Jazzen anfaller!

Miles DavisVi har nostalgiafton hemma. Dricker billigt rödtjut, lyssnar på gamla punkskivor. The Clash, Ramones, Sex Pistols, ungdomens hjältar. Plötsligt slinker en katt bland hermelinerna in i spellistan.

Det är A Tribute to Jack Johnson med Miles Davis, en musikalisk hyllning till den första färgade världsmästaren i tungviktsboxning. Fantastiskt album, explosiv jazzfusion.

Miles var personligen ganska explosiv, därtill själv utövare av ”the noble art of self defense”. Under ett Sverigebesök tränade han boxning på Södermalm, lockade upp klarinettisten Putte Wickman i ringen och gav honom storstryk. Den svårt mörbultade Wickman lyckades dock få in ett slag över Miles öra, så att han tvingades spela trumpet halvdöv på Konserthuset senare samma kväll.

Ja, det ska faktiskt ha hänt. Den 31 oktober 1967, på boxningsklubben Sparta, Kocksgatan 24 i Stockholm, för att vara exakt. I denna klubb var för övrigt författaren Stig ”Slas” Claesson medlem. Om Miles Davis även spöat upp honom är oklart, men det skulle inte förvåna.

Vi lyssnar färdigt på albumet och återvänder till The Clash. Enighet råder kring bordet: Jazz är farligt, punk är trevligt.

Vi måste hålla musklerna i trim

Skrivit i Corren 4/10:Corren.

I mitten av 1800-talet arbetade 80 procent av befolkningen inom jordbruket. Det var en lågproduktiv och ytterst slitsam bransch. Sverige var utfattigt, efterblivet och kvävande konservativt. Hundratusentals svenskar gav upp och emigrerade till USA. Men någonting hände som skingrade 1800-talsmörkret.

Kloka personer tog tag i situationen. Smarta reformer genomfördes som skulle förändra allt. Som besluten om allmän folkskola, frihandel och näringsfrihet. Det öppnare klimatet gynnade snillen som Alfred Nobel, Gustaf de Laval och Axel Wenner-Gren.

De utvecklade nya produkter och patent som gjorde Sverige till en stormakt inom kemi- och verkstadsindustrin. Fabrikerna skrek efter ingenjörer och teknisk personal. Samtidigt började jordbruket mekaniseras och bli allt effektivare, arbetskraft kunde därmed frigöras för industrins behov.

Från 1870 snurrade ekonomins hjul igång på allvar, vi gick mot ett dittills oanat välstånd. Ett mirakel? Icke. Det var kombinationen av liberalism, kapitalism, utbildning och innovation som byggde landet.

Men ska vi kunna bygga vidare på vad tidigare generationer skapat åt oss, gäller det att fortsätta hålla ångan uppe på inte minst forsknings- och utvecklingsområdet. Tyvärr finns tecken på att Sverige riskerar att tappa mark i den vassare globala konkurrensen.

Grundskolans kris hotar att erodera rekryteringsbasen av kvalificerat folk till både akademin och näringslivet. Redan råder stor brist på ingenjörer. Att värnskatten straffar utbildning, flit och strävsamhet gör inte saken bättre.

Locka hit spetskompets från andra länder då? Ingen lätt match. Som Håkan Mogren, Astras tidigare koncernchef, uttrycker det: ”Vi ligger norrut, vi har dåligt väder, kortare somrar, lägre löner och högre skatter, så förutsättningarna är inte de bästa”.

Han säger detta i en färsk rapport, Feltolkad folkopinion, utgiven av Svenskt Näringsliv. Den belyser osminkat hur såväl vårt lands privata som offentliga forskningsinvesteringar i princip avstannat.

Den så kallade forskningsintensiteten i Sverige, mätt som andel av BNP, har utvecklats så dåligt det senaste decenniet att vi numera tillhör OECD-kretsens bottenliga. Det ger anledning till oro, ty en nation som försummar att hålla sina forskningsmuskler i trim kommer obevekligen att försvagas.

Vilka nya genombrott som väntar runt hörnet vet vi ju inte. Men vilken avgörande betydelse en positiv innovationsmiljö generellt har, visar vår egen historia från fattigdom till rikedom bortom allt tvivel.

Dagens makthavare tycks dock inte lika insiktsfulla som 1800-talets liberala reformister. Forskningspolitiken är lågprioriterad i alla partier. Enligt Svenskt näringslivs rapport tror inte politikerna att väljarna bryr sig.

Men i realiteten anser var fjärde väljare att forskning är bland de viktigaste frågorna för att säkra framtidens välstånd. Det borde vara något att tänka på inför stundande val.

Stockholmspartiet de gröna

Skrivit i Corren 3/10:Corren.

Söker man Miljöpartiets hjärta klappar det bland latte-medelklassen med alternativa värderingar i Stockholms stad. Här har MP ett opinionsstöd kring 17 procent, vilket är närmare sju procentenheter mer än i riket som helhet.

Det centrala partikansliet är, talande nog, beläget ett stenkast från tunnelbanestationen vid Slussen på hipstervänsterns bastion Södermalm. Moderna grönavågare flyttar inte längre ut till ett förfallet torp i glesbygden. De manifesterar istället sina livsstilsideal i storstaden.

Maten ska vara ekologisk, kaffebönorna fair-trade, kläderna second hand och det närmaste de kommer maskrosor, är att rösta på eller vara medlem i partiet som har denna växt som symbol.

Okej, det är att raljera. Men inte så långt från sanningen. Långt till verkligheten för landsbygdens invånare tycks i alla fall miljöpartisterna ha. Ty vad ska man annars säga om partiets skuggbudget?

Höjd bensinskatt, höjd dieselskatt, höjd skatt på bekämpningsmedel, återinförd skatt på konstgödsel, införande av lastbilsskatt, skatt på avfall, höjd skatt på naturgrus, skatt på torv…

Det blir hårda bandage för dem som lever och verkar fjärran bortom Stockholms tullar där MP har sin utsiktspunkt mot världen. Men det finns hopp.

Får du din framtid ekonomiskt knäckt i glesbygden är det ju bara att sadla om, sälja huset eller gården, och börja plugga på någon universitetsort. Då hjälper MP dig gärna, genom sänkt skatt på studentkorridorer.

Centern på dåligt humör av öppna gränser

Skrivit i Corren 2/10:Corren.

Staffan Danielsson, riksdagsman (C) från Östergötland, har skaffat sig en särskild profil. Han har föreslagit burkaförbud i samhället. Han har beklagat sig över kostnaderna för att Sverige tar emot ”oproportionerligt många” ensamkommande flyktingbarn och krävt ålderstest av dem.

Inför Centerstämman nyligen, och mitt under Syrienkrigets episka flyktingkatastrof, ville han att Sverige skulle skärpa asylmottagningen till vad han kallade ”EU-praxis” (EU:s gränser är i praktiken stängda för Syriens nödlidande människor).

Danielsson framhäver gärna att han är positiv till en generös migrationspolitik, men… Det är alltid ett ”men” inblandat i hans resonemang. På C-stämman tog Annie Lööf kraftigt avstånd från Danielssons utspel,  hans värderingar rimmade inte med Centerns.

Stämman beslutade tvärtom att ge asylsökande ökade möjligheter till fristad och Lööf slog fast att C skulle bli SD:s främsta motkraft. Detta har knappast mottagits med jubel bland Östergötlands centerpartister.

I Facebookgruppen Politisk Centerdebatt, startad av Staffan Danielsson efter C-stämman, vädras starkt missnöje med Annie Lööfs inriktning i flyktingpolitiken, som tunga namn anser skadar partiet.

Karin Jonsson, Östgötacenterns distriktsordförande, skriver: ”Jag blir på dåligt humör när det enda folk har uppfattat från vår stämma är att vi borde öppna våra gränser mer… Men lägg ner detta med migrationsfrågorna! Det är där som partiet går fullständigt i otakt med både medlemmar och presumtiva väljare. Det är ju ‘utsvävningarna’ inom flykting- och invandrarpolitiken som vi fått media på och som folk har uppfattat vara våra viktigaste valfrågor.”

Gösta Gustavsson, tidigare distriktsordförande (C) i Östergötland, anser att Karin Jonsson resonerar ”klokt” och tar även han avstånd från partiledningen: ”Under min tid som distriktsordförande kom aldrig några väljare eller medlemmar med krav på att vi skulle spetsa vår invandrarpolitik ytterligare. Däremot fanns krav inom andra områden, som tyvärr drunknar p g a denna fråga.”

C-sympatisören Peter Borring, LRF-ordförande i Östergötland, instämmer i kritiken (han är dock inte partiaktiv själv): ”Motpol till SD, mera liberal syn på migration? Har ingen partistrateg analyserat i förväg att ni kan ta vilka kloka beslut som helst, men det media kommer rapportera, folk kommer minnas, är dessa värdeladdade ämnen. Desto allvarligare dessutom om det uppstått nån kollektiv neuros på stämman så ingen – förutom Staffan – vågat stå på sig och få med sig stämman åt ett håll som mera stämmer med verkligheten och potentiella väljare ser på saken.”

Andra röster ondgör sig över invandringens negativa kostnader, att regeringens samarbete med MP i migrationspolitiken var ett strategiskt misstag, att Annie Lööfs torgförande av flyktingpolitiken är obehaglig, att flyktingfrågor inte får diskuterats ”nyanserat” utan att stämpeln som främlingsfientlig kommer fram, och så vidare.

Östgötacentern verkar åtminstone inte utmärkas av någon intensivt brinnande liberal humanism på migrationsområdet.

Skolmiljarder till föga nytta

Skrivit i Corren 1/10:Corren.

Den klassiska frågan: har storleken betydelse? Absolut, hävdar Stefan Löfven. Partiledarna tävlar om att vara skolans bästa vän i dessa utbildningsväsendets bistra kristider och receptet från Socialdemokraternas sida är att fokusera på just storleken.

Klassernas omfång alltså. ”Forskningsstödet för positiva kunskapsförbättringar genom mindre klasser är starkt”, låter partiet meddela på sin hemsida. I SVT under söndagen sa Löfven att Socialdemokraterna satsar två skattemiljarder till detta i den kommande skuggbudgeten. Målet är att varje klass ska krympas med upp till fem elever.

Det kan tyckas som rejält och riktigt. Instinktivt känner nog många väljare att stora klasser måste vara väldigt problematiskt. Och forskningsstödet är, som sagt, starkt.

Eller så är det ett magstarkt politiskt påstående. Det rimmar i vilket fall bevisligen dåligt med den mest omfattande undersökningen som någonsin gjorts kring skola och pedagogik.

2008 presenterade John Hattie, utbildningsprofessor från Nya Zeeland, sin uppmärksammade bok Visible learning. Han hade där sammanställt resultaten från drygt 52 000 studier av totalt över 82 miljoner elever. Det kan man kalla ett hyfsat forskningsunderlag. Hatties meta-analys är faktiskt helt unik i sitt slag.

Slutsatserna var bland annat följande: klassernas storlek har ingen avgörande effekt på elevernas inlärningsförmåga (inte heller läxor eller skriftliga test spelade någon större roll). Vad som däremot gav utdelning var ordning och reda i klassrummet, strukturerad utvärdering av undervisningen, och viktigast: läraren.

Betydelsen av engagerade, styrande och tydliga lärare kan inte tillräckligt understrykas. Detta brukar många av våra politiker numera gärna hålla med om i debatten. Insikten skymtar också inom S, som även vill anslå en miljard till att förbättra den svenska lärarkårens kvalitet och status.

Men att för att hitta en särskiljande linje i den partipolitiska konkurrensen har Löfven tydligen ändå bestämt sig för att göra klassernas storlek till sin paradfråga på skolområdet. Tyvärr till ett pris som varken eleverna, lärarna eller skattebetalarna lär få mycket utväxling av, särskilt i proportion till kostnaden.

Dessutom är det inte ens säkert att Löfvens generösa spenderande av våra pengar för att krympa elevantalet i klassrummen skulle gå till avsett ändamål i verkligheten.

Enligt en intern rapport av Skolverket (avslöjad i DN 27/9) slår riktade statliga satsningar på skolan anmärkningsvärt ofta slint. Utfallet blir inte sällan ojämnt och kortvarigt, extraresurser för kvalitetsförbättringar använder ibland kommunerna skamlöst till allt annat än skolan, staten är förbluffande slapp i kraven på redovisning och utvärdering av anslagen, et cetera.

Både på kommun- och regeringsnivå brister det ordentligt i ansvar. Ska man tala om nonchalans med skattepengar finns det betydligt fler än Löfven att ställa till svars, om det kan vara någon tröst. Konstigt att skolan är i kris?