Som jag ser det ska samhället vara ett ställe där det inte finns byråkrater men massor av plats för sång och poesi.
– Vladimir Majakovskij, poet (1893-1930).
Kulturskolan (3): Samhällssyn
Svara
Månadsarkiv: oktober 2013
Kulturskolan (2): Epik
En god berättares första egenskaper: förakt för sanningen och en djup respekt för det sannolika.
– Fritiof Nilsson Piraten, författare (1895-1972).
Före allstatligheten
”Hon tillhörde en klass och en generation, som ännu drömde om att göra livet till ett konstverk”, förkunnas det i Judith Thurmans Blixenbiografi. Just det. Hon var alltså formad innan 1914 då politikens grepp om människorna fortfarande var svagt och distanserat, innan världskrigens masspsykoser och innan ideologiförgiftningen av kulturen och tillvaron i stort (detta som Stefan Zweig så briljant skildrar i Världen av igår). Back to the future! Jag vill också vara Karen Blixen.
Kulturskolan (1): Konstbegreppet
Konst är vad man fixar att komma undan med.
– Marshall ”The-medium-is-the-message” McLuhan, litteraturprofessor och kommunikationsteoretiker (1911-1980).
Höstkväll i Stockholm
Pugh Rogefeldt sjunger: ”Stockholm, Stockholm, stad i världen / Stockholm, Stockholm, världens stad / Stockholm, Stockholm, härlig är den”. Ja, även i oktober!
Statsmannen som älskade böcker
Vad ska jag göra med alla mina böcker? Läs dem. Men om du inte kan läsa dem, så ta dem åtminstone i handen och så att säga smek dem. Titta i dem. Låt dem falla upp var de vill. Läs den första meningen som fångar din blick. Gå sedan vidare till en annan. Gör en upptäcktsresa, loda icke kartlagda djup. Sätt med egna händer tillbaka dem på sina hyllor. Ordna dem efter din egen plan, så att du, om du inte vet vad som står i dem, åtminstone vet var de står. Om du inte vill släppa in dem i ditt liv, förvägra dem åtminstone inte en erkännande nick.
– Winston Churchill, bibliofil.
Varför ska vi läsa böcker?
Skrivit i Corren 11/10:
Alice Munro som nobelpristagare i litteratur? Javisst! Helt uppenbart har Svenska Akademin gjort ett populärt val i år. Redan innan torsdagens tillkännagivande av Peter Englund var nästan alla Munros böcker utlånade på stadsbiblioteket i Linköping. Det säger väl en del?
Skojigt är också att Akademin belönar en utpräglad novellförfattare. Genren som Alice Munro verkar i har annars förlorat mycket av sin traditionella ställning. En respekterad form förvisso, men numera tämligen undanskymd i förhållande till romanen och inget förlagen längre gärna satsar på.
Men med Munros nobelpris kanske novellkonsten går en ljusare framtid till mötes. En kulturgärning som säkert uppskattas av vår regering. Från den politiska maktens sida vill man nämligen gärna att svenska folket ska intressera sig mer för böcker. I synnerhet barn och unga, vars läsförmåga dalat under senare år.
”Kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och delaktighet i samhällslivet måste öka”, förkunnade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och anslog extra skattemiljoner till Statens kulturråd i läsfrämjande syfte.
Ett annat alliansparti, KD, har därtill fastnat för den gamla FP-idén att utforma en statlig sanktionerad klassikerlista över litteratur som alla svenska skolelever måste läsa. Tveksamt dock om något sådant tvång skulle göra underverk för att väcka de ungas lust till Strindberg och Lagerlöf. Snarare lär väl motsatsen bli effekten.
Dessutom är förslaget uttryck för den olyckliga politikersjukan att ständigt vilja detaljstyra skolan, i realiteten ett misstroende mot professionen. Som Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), Ilmar Reepalus efterträdare som kommunstyrelsens ordförande i Malmö, klokt säger i tidskriften Fokus (26/9): ”Jag inbillar mig att om du är svensklärare, utbildad i litteraturhistoria och i svenska språket, har du kompetensen som krävs för att lyfta fram verk för dina elever.”
Hon är personligen väldigt litteraturintresserad och tycker att politikens makthavare hellre borde ta det försiktigare med det statliga pekpinneriet. ”Vill man göra något för läsningen som politiker skulle man kunna välja att själv prata mer om verk och litteratur inom sitt politiska arbete”, menar hon.
En förträfflig tanke. Möjligen hade samhällsdebatten generellt kunnat bli lite mer stimulerande och insiktsfullare om fler av våra förtroendevalda lät sig fångas av skönlitteraturen. Och varför inte då Alice Munros noveller som går snabbare att läsa än tjocka romaner?
Hon bjuder mästerlig kvalitet i komprimerat format som berör temat om människans mångbottnade och komplicerade natur, perfekt för yrkespolitiker med pressat tidschema.
Men varför ska vi egentligen läsa böcker? Är det så viktigt när allt kommer omkring? Tveklöst. Akademiledamoten Horace Engdahl har formulerat det bättre än någon politiker och statlig utredning.
På Bokmässan i Göteborg för några år sedan förklarade han: ”Jag kan exempelvis bli sittande med någon i en tågkupé i flera timmar. Och människor som inte läser är faktiskt ganska tråkiga.”
Amerikansk demokrati i förfall
Skrivit i Corren 9/10:
Evan Bayn, senator för Demokraterna, suckade: ”Kongressen fungerar inte som den borde. Det är för mycket partipolitik och för lite framsteg, för mycket trångsynt ideologi och för lite praktisk problemlösning.”
Bayh meddelade offentligheten att han tröttnat och tänkte hoppa av. Tidpunkt: februari 2010. Att det amerikanska maktmaskineriet skurit ihop är tyvärr inget att förvånas över.
Förfallsprocessen i världens viktigaste demokrati har pågått länge. Vilken också var bakgrunden till den våg av entusiasm som bar Barack Obama till Vita huset 2008. Hans främsta vallöfte den gången?
Inte sjukvården. Utan att Obama ställde i utsikt att han skulle frälsa Washington från dess förgiftade politiska klimat. Facit: polariseringen är värre än någonsin.
Obama lyckades förvisso driva igenom sin sjukvårdsreform (”Obamacare”), en aktningsvärd prestation. Men när den i dessa dagar börjat träda i kraft, har dess oförsonliga motståndare inom Republikanerna tagit den federala budgetprocessen som gisslan för att stoppa reformen.
Mängder av statliga verksamheter tvingas stänga som resultat. Riktigt illa blir det om även kongressbeslutet att höja USA:s lånetak fryser inne. Då kan landet inte betala sina räkningar. Förödande konsekvenser hotar. USA:s återhämtning ur lågkonjunkturen äventyras och hela världsekonomin skakas om.
På sikt undergrävs förtroendet för dollarn som global reservvaluta (grattis Peking, som vill göra sin yuan till ny ”säker hamn” på valutamarknaden). Lägg till detta USA:s impotenta hantering av Syrienkrisen, där initiativet övertogs av Assadregimens allierande i Kreml, och vi bevittnar en supermakt som både politiskt och ekonomiskt är på uppenbar dekis.
Vad innebär det för världens utveckling när USA:s inflytande minskar till priset av stärkta positioner för aktörer som Ryssland och Kina?
Republikanernas radikalisering har utmålats som huvudorsaken till att USA:s maktdelningssystem krisar. Delvis sant. Moderata, ansvarsfulla republikaner som förre senatorn Bob Dole (presidentkandidat 1996) har det blivit tunnsått med.
Men även pragmatiska brobyggare på andra sidan, som demokraten Ted Kennedy, är färre i antal. Kennedy var en vänsterliberal senator, vars resultatfokuserade inställning gav honom många vänner också inom Republikerna (som Dole). Kennedys död i ämbetet 2009 blev på sätt och vis symboliskt för hur också den politiska kompromisskulturen i USA slocknat.
Obamas distanserade ledarstil gör inte saken bättre. Som president har han föredragit att mästra Republikanerna i tal till amerikanska folket, istället för att söka och vårda relationer till tongivande ledamöter i kongressens bägge kamrar (varav den ena, representanthuset, har republikansk majoritet). Detta förhållningssätt har knappast ökat chanserna till uppgörelser i avgörande frågor.
USA grundades med ambitionen att vara en föredömlig frihetens ljuspunkt i världen. Nu är nationen snarare ett exempel på hur oförnuftiga, kortsiktiga och ideologiskt förstockade politiker gjort sin demokrati till en dålig fars.
Trianguleringens tragedi
Skrivit i Corren 8/10:
Fredrik Reinfeldt vann söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Detta enligt opinionsinstitutet Demoskop som frågat 666 tittare, tydligen gick statsministerns tuffare stil hem i stugorna. Ska vi vara teckentydare väntar möjligen en hätskare valrörelse än på länge. Sakligt gav bjöd emellertid debatten inte på mycket nytt.
Stefan Löfven hojtar om att Alliansen ”lånar till skattesänkningar” (något han både ogillar och accepterar). Reinfeldt gisslar S för dess oklara regeringsalternativ (styra ensamma, med MP eller också släppa in V?).
Det enda konkret uppseendeväckande utöver den retoriska hettan, slipsfärgerna och Jan Björklunds rufsiga frisyr, var väl att Reinfeldt och Löfven fann varandra i gemensamt motstånd till utökad asylrätt som C, MP och V önskar. Vilket visar att det ännu finns liv i den traditionella järnkoalitionen mellan S och M i flyktingpolitiken.
Av TV-debattens höga tonläge att döma avser partierna att skruva upp konfliktnivån i syfte att elda medlemskår och väljare till större engagemang när slaget om makten väntar. Men ser vi till de större linjerna i politiken, förefaller den nya aggressiviteten mest handla om att skyla över den idémässiga stagnationsfas som de samhällsbärande partierna kört fast i.
Det stora som hänt under senare år är nämligen att lite hänt, ett substantiellt brott i den liberala reformperioden som inleddes efter Palmes segerval 1985.
Då började politikerna styra bort från det gamla statscentrerade monopolitiska folkhemsbygget, som murknat sönder under 70-talets strukturkriser. Palme- och Carlssonregeringarna fram till 1991 avreglerade bland annat kredit- och finansmarknaderna, införde ett nytt skattesystem, bolagiserade och sålde statliga verksamheter.
Statsministrarna Carl Bildt (M) och Göran Persson (S) körde vidare på samma liberala spår. Löntagarfonderna avskaffades, friskolor infördes, Sverige gick med i EU, fick ett robustare pensionssystem, en ny budgetprocess, en fristående riksbank och de offentliga välfärdssystemen stramades upp.
När Persson kroknat, tog Reinfeldt över stafettpinnen 2006 med jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, skrotad förmögenhetsskatt, bättre ordning i social- och sjukförsäkringarna och så vidare.
Men sedan 2010 är det som luften gått ur den övergripande moderniseringsagendan. Kritiska brister lämnas utan åtgärd – som den rigida arbetsrätten, värnskatten, den sönderreglerade bostadsmarknaden.
Nils Karlson, vd för det fristående forskningsinstitutet Ratio, förklarar den uppkomna situationen som ”trianguleringens tragedi”. Partierna, särskilt S och M, har i väljarmaximerande iver trängt ihop sig i mittfältet med konsekvensen att kortsiktiga vinster överordnats principer och framtidsvisioner.
Felaktiga verklighetsbeskrivningar befästas, politikens långsiktiga mål tappas ur sikte, den idémässiga förståelsen för förändringar undergrävs. Med resultat att systemet låst sig. Återstår att höja rösten för att dölja det magra innehåll som är kvar.
Flyktingpolitik vid vägs ände
Skrivit i Corren 7/10:
”Det är fruktansvärt där nere. Dussintals lik, kanske hundratals. De ligger på varandra, i högar, fastkilade. De som dog först hade tur”.
Ovanstående berättar en av dykarna som i helgen sökte efter drunknade utanför den italienska ön Lampedusa. En fiskebåt med upp till 500 eritreanska flyktingar kapsejsade förra veckan, bara 155 överlevde.
Katastrofens omfattning är skakande, dock är liknande händelser inte ovanliga. Medelhavet har blivit en dödsfälla för människor som försöker ta sig från Afrika till Europa. Många tusentals offer har skördats de två senaste decennierna.
Vad tragedin vid Lampedusa mer än något annat belyser är följden av EU:s hårdnande migrationspolitik, vilken i sin tur är ett resultat av ökande europeiska tendenser till främlingsfientlighet, rasism och nationell inskränkthet.
Runt om i EU-ländernas huvudstäder hukar regeringar för brunfärgade politiska rörelser som hetsar mot invandrare och olika minoriteter (romer icke minst). Rädslan att förlora väljare till intoleransens kolportörer gör att etablerade partier från höger till vänster skyr humanare asylregler och liberalare migrationslagar.
Istället har kontrollerna blivit strängare, murarna högre, attityderna råare. Sverige är delvis ett undantag, vår egen regering har tack och lov inte krökt rygg för Sverigedemokraterna, men debatten finns även här.
Det är verkligen hög tid att det mobiliseras mot främlingsfientlighetens förvillelser. Ty migration är i grunden inget negativt, tvärtom är det något som alla EU-medlemmar borde välkomna.
Den främsta källan till välstånd är nämligen humankapitalet: människors arbetskraft, idéer, entreprenörskap, framtidstro, deras vilja att skapa en bättre tillvaro för sig själva och sin familjekrets.
Israel är kanske det mest slående exemplet på detta, vilket briljant skildrats i den internationellt uppmärksammade boken Start-Up Nation – The Story of Israel’s Economic Miracle av Dan Senor och Saul Singer (2009).
Geografiskt är Israel en lilleputt, ungefär som Småland i storlek, och har inte funnits på kartan längre än i 65 år, därtill i en extremt fientligt omgivning. Nyligen upptäcktes stora oljefyndigheter inom Israels gränser, men tidigare har man inte haft några naturtillgångar att tala om. Förutom människor.
Israel ger medborgarskap till varenda kotte världen över som kan påvisa judisk börd. Vid statens grundande 1948 hade man en befolkning på blott 806 000 personer. Numera är invånarantalet drygt 8 miljoner. En tiodubbling på lite mer än ett halvsekel alltså.
Har migrationsvågorna från när och fjärran knäckt samhället? Knappast. Motsatsen är fallet. Israel är Mellanösterns starkaste stat med ett ekonomiskt blomstrande näringsliv. Förklaringen är att Israel har utformat ett system och bejakat en kultur som uppmuntrar människors drivkraft och företagsamhet.
Som det konstateras i nämnda bok: ”Immigranter är inte avoga till att börja om på nytt. De är, per definition, risktagare. En nation av immigranter är en nation av entreprenörer”.
Om Israel kan, varför skulle inte EU och Sverige kunna? Men istället: Lampedusa.
Christian Dahlgrens Blogg 