Månadsarkiv: december 2013

Stoppa utvecklingen, säger Eskil

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/12:Corren.

Hela Sverige ska leva, Folkets hus och parker, ABF, Sveriges Hembygdsförbund. Det är några av organisationerna som i veckan skickat ett protestupprop till regeringen.

Anledningen är nedskärningen av Landsbygdsprogrammet 2014-2020. Drygt 3 miljarder kronor har kapats jämfört med föregående period 2007-2013, men summan är fortfarande inte småpengar. Bidragsguldet är värt 32,4 miljarder. Kostnaden delas mellan Sveriges och övriga EU:s skattebetalare.

Åsa Blombäck, ordförande för Hela Sverige ska leva, rasar i ett pressmeddelande över det minskade beloppet: ”Det här kan bli ett dråpslag mot den fortsatta landsbygdsutvecklingen. Det pyr verkligen ute i landet och vi hoppas få gehör för vår oro – så att vi slipper starta ett landsbygdsuppror”.

Hårda ord. Men faktum är att ett slags landsbygdsuppror redan pågår. Nog pyr det alltid. Främst under fötterna på de unga.

Charlotta Melander, nationalekonom vid högskolan i Jönköping, konstaterar i en färsk undersökning att 86 procent av Sveriges kommuner överges av sina ungdomar i kategorin 18-25 år.

De flyttar till större städer som Stockholm, Göteborg, Malmö eller Linköping för att studera. Sedan stannar de kvar, börjar arbeta och bildar familj. Återvändarna är få, småkommunernas attraktionskraft faller stadigt. I en kommentar menar landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) att ”utvecklingen måste stoppas”.

Hur? Landsbygdsprogrammet är knappast svaret.  ”Utvärderingar visar att programmet har små eller omätbara effekter… För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas”.

Den domen kom i somras från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Andra utredningar om regionalpolitiska satsningar i syfte att få hela Sverige att leva finns i massor. Resultaten pekar samstämmigt åt ett håll. Stödmiljarderna kunde lika gärna eldas upp.

Urbaniseringen fortsätter ändå i oförminskad, ja accelererande, styrka. Inget unikt för vårt land. Så är läget i övriga världen också.

En relevantare fråga borde vara varför denna utveckling måste stoppas. Är det ett problem att ungdomar väljer att bo där de kan få utbildning, försörjning och möta en parter att skaffa barn med? Vem kan klandra dem om de inte vill flytta tillbaka till landsorten?

Livskvaliteten är generellt sett högre i större städer om man ser till inkomst, sysselsättning, social samvaro, kontakter, kulturutbud, etc. Sambandet mellan urbanisering och ökat välstånd är entydigt. Dessutom ger stora städer mindre slitage på miljön eftersom resurser används effektivare när människor lever tätare tillsammans.

Ingen politiker och inga skattemiljarder kan återskapa ett svunnet Sverige. Däremot behöver landets småkommuner bli vänner med förändringen genom anpassning till rådande omstrukturering av geografiska, ekonomiska och sociala förhållanden.

Konstgjord andning hjälper bevisligen föga, överlevanden måste ske på egna meriter.

Sagan om FHI

Publicerad den av
Svara

Skrivit iCorren. Corren 18/12:

Den 31 januari går Statens folkhälsoinstitut (FHI) i graven. Äntligen. Dels är det något djupt stötande och otidsenligt 30-talsaktigt med statliga byråkrater som försöker skriva medborgarna på näsan om hur de ska sköta sina kroppar och leva sina liv. Vi klarar oss själva, tack! Myndigheter ska vara våra tjänare, inte våra uppfostrare.

Dels kan man på goda grunder ifrågasätta om skattepengarna som bekostar hela denna pekpinneapparat gör någon egentlig nytta.

Enligt Riksrevisionens granskning av verksamheten (2010) finns exempelvis få vetenskapliga belägg för att FHI:s drogpreventiva insatser ger effekt överhuvudtaget.

Det bekräftades häromveckan vid avslöjandet att FHI fördelat 12 miljoner kronor på olika projekt i syfte att förebygga ungdomars cannabisbruk. Men nästan rubbet förslösades i kampanjer som inte ens nådde målgruppen.

Nu är FHI åter i blåsväder efter att man beställt en studie av forskare på Karolinska. Ämnet gällde om skräckbilder på cigarettpaket kan avhålla unga från att röka. Forskarnas slutsats: går inte att säga.

Folkhälsobyråkraterna, som uppenbarligen förväntat sig ett annat svar, blev sura och vägrade betala notan. ”Vi tycker att detta är exceptionellt allvarligt och märkligt. Jag har aldrig varit med om något liknande”, säger professor Lucie Laflamme på Karolinska (SvD 16/12).

En myndighet som agerar så flagrant förnuftsstridigt och skämmigt nonchalant har onekligen förbrukat sitt sista gram av existensberättigande (om det alls funnits något). Lyckligtvis är dess dagar ändå räknade, eller hur?

Nja. Statens folkhälsoinstitut försvinner. Dock bara till namnet. Den 1 januari slås verksamheten ihop med Smittskyddsinstitutet och återuppstår i skepnad av Folkhälsomyndigheten.

Sensmoral: det enda som är evigt i jämmerdalen är skattetvånget och statsbyråkratins överlevnadsförmåga.

Sleep Purple

Publicerad den av
Svara

Deep Purple

When someone says we have to get an LP together, that’s when we start pulling together songs. We’re all very lazy, but professional enough to churn the songs out just in time. Deep Purple isn’t too dedicated a band. I think we’d all rather sleep.

– Ritchie Blackmore, gitarrist, har tillbakalutad hållning på karriären (Rolling Stone april 1975).

Kassetten lever

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

Kassettbandet fyller 50 år, det lanserades på marknaden av Philips 1963. Under 70- och 80-talen en stapelvara i varje pojk- och flickrum, i dag ett stendött fornminne. Vem bryr sig längre i vårt digitala tidevarv om denna billiga plastprodukt med lindrigt sagt svajig ljudkvalitet? Otippat nog fler och fler, enligt ett stort kulturreportage i måndagens DN.

En ny generation har återupptäckt kassettbandet som ett fascinerande alternativ att sprida och digga musik på. Lågbudgetsoundet tilltalar, liksom den fysiska påtagligheten och formatets kontemplativa begränsning till linjärt lyssnande. Detta i motsats till cyberrymdens flyktighet, där nätets överdådiga utbud skapar stresskänslor och tenderar att splittra musikkonsumtionen.

Tja, varför inte? Om vinylskivorna smugit sig tillbaka, kan det väl funka för gamla C90-kassetter också. Den riktigt framsynte trendspanaren ser möjligen en renässans även för rullband. Kanske till och med 8-track (ganska poppis i USA när Led Zeppelin, Elton John och Rolling Stones fortfarande vara unga och raska).

Själv anar jag i kristallkulans dunkel att något annat snart börjar snurra igen. Ty vad borde rimligen vara den ultimata ljudbäraren för de allra hippaste non-konformisterna om inte fonografcylindrar i vax? Mer autentiskt lo-fi än så kan det knappast bli. Kom ihåg var ni läste det först!

Personligen föredrar jag dock det mest hopplöst dammiga av allt: CD-plattor.

Medkänslans och humanismens kommissarie

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

”Det började med en känsla av sommarlov. När Maigret steg av tåget badade halva stationen i Antibes i ett solsken som var så bländande att man bara uppfattade människorna som skuggor som rörde sig. Skuggor i halmhattar, vita byxor, tennisracketar. Det surrade i luften. Palmer och kaktus kantade kajen och en flik av blått hav skymtade bortom lampfabriken. Ögonblickligen kom någon framstörtande.

– Det är väl kommissarie Maigret? Jag känner igen er tack vare ett fotografi som stod i tidningen.”

Så inleds Liberty Bar, en av George Simenons många historier om Parisdetektiven Jules Maigret. Han har denna gång lämnat sitt inrökta tjänsterum vid Quai de Orfévres och fått i uppdrag att utreda ett mord på Rivieran. Offret är en rik australiensare som hittats nedgrävd i sin egen trädgård. Två kvinnor sitter häktade, misstankarna är graverande, men när Maigret granskar saken…

Liberty Bar är en tidig bok i serien, skriven 1932. Jag fann mitt exemplar på Röda korset. Pris: fem kronor. Snacka om fynd. Utomlands är och förblir Maigret en gigant. I vårt annars deckartokiga Sverige är nytryck sällsynta.

Fast varför klaga? En del av nöjet är att leta upp gamla Maigretfall bland dammiga antikvariatshyllor. Av Simenons dryga sjuttio Maigretböcker översattes merparten på utmärkt svenska under efterkrigstiden, det är bara att ge sig ut och snoka.

Mycket av tjusningen i dessa berättelser är det specifikt franska. Atmosfären och miljöerna tecknas med en utsökt blandning av poesi och realism. För att inte tala om maten, vinet, ölen (det äts och dricks åtskilligt när Maigret är i farten).

Med snabba, precisa beskrivningar av en bakgata, ett torg eller en enklare restaurang målar Simenon upp scener som blir näst intill fysiskt påtagliga i dofter och ljud. Men bäst är böckernas djupa humanism. Maigret är definitivt ingen stormig Gunvald Larsson, utan ständigt lika lugn och trygg. Brotten löser han genom psykologisk inlevelse.

Paragrafryttare är han inte heller. Lagens snäva bokstav får ofta ge vika för en högre rättvisa, menad att återställa tillvarons mänskliga jämvikt där något gått förfärligt fel.

Herbert Tingsten har träffande fångat Maigret i följande rader: ”Han säger nästan aldrig något filosofiskt eller moraliskt, men verkar genom små, fina medel på en gång outgrundlig, förstående, medkännande och god. Det är en sorgsen hederlighet och effektivitet över hans verksamhet som hos den religiöse bör kunna föra tanken till en både straffande och förlåtande Gud”.

Hos Hjalmar Gullberg var Apollon en herde, bosatt i ett tessaliskt stall. Hos Simenon röker den förklädde guden istället pipa på ett trivsamt fik innan han för sin flock i vall.

Vi borde utbilda fler såna poliser, tycker jag.

Ingen julfrid för Syriens folk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 16/12:

Medan vi tände det tredje adventsljuset i söndags och umgicks med våra familjer i hemmets lugna vrå, rasade helvetets eldar vidare i Syrien. Bostadshus totalförstördes och minst 125 människor dog när regimens militärhelikoptrar fällde tunnor med sprängämnen över staden Aleppo. Detta enligt uppgifter från TV-kanalen al-Jazira som TT återrapporterade om i går.

Så har det hållit på, vecka efter vecka, sedan sensommarens giftgasattack vid Ghouta utanför Damaskus som krävde tusen människoliv. Många offer var barn. En hel värld chockades. USA var då nära en intervention för att stoppa, eller åtminstone begränsa, slaktandet.

Amerikanska örlogsfartyg satte kurs mot östra Medelhavet, samtidigt som en tvehågsen president Obama våndades över tidigare löften att ingripa om giftgas användes i inbördeskriget. Bruk av kemvapen var liktydigt med överskridandet av en oacceptabel ”en röd linje”, hade presidenten sagt.

Han lyckades slippa stå vid sitt ord efter diverse märkliga diplomatiska manövrar. Syriendiktatorn Bashar al-Assads supportrar i Kreml utverkade en försäkran av honom att låta FN förstöra regimens lager med giftgasbomber. FN-organisationen OPCW, som arbetar för internationellt kemvapenförbud, skulle göra jobbet och fick Nobels fredspris på kuppen.

Konflikten förlorade i prioritet på nyhetsbyråernas radarskärmar, de svarta rubrikerna blev mindre och mindre, som om någon slags lösning hade skett. Snarare tvärtom.

Bashar Al-Assad som räddats kvar vid makten av sin ryske kompis Putin, och av Obamas ovilja att sätt hårt mot hårt, kunde fortsätta sprida död och terror bland sina invånare. Konventionella vapen räcker ju också ganska långt i den vägen, som bekant.

Den moderata oppositionen fragmentiserades än mer och överflyglades av radikala jihadistgrupper, vilka ser inbördeskriget som ett gyllene tillfälle att försöka pådyvla Syrien ett islamistiskt medeltidsvälde. Läget har blivit så allvarligt och instabilt att förre NSA- och CIA-chefen Michael Hayden menar att det bästa alternativet förmodligen nu är att Bashar al-Assads regim segrar!

Skänk gärna en tanke till alla dessa arma människor som sitter fast i den grymma rävsaxen, samtidigt som tillvaron dagligen bombas sönder omkring dem. Uppåt 6 miljoner syrier är flyktingar i sitt eget land. 2,3 miljoner har tagit sig ur ondskans omedelbara käftar och över gränsen till grannstaterna Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. Men situationen i flyktinglägren är svåra, ofta olidliga.

Kallsinnet från EU:s sida gör inte saken bättre. Under 2014 vill unionen bara erbjuda asyl åt 12 000 syrier. Totalt. Tio EU-länder ville inte hjälpa en ringaste själ. Som julbudskap till Syriens folk måste det vara en synnerligen svårslagen uppvisning i cynisk egoism och nationell inskränkthet.

”Europas ledare borde böja sina huvuden i skam över det ömkliga antal syriska flyktingar de är beredda att ta emot”, dundrade Amnesty International förra veckan. Det finns inget att tillägga.

Öppen dörr för Storebror

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CCorren.orren 16/12:

”I dag äger inte medborgarna myndigheterna. Det är myndigheterna som äger medborgarna”. Det skrev Jan Freese i tidningen Computer Sweden hösten 2006. Han var då aktiv pensionär efter en lång ämbetsmannakarriär i statens tjänst.

Mest känd blev han som stridbar generaldirektör för Datainspektionen 1977-86. Denna myndighet firande under ringa uppmärksamhet 40-årjubileum i år. Annat var det när Datainspektionen med klang och jubel bildades 1973. Syftet?

Att granska efterlevnaden av datalagen som riksdagen nyss beslutat om. Det var en betydande händelse, lagstiftningen (delvis utformad av Freese) var världsunik. Den skulle garantera medborgarnas integritet i det nya datorsamhälle som växte fram.

Vid denna period fanns ungefär 800 datorer i Sverige, stora maskiner skötta av män i vita rockar som lagrade sånt som folkbokföring och körkortsregister på snurrande magnetband. Utvecklingen syntes läskig, väntade Orwells Storebror i farstun?

Oro rådde i folkdjupet och bland ledande politiker. Olof Johansson (C) ansåg att datoriseringen hotade demokratin. Gösta Bohman (M) menade att registreringsivern kunde göra oss till överhetens fångar. Kjell-Olof Feldt (S) inskärpte nödvändigheten av en reserverad hållning gentemot datortekniken.

Datalagen och Datainspektionen blev svaret, skyddet mot att myndigheterna löpte amok i hanteringen av våra personuppgifter. Men klimatet förändrades med 80-talets persondatorrevolution, skepsis och vaksamhet förbyttes i entusiasm när smådatorer blev var mans egendom. På 90-talet kunde vi sedan koppla ihop oss över internet. It-teknikens möjligheter är närmast sagolika.

Dock även mardrömsaktiga. Edward Snowdens avslöjanden om amerikanska NSA:s massfiske i datortrafiken, med svenska FRA som intim partner, visar hur villigt tidigare heliga integritetsvärden numera offras.

I fredagens SvD larmade folkrättsexperten Mark Klamberg och Advokatsamfundets Anne Ramberg om att dagens svenska lagstiftning gett övervakningsapparaten öppna spärrar. Svenska folket tycks inte länge bry sig.

Enligt en Sifoundersökning förra månaden är 75 procent av svenskarna varken rädda för statligt intrång i deras datorer eller telefoner. Men lite av den gamla misstänksamheten mot Storebror hade vi nog tjänat på att behålla, särskilt som våra folkvalda mest framstår som osäkra och famlande i mötet med de skugglika myndighetsoperatörerna som rattar den avancerande teknologin.

Jan Freese avled året innan FRA-lagen drevs igenom riksdagen 2008. I den inledande citerade artikeln ovan varnade han för följderna av politikernas bristande ansvar och intresse på it-området.

Regeringens agerande liknades vid Columbus irrfärder: ”Den där killen som 1492 lättade ankar i Palos hamn utan att veta vart han var på väg, aldrig förstod vart han kom och som när han återvänt inte visste var han varit”.

I ljuset vad vi nu ser är det tyvärr svårt att invända mot den beskrivningen.

Goda nyheter är inga nyheter?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/12:Corren.

Inga braskande rubriker i tidningarna. Ingen storm av inlägg på de sociala medierna. Inga politiker som tog ton i TV-rutan. Knappt ett pip, faktiskt.

Lanseringen av Rädda barnens årsrapport om barnfattigdomen i Sverige skulle därmed kunna ses som ett PR-mässigt fiasko. Den innehöll inte någon dramatik att slå mynt av. Den var helt ospännande. Siffrorna som Rädda barnen presenterade tidigare i veckan visade sig nämligen vara glädjande.

Enligt rapporten, vilken bygger på 2011 års statistik, minskade andelen barn som lever i ekonomisk utsatthet med 0,6 procent jämfört med 2010. Den långsiktiga trenden är alltså ljus, ty sedan 90-talets andra hälft har barnfattigdomen nästan halverats – från 22,3 procent 1997 till 12,1 procent 2011.

Bakom den sistnämnda siffran döljer sig emellertid 232 000 barn, vilket fortfarande kan låta förskräckande många. Men fattigdom är i detta sammanhang ett lika laddat som diskutabelt begrepp.

Någon skriande materiell nöd i u-landsklass är det ju inte precis fråga inom vår nations gränser. Dock bör inte upplevda ekonomiska begränsningar nonchaleras för det.

Rädda barnens fattigdomsdefinition utgår från barn i familjer med för svenska förhållanden låg inkomststandard och barn i familjer med försörjningsstöd, grupper som relativt sett halkat efter i samhällets generella välståndslyft.

Detta beroende på orsaker som ohälsa eller svag position på arbetsmarknaden, särskilt bland barnfamiljer med utländsk bakgrund. Även om jobbproblematiken är nog så allvarlig, finns ljusnande tecken även där.

Enligt den prognos som Arbetsförmedlingen offentliggjorde igår väntas sysselsättningen öka i hela Sverige under nästkommande år, mest i storstadsregionerna och främst inom det resursskapande privata näringslivet.

Ska ekonomisk utsatthet bland barn framgångsrikt kunna bekämpas även framöver, finns knappast något viktigare än att deras föräldrar kommer i arbete och strukturellt sysselsättningshämmande faktorer avlägsnas.

Ur det perspektivet tål att påminnas om att även löntagare i lägre inkomstskikt fått rejält tjockare plånböcker under senare år. En av de bästa nyheterna i höst, som väckt förbluffande lite uppmärksamhet, är att den svenska köpkraften ökat med fantastiska 23 procent mellan 2005 och 2013.

Det betyder att vi alla blivit mycket rikare (om än i skiftande grad) och det kan vi tacka kombinationen av låg inflationstakt och den borgerliga Alliansregeringens skattesänkningar, som vänsteroppositionen älskar att råskälla på.

Skulle skatterna höjas efter ett eventuellt regeringsskifte 2014 hotas både denna gynnsamma köpkraftsutveckling och den spirande sysselsättningstillväxten.

De som då drabbas hårdast blir förstås människor i hushåll med blygsammare inkomster, eftersom deras marginaler är mindre. Men Rädda barnens årliga fattigdomsrapporter lär väl å andra sidan bli hetare nyhetsstoff.