Skrivit i Sydöstran 10/4:

Det sopades extra noga på gatorna inför besöket. Staden måste ju vara putsad och fin när Carl XVI Gustaf väntas. Kring Stortorget hade tusentals människor samlats och strax före klockan 12 kom han inrullande med drottning Silvia i en svart bil.

Det var en himmelsblå vacker aprillördag i Karlskrona och kungaparet välkomnades av kommunfullmäktiges ordförande. Monarken klev upp på en scen vid torget och höll ett litet tal till folkmassan som hurrade.

Själv kunde jag inte låta bli att erinra mig en annan kung, vars visit dryga 200 år tidigare fick ett totalt motsatt mottagande. Kylslaget i dubbel bemärkelse, kan man nog säga. Ty vintern var lika isande kall som känslorna han mötte från de få karlskronabor han tilläts komma i kontakt med.

Ändå var detta på självaste julafton 1809. Men ingen gata sopades mer för Gustav IV Adolfs skull. Han var kungen som förlorat Finland i ett ödesdigert krig, avtvingats tronen och fått sitt namnchiffer systematiskt utplånat i offentligheten. Det sista han någonsin såg av Sverige var faktiskt Karlskrona.

På fregatten Camilla skickades han ut i exilen. Skeppet hade fyrtio kanoner, ett deplacement på 1345 ton och ingick ursprungligen i den nya stormaktsflotta som Fredrik Hendrik af Chapman, geniet, byggde åt Gustav III på 1780-talet.

Men nu var det alltså 1809 och det svenska Östersjöimperiet låg slaget i ruiner. Den högste ansvarige, syndabocken, Gustav III:s son och arvtagare hade suttit fängslad på Gripsholms slott i månader. När Camilla hissade segel var det fortfarande morgon.

Ex-monarken fördes ombord till sin hytt och försvann med ljudet av masternas knarrande rår, blockens gnissel och bogvattnets brus. Karlskronas örlogshamn bleknade i fjärran. Den onämnbare var för alltid borta och hans Vasasläkt hade oåterkalleligen mist sitt flera sekel långa privilegium att regera landet.

En fransk marskalk inbjöds istället ta över riket: Jean Baptiste Bernadotte. Det var för hans ättling i rakt nedstigande led som vi jublade åt i lördags. För Gustav IV Adolf gick det sämre.

Han dog i ett torftigt schweiziskt värdshusrum under sitt alias överste Gustafsson. Då hade han i närmare trettio år sedan sista resan från Sverige, allt mer ensam och förvirrad, irrat Europa runt. Jag undrar hur ofta han tänkte på det där korta och bistra julaftonsbesöket i Karlskrona.