Månadsarkiv: november 2013

Det pinsamma Folkpartiet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

När Stefan Löfven förra veckan öppnade för en blocköverskridande regering efter valet, slog Folkpartiets Jan Björklund blixtsnabbt igen dörren. ”Pinsamt!”, utropade han hånfullt om Löfvens invit.

Med ekot av denna avspisning ännu ringande i den försmådde S-friarens öron, var sedan Björklund lika kvick att sakpolitiskt närma sig honom. Riskkapitalbolagen inom sjukvård och äldreomsorg måste bort, slog FP-ledaren fast under helgen som gick.

Enligt Björklund är dessa investerare alltför kortsiktiga i sitt ägande, vilket äventyrar kvaliteten. Därför vill FP plötsligt ha liknande stoppregler för riskkapital som redan föreslagits på friskolans område.

Allt till Socialdemokraternas oförställda förtjusning. ”Det är ett intressant utspel de gör och det stämmer väl överens med den hållning vi har”, konstaterade Lena Hallengren glatt som är vice ordförande (S) i riksdagens socialutskott.

Hur ska detta tolkas? Förbereds marken ändå för ett samarbete om Alliansen förlorar och majoritetsförhållandena blir oklara? Snarare handlar det om ännu ett avsnitt i trianguleringsföljetongens tragedispel.

I väljarkåren finns en oro över riskkapitalbolagens roll i välfärdssektorn, kraftigt underblåst av medierapporteringen kring Carmeaskandalen och JB-koncernens konkurs. En skurkbild av rovgiriga Gordon Gekko-kapitalister har satt sig.

Tydligen bedömer FP att priset för att ta debatten blivit i kostsammaste laget. Alltså lägger man sig intill motståndarens positioner i syfte att desarmera frågan. Moderaterna har tidigare gjort likadant gällande ägardirektiven för friskolorna och på mängder av andra politiska fält. På samma sätt har Socialdemokraterna anpassat sig högerut i frågor där de själva hotas av röstförluster (jobbskatteavdragen är ett slående exempel).

Följden är att politiken låser sig i ängsligt taktiserande, idéerna urvattnas och för Sverige nödvändiga reformer uteblir (innevarande mandatperiods torftiga prestationer bär syn för sägen).

Sanningen är vi behöver riskkapitalbolagen som vitaliserande förnyare i välfärden. Överlag är de starka och tydliga ägare, har ofta solida nätverk när det gäller både finansiering och kunskapsmässig utveckling. Ty vad är dessa bolags affärsidé?

Det är att tillföra kapital och kompetens i intressanta företag, öka dessa verksamheters produktivitet och professionalitet, med målet att höja värdet på investeringarna och attrahera framtida köpare. Hur ska man kunna sälja ett nerkört företag med uselt rykte?

Att riskkapitalbolagen agerar kortsiktigt är en myt. De har i allmänhet betydligt längre horisonter än många vanliga börsbolag, som är fixerade vid siffrorna i den senaste kvartalsrapporten. Handelshögskolan har forskning i ämnet, som FP kunnat studera om man föredragit att agera seriöst.

Nu riskerar en hel näringslivsbransch att bannlysas på basis av fördomar och politisk populism. Pinsamt? Jan Björklund är en personifikation av ordet.

Vriden filmsyn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/11:Corren.

Några biografer inom Folkets hus och parker, däribland proggiga Bio Rio i Stockholm, har börjat A-stämpla filmer enligt Bechdeltestet.

Det betyder att filmen anses genusgodkänd om den innehåller minst två stycken namngivna kvinnliga rollfigurer, som för en dialog med varandra, om ett ämne som inte kretsar kring män. Även för den publik som tycker att graden av jämställdhet mellan könen är det intressantaste på filmduken, torde det vara ett tämligen trubbigt mått.

Men vill enskilda biografer A-märka sitt utbud som något slags hipsteraktigt marknadsföringsjippo, så varför inte? Problemet är att Statliga Filminstitutet (SFI) hoppat på tåget. SFI:s vd Anna Serner, som redan tidigare flaggat för genusaspekterna som hennes högsta prioritet, förklarade nyligen att Bechdeltestet ska användas som ett officiellt filmpolitiskt verktyg.

”Vi är ju de som ger stöd till film. Med konsulenterna pratar jag om de här frågorna hela tiden”, sa hon till SVT:s Kulturnyheterna den 16/10. Kritiken om att det riskerar leda till torftig agitprop viftar Serner nonchalant bort med orden: ”Men vad är alternativet? Att inte göra det och fortsätta som man alltid har gjort? Det är väl upp till dem att göra ett annat test, då. Och tills det har kommit, tycker jag att Bechdeltestet räcker ganska långt.”

Ja, vad är alternativet? Det är inte att ropa efter bättre genustester. Det är att värna konstens oberoende och stå upp för kvalitetsbegreppet som överordnat kriterium för stödpengarna, annars saknar den statliga interventionen på filmområdet existensberättigande.

Men Anna Serners fyrkantiga filmsyn vittnar snarare om en motbjudande instrumentell hållning där kulturen underkastas ideologiska mål och korrumperas politiskt. Något som borde anses förkastligt, i synnerhet när en icke-socialistisk regering bär ansvaret för SFI och kulturpolitiken.

Varför svassar vi för Erdogan?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/11:Corren.

”Min käre vän”, sa Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan om Fredrik Reinfeldt under gårdagens presskonferens på Rosenbad. Orden speglar mer än vanlig artighet.

Sveriges regering tillhör Turkiets varmaste supportar i EU, på vars dörr turkarna knackat i decennier. Erdogans Stockholmsbesök är ett led i en ny friarstråt med syfte att få fart på de sega medlemskapsförhandlingarna i Bryssel.

Motviljan är dock stark bland tongivande EU-stater, inte minst Tyskland med Angela Merkels kristdemokratiska CDU i spetsen. Bland kontinentens konservativa partier finns en föreställning om EU som går bortom gängse ekonomiska och politiska aspekter.

Man betraktar unionen som en gemenskap förbehållen den europeiskt kristna kultursfären. Att släppa in ett stort muslimskt land som Turkiet vore därför väsensfrämmande, något som skulle äventyra EU:s identitet. Det är en grumlig, inskränkt och fördomsfull syn, gränsande till det islamofobiska.

Reinfeldt stack heller inte under stol med att avsevärda problem väntade. ”Många länder kan öppna för folkomröstningar kring Turkiets medlemskap”, varnade han. Men förkunnade otvetydigt att ”Sverige kommer att säga ja”.

Fast är det så självklart? Lika fel som att diskriminera Turkiet av religiöst kulturella skäl, vore det att blunda för den skepsis mot landet som bygger på reellt sakliga motiv.

I onsdagens Dagens Industri skrev utrikesminister Carl Bildt en lyriskt svärmande artikel inför statsbesöket under rubriken ”Erdogans Turkiet på rätt väg”. Nog har framsteg nåtts sedan det gamla militärstyrets dominans bröts och ekonomin sköt fart.

Samtidigt har Erdogan blivit allt mer maktfullkomlig, minns bara sommarens förfärande kravaller i Istanbul där fredliga demonstranter brutalt slogs ner av polisen.

Erdogans auktoritära tendenser har fått honom att liknas vid en turkisk Putin. Han har närmat sig den islamitiska diktaturen Iran och brutit de tidigare vänskapliga förbindelserna med Israel. Tidigare i år jämställde han sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, ett uttalande som fördömdes av såväl Israel, USA som FN.

Det faktum att tusentals judar tvingas fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar (underblåsta av Erdogans retorik) är bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnar åtskilligt att önska.

Kurderna är fortfarande hårt trängda av den turkiska staten. Yttrandefriheten är deprimerande usel. Journalister fängslas i en förskräckande utsträckning och författare förföljs.

Turkiet vägrar också envist att erkänna skuld till det ökända folkmordet 1915, då runt en miljon människor (armenier, assyrier med flera) slaktades i första världskrigets skugga. Oviljan att göra upp med detta mörka arv förgiftar ännu Ankaras relationer med bland andra EU.

En mindre blåögd och eftergiven inställning från Sveriges sida vore nog på sin plats. Ty frågan om Turkiet är på rätt väg tål sannerligen att diskuteras.

Olycklig bro i Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:Corren.

En upp till 100 meter bred och två kilometer lång bro med 6-8 järnvägsspår på låg höjd rakt igenom centrala Linköping. Känns det lockande?

Våra kommunpolitiker gör i alla fall sitt bästa för att sälja idén. Man har utlyst en arkitekttävling och korat ett vinnande förslag med ett nytt resecentrum ovan Stångåns vatten.

Tjusiga skisser försöker visualisera projektet som en attraktiv möjlighet att integrera stadskärnan och få centrum att blomstra. Under brovalven ska vi tänka oss mysiga restauranger, kaféer och en saluhall, idylliska promenadstråk och en båtuthyrning i närheten.

Men fundera själv – i vilken stad satt du sist och njöt av livet på en trevlig servering under en stor järnvägs- eller bilbro? Miljöer kring broars undersidor är erfarenhetsmässigt ytterst svåra att omskapa till något vettigt.

Snarare tenderar de att bli sunkiga, dystra döda punkter som folk instinktivt skyr. Hurtiga visioner på ritbordet är en sak, i verkligheten är risken överhängande att Linköping ohjälpligt klyvs och områdena i den jättelika brons skugga vissnar.

Låt oss istället hoppas att tunnelalternativet går att realisera. En dyrare investering, javisst. Men nu handlar det något som kommer att påverka Linköpings gestaltning och utvecklingsförmåga för generationer framåt.

Imponerande polis

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:Corren.

Även som härdad journalist känns helgens tragedi i Ljungsbro så intensivt mödosam att ta in. Chocken, sorgen, tårarna… Två liv släckta i ett grymt och meningslöst vansinnesdåd.

När en sådan fruktansvärd händelse drabbar oss i vår omedelbara närhet är det som cirklarna rubbas, vardagen sätts i gungning, stegen blir osäkra, trevande. Hur kunde det ske här? I vårt fina Linköping? Och igen?

Plötsligt befinner vi oss åter i mardrömmen av ett nytt dubbelmord, för andra gången på nio år. Ofrånkomligen läggs minnet av då till nu, summan är smärtsamt svåruthärdlig.

Men det finns trots allt en stor och mycket väsentlig skillnad. Den 19 oktober 2004 mördades åttaårige Mohammed Ammouri och Anna-Lena Svenson, 56 år. Gärningsmannen går fortfarande fri, ändå har polisen lagt ner ett jättelikt arbete på att utreda fallet.

I lördagsnatt tog det bara 23 minuter innan den misstänkte förövaren fångades in. Den snabba och kraftfulla polisinsatsen i Ljungsbro efter att den 15-årige pojken och den 57-åriga kvinnan bragts om livet måste betecknas som imponerande.

En hundpatrull kunde kvickt uppbådas och sättas in mitt i natten, nästan ögonblickligen var gripandet ett faktum. Vad hänt annars? Hade Linköping klarat den gnagande ovissheten av ännu en okänd mördare bland oss? Det traumat verkar vi åtminstone slippa. Tack.

Barack Obama – en Nixon i kubik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:Corren.

Richard Nixon hade kunnat räknas som en av USA:s bästa presidenter under 1900-talet. Både på den utrikes- och inrikespolitiska meritlistan finns imponerade insatser, som öppningen mot Kina eller integreringen av skolsystemet i den amerikanska södern. Inget av detta har förmått ärerädda Nixon, hans rykte är och förblir den politiska fifflarens.

I början av 70-talet rullade Watergateskandalens avslöjanden upp en lång härva av maktmissbruk från Vita husets sida. Politiska motståndare, misshagliga journalister och medieföretag utsattes för systematisk förföljelse. Inbrott, illegal avlyssning och stenhårda påtryckningar; få metoder tycktes Nixons hantlangare främmande.

Med ilska, chock och avsmak kunde det amerikanska folket blicka bakom Vita husets vördade kulisser. De mötte en stinkande sörja av skumrask och paranoia. Presidenten hade till och med buggat sig själv. Förtroendet blåste bort, Nixon tvingades avgå i skam och vanära.

Men vad säger det om vår tid när Nixonåren närmast framstår som en oskuldens epok jämfört med dagens Vita hus? Barack Obama har tagit hemlighetsmakeriet och kontrollmanin till tidigare aldrig skådade höjder.

Hans avsky mot kritik är i klass med Nixons, hans vrede mot läckor likaså. Fast maktapparaten Obama har till förfogande är oändligt mer omfattande än vad Nixon kunnat drömma om.

Det är en gigantisk struktur för övervakning och massavlyssning som byggts upp i den nationella säkerhetens namn. Nixon bandade sitt eget kontor, Obama buggar en hel värld – inklusive ledare i allierade länder som Tysklands Angela Merkel.

I Washington vittnar journalister om hur en tystnadens och rädslans kultur brett ut sig. Myndighetsanställda vågar inte prata med media, de kan förlora karriären på kuppen.

Tack vare NSA-avhopparen Edward Snowden har vi fått inblick i hur säkerhetsorganen trålar elektronisk information som går långt bortom rimlighetens gränser och hämningslöst kränker miljontals enskilda medborgares integritet.

Det som skulle handla om krig mot terrorismen, påminner istället en global variant av Stasi – där Sverige villigt medverkar genom FRA-lagens försorg. En statsmakt som börjar löpa amok, inåt och utåt, hotar friheten snarare än värnar den.

Ändå är upprördheten över Obamas synder enbart en västanfläkt mot vad som drabbade Nixon. Att USA avlyssnar regeringschefer i Europa avfärdas lojt som ett uttryck för hur alla stater alltid gjort, protester från Merkel och de övriga ses mest som spel för galleriet.

Värst är att det uppenbarligen skett en tillvänjningsprocess bland allmänheten där vi gradvis accepterat överhetens intrång i våra privata förhållanden, rycker på axlarna åt spionerandet enligt principen ”har man bara rent mjöl i påsen så…”.

Den attityden är den största faran. Finns inget tryck mot att tygla staten och straffa makthavare som likt Nixon går för långt i sina kontrollbehov, riskerar demokratin att bli en chimär.

Värna skolvalet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/11:Corren.

”Jag vill inte ha den jävla skiten som de håller på med rap och våldtäkter. Man få ju inte säga neger numera, men den här svarta musiken. Nej, nej, de kan väl hålla på och rappa borta i Tensta och elda upp bilar där istället för här.”

Så talar Greger von Sivers, tills nyligen chef för Profilskolan i Stockholm. SVT:s Uppdrag granskning avslöjade honom när en av deras reportrar låtsades söka jobb som musiklärare på friskolan. Denne reaktionäre grottvarelse till skolledare förklarar alltså att elever med invandrarbakgrund som gillar rapmusik är oönskade.

Hade det varit 1980-tal skulle han väl portat oss med skinnjackor och nitar som älskade hårdrock. Eller öst samma galla över jazzdiggande swingpjattar om det varit 30- och 40-tal.

Utmärkt att SVT förra veckan drog brallorna av Greger von Sivers och hans gelikar. De bryter mot lagen. De skjuter rätten till valfrihet i sank för elever och föräldrar. De har inte i skolvärlden att göra, oavsett om de ansvarar för en privat eller en kommunal skola.

Att självsvåldigt och kränkande sortera ut vissa elever som persona non grata är oacceptabelt. Behöver vi därför nya regler och restriktioner, som nu både Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (FP) ropar efter? Tveksamt.

Panikartad politisk populism kommer sällan något gott ur. Däremot måste ansvariga myndigheter göra sitt jobb för att upptäcka och straffa de Greger von Sivers-figurer som bryter mot dagens regelverk och saboterar det fria skolvalet.

Min proggiga barndomsvän Kamratposten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/11:Corren.

Kamratposten, denna klassiska barntidning! Sedan första numret 1892 har den varit följeslagare till generationer av svenska ungar. Mig själv inkluderad, jag var ivrig prenumerant 1977-1981.

Tidningen dök upp i brevlådan var tredje vecka, jag sparade vartenda exemplar och har ännu alla kvar. Att bläddra i dem är en total nostalgikick, som att återse en gammal barndomsvän.

Överlag är det bra kvalitet på innehållet, dock är det uppenbart att Kamratposten (KP) vill vara en kommersiell motvikt. Inga annonser förekommer, exempelvis. Det politiska vänsterklimatet dessa år färgar också av sig, ibland väldigt tydligt.

Ta bara artikeln med rubriken ”Läskiga läskedrycker” som låter oss veta följande:

”Coca-Cola gör livet rikare påstår bioreklamen och visar vackra, friska människor med bländvita tänder. Det tvivlar vi starkt på. För Coca-Cola blir man allt annat än frisk och livlig av… Det är frätande och kan till och med användas som rostborttagningsmedel!” (KP nr 14/1977).

Inte heller amerikanska biorullar gillas något vidare. Den senaste kioskvältaren Grease recenseras så här:

”Handlingen i filmen är dålig, men medryckande… Fast det värsta är inte filmen, utan hysterin omkring den. Överallt man går grinar John Travolta eller Olivia Newton-John emot en… 50-talet är mode nu…. Men varför är 50-talet så populärt? Jo, för att att några smarta människor långsamt lärt oss det, genom reklam, reklam, reklam… Men om vi inte slutar upprepa, att inte vara oss själva, så kommer vi fortsätta utnyttjas, och det vill vi väl inte?!” (KP nr 17/1977).

Bu för lömska marknadskrafter, alltså. Dock finner KP ljuspunkter, som denna sedelärande berättelse mitt i brinnande tekokris om hur Boråsföretaget Algots räddas ur marknadens klor:

”600 kvinnor skulle bli arbetslösa. Då kom sömmerskorna på att de kan sy saker som människor behöver istället för modejeans… De har visat upp sin alternativa produktion för statsministern. De har demonstrerat och skrivit brev till politikerna. Och de lyckades till sist! Politikerna har bestämt att sömmerskorna får behålla sina jobb! (KP nr 1/1979).

Tilläggas bör att nämnda statsminister var Ola Ullsten, som då ledde en ren FP-regering. Tänk gärna på Folkpartiets näringspolitiska landvinningar nästa gång du försöker hitta alternativa kläder från Algots i affären.

Alternativt vill KP helst att det ska vara i skolan också. Att betyg är problematiskt, det förstår man ganska fort:

”Om betygen inte fanns, då kunde skolan bli en plats där man lär sig samarbeta och tänka själv och ta egna initiativ. Man kunde verkligen lära sig saker som man har glädje av hela livet, inte som nu lära in en massa saker för att få bra betyg… Gillar ni inte betyg i din klass, kan ni prata med läraren eller rektorn om att få bort dem” (KP nr 15/1977).

Men jag förlåter gärna KP dessa snedsteg. I ett nummer meddelas nämligen att Christian Dahlgren vunnit 25 kronor för ett löst korsord i Kamratposten nr 12/1978. Det var första gången jag såg mitt eget namn i tryck. Minns jag inte fel, köpte jag en vinylsingel med låten Grease för pengarna. Sannolikt även någon flaska läskig Coca-Colaläsk.

Tack, kära KP! Om inte annat fostrade du en kritisk läsare.