att återskapa Sverige som det var på 80-talet? Han log överraskat, hämtade sig snabbt och meddelade lite roat att han naturligtvis inte hade några sådana ambitioner.

Fast det skulle nog inte skada om Moderaterna blev mer som på 80-talet. Det var ett parti som talade om frihet, om behovet av sänkta skatter och hade en systemkritisk ansats.

Idag är det Moderaterna är som systemet. Jobba ska vi göra därför att det stärker statens finanser och är bra för den offentliga välfärden. Sänkta skatter? Nix, Reinfeldt såg inget ytterligare utrymme vid horisonten.

Statens väl och överskott i finansdepartementets kassakista går först. Han är nöjd med vad som gjorts och därmed alltså nöjd med ett skattetryck som fortsatt är bland de tuffaste i världen.

Symptomatiskt är att någon passion för individuell frihet och den enskildes möjligheter att bli mer oberoende från staten saknas i Reinfeldts retorik. Visst, han har gjort upp med Socialdemokraternas ”bidragslinje”.

Men budskapet i hans arbetslinje går snarare ut på att ökad sysselsättning, flit och strävsamhet krävs för att hålla den kollektivt organiserade trygghetsapparaten igång.

Inte för att människor förtjänar en större del av frukten från sitt arbete därför att det är moraliskt och ideologiskt rätt, därför att människor då kan skapa sig en personlig välfärd som inte är så hårt knuten till den politiska sfären.

Fredrik Reinfeldt har skaffat sig makten genom skicklig erövring av Socialdemokratins kommandohöjder. Men var det meningen med konceptet Nya Moderaterna att han skulle stanna där, efter att ha justerat en del systemskavanker?

Herr Stabilitet i all ära. Vinner han valet i höst, vore det väl dags gå vidare och axla en frihetligare rollfigur. Om inte, riskerar han att förvandlas till borgerlighetens Herr Stagnation.

Vad vill Reinfeldt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

Igår presenterade Vänsterpartiet sitt valmanifest. Viktigast är, föga överraskande, förbud mot privata aktörers möjlighet driva verksamheter med vinst i välfärdssektorn.

Jonas Sjöstedt darrar inte på manschetten. Hans planerade koalitionspartners S och MP har bara att anpassa sig, annars… ”Det är klart att vi vill sitta i regering och kommer göra allt för att hamna i regering. Men det måste också vara så att en ny regering gör skillnad”, sa Jonas Sjöstedt i ultimativa ordalag till SvD.

Och det är osäkerheten om vad den skillnaden kan innebära som Fredrik Reinfeldt bygger sin återvalsstrategi på. Sakpolitiskt har de gamla ärkerivalerna M och S sugit märgen ur varandra genom så ivrig triangulering och konfliktyteminimering att få längre kan uppfatta några större skillnader.

Parkerade sida vid sida i mittfältet, återstår frågan om vilka som ska bistå dem att hålla i ratten efter valet. Både Reinfeldt och Löfven är måttfulla pragmatiker, men moderatledaren har vad hans utmanare saknar: ett samkört och beprövat lag i förarsätet.

Löfven däremot… Hur ska han lyckas styra Sverigebilen säkert framåt när Sjöstedt trampar ilsket på gaspedalen vänsterut och när dessutom två MP-språkrör rycker vilt i växelspaken?

Sanna mina ord, kan Reinfeldt säga. Det blir verkligen skillnad och den är risken mellan att krascha ner i diket med skärande motor och spinnande hjul i luften, eller att lugnt rulla vidare utan äventyrligheter i Alliansens trygga händer.

Inget dåligt argument. Om det inte vore för ett litet aber. Vilken är resans destination? Nog är det utmärkt med välpumpade däck och en pålitlig chaufför, men är det målet i sig?

Poängen är väl att vi ska komma någonstans, att åkturen ska leda till något bortom status quo. Politik är att vilja, enligt Olof Palme. Vad vill Reinfeldt efter sina åtta år som statsminister, förutom löftet om att hålla färden stabil och statsfinanserna i ordning?

Utmaningar saknas inte. I helgen hade Moderaterna ett landsomfattande peppmöte i Göteborg där man lanserade parollen ”Arbetskraften lyfter Sverige”. Gott så.

Men vill Moderaterna lyfta arbetskraften utöver predikningar om vikten av att alla måste jobba, finns omfattande strukturella hinder kvar att undanröja.

I princip finns hur många jobb som helst. De politiska partierna och inblandade intresseorganisationer har emellertid rubbat mekanismerna på arbetsmarknaden så att samspelet mellan tillgång och efterfrågan allvarligt försvårats.

Sverige lider av höga ingångslöner, plus stelbent arbetsrätt, som slår hårdast mot dem med sämst förutsättningar att konkurrera om befintliga arbetstillfällen. Massor av andra jobb, vilka skulle kunnat existera, uppstår inte då regleringar och skev ekonomisk prissättning kvävt dem i sin linda.

Ett annat problem är bostadsmarknadens katastrofala hyresreglering, vilken saboterar för människor att få tak över huvudet till rimligt pris där jobben huvudsakligen finns: i storstäderna. Görs inget på dessa brännande områden hotas arbetskraften snarare att sänkas än lyftas.

Vore inte detta något för Alliansen att ta tag i nästa mandatperiod? Ikväll kl 19 utfrågas Reinfeldt i Slaget om Rosenbad på 24Corren. Vem vet, hans svar kanske överraskar.

Det dräller av jordklot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/4:Corren.

”Det är ont om jordklot”, skrev den naturälskande civilisationskritikern Harry Martinson i sin postumt utgivna essäsamling Gyro. Citatet har flitigt åberopats av politiska aktivister i miljödebatten och närmast fått karaktären av en tröttsam, kladdig moralistisk klyscha numera.

Dessutom pekar det mesta på att Martinson hade käpprätt fel, även om han som avliden 1978 aldrig kunnat veta det. Under Martinsons tid fanns bara en bebolig planet av nio i universum.

Vårt eget solsystems roterade klot var ju alla vi kände till. Idag är dessa ännu färre, då lilla Pluto sedan 2006 degraderats till en dvärgplanet. Men i gengäld har det dykt upp massor av nya.

Det kalkylerade man även med förr. Rimligen borde det ju finnas planeter också kring fjärran solar, fast innan observationstekniken utvecklats kunde man enbart gissa, hoppas eller tvivla (en del förstå-sig-påare i rymdbranschen ansåg länge att så kallade exoplaneter måste vara väldigt sällsynta).

1995 kunde astronomerna emellertid sensationellt konstatera att det verkligen existerade åtminstone en planet ytterligare, som huserade kring en stjärna 50 ljusår från oss. Två decennier efteråt rasslar planeterna in i parti och minut. Det säkra antalet är för närvarande uppe i 705 stycken.

Enligt ett intressant reportage i senaste Fokus kan vi statistiskt räkna med minst 100 miljarder planeter i vår galax. Det är endast en tidsfråga tills forskarna annonserar upptäckten av den första jordtvillingen.

Matematiskt logiskt torde det ingalunda vara ont om livaktigt blåvita jordklot därute, det lär snarare drälla av dem. Fast problemet att resa dit kvarstår dock. Rymdens ofantliga avstånd kan vi sannolikt aldrig bemästra.

Och även om vi gör det, vad säger att de andra jordklotens invånare hälsar oss välkomna? Misstron, främlingsfientligheten och krigandet bland oss själva på den planet vi redan förfogar över är trots allt inget litet bekymmer.

Att dimpa ner på jordklot nr 2 och där förvänta sig kramar i fredlig harmoni är nog tyvärr en farlig illusion. Säkrast ändå att vi följer Harry Martinsons råd och istället siktar på att ta bättre hand om jordklot nr 1, tycker jag.

Staten i bolagsträsket

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/4:Corren.

Flera transaktioner har inte varit förenliga med god affärssed, inte motsvarat egna etiska krav och olagligheter kan inte uteslutas. Så löd styrelseordföranden Marie Ehrlings förklaring till att Telia Soneras tidigare vd Lars Nyberg nekades ansvarsfrihet på bolagsstämman i onsdags.

Han hängdes för affärerna i Kazakstan runt årsskiftet 2012-13. Själv tvingades han avgå förra året när avslöjandet om mutkolvshistorien i Uzbekistan blivit för besvärande. En syndabock har utsetts och samtidigt låter Telia Sonera kolla om skumma affärer gjorts även i andra östländer.

Påpassligt får revisionsbyrån PWC, som sorglöst granskat bolagets verksamhet i ett decennium, en knäpp på näsan av statens ägarrepresentant, statssekreteraren Erik Thedéen (M). Han vill att PWC rannsakar sig ”för att se om de har något att lära”.

Operation Uppsnyggning pågår. Men oavsett hur mycket än Telia Sonera vill intala oss att man försöker tvätta rent sin gamla smutsiga byk, så förblir den skitig och kan inte bli något annat.

Det är praktiskt taget omöjligt att göra klanderfria affärer med de djupt korrumperade diktaturerna i öst som Telia Sonera inriktat sin expansion på (förutom Kazakstan och Uzbekistan, även Azerbajdzjan, Tadzjikistan, Vitryssland, med flera).

Snövita kontrakt i miljardklassen med regimernas hantlangare där tillhör sagornas värld. Priset blir också medverkan till brott mot mänskliga rättigheter när Telia Sonera ger de forna Sovjetrepublikernas säkerhetspolis tillgång till telesystemen för jakt på oppositionella.

Det finns bara en moraliskt rimlig väg ur härvan. Det är att lämna dessa marknader. Men icke. Eurasien är Telias Soneras främsta och viktigaste vinstmaskin. Därför slår heller inte svenska staten, som äger 37 procent av koncernen, näven i bordet på allvar.

Istället får vi bevittna ett slags självspäkningens skådespel för att ge legitimitet åt att fortsatta lukrativa affärer framöver.

Statens anseende som bolagsägare blir inte vackrare av flykten från ansvar för Vattenfalls köp av Nuon 2009, tidernas största svenska kontantaffär som även slog rekord i fiasko.

Svenska folket, vars pengar helstatliga Vattenfall och regeringen spelat bort, borde naturligtvis ha rätt till en förklaring varför det gick så illa. Varningar fanns ju att Nuonköpet byggde på glädjekalkyler.

Men när riksdagens konstitutionsutskott försöker bringa klarhet åt oss, vägrar den tidigare näringsministern Maud Olofsson (C) demonstrativt att infinna sig och svara på frågor om hur djupt affären förankrades i övriga regeringen. Hon minns ändå inte.

Och hennes efterträdare Annie Lööf (C) försvarar skamligt Olofssons duckande i buskarna. Vattenfalls förre styrelseordförande Lars Westerberg – händelsevis bror till riksdagens moderate talman – infann sig dock.

Men meddelade KU att han inte minns vem på politisk nivå som gav honom grönt ljus att lägga upp 89 miljarder kronor netto för Nuon. Informerades brorsans partikamrater Fredrik Reinfeldt och Anders Borg? Nä, ingen minns och dokumentation saknas sägs det.

Nog luktar det ruttet om statens bolagsengagemang. Vilka är de som har mest att lära? Politiker ska inte låta staten äga bolag och äventyra förtroendet för demokratin på kuppen.

Musikundrets skapare

Publicerad den av
Svara

Corren.På söndag är det 40 år sedan ABBA vann Eurovisionsfestivalen i Brighton. Segern inledde en sagolik internationell karriär. Som pionjären Stikkan Anderson gjorde möjlig. Om detta har jag skrivit i Corren 3/4:

Björn och Benny, Agneta och Anni-Frid. Hela världen känner och älskar dem som ABBA. Tacka Stig ”Stikkan” Anderson för det. Han kläckte gruppnamnet och var det dynamiska affärsgeniet bakom framgångarna. Björn och Benny komponerade den fantastiska musiken.

Men utan managern Stikkan Anderson som hängiven pådrivare och rastlös marknadsförare är det svårt att tänka sig att ABBA nått sin legendariska stjärnstatus, eller ens tagit sig utanför Sveriges gränser.

I skarven mellan 60- och 70-tal betraktades fortfarande svensk popexport, i synnerhet till Storbritannien och USA, som en hopplöst skrattretande idé. Outsidern Stikkan Anderson var besatt av att bevisa motsatsen.

Han kom från det lilla västgötska samhället Hova, född 1931 som en ”oäkting” med fadern okänd och uppvuxen under påvra förhållanden. Han valde att bli folkskollärare för försörjningens skull innan de musikaliska vingarna bar.

Han komponerade flitigt själv, startade eget musikförlag 1960 (Sweden Music) och 1963 även eget skivbolag (Polar). En lukrativ nisch blev att köpa utländska musikrättigheter och förse låtarna med svenska texter åt dåtidens schlagerartister.

När han knöt begåvningarna Björn Ulvaeus och Benny Andersson till sitt bolag och ABBA uppstod, såg han genast potentialen att skapa historia. Genom sin mångåriga förlagsverksamhet hade Stikkan Anderson skaffat sig ett formidabelt internationellt kontaktnät i musikbranschen.

Kapital på banken fanns nu också att investera i ABBA:s drömmar om att erövra fjärran horisonter. Siktet sattes på Eurovisionstävlingen som chans att nå ut och göra intryck. Björn och Benny hade en svängig melodi, ovanligt poppig för sammanhanget, vilken borde funka.

Stikkan författade texten och titeln: Honey-pie. Nä, inte riktigt optimalt. Han prövade igen och den 6 april 1974, kl 22.18, stod det klart att Waterloo blivit en fulländad succé.

”Det var ett av mitt livs stoltaste ögonblick då ABBA vann i Brighton. Men det var också klockslaget för ett startskott till min kanske jobbigaste period i musikbranschen. Som en sorts astronaut skulle jag snurra runt jorden, men jag hade ingen kapsel så det fick bli vanligt flyg. Ärende: sälja. Och sälja utan bara helvete!!”, berättade Stikkan Anderson 1983.

ABBA hade då sålt 182 miljoner skivor, numera är siffran dubblerad (minst).

I 70-talets folkhemska vänsterklimat ansågs Stikkan Anderson vara en ärkecynisk kommersiell klipparkapitalist, föraktad som burdus uppkomling även i traditionella näringslivskretsar.

Idag borde Stikkan Anderson, avliden 1997, inte bara minnas och hyllas för att han gav ABBA möjligheterna att blomma ut till en supergrupp av The Beatles och Led Zeppelins motsvarighet. Utan också för att han, entreprenören som bokstavligen började sin bana med två tomma händer, lade grunden till det svenska musikundret.

Vi exporterar mer musik än något annat land relativt folkmängd. Snacka om arv att lämna efter sig.