Månadsarkiv: oktober 2013

Thåströms färg, Miles Davis kulör eller Dylans?

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 18/10:Corren.

”Alltid rött, alltid rätt.” Det sjöng Joakim Thåström när han på 80-talet var frontfigur i rockgruppen Imperiet. Rött är kärlekens och passionens färg, ett varmt hjärta som bultar. Och att följa sitt hjärta brukar ofta anses riktigt.

Politiskt förknippar vi rött med vänstern, som uppfattar sig som den godhjärtade solidaritetens banérförare i strid mot klassamhällets orättvisor. Rött symboliserar således även kamp, som vidsträckt spänner från Socialdemokraternas trygghetstörstande folkhemsideologi till stalinismens falska och blodsbesudlade jämlikhetssträvanden.

En smula förvirrande blir det när vi européer blickar mot USA. Ty vilka har draperat sig i rött där? Republikanerna, partiet som många på vår sida av Atlanten snarast förknippar med hjärtlös marknadsegoism och kristen tokhöger (att det också var hemvisten för president Lincoln, slaveriets baneman, tycks färre vara medvetna om).

Den amerikanska vänstern – nå, allt är relativt – som företräds av Barack Obama och Demokraterna har istället lagt beslag på blått. Det är en färg som upplevs lugnande, vilket nog harmonierar med åtskilliga Obamasympatisörers känslor, särskilt i kontrast till Republikanernas ansvarslösa obstruerande i kongressen som medförde att statsapparaten slogs igen.

Men med tanke på hur illa Republikanerna tycker om Obamas sjukvårdsreform kan dessa med samma rätt associera blått med nedstämdhet och depression, ty färgen rymmer även denna känsla.

Men det svänger samtidigt väldigt skönt om blått. Bluesen och jazzen bärs av de underbart, bitterljuva blå tonerna. Kanske bäst fångade av Miles Davis på hans epokgörande 50-talsalbum som inte för inte heter Kind of Blue.

Blått är faktiskt den populäraste färgen av alla. Enligt vetenskapliga undersökningar har ungefär hälften av jordens befolkning blått som favorit. På andra och tredje plats kommer, långt efter, lila och grönt. Blått har både en tilltalande renhet och komplexitet i sig som människor, oavsett kultursfär, finner oemotståndlig.

Men min egen älsklingsfärg sedan barnsben är svart. Jo, politiskt är den förstås djupt komprometterad. Dels är det fascismens färg, dels dess motsats: anarkismens. Bägge läror möts dock i bejakandet av våld som metod för samhällsförändring, vilket sannerligen inte gör saken bättre.

Fast det kanske finns utrymme att vara en snäll, demokratisk och liberal halvanarkist då, om man nu ska tvingas koordinera sin politiska uppfattning med favoritfärgen. Personligen anser jag bara att svart är elegant, coolt och uppfriskande punkigt.

Svart är väl också som att inta en outsider-position mot makten, att leva lite utanför lagen. Och då måste man vara ärlig, som Bob Dylan konstaterar i låten Absolutley Sweet Marie. Inte sällan är det ju lagens representanter, den statskontrollerande klassen av de andra kulörerna, som visat prov på de mest stötande bedrägerierna. Om vi får tro Dylan, i alla fall.

Receptet mot bostadskrisen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:Corren.

Tröttnat på att söka lägenhet och jaga runt bland hyresvärdar? Sorry. Det är inte precis billigt att köpa sig fri från de sovjetliknande köerna. Och värre blir det.

Som Corren rapporterade om i går har priserna på bostadsrätter stigit med 16 procent i Sverige bara det senaste året. Linköping avviker dock från den generella bilden på ett exceptionellt sätt. Här är motsvarande prisökning hela 21 procent.

Det kan man ju välvilligt tolka som ett mått på Linköpings attraktionskraft vad gäller jobb, studier och framtidsmöjligheter. Att folk söker sig hit är glädjande, välkomna! Men det gäller förstås att också kunna erbjuda boende, och det till en rimlig penning. Annars hotar den i övrigt ljusa utvecklingen att mörkna på sikt.

Att priserna skenar så kraftigt på bostadsmarknaden oroar både myndigheter och politiker. Människor riskerar att skuldsätta sig bortom allt privatekonomiskt förnuft, med den gamla välkänt dystra konsekvensen av överhettning och en uppumpad bostadsbubbla som förr eller senare spricker.

I ett preventivt försök att kyla ner marknaden beslutade Finansinspektionen hösten 2010 att sänka bolånetaket till 85 procent av bostadens värde, vilket betyder att kontantinsatsen blir minst sagt häftigt för ungdomar och andra med blygsammare inkomster. Därtill har regeringen ökat trycket mot bankerna att skärpa kraven på amorteringar av lånen.

Effekten har emellertid blivit ringa eller ingen alls, och åtgärderna är egentligen endast ett fegt sätt att fly kärnproblemet. Priserna exploderar därför att utbudet inte motsvarar efterfrågan, majoriteten av Sveriges kommuner lider av bostadsbrist.

Det är i sin tur en följd av något som politikerna åstadkommit helt och hållet på egen hand: en genom hyresreglering saboterad marknad. SEB:s seniorekonom Klas Eklund förklarar pedagogiskt elegant i senaste numret av tidskriften Neo vad det betytt: ”Dåliga incitament för byggare och värdar att få fram hyresrätter gör bostadsrätterna mer attraktiva, då stiger priserna och då lånar folk mer”. Som synes, eller hur?

Klas Eklund leder den från partipolitiken oberoende Bokriskommittén, tillkommen på initiativ av storstädernas handelskammare och fastighetsägare, som till nästa sommar ska presentera förslag till reformer mot eländet.

Dock värjer han sig från att precis som alla politiker ta den bästa och sundaste lösningen i sin mun: marknadshyror. Det har, som han säger i Neo, gått ”troll” i ordet. Eklund hoppas att man kanske kan göra hyresregleringen mindre skadlig. Suck.

Låt oss istället spräcka trollet genom att dra fram det ordentligt i ljuset. Här är receptet: frånta riksdagsledamöterna deras förmånliga centrala övernattningslägenheter i Stockholm. Ge dem ett schablonbelopp på 6000 kronor att själva ordna en bostad för någonstans i huvudstaden.

Lycka till, politiker! Bo nu i den reglering ni skapat, upprätthållit och pådyvlat vanliga medborgare. Förmodligen skulle det inte dröja länge innan marknaden tilläts fungera normalt igen.

Paul hade rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:Corren.

Plötsligt händer det. En septemberkväll dyker sex representanter från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) upp på akutmottagningen vid lasarettet i Motala. Deras ärende? Att göra en oanmäld granskning av verksamheten.

En månad senare är IVO:s utlåtande offentligt och en sak är solklar: undvik detta sjukhus om du är i omedelbart behov av hjälp. Kritiken, som MVT rapporterade om den 11/10, är förödande.

IVO konstaterar att risken för vårdskador är överhängande, att personal och kompetens saknas för att bedriva krävande akutvård, att bedömningen av svårt sjuka patienter görs av oerfarna och icke-legitimerade läkare, et cera.

Från politiskt ansvarigt håll menar landstingsrådet Lasse Pettersson att orsaken till stor del bottnar i svårigheten att rekrytera kompetent personal till Motala.

Men snarare illustrerar Lasse Pettersson själv det egentliga problemet. Han företräder Vrinnevilistan, ett missnöjesparti som bildades inför valet 2006 i protest mot dåvarande S-landstingsrådet Paul Håkanssons beslut att stänga akuten på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Istället skulle allvarligare fall bli behandlade i Linköping.

Det utlöste en opinionsstorm både i Norrköping och i Motala, där invånarna värnade sina lasarett och personalen sina jobb. Håkansson tvingades motvilligt backa. I sak hade han dock rätt, vilket IVO:s rapport nu utifrån ett vidare perspektiv kan sägas bekräfta.

Patientsäkerhet, personalförsörjning och ekonomi talar definitivt för en koncentration till större enheter gällande den tunga vården. Avstånden i Östergötland är inte större än att US kan sköta ruljansen, särskilt som kvalificerad akutbehandling redan sker i ambulanserna.

Vrinnevilistan är i grunden uttryck för en förvillelse som invaggat östgötarna i en falsk trygghet och försvårat utvecklingen av en effektivare och bättre vård.

Kontrollera Östersjön? Ta Gotland!

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 15/10:

Förra veckan kom färjan till Visby lastad med åtta stridsvagnar. Denna vecka anländer ytterligare sex. Summa 14 stycken. Som långtidsparkeras i ett garage. Det är första gången på ett decennium som stridsvagnar finns på Gotland.

Dock stationeras ingen personal till dem. Bortsett från hundratalet hemvärnsgubbar är Sveriges största ö rensat på försvarskapacitet. I den glada optimismen som följde på kalla krigets slut strippades Gotland på kustartilleri, luftvärn och pansar.

Att det nu skeppas över stridsvagnar skulle kunna tolkas som en förvisso lam, men ändå kvick, reaktion på Zapad 13, Rysslands militärmanöver i Östersjön under slutet av september. Om det vore så väl.

Det är svaret på Rysslands krig i Georgien 2008, något som tog det svenska politiska etablissemanget fullständigt på sängen. Trots att man kring sina sammanträdesbord bestämt att det inte skulle existera något militärt hot mot Sverige inom överskådlig framtid, kunde tydligen motsatsen bli fallet eftersom den ryska björnen helt uppenbart varken sov eller förlorat klorna.

Tänk om björnen röt till i Östersjöområdet? Kanske var det dumt att ha lämnat Gotland naket? Något tungt militärt material borde väl åtminstone kunna förvaras där för säkerhets skull…?

Men det tog alltså hela fem år innan beslutet blev verklighet. Det säger en del. Att riva ner en nations försvarsförmåga går snabbt. Att bygga upp den igen är inte gjort i en handvändning. Och då talar vi fortfarande bara om att skicka 14 stridsvagnar från fastlandet till ett gotländskt förråd. Bättre än inget, men som upprustning betraktat är det mer en gest av symbolisk karaktär.

Ryssland däremot öser in svindlande resurser i ett synnerligen ambitiöst upprustningsprogram, detta samtidigt som Kremls politik blir allt auktoritärare och aggressivare, inåt som utåt. Man måste nog vara mycket naiv för att finna något löftesrikt i en sådan kombination.

Nyligen avslutade Zapad 13 bar syn för sägen. Där samverkade Ryssland med diktaturen Vitryssland i det officiella syftet öva försvar mot religiösa och etniska oroligheter, samt terrorism. Manövern aviserades omfatta styrkor på drygt 20 000 man.

I själva verket deltog 70 000 man i avancerade offensiva operationer, som i realiteten inte var något annat än träning för anfallskrig. Om Kreml avsåg att med detta skrämma sina tidigare vasaller i Baltikum lyckades övningen över förväntan.

De baltiska staterna är Nato-medlemmar och som sådana garanterade skydd. Men det är föga värt i ett skarpt läge om Ryssland besätter den strategiska nyckelpunkten Gotland, vilket ger möjlighet att skära av allierad undsättning västerifrån och ta militär kontroll över Östersjön.

Ett Gotland som inte kan försvaras är således inte endast ett problem för oss, det undergräver även säkerheten för våra grannländer. Därför är ett starkt försvar är nödvändigt, både för att hävda vår egen integritet och för Sveriges allmänna trovärdighet som en stabiliserande säkerhetspolitisk aktör i regionen.