Månadsarkiv: februari 2014

Erlanderskt i Åtvidaberg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/2:Corren.

Grundskolan och gymnasiet ska vara avgiftsfria. Så förkunnar lagen. Undantag: obetydliga belopp som ej avkrävs regelbundet.

Exempelvis om det behövs busspengar till en utflykt. Eleverna kanske då även att rekommenderas att medta matsäck. Några mackor, ett äpple. Som föräldrarna också får stå för.

Fel, tycker fyrabarnspappan Mikael Ahlström i Åtvidaberg. Även om det rör ringa utgifter (Åtvidaberg har ett maxbelopp på 50 kronor årligen), kan det finnas föräldrar som inte anser sig ha råd och deras barn riskerar mobbing på kuppen.

Därför har Mikael Ahlström skrivit till kommunstyrelsen och föreslagit ett totalförbud mot samtliga små extrakostnader. ”Skolbespisningen kan till exempel ordna med smörgåspaket till utflykterna. Andra avgifter bör skolan stå för,” säger han i Corren den 4/2.

Nog kan man sympatisera med Ahlströms rättvisepatos. Många instämmer säkert i hans åsikt. Och om salige Tage Erlander sitter på något moln ovan Åtvidaberg, lär den gamle statsministern förmodligen plira illmarigt och konstatera: ”Vad var det jag sa?”

Erlander var en insiktsfull herre. I mitten av 50-talet, när välståndet växte och hans S-regering snickrade på socialstatens utbyggnad, varnade Erlander för ”de stora förväntningarnas missnöje”.

Svenskarna fick det bättre och bättre. Men standardhöjningen medförde även att folkets krav på välfärden ökade. Om inte S levererade i takt med väljarnas stigande förväntningar, hotade en förtroendeklyfta öppna sig som kunde medföra förlust av regeringsmakten.

Erlanders svar var en rejäl expansion av den offentliga sektorn. Skattebördan blev därmed tyngre. Skattetrycket tilläts dock aldrig överstiga industrivärldens genomsnitt. På Erlanders tid alltså. Sveriges ekonomi och konkurrenskraft fick ju inte skadas.

Numera har vi i princip slagit i skattetaket. Samtidigt har förväntningarna etablerat sig att det offentliga ska sörja för allt från vaggan till graven. Vi har det enormt mycket bättre i dag än på 50-talet.

Kraven är också därefter. Samt är knepigare att hantera, då vi blivit mer individorienterade och inte accepterar kollektiva enhetslösningar av traditionellt folkhemssnitt. Kostnaderna rusar iväg och inte blir finansieringen mindre problematisk av Sveriges åldrande befolkningsutveckling i förhållande till försörjningsbasen.

Vi har nått en brytpunkt där inte bara stat, kommun och landsting måste prioritera hårdare bland sina åtaganden. Utan också att välfärdstjänster över en viss allmän nivå sannolikt avgiftsbeläggs inom en icke alltför avlägsen framtid.

Detta är de flesta politiker mycket medvetna om. Men de vågar ännu inte riktigt ta debatten. Dock gör vi själva klokt i att försöka skruva ned förväntningarna, inse att vi får börja ta större enskilt ansvar för vår egen och vår familjs välfärd.

Vanan att lita på det offentliga i stort som smått håller inte. Det går heller inte att driva jämlikheten in i absurdum. 50 kronor, några smörgåsar och äpplen? Sorry, men den förälder som inte kan avvara det åt sina barn bör nog skyndsamt se över sitt hushålls övriga prioriteringar.

Deep Purple – färgen har inte bleknat

Publicerad den av
Svara

Deep Purple

Skrivit i Corren 5/2:Corren.

På måndag får Linköping ett extraordinärt musikaliskt finbesök: Deep Purple. Det är alltså gruppen som stod i frontlinjen för hårdrockens genombrott i 70-talets gryning. Correns Christian Dahlgren har fått en pratstund med bandets legendariska sångare Ian Gillan.

Okej, jag är en rutinerad journalist. Jag har gjort tonvis av intervjuer, mött framstående människor inom alla möjliga områden. Man kunde tro att jag är ganska härdad vid det här laget. Men när plötsligt Ian Gillan väntar i telefonluren! Herregud, en av hårdrockens odiskutabelt främsta sångare.

Han som praktiskt taget varit med om att uppfinna den musikaliska genre jag älskat sedan barnsben. Det är bara att erkänna: jag blev febrig av nervositet, fruktade ett totalt fiasko, funderade på att akut sjukskriva mig. Lyckligtvis gick nervdallret snabbt över.

Ian Gillan må vara en odödlig rockikon, men han måste också tillhöra musikhimlens mest okonstlade och genuint trevligaste stjärnor. Och Gillan har skäl att vara på glatt humör. Deep Purples senaste skiva Now What?!, den första sedan Rapture of the Deep 2005, har fått ett lysande mottagande och den brittiska veterangruppen (bildad 1968!) verkar taggat nytända.

– Vår turné har gått väldigt bra hittills. Det nya låtmaterialet fungerar fint med de gamla grejerna. Det kan vara svårt hitta rätt balans mellan nytt och äldre. Men låtarna från vårt senaste album känns verkligen kompatibla med klassikerna i setlistan, säger Ian Gillan.

Deep Purple är utpräglat liveband, ni turnerar frekvent. Hur gör ni för att hålla lågan fräsch och brinnande år efter år?

– Bra fråga faktiskt! Du vet, det är så mycket lättare att turnera i dag. Jag minns hur det var när jag började på 60-talet, innan Deep Purple. Vi åkte runt på vägarna i en gammal skåpbil. Man var ständigt trött av för lite sömn, för mycket jobb och slit. Men nu! Vi har ett eget flygplan, man får sova ordentligt och bekvämt, vi har fantastiska roddare som tar hand om oss. Det enda vi behöver fokusera på är de två timmarna på scenen. Sedan är vi ett band som improviserar väldigt mycket i låtarna, det har Purple alltid gjort, så det blir aldrig tråkigt. Och energin man får tillbaka från publiken! Det håller oss vitala.

Det är heller inte enbart grånande fans som kommer till konserterna. Enligt Gillan har Purple även fått tillskott av en betydande skara yngre beundrare i publikhavet.

– Många är mellan 18 och 25 år, vilket jag först hade svårt att begripa. Men som min dotter sa efter en konsert vi gjorde på Wembley i London häromåret: ”Pappa, fattar du inte – Deep Purple är verkligen coola!”, haha.

Purples mest kända låt är Smoke on the Water som du måste ha sjungit en miljon gånger. Minst. Handen på hjärtat, spyr du inte på den?

– Jag var god vän med Pavarotti, en underbar kille. Han såg några Purple-konserter där vi gjorde Smoke on the Water annorlunda varje gång, ibland lite mer laidback, ibland lite hårdare och snabbare, etcetera. Efteråt sa han: ”Jag är avundsjuk på dig! Så kan jag aldrig göra själv. Jag måste alltid sjunga mina arior exakt likadant, annars dödar publiken mig. Men ni har sån frihet.” Så nej, jag blir inte trött på den alls. Jag älskar att sjunga Smoke on the Water.

Purple är beryktat för sina många interna bråk och medlemsbyten genom karriären. Men det är historia, Ian Gillan stortrivs med den harmoniska stämning som nu länge funnits i bandet. Jag tar ändå upp det kontroversiella trätoämnet om hur dagens version med Steve Morse (gitarr) och Don Airey (keyboards) egentligen matchar Purples legendariska upplaga med lynniga strängbändaren Ritchie Blackmore och Hammondfantomen Jon Lord. Gillans svar är diplomatiskt.

– Oj. Det är som att jämföra Maria Callas och Pavarotti. Samtliga är musiker i toppklass. Det är mer en personlighetsfråga.

Den aktuella alstret Now What?! skäms inte för sig i alla fall. För första gången har Purple arbetat med demonproducenten Bob Ezrin (med bland andra Pink Floyd, KISS och Alice Cooper på meritlistan), vilket uppenbarligen varit ett rejält lyckokast.

Själv finner jag progressiva tongångar som i attityd påminner om vissa spår från Fireball (1971) och Gillan är inte ovillig att hålla med.

– Du har nog rätt i det. Länge saknade vi inspiration att göra ännu ett album. Men när vi mötte Bob Ezrin sa han till oss att Purples musik är instrumentellt baserad. Plattorna som vi gjorde på 70-talet, som Machine Head och Fireball, hade ju bara sju–åtta låtar. Vi har aldrig varit kommersiellt inriktade, våra influenser är väldigt skiftande. Bob Ezrin blev en katalysator. Han ville att vi skulle göra i studion vad vi brukar göra på scenen, jamma och söka oss fram, och samtidigt återkoppla till Purples musikaliska arv. Det fungerade otroligt väl. Och rent ljudmässigt har vi aldrig låtit så bra som på Now What?!.

Med den kreativa injektionen tycker jag att ni inte borde dröja med att spela in en skiva till.

– Jovisst, dock har vi ingenting planerat. Vårt band har aldrig varit bra på planering (skratt). Men jag hoppas att vi återvänder till studion snart. Det känns som Deep Purple har fått ett nytt momentum. Vi går alla omkring med ett leende på läpparna.

Närodlat är bäst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/2:Corren.

Farhågor vädras, är lokaldemokratin hotad? Anledningen är en färsk lag, som tillåter mindre kommuner att skära ned antalet platser i fullmäktige med en tredjedel.

Småkommunerna har tilltagande problem att fylla stolarna, och inte sällan är många lokalpolitiker som idag sitter där tysta och inaktiva. Möjligheten att krympa kostymen ska stimulera vitalare stämningar, är det tänkt. 161 kommuner berörs, alltså mer än hälften av alla i Sverige.

Men om färre fullmäktigemandat står på spel, riskerar mindre partier att missgynnas. De får svårare att vinna tillräckligt med röster för representation. Tjänstemännens inflytande över besluten kan också öka otillbörligt om politikerskaran bantas. ”Reformen kan ses som ytterligare ett symptom på att Sverige nedmonterar den så kallade folkrörelsedemokratin”, menar statsvetaren Gissur Ó Erlingsson (Corren 1/2).

Dock har folket redan i praktiken rört sig från detta gamla demokratiideal. Bara 3 procent av svenskarna bär numera partibok. Över 70 procent vill inte identifiera sig med något parti alls (Dagens Samhälle 17/4 2013). Inte konstigt att rekryteringen till partiuppdrag då blivit en bekymmersam affär, särskilt i småkommunerna.

Underlaget kan emellertid breddas om dessa slås ihop till större och livskraftigare enheter. Men vad vi ser är i grunden en partikris, inte en demokratisk. Anpassa istället samhällslivet efter utvecklingen och öppna portarna för ett genuinare folkstyre genom att återge mer makt till medborgarna.

Eller som Kindas kommunalråd Pia Tingvall sa i måndagens Corren när hon förklarade vad Centerns nya slogan ”närodlad politik” betyder: ”Att vi politiker ska bestämma så lite som möjligt. Vi tror att människor är kloka och kan bestämma själva. Sen ska vi se till att det finns förutsättningar för att det ska kunna ske”. Det låter som framtidens melodi.

Satsa på David, inte Goliat

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/2:Corren.

Minskat elevantal i klassrummen. Det är ett av Socialdemokraternas vassaste vapen för att få bukt med den svenska skolkrisen. Som partiets ekonomiska talesperson Magdalena Andersson skrev i Expressen förra veckan: ”För att vända utvecklingen i skolan krävs att fler elever får mer tid med sin lärare. Därför investerar vi i mindre klasser. Det är en effektiv politik” (31/1).

Efter höstens PISA-bomb om fortsatt fallande kunskapsresultat i grundskolan har S verkligen chansen att koppla greppet om väljarna. Men nu går Moderaterna till dundrande motoffensiv. Deras kampanj med affischer, flygblad och twittertags startade igår under temat ”Mer kunskap i skolan”.

Receptet är intill förväxling identiskt med Socialdemokraternas. Eleverna måste få mer tid med läraren. Moderaternas utbildningspolitiske talesperson Tomas Tobé uppmanar landets kommuner att fokusera på mindre klasser.

Oavsett om S eller M vinner slaget om regeringsmakten, lär de alltså lägga åtskilligt med krut på att infria sitt löfte. Bra va? Alla vet ju att små klasser är positivt. Eller?

Synd att Magdalena Andersson och Tomas Tobé inte läst den amerikanska journalisten Malcolm Gladwells uppmärksammade bok David och Goliat. Konsten att slåss mot jättar (Volante 2014). Titeln anspelar på vad vi tror vara en absolut fördel, men egentligen inte är det.

Goliat var en urstark jätte och därför ansåg alla att han logiskt borde vunnit över den klene herdepojken David. Men det var inget mirakel att David gick segrande ur striden. Han var i själva verket förkrossande överlägsen genom att istället för rå muskelkraft (som han saknade) utnyttja sin snabba rörlighet och sin effektiva stenslunga. Vid närmare anblick är det uppenbart.

Malcolm Gladwell ger flera tankeväckande exempel på liknande synvillor i vårt eget moderna samhälle. Bland annat menar han att mindre klasser är skolans Goliat. Vi tar för givet att sådana är fördelaktiga. I-världen har pungat ut tonvis med skattepengar på att få ner elevantalen och öka lärartätheten i klassrummen.

I USA satsades tiotals miljarder dollar åren 1996-2004. Till ingen nytta. Gladwell hänvisar till mängder av forskning i ämnet. Tvärtom kan små klasser vara negativt, eftersom läraren får svårare att hålla uppe den för inlärningsprocessen viktiga elevdynamiken och energinivån i glesare grupper.

Ändå är S och M i full färd med övertyga väljarna om en åtgärd som inte löser någonting. Snarare förspills resurser som hellre borde använts till rekrytering av bättre lärare.

Gladwell är sannolikt något väsentligt på spåren när han skriver: ”Folket i USA – och i Kanada, Storbritannien och Frankrike och så vidare – var inte tvungna att spendera alla dessa pengar för att minska elevantalet i klasserna. De ville ha mindre klasser. Varför? Jo, därför att folk och länder som är rika nog att kunna betala för sådant som väldigt små klasser har svårt att förstå att sådant som kan köpas för deras pengar kanske inte alltid är det bästa för dem”.

För Sveriges del återstår tydligen den läxan att lära.

Vårblom över världen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/2:Corren.

John Landquist? Berömmelse är en flyktig företeelse. Inte många reagerar längre på hans namn. Men jag brukar tänka på Landquist ibland. Särskilt i dagar när man sitter mitt i nyhetsfloden av dumheter, grymheter och våldsamheter som strömmar in från världens alla hörn.

Dåliga nyheter är en bullrande rubrik, goda nyheter är en stilla notis. Så fungerar ofta medielogiken. Det dramatiska och det negativa är inte sällan vad som främst fångar vårt intresse. Bilden av den mänskliga tillvaron kan te sig deprimerande dominerad av orättvisor och sorgesamma ting.

Risk för svartsyn botas dock effektivt med en stund i John Landquists goda sällskap. Pröva!

Han föddes 1881, studerade vid Uppsala universitet i Sven Lidmans sällskap, blev namnkunnig litteraturkritiker i Aftonbladet och bekant med Strindberg, som han försvarade under den stora fejden. Senare gav Landquist ut en upplaga av den omstridde nationalförfattarens samlande verk.

Han gifte sig med och skilde sig från Elin Wägner, banade vägen för Hjalmar Söderberg och tiotalistgenerationen, utvecklade en ömsesidigt intensiv fiendskap till kollegan och ungdomskamraten Fredrik Böök, skrev tidigt en fin biografi om Fröding och översatte Sigmund Freud till svenska.

Bland annat. Jo, just det. Det bör kanske nämnas att Landquist även hann med en period som lundaprofessor i psykologi och pedagogik.

Det skojiga med John Landquist är att han aldrig övergav sin optimistiska tro på människan. Medan vi andra kan tendera att resignera och mörkna när ålderdomen smyger sig på, förblev den vänstersinnade kulturradikalen Landquist ljust brinnande livet ut.

Sin sista bok lät han publicera 1970, den heter Tankar om den skapande individen. Landquist pläderade där för att kreativiteten, uppfinningsrikedomen, är själens främsta signum och historiens viktigaste drivkraft.

Det är förmågan till ständigt nyskapande som skiljer oss från djuren, gör kulturen möjlig och som äger potentialen att spränga alla påtvingade gränser; religiösa, nationella, ideologiska, mentala eller vilka de nu kan vara.

Då han blickar ut över den aktuella händelsehorisonten härskar fortfarande kalla krigets nedfrusna positioner. Mänskligheten hukar under det existentiella hotet om ett förödande kärnvapenkrig. Den snart 90-årige Landquist låter sig icke nedslås, han skriver: ”Trots stora faror ser jag ändå framför mig, att de skapande ögonblicken kommer att spridas som en vårblom över världen”.

Nog kan man inte annat än att inspireras av en sådan herre? Dessutom fick han bevisligen rätt. Betänk de otaliga skapande ögonblick som berikat världen under de dryga fyra decennier som passerat sedan Landquist skrev sina ord.

Vi lever på en avsevärt bättre plats numera, tack vare denna process. Och hur mycket vårblom återstår inte att spridas? Som skapande individer har vi människor knappt börjat vårt stora, vackra äventyr.

Gammal är äldst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/2:Corren.

Trots försök av entusiaster i bekantskapskretsen har jag aldrig lyckats intressera mig för golf. Utom på TV. När eleganten Göran Zachrisson kommenterar. Enbart att lyssna till hans röst är rena njutningen.

Han kan få spelet på greenen vid St Andrews att framstå som en i det närmaste poetisk verksamhet. Chip, birdie, eagle. Ögonblickets skeende på banan får ofta nya, oväntade dimensioner. Ibland mycket oväntade.

Som när australiensaren Robert Allenby knallar förbi med klubban i bild och Zachrisson väser: ”Han är byggd som en järnetta och går att skicka portofritt över hela världen.” Vad det betyder kan man grubbla länge över. Men publiken hålls på alerten och slipper risken att somna i TV-soffan.

Golfen må vara Zachrissons signum, men han pratar som bekant gärna annan sport också. Glädjande nog fortsätter han att jobba trots en med råge passerad pensionsålder. I maj fyller Zachrisson 76 år, innan dess dyker han upp på OS i Sotji som seniorreporter för Viasat.

Med all den erfarenhet från sportvärlden som Zachrisson besitter är det bara att gratulera Viasat till det kapet. ”Jag är nog den enda i teamet som varit på ett OS tidigare. Mellan åren 1972 och 1992 gjorde jag alla vinter- och sommar-OS för SVT”, berättar han i SPF:s tidskrift Veteranen.

Fast hur kunde SVT någonsin släppa ifrån sig denne suverän? De borde erbjudit honom högar av pengar och anställning på livstid.

Egentligen skulle ju Zachrisson lika gärna kommentera ett vägbygge längs E4:an och vi hade ändå suttit klistrade vid rutan. Vad är hans hemlighet? En gång fick jag möjlighet att fråga honom personligen. Göran Zachrisson var inte svårövertalad. Utan vidare avslöjade han konsten att bli en bra journalist:

1) Man ska kunna allt.
2) Man ska vara underhållande.

Skönt att det inte är svårare än så.