Månadsarkiv: augusti 2013

Skymningen faller över Tages park

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/8:Corren.

Som Monica Zetterlund sjöng i Hasse & Tages revy Svea Hund på Göta Lejon 1976: ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Den frågan är högaktuell att grubbla på för Föreningen Folkets park i Linköping.

Man satsade flott och dyrt på att rusta upp den gamla anläggningen. Men drömmen om att ge parken en ny storhetstid genom evenemang och konferenser sprack. Av 43 egna färska miljoner i kassan från markförsäljning, plus ytterligare många sköna slantar i banklån, blev konkurs och 27 miljoner i skulder. Tragiskt.

Och knappast överraskande. Projektet verkar skötts förbluffande oprofessionellt. Ingen genomtänkt marknadsplan, inga säljare som raggat bokningar och kunder, bara pengar som rullat iväg i tunga investeringar och löpande kostnader som varken styrelse eller vd haft någon koll på.

En rimlig undran borde vara varför inte heller de dominerande andelsägarna inom fackföreningsrörelsen och S-partiets lokalavdelningar visat större ansvar.Nu ska hela rasket säljas.

Det är en bit anrik kulturhistoria som går under klubban. Läs gärna Tage Danielssons självbiografiskt färgade novell Romanen om Mårten och Ingalill Söderman i debutboken Bok från 1963, vilken lätt maskerad handlar om Tages egen uppväxt i parken, som blev hans första universitet och inspirationen till den senare karriären som en av Sveriges främsta underhållare och kulturpersonligheter.

På den unge Tage Danielssons tid var det fest, dans, lotterier och chokladhjul, visor, kupletter, revyer och operetter. Nog är det synd att Föreningen Folkets park förskingrat möjligheten att förändra för att bevara.

Men sanningen är ju att Folkets park-rörelsen, med rötter i 1890-talets Sverige, gradvis förlorat greppet om folket i decennier. Vi ställer liksom andra krav på nöjesliv i dag än snurrande chokladhjul och Bullens pilsnerkorv vid en dansbana.

Utvecklingen har också sprungit förbi systerrörelsen Folkets hus, även den ett barn av det sena 1800-talet. Då sprungen ur nödvändigheten av att skaffa samlingslokaler åt fackets och socialdemokraternas växande medlemsföreningar landet runt. Det pratades inte enbart politik i husen.

Underhållning som dans och teater förekom i riklig omfattning, därefter blev även filmvisningar populära inslag. Sådant var inte minst viktigt för att kunna finansiera den övriga verksamheten.

Vem går numera till Folkets hus för att roa sig eller ens snacka politik? Beroendet av kommunala bidrag har istället ökat, som i Kisa där skattebetalarna tvingats hålla Folkets hus skrala ekonomi flytande. Varför då?

När folket lämnat både parkerna och husen som bär dess namn, vill antagligen folket ha något annat. Kvar sitter en skara ombudsmän och ideella trotjänare på spillrorna av ett svunnet imperium.

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok – ja vad gör vi nu?”, sjunger Monica Zetterlund vidare i sången om arbetarrörelsens drömmerier. Svar: vakna, släpp nostalgin och försök hantera verkligheten i 2010-talets samhälle. Minnen må vara vackra. Men går inte att äta.

Sätt betyg från första klass!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/8:Corren.

Förra veckan erfor 1700 barn i Linköping en av sina viktigaste dagar i livet. De började första klass i grundskolan. Grundskolan är precis vad den heter. Där muras kunskapsgrunden som behövs för all vidare utbildning och den senare färden ut på arbetsmarknaden.

Inget annan samhällsinstitution har större betydelse för att sprida lika möjligheter till livschanser och klassresor, oavsett elevernas sociala eller ekonomiska bakgrund.

Så borde det vara i alla fall.

Ingen har undgått att skolan flagrant brister i sitt uppdrag. Skolverket sammanfattar krisläget klart och koncist på sin hemsida. Sedan tidigt 90-tal har resultaten stadigt försämrats i matematik, naturvetenskap och läsförståelse.

Varje år det senaste decenniet misslyckas 10 procent av eleverna i årskurs 9 att nå målen i svenska, matematik eller engelska. Hela 25 procent (var fjärde elev!) lämnar grundskolan utan fullständigt slutbetyg. Det är tyvärr vad som väntar Linköpings och övriga Sveriges hoppfulla förstaklassare, om inte trenden bryts.

Vilket också Alliansregeringen med utbildningsminister Jan Björklund (FP) i spetsen frenetiskt försöker göra. Framgångarna har hittills inte varit bländande, det är sant.

Men att bygga upp en kunskapsskola i världsklass på ruinerna efter den nu allmänt diskrediterade gamla flumpedagogiska lekstugan till utbildningsväsende är å andra sidan knappast gjort i en handvändning. Ett steg i rätt riktning är att betygen äntligen sätts tidigare, från sjätte klass.

Motivet till den reformen är insikten om att samtal och individuella handlingsplaner inte räcker. Resultaten i kunskapsutvecklingen måste synliggöras tydligare, i synnerhet för att fånga upp svagpresenterade elever. Men varför då vänta med detta ända till årskurs 6? I internationellt perspektiv är det fortfarande påtagligt sent.

Bra är därför att FP vill gå vidare och sätta betyg från årskurs 4. Ännu bättre är Moderaternas förslag om årskurs 3. Bäst vore dock om betygen kom direkt, i första klass.

Då kunde eleverna vänja sig vid betyg som ett naturligt och självklart inslag i skolan, en formativ bedömning som effektivare hjälper dem att nå undervisningsmålen redan för start. Besynnerligt nog upplevs sådant som kontroversiellt i den skolpolitiska debatten.

Men betyg från årskurs 1 var länge normen i Sverige. Det var först med Olof Palmes olycksaliga läroplan LGR 69 från 1969 som betygen fasades ut från grundskolans lägre klasser.

1979 beslutade dåvarande FP-regeringen med stöd av C och S att skrota alla betyg i grundskolan utom i årskurs 8 och 9. Riktlinjerna formaliserades 1980 i läroplanen LGR 80, som bar den moderata skolministern Britt Mogårds signatur.

Socialdemokrater och borgerliga kan alltså broderligt och systerligt dela på skulden till ”flummet”. Erkänn faktum, lämna grollet bakom er och kom överens om en blocköverskridande, långsiktigt hållbar betygsreform som återställer ordningen igen.

Kris i demokratin?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/8:Corren.

Partierna sviker de unga! Siffrorna talar sitt tydliga språk. 20 procent av befolkningen är mellan 18-29 år. Men andelen folkvalda i denna åldersgrupp är knappt 10 procent.

Det skeva förhållandet återspeglas även i Linköping. 26 procent av kommunens invånare är 18-29 år, bland våra valda är de endast 16 procent. Också utlandsfödda är underrepresenterade.

I Corren den 18/8 menar Sara Ekenbjörn från Byrån mot diskriminering i Östergötland att denna klyfta hotar demokratin. Förtroendet faller, alienationen växer.

”Man måste använda sig av uppsökande verksamhet och aktivt närma sig de grupper som inte är representerade”, säger Ekenbjörn med adress till partiernas dominerande gubbar och gummor (55-70 år är överrepresenterade, enligt samma sätt att räkna huvuden).

Det finns en poäng i kritiken. Samtidigt bör dock poängteras än kraftigare att representativ demokrati INTE är liktydigt med millimeterrättvis grupprepresentation.

Då hamnar man snabbt och ohjälpligt i ett träsk av matematiskt kvoteringsnominerande utifrån ålder, kön, yrke, bostadsområde, handikapp, hårfärg, hobby eller vad det nu kan vara. Sådana aspekter lämnar mig personligen likgiltig.

Det jag begär som väljare är att representeras av någon som delar mina grundläggande värderingar, förstår det politiska hantverket, kan göra hyfsat omdömesgilla avvägningar i olika intressekonflikter, samt icke minst: äger mod och integritet att stå upp i avgörande frågor.

En kandidat jag kan lita på, helt enkelt. Politiker i de beslutande församlingarna brukar  trots allt kallas ”förtroendevalda”, inte ”representationsvalda”.

För övrigt är bara 3 procent av svenska folket medlemmar i politiska partier. 70 procent identifierar sig inte längre med något parti alls. Kanske ett tecken på att partipolitiken bör dra sig tillbaka och låta människor bestämma mer över sig själva istället?

Politikerna hoppas, du betalar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/8:Corren.

”Utvärderingar visar att programmet har små eller omätbara effekter… För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas”.

Orden är från rapporten Bonde söker bidrag, som Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) offentliggjorde den 5 augusti. ESO skärskådade det svenska landsbygdsprogrammet som kostat Sveriges och EU:s skattebetalare 36 miljarder kronor perioden 2007-2013 och kunde alltså konstatera att nyttan var i princip noll.

Bara en dryg vecka senare, i onsdags, höll Centerns partiledare Annie Lööf sitt sommartal i Stockholm och förkunnade, totalt ogenerat:

”Ett av verktygen för att skapa fler jobb och tillväxt i hela landet heter Landsbygdsprogrammet… Det har stärkt vårt jordbruks konkurrenskraft och det har skapat jobb. Min och Centerpartiets ambition är att nivån på programmet under de kommande sju åren ska vara den samma som i dag.”

Rimligen kan inte Annie Lööf undgått ESO:s förintande kritik. I annat fall är väl det minsta vi kan begära att hon informerat sig om den. Ändå denna lovsång till ett av oberoende forskare precis utdömt 36-miljardershaveri, som hon därtill vill ska rulla vidare i lika stor omfattning.

Häpnadsväckande. Lööf borde fundera lite över vad Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi 1976, en gång sa: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat.”

Tyvärr är sådana misstag inte ovanliga i politiken. Ta det statliga svenska biståndet nu som pågått i över 50 år. En procent av BNP satsar vi på att hjälpa mindre lyckligt lottade människor i utvecklingsländerna. Enbart 2013 är anslaget 38 miljarder kronor. Motiven må vara oklanderliga, fast hur effektivt används pengarna?

Även om biståndsminister Gunilla Carlsson (M) stramat upp hanteringen och krävt tuffare kontroller, lämnar granskningen av de faktiska resultaten fortfarande mycket övrigt att önska. Nog är det anmärkningsvärt.

I synnerhet som senare decenniers forskning pekar på att traditionell fattigdomsbekämpning av SIDA-snitt ofta inte gör någon märkbar skillnad. Eller rent av är kontraproduktiv.

Missgreppen inom den globala miljöpolitiken är ett annat exempel. I gårdagens Expressen skrev Bjørn Lomborg, professor vid Copenhagen Business School, att EU i alarmistisk anda satsar hundratals miljarder kronor varje år på sakligt sett tveksamma gröna energiprojekt.

Syftet är att komma till rätta med klimatproblemen. De vetenskapliga beläggen visar dock enligt Lomborg att vi slösar bort ”enorma belopp på att åstadkomma nästan ingenting”.

Varför blir det så här? Politiska reformer är vanligen ideologidrivna. Stora resurser investeras, mycket prestige står på spel. Man vill göra gott, visa handlingskraft, få erkännande, vinna nytt förtroende vid makten.

Utvärderingar om att älsklingsreformen slagit fel blir då ett hot. Hellre än att korrigera kursen föredrar man att tro och hoppas i det längsta. Ungefär som Annie Lööf. Notan betalar ju ändå någon annan.

En smula hopp om fred ändå

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/8:Corren.

Blod och död på Kairos gator, militären slog i går till mot tältlägren där den avsatte presidenten Mursis anhängare demonstrerat. Våldsamheterna gör det politiska läget i Egypten än mer prekärt.

Kommer konflikten att eskalera? Är utsikterna till någon slags kompromiss grusade mellan det provisoriska styret och det från makten störtade Muslimska brödraskapet? Undantagstillstånd är utfärdat, oron är omfattande, krisen fördjupad.

Om situationen i Egypten har gått från spänd till explosiv, härskar rena helvetet i Syrien. Inbördeskrigets massdödande rullar vidare utan slut i sikte, miljoner människor är på flykt. Stridigheterna involverar även grannländerna.

Iran stödjer Assadregimen med vapen och har mobiliserat sina knektar i Hizbollah, vilket spridit konflikten över gränsen till Libanon. Av den arabiska vårens ursprungliga förhoppningar i Mellanöstern återstår inte mycket. Snarare tycks den tinat upp en regional krutdurk.

Paradoxalt nog kan det betyda att fredsprocessen mellan Israel och palestinierna tar ny fart. Samtal har precis inletts igen efter påtryckningar från USA, som vill göra ett ambitiöst försök till återstart av vad som inleddes med Osloavtalet för 20 år sedan.

Då jublade omvärlden och optimismen blommande. Nu orkar väl ingen längre hålla räkningen på alla misslyckade förhandlingsrundor. Förväntningarna är milt uttryckt små. Särskilt som Israel gett klartecken för fler bosättningar och samtidigt släppt över hundra palestinska terrorister fria, vilket väckt lika stora protester bland israelerna som glädjescener på Västbanken.

Men det är egentligen mest symbolik. Palestiniernas ledare Mahmoud Abbas behöver ett antal fria fångar att visa upp som styrkebevis inför sitt folk.

Och Israels premiärminister Netanyahu kompenserar denna eftergift med ett antal bosättningar för att hålla sina ultranationalister lugna. Man ger och tar som rituella förpostfäktningar.

Det är realpolitikens ändrade förutsättningar som spelar roll. Oroligheterna i Mellanöstern har gjort att palestinierna hamnat i bakvattnet och politiskt marginaliserats när övriga arabvärlden fått mer pressande ärenden på halsen.

Därtill kommer den interna splittringen mellan Abbas moderata styre på Västbanken och Hamaskontrollerade Gaza, vilket försvagat positionerna ytterligare. En rimlig uppgörelse med Israel skulle kunna ge Abbas fastare mark under fötterna och välbehövlig prestige, såväl på hemmaplan som internationellt.

Israel å sida räds den regionala destabiliseringen som allvarligt äventyrar den judiska statens säkerhetsintressen. Utvecklingen i Egypten och Syrien förskräcker, Libanon är skakigt och över alltihop hänger kärnvapenhotet från Iran. EU:s hårdnade attityd är också ett bekymmer, främst ekonomiskt.

Även för Israel finns alltså starka incitament att ro fredsprocessen i hamn och göra sig en gammal konflikthärd mindre när värre faror måste mötas.

Om Albanien kan…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/8:Corren.

Sjukvård brukar prioriteras högt när svenska folket tillfrågas om de viktigaste valfrågorna. Enligt en Sifoundersökning i juli återfinns vården på andra plats efter skolan (med sysselsättningen som trea).

Politikerna har inte varit sena att uppfatta budskapet. Räknat i andel av BNP satsar Sverige mer på hälso- och sjukvård än EU:s genomsnitt. Vi får dessutom fin valuta för skattepengarna. Svensk vård är mycket kvalificerad, behandlingsresultaten är väldigt goda.

I den återkommande rankningen som analysföretaget Health Consumer Powerhouse (HCP) gör över de nationella sjukvårdssystemen i trettiotalet europiska länder, kom Sverige sexa i senaste mätningen 2012.

Holland är bäst, följt av Danmark, Island, Luxemburg och Belgien. Egentligen skulle vi toppat listan, om det vore för ett ganska väsentligt aber. Vården må vara suverän. Problemet är bara för de svenska patienterna att få den.

Usel tillgänglighet har länge varit den feta plumpen i protokollet som hindrat oss från att nå guldmedaljen i Europas sjukvårdsliga. Till och med fattiga Albanien är bättre på det området. Vilket torde visa att det inte är bristande resurser som orsakar landstingens ringlande köer. Utan byråkratiska strukturfel.

Doktor Arne Björnberg, som ansvarar för HCP:s rankning, kallar det hela för ”en mental åkomma, som drabbar sjukvårdsadministratörer och profession”. Han menar att det inte är fler kömiljarder som behövs. Det är en botande insats. Tydligen får vi vänta även på denna.

Ett tips under tiden: leta upp ett sjukhus i exempelvis Holland. En ny lag i höst gör det nämligen smidigare att söka vård i valfritt EU-land. Notan betalar landstinget. Måhända kan det pressa vårdbyråkraterna här hemma att äntligen lösa tillgänglighetseländet.

Om inte annat kan de väl åka på studiebesök till Albanien.

Sund och riktig konkurs för JB

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Vårterminens avslutning i John Bauerskolarna var ingen munter historia. JB Education, företaget som svarade för driften, gjorde brakkonkurs när ägaren i riskkapitalbolaget Axcel meddelade att man drog sig ur verksamheten efter fem år.

Kvar lämnade Axcel skulder på över en miljard kronor. Över 30 skolor i Sverige med tusentals elever och hundratals lärare ställdes på bar backe inför sommarlovet. Friskolejättens fall utlöste en demoraliserande följetong av kritik i medierna. Marken tycktes gunga under friskolesystemet som sådant.

I söndagens DN tog S-duon Stefan Löfven och Magdalena Andersson tillfället i akt att ånyo kräva kommunalt veto mot etablering av friskolor. Även utbildningsminister Jan Björklund (FP) hotar med tuffare reglering och fördömer riskkapitalbolagens inblandning på utbildningsområdet. Men var det dåligt att JB Education gick omkull?

Enligt Skolverket har flera av deras skolor uppvisat allvarligt bristande kvalitet. Företaget har också missat att anpassa kostymen till de minskade årskullarna på gymnasienivån och ekonomin har uppenbarligen inte skötts som den borde. Självfallet är det olyckligt att enskilda drabbas.

Dock är det sunt och riktigt att en aktör som JB slås ut från marknaden. Problemet är snarare att inte fler knackiga skolor gör det. Där kommunen har ansvaret kan politiker i åratal driva underpresterande skolor vidare, trots att man på så sätt både sviker eleverna å det grövsta och skattebetalarna vars resurser slösas bort.

Märkligt nog brukar de skandalrubrikerna aldrig bli lika braskande. Varför?

Måhända är den otillräckliga självsaneringen en viktig anledning till att vändpunkten i den svenska skolkrisen låter vänta på sig. Kom ihåg att den förkrossande majoriteten av alla elever inte går i friskolor, utan i offentliga.

Fiaskot för JB Education och Axcel bör heller inte tas till intäkt för att döma ut riskkapitalbolagen generellt. De har ofta i debatten populistiskt framställts som rovgiriga bestar. Men vilken är deras affärsmodell?

Jo, att köpa ett företag, tillföra kapital och kunskap, och sedan efter ett antal år sälja satsningen med god förtjänst. Man investerar alltså för att höja produktiviteten och professionaliteten, att kortsiktigt tumma på kvaliteten vore förödande. Hur ska man då attrahera framtida köpare och göra vinst på insatt kapital?

Riskkapitalbolagen agerar faktiskt långsiktigare än vad många i allmänhet tror. Det vore groteskt att använda Axcels misslyckande som skäl till att på lösa grunder bannlysa en hel näringslivssektor.

Att ett äpple är ruttet betyder inte att alla övriga i korgen är det. Svenskt utbildningsväsende skulle tvärtom kunna vässas och bli bättre genom fler aktörer, ökad mångfald och större inslag av marknadsmässiga mekanismer.

För övrigt har nästan alla av JB Educations konkursade skolor fått nya huvudmän till höstterminens start. Bland annat här i Linköping. Den befarade katastrofen för elever och lärare blev ändå ganska måttlig.

Dimmorna kring Watergate

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/8:Corren.

Ännu ett tidens tecken: den berömda amerikanska tidningsfamiljen Graham säljer Washington Post. Ekonomiskt trångmål uppges som orsak och köparen är IT-miljardären Jeff Bezos, Amazons grundare.

Han tog 250 miljoner dollar ur sin privata plånbok och betalade på ett bräde. Nya pengar slår gamla, sådan är kapitalismen. Frågan är förstås om nya publicister även slår äldre anrika och lyckas hitta en fungerande affärsmodell för lönsam kvalitetsjournalistik på dagens ovisst föränderliga mediemarknad.

Låt oss hoppas. Washington Post har länge tillhört USA:s bästa dagstidningar med ett blytungt renommé. Juvelen i kronan är naturligtvis Watergate, som satte normen för all världens murvlar när det gäller grävande journalistik. Större skalp än att tvinga USA:s president att avgå finns inte.

Men var det verkligen Washington Posts förtjänst? Nja… Vad säger ni om att kolla deras legendariska story lite? Häng med!

Det hela började den 17 juni, 1972. Nyheten briserade om att fem mystiska män med avlyssningsrustning tagits på bar gärning under ett nattligt inbrott i Demokraternas nationella partihögkvarter (DNC). Det var beläget på sjätte våningen i Watergate, ett bostads- och kontorskomplex i huvudstaden Washington.

Politiskt spionage? Det var ju valår. Republikanen Richard Nixon sökte folkets mandat för en andra period som president. Fast varför skulle han ta risken att göra inbrott hos motståndaren? Nixons utmanare hette George McGovern, en vänsterliberal senator vars radikala agenda mötte föga genklang i väljarkåren.

Nixons chanser föreföll kassaskåpssäkra, på valdagen i november vann han också en förkrossande jordskredsseger. Watergate hade ingen inverkan, historien blev inledningsvis aldrig någon stor grej och den breda massan brydde sig inte. Då.

Men Washington Post hade två hungriga reportrar, Bob Woodward och Carl Bernstein, som enträget nystade vidare i härvan. De häktade Watergatemännen visade sig ha kopplingar till Vita huset, dock förnekade Nixon kategoriskt all inblandning. Trodde han sig sitta säker efter sin stora valvinst, trodde han väldigt fel. Faktauppgifterna som kom i dagen började bli allt mer besvärande.

Nixonadministrationen satte Washington Post under hårt tryck. Dementierna haglade. Tidningsägaren Katharine Graham (1917-2012) och chefredaktören Ben Bradlee stod föredömligt pall, precis som goda publicister ska göra. Inte ens ledaren för världens mäktigaste nation kunde få dem att ta handen från sina reportrar.

Woodward och Bernstein uppmuntrades tvärtom att grävare ännu djupare. Till hjälp hade de en hemlig källa, ”Deep Throat”, som berättade intrikata detaljer om Nixons skumraskaffärer (2005 visade sig källan vara en biträdande FBI-chef vid namn Mark Feldt).

Medarbetarna kring Nixon föll som käglor medan skandalen rullades upp. Insnärjd i lögner fick till slut även presidenten kasta in handduken. Triumfen för Washington Post var total när Nixon lämnade Vita huset den 9 augusti 1974.

Woodward och Bernstein solade sig i glansen. Men det var inte Washington Post som fick fram de avgörande bevisen mot Nixon. Utan domstolsväsendet och senatsförhören i kongressen, där Demokraterna efter valet behållit sin majoritet.

Från deras sida var Watergate främst en politisk vendetta för att vingklippa Nixon. Presidentens underhuggare kallades till edsvurna vittnesmål på löpande band och pressades till komprometterade erkännanden (som att Nixon spelat in sina konspiratoriska samtal i Ovala rummet, vilket blev dödsstöten när Högsta Domstolen krävde att banden lämnades ut till åklagarna).

Ändå kvarstår Watergate som en gåta. Washington Post kunde aldrig besvara de två väsentligaste frågorna. Märkligt nog nonchalerade både domstolarna och kongressen dem också. Nämligen: vem beordrade inbrottet och vad var motivet? Vi vet fortfarande inte.

DNC var i praktiken endast ett titulärt högkvarter, poänglöst att bugga för Republikanerna då det saknade egentlig betydelse i valkampanjen. Denna sköttes av staben kring McGovern som arbetade på annat håll. Nixon avfärdade först saken som att knäppskallar eller provokatörer varit i farten.

Upptäckten av inbrottsmännens kontakter med folk i Vita huset gjorde dock Nixon rädd att brottsutredningen kunde skada hans återval. Operation mörkläggning inleddes. Det var denna som fällde honom och som Watergateskandalen kom att handla om. Inte inbrottet i sig.

Mycket tyder på att presidenten även vilseleddes av sin advokat i Vita huset, John Dean. Det gör inte Nixons ansvar mindre, men kan förklara en del.

John Dean var ung och ärelysten, besatt av att bygga upp en egen politisk underrättelsetjänst inom den maktberusade Nixonadministrationens hägn. Dean har häftigt förnekat det, graverande indicier finns likväl som tyder på att han fått nys om en prostitutionsring i Washington, vilken försåg höga politiker från bägge partier med kvinnliga ”eskorter”.

Verksamheten sköttes delvis från DNC i Watergate. John Dean var nygift med en kvinna som tidigare varit inblandad i förmedlingen och blev orolig att detta hotade hans karriär. Vad göra?

Själv skaffa sig smaskig information om prostitutionsringen som kunde skydda honom mot eventuell utpressning, givetvis. Alltså skulle John Dean organiserat inbrottet och det utan att de inhyrda gärningsmännen fick reda på det egentliga syftet.

Därpå tog Dean det praktiska befälet över mörkläggningen som ironiskt också drog Nixon bakom ljuset. På bandinspelningarna förefaller faktiskt Nixon sakna riktigt koll när han sitter med Dean och konspirerar för att tystna ner skandalen.

Våren 1973, när dubbelspelet blivit för komplicerat och marken brände under fötterna, hoppade Dean av till Watergateåklagarna, som synnerligen förtjusta fick en historia serverad där skurkaktigheterna uteslutande skylldes på presidenten.

Som tack fick Dean ett milt straff och åtnjöt omedelbar stjärnstatus som ångerfull sanningssägare. Hans vittnesmål synades inte närmare i sömmarna. Faktum är dock att det är fullt av hål och motsägelser. Men när det begav sig var allt intresse fokuserat på att sätta dit Nixon.

Synd att inte Washington Post höll huvudet kallare den gången och även granskade John Dean tuffare. Kanske hade dimmorna kring Watergate klarnat.

Vänlig lilleputt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/8:

Sveriges band till USA är gamla och varma. Den transatlantiska länken etablerades tidigt. Efter den amerikanska revolutionen 1776, var vi det första landet utan inblandning i det påföljande frihetskriget som erkände den nya nationen.

Poäng till Gustav III för det framsynta diplomatiska steget! Sedan drog 1,2 miljoner svenskar iväg till Nordamerika åren 1850-1930 för att söka sig en ljusare tillvaro. 200 000 återvände med influenser och erfarenheter som gav värdefulla bidrag till Sveriges demokratisering och modernisering.

Kulturellt kom USA att påverka oss mer än någon annat land efter att Tyskland detroniserades 1945. Värsta vänstervågens uppflammande antiamerikanism under Vietnamkriget och Olof Palmes demonstrativt hårda USA-kritik skadade förvisso relationerna i 70-talets början.

Men säkerhetspolitiskt vårdades Sverige hela tiden av Vita huset som inofficiell Nato-allierad med delansvar för skyddet av Europas norra flank mot Sovjet. När det kom till kritan var också Palme mån om att hålla Sverige kvar som en pålitlig aktör i USA:s militärstrategiska sfär.

Ändå har ingen amerikansk president funnit det värt att besöka oss förrän George W Bush kom till Göteborg 2001. Men det var på grund av EU-toppmötet när Sverige var unionens ordförande. Barack Obamas visit i september får därför historiens vingslag över sig.

En president som håller bilaterala överläggningar på en svensk statsministers hemmaplan har aldrig tidigare hänt. Fast det säger väl något om Sveriges betydelse på den internationella arenan: egentligen är den ringa.

Hade Obama brytt sig om inte frihandelsavtalet mellan USA och EU legat i potten? Detta samtidigt som mötet med Reinfeldt är ett sätt att chikanera den nobbade Putin i Ryssland. Hellre en vänlig lilleputt än en stor buse, uppför er i fortsättningen!

Återstår att se vilket intryck Kreml tar.

 

Tredje gången gillt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/8:Corren.

Första gången en sittande amerikansk president besökte Sverige var 1975 när Gerald Ford otippat dök upp i Blekinge. Eller snarare ovanför.

Presidentplanet Air Force One, på kurs från Helsingfors till Rumänien, hade råkat förirra sig in på vårt luftrum. Svenskt jaktflyg skickades upp för att avvisa Ford.

Men den riktiga premiärvisiten var förstås 2001 då George W Bush deltog på EU-toppmötet i Göteborg. Fast välkomnandet blev väl inte helt hjärtligt den gången heller. Vänsterligister startade kravaller som förvandlade Göteborgs innerstad till en brinnande stridszon.

Låt oss hoppas att Barack Obama får ett trevligare bemötande när han kommer till Sverige och överlägger med Fredrik Reinfeldt i september!