Himlen är inte oskyldigt blå

Skrivit i Corren 14/2:Corren.

Det börjar som en ljus framgångssaga. Ted Gärdestad är underbarnet som 1966 får en huvudroll i tv:s julkalender. Han är även en av Sveriges bästa tennisjuniorer. Det är bara Björn Borg som inte stupar för Teds forehand.

Borg är en rival också utanför tennisbanan, bägge är förälskade i den unga rackettalangen Helena Anliot. Det är henne öppningsspåret Helena handlar om på Teds skivdebut Undringar från 1972. Då har han övergivit tennisen för musiken. Ted komponerar de fantastiska melodierna, storebrorsan Kenneth skriver texterna.

Succén blir enorm. Den blott 16-årige Ted charmar hela folkhemmet med lyriskt gnistrande poplåtar om sommar, sol och kärlek. Framåt 80-talet skyms solen av allt mörkare moln.

Den förr så livsbejakande Ted går vilse i andligt sökande och bryts ned av psykisk ohälsa, jagas därtill av grundlösa rykten om att han är Palmes mördare och senare även Lasermannen. Omgivningens fördomar mot psykiska åkommor och en illa fungerade vårdapparat förvärrar tragiken.

Snart ska Ted Gärdestads liv bli tv-serie, alternativt film. Det är gänget bakom hyllade Monica Z som är i planeringstagen, avslöjade Aftonbladet i går.

Jag hoppas filmmakarna förmår göra Ted rättvisa, inte minst därför att det finns en allmängiltighet i hans öde som visar att ingen av oss är immun mot tillvarons fallgropar. ”Det är inte skamligt med psykiska sjukdomar. Tvärtom måste vi prata mer om det så att de sjuka får hjälp tidigare”, som Kenneth Gärdestad sagt.

Det är svårt att fatta hur Ted trots sina plågor lyckades samla sig till comeback 1994 med albumet Äntligen på väg. En förbluffande stark prestation, mänskligt som konstnärligt. Till slut orkar han inte kämpa mot demonerna längre, midsommaren 1997 väljer han att lämna jordelivet.

Numera sitter Ted på sin egen måne och gör vad han vill. Där stannar han tills allting ordnat sig.

Kapitalt misslyckande

Skrivit i Corren 13/2:Corren.

”Riskkapital är en viktig förutsättning för att entreprenörer och företag ska kunna fullfölja idéer och skapa färdiga produkter att sälja på marknaden.” Vilket parti står för denna insiktsfulla formulering?

Socialdemokraterna. Som visserligen ofta, påhejade av sin mångmiljonförsörjare LO, svartmålar riskkapitalet när pengarna hamnar i välfärdssektorn. Men okej, i övrigt är det väl utmärkt att S slår ett slag för riskkapitalets betydelse för det svenska näringslivet och vår samhällsekonomi?

Jovisst. Absolut. Bra där! Om det inte vore för att Socialdemokraterna också själva vill leka riskkapitalister. Vinns valet i höst lovar S att ”skapa en ny Innovationsfond som ska fokusera på att hjälpa företag med investeringar i tidiga skeden”. Suck.

Det är alltså du som skattebetalare som tvingas finansiera denna fond. En rimlig fråga att ställa till Stefan Löfven & Co är därför: vilka särskilda magiska krafter har politikerna och statsapparaten på detta område som inte det privata riskkapitalet har?

Dock är inte S alls ensamma om att tilltro sig en special förmåga att göda lovande företag med offentliga medel som insats. Samma grandiosa politiska självbild är vitt spridd över blockgränsen.

Till och med Vänsterpartiet vill gärna göra guldkantade statliga riskkapitalaffärer i den goda viljan att ge entreprenörer luft under vingarna och skapa fler arbetstillfällen (undantaget vård, skola och omsorg som tydligen får hållas med gammal betonggrå planekonomi i Jonas Sjöstedts Sverige).

Oppositionen borde, om inte annat för skattebetalarnas skull, ta lärdom av Alliansens avskräckande äventyr i riskkapitalbranschen. Riksrevisionen riktar svidande kritik mot vanskötseln i en färsk rapport. Utöver sjätte AP-fondens dryga 20 miljarder pensionskronor, finns flera statliga aktörer med uppdrag att få företag ur startblocken. Total har de 10 miljarder i sina kassakistor.

Två av dessa fonder, Fouriertransform och Inlandsinnovation, har skapats på ivrigt initiativ av Centern under den borgerliga regeringsperioden. Facit är i bägge fall en skandalomsusad kostsam verksamhet. Riksrevisionen dömer dock ut hela fondrasket. Det finns ingen genomtänkt strategi för hur pengarna används.

Resultatet har, med riksrevisorn Claes Norgrens ord, ”blivit ett ineffektivt lapptäcke där investeringarna går till redan etablerade företag istället för till nysådd- och start up-företag” (DN 11/2). Men överhuvudtaget är statligt såddkapital till enskilda företagare en usel idé.

Lyssna till näringslivsprofilen Rune Andersson, som själv suttit i ett antal statliga stödfonder genom åren. På ett seminarium som Svenskt Näringsliv hade våren 2012 slog han fast: ”De som söker statligt kapital har ju ofta fått nej av alla andra, av en anledning. Jag har kommit fram till att det inte är brist på kapital, utan på driva entreprenörer som är problemet”.

Alltså. Politiker, bliv vid er läst! Ska ni satsa på något, är det generella åtgärder för ett gynnsammare företagarklimat där människor uppmuntras och vågar ta risker med eget kapital.

Jag saknar mitt sopnedkast

Skrivit i Corren 12/2:Corren.

Jag hade ett sopnedkast. En förträffligt bekväm uppfinning. Några korta steg utanför ytterdörren i trapphuset bara, öppna en lucka i väggen och låta det mörka hålet sluka skräppåsen. Sen var det inte mycket mer med det. Ack, en sorglös tid. En dag var sopnedkastet plötsligt stängt, låst, obrukbart.

Bostadsrättsföreningen i staden där jag då bodde hade infört ett nytt reglemente. Vi anmodades nu att finfördela våra sopor och traska hela vägen ut på gården med det noggrant sorterade avfallet till en ”miljöstation”.

Det var ett träskjul med olika kärl för färgat och ofärgat glas, papper, kartonger, plast, konservburkar, matrester and you name it. Jag hatade stället. Det stank förskräckligt, det surrade av flugor, råttor gömde sig i hörnen. Men vad göra?

Detta hände sig under 90-talets slut när återvinning, kretsloppssamhälle och sopsortering var som budord huggna i Mose stentavlor. Statsminister Göran Persson förkunnade att han skulle bygga ”det gröna folkhemmet” och ve den som ifrågasatte rättfärdigheten i skräp- och avfallspysslet, denna kollektiva vardagshobby som påbjöds de svenska hushållen.

Själv saknade jag mitt sopnedkast. Det kändes inte direkt som den moderna civilisationens krön att behöva sortera gamla mjölkpaket och kompostera överbliven spagetti. Jag fann hela hanteringen motbjudande, i synnerhet all den beskäftiga moralism som osade kring avfallsrörelsen. Och hur var det med miljönyttan, egentligen?

Den är praktiskt taget noll! Budskapet från Valfrid Paulsson, Naturvårdsverkets grand old man och Håll Sverige rents tidigare ordförande, briserade som en bomb i februari 2003. ”Det gör ont när man ser gamla människor pliktskyldigast komma släpande i snömodden med sina rullatorer lastade med förpackningar till återvinningsstationerna”, skrev han på DN Debatt.

Valfrid Paulsson dömde ut det mesta av sopsorteringsverksamheten som rena geschäftet och direkt skadligt för det seriösa miljöengagemangets trovärdighet. Ur såväl ekologiskt som samhällsekonomiskt perspektiv var det mycket bättre att elda upp hushållens sopberg av matrester och engångsförpackningar. Det gällde även glas, plast och plåtburkar.

Effektivast var nämligen att genom förbränning omvandla avfallets energiinnehåll till fjärrvärme och elkraft. Snacka om att svära i kyrkan. Den kätterske miljökändisen Valfrid Paulsson mötte ett slagregn av fördömanden.

Till och med brittiska tidningen The Times noterade hur det stormade i den blågula ankdammen och kommenterade syrligt: ”Reaktionerna visar att trossatsen om sopsortering inte har något med ekonomi eller resurshantering att göra. Det handlar mera om att predika en personlig moralkod”.

Dryga decenniet senare läser jag i Dagens Samhälle att utvecklingen faktiskt börjar gå Valfrid Paulssons väg. Återvinningen nådde sin topp 2008 och tappar mark. Istället används allt mera sopor som billigt och lönsamt bränsle i kommunernas fjärrvärmeverk. Det eldas även friskt med sådant avfall som sorterats. Okej. Kan jag då äntligen få tillbaka mitt kära sopnedkast igen, tack?

Varningsklockan Schweiz

Skrivit i Corren 11/2:Corren.

Uppmaningen och språkbruket var som plankat från Sverigedemokraternas vokabulär: ”Rösta ja till att stoppa massinvandringen”. Och det gjorde schweizarna, om än med knapp marginal.

Det var högernationalistiska partiet SVP som drivit igenom söndagens folkomröstning. Över hela Europa jublar deras främlingsfientliga gelikar åt resultatet. ”Det här är underbara nyheter”, utropade exempelvis Nigel Farage som är partiledare och ledamot i Europaparlamentet för UK Indepencence Party.

Javisst. Det är underbara nyheter. För dem som längtar tillbaka till 1930-talets skymningsstämningar av intolerans, fördomar och nationell slutenhet. Nog är den allmänna situationen spöklikt illavarslande.

Judar, muslimer och romer återupplever en allt kyligare och hotfull attityd från det europeiska majoritetssamhällets sida. Desperata flyktingar undan samtidens värsta humanitära katastrof i Europas närhet ges kalla handen vid EU:s portar.

Att Syrien brinner och dess invånare slaktas i hundratusental beklagas av de europeiska regeringarna. Av rädsla för sina flyktingskeptiska inhemska opinioner, är dock samma regeringar skamligt snåla med att göra EU till en fristad.

Politikerna kan ju förlora röster på kuppen. Men syrierna förlorar sina liv. Ringer varningsklockorna? Om inte, betrakta då Schweiz.

”Massinvandringen”, som helgens folkomröstning handlade om där, rörde inte ens utomeuropeiska flyktingar. De människor som högernationella SVP främst piskade upp känslorna mot var vanliga EU-medborgare. Företrädesvis kvalificerad och högutbildade arbetskraft från Tyskland, Portugal och Italien.

Schweiz är som bekant inte EU-medlem, emellertid är man genom ett särskilt avtal knutet till unionens inre marknad med dess fria rörlighet. Men trots att inflödet av arbetskraft från EU spelar en central roll för alplanets ekonomi, och trots att det näppeligen är fråga om svårintegrerade personer med kulturellt främmande seder och bruk, lyckades ändå intoleransens krafter triumfera.

Samtliga övriga schweiziska partier och landets näringsliv mobiliserade förgäves för en annan utgång. Rationella, förnuftsbaserade argument bet inte mot grumliga föreställningar om ”massinvandringens” hot mot den egna kretsens särart, traditioner, privilegier och identitet – i ett av världens mest välmående och politiskt stabila länder!

Hur Schweiz och EU nu ska hantera sina relationer blir en delikat fråga. Även inom EU ifrågasätts dock den fria rörligheten.

Denna bärande del i unionsbygget försöker bland andra Storbritannien skjuta sönder med begränsningar för fattigare EU-länders medborgare. Brittiska regeringen talar om en ”invasion” av sociala turister från öst, som utnyttjar välfärdssystemen.

Men några bevis för att den fria rörligheten leder till utbrett missbruk av detta slag har inget EU-land kunnat presentera. Fakta pekar snarare på att Östeuropas EU-invandrare jobbar hårdare och bidrar till större skatteintäkter och ökat välstånd i väst. Fast vad bryr väl sig inskränkthetens demagoger om fakta? Att jordmånen för deras villfarelser är god visar inte minst Schweiz.

Fundamentala frihetsvärden är ånyo utmanade i vårt gemensamma europeiska hem. Ska varningsklockorna klinga ohörda som förr?

Regeringsmakt till salu

Skrivit i Corren 10/2:Corren.

I morgon får Linköping besök av LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.Kommer han i det nyfikna syftet att lyssna på sina medlemmars önskemål ute på verkstadsgolven, i byggfuttarna och inom den kommunala äldreomsorgen?

Brinner han av intresse att uppdatera sig om fackliga verksamheten i Linköping? Vill han kolla hur de lokala relationerna till arbetsgivarna fungerar, undersöka vad fack och näringsliv gemensamt kan göra för att skapa ett bättre arbetsliv? Inte primärt.

LO:s ordförande är främst fokuserad på att elda upp Linköpingsborna mot Alliansregeringen i Stockholm. Se själva på debattsidan i dagens Corren. Där finns en artikel med ett rödglödgat partipolitiskt budskap, signerat Karl-Petter Thorwaldsson.

Man kunde tro att han är på röstfiskesturné med målet att själv bli statsminister. Men debattartikeln är också undertecknad av Kristina Edlund, S-ordförande i Linköping. Ty det är genom Socialdemokraterna som LO vill skaffa sig inflytande över regeringsmakten och utnyttja statsapparaten till sin förmån.

Tyvärr har S som vanligt inga skrupler mot att sälja ut sig till ett organiserat särintresse (”facklig-politisk samverkan”, som eufemismen lyder inom arbetarrörelsen). LO levererar trucklaster med sedelbuntar till partikassan på Sveavägen. Över 70 miljoner kronor bara de senaste fem åren (SvD 6/2). Fy skam är heller inte värdet av den arbetskraft som LO:s funktionärer bidrar med i valrörelsen.

Förra veckan utlovade LO-ledningen en storskalig mobilisering, närmast liknade en amerikansk presidentvalskampanj, för att få svenska folket att rösta rätt – det vill säga rött. Vilket parti kan motstå en sådan översvallande generositet? Svar: ett parti som värnar sitt oberoende, sin integritet och självrespekt.

Dit hör uppenbarligen inte S. Och därmed är man blottade för LO:s kravlista. Thorwaldsson har nämligen en egen valplattform, några punkter berörs i ovan nämnda debattartikel: stoppade skattesänkningar, ökade offentliga satsningar, höjda bidrag.

Men på LO-listan finns också sådant som förbud mot vinstdrivande aktörer i välfärden och mycket annat. S- och LO-politiken flyter ihop, vilken parts ord som väger tyngst med Löfven som statsminister måste vara väldigt svårt för väljarna att avgöra.

Och på vems mandat agerar egentligen Thorwaldsson? Endast hälften av LO:s medlemmar röstade på S förra valet. Dryga 25 procent föredrog något av Allianspartierna. Ändå tvingas samtliga i Thorwaldssons medlemskår finansiera vad som i praktiken är LO:s försök att köpa sig politisk makt via socialdemokratiska valsedlar. Är det demokratiskt sunt och riktigt att ett särintresse ges denna formidabla position? Sverige är väl inte en bananrepublik, trots allt.

Antag att Svenskt Näringsliv hade gift ihop sig med Moderaterna på samma intimt ogenerade sätt, att företagen uppmanat sina anställda att de måste rösta blått. Ungefär som vd:n för Max nyligen gjorde. Det blev ramaskri från vänster, en kritisk Stefan Löfven slog fast: ”Jag är övertygad om att hamburgerkedjan Max’ anställda är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet”.

Men det gäller tydligen inte LO-fackens 1,5 miljoner medlemmar.