Sorry Catholics, this is Francis I!
Svara
Månadsarkiv: mars 2013
Bokmalen – ett samhällsproblem
En varning från Allers Familje-Journalen 1928.
Det gick som tåget…
Skrivit i Corre
n 12/3:
Det går som tåget. Det går som på räls. Raka spåret. Tre vanliga uttryck i vardagsspråket som vi använt så länge någon kan minnas. Vi reflekterar sällan över dem. Men uttrycken uppstod en gång som återspeglingar av faktiska förhållanden.
För tidigare generationer var resandet sannerligen ett vågspel. Att segla på havet innebar påtagliga risker för svåra oväder och skeppsbrott. På landbacken var vägarna leriga och gropiga, att färdas med häst och vagn var notoriskt obekvämt och långsamt.
Om inte snö och regn ställde till trubbel, gick vagnshjulen sönder eller hästarna skenade. Att resa var kort sagt äventyrligt och osäkert. Man fick vara glad om man överhuvudtaget kom fram.
Järnvägarna, 1800-talets stora kommunikationsrevolution, förändrade detta i ett slag. Plötsligt välsignades Sverige med ett snabbt, stabilt och pålitligt färdmedel.
Det går som tåget. Det går som på räls. Raka spåret. Uttrycken är både konkret beskrivande och visar vilket grundmurat förtroende som vanliga människor hyste till järnvägen. Men det var då det.
Förra veckan presenterade Medieakademin sin årliga förtroendebarometer som mäter allmänhetens inställning till myndigheter, politiker, medier och andra aktörer på den offentliga arenan. Bland företagen hamnade faktiskt Systembolaget i topp, följt av IKEA och Volvo. Gissa vem som hamnade på 2013 års jumboplats? SJ.
Svenskarnas förtroende är i dag till och med större för den konkursade biltillverkaren Saab (inte illa efter cirkusen med skojaren Victor Muller). Även i relation till samtliga aktörer i mätningen ligger SJ risigt till. ”Hela svenska folkets järnväg” är i samma förtroendemässiga bottendivision som Arbetsförmedlingen, EU-kommissionen, TV3 och Kristdemokraterna.
Generellt sett tycks dock fortfarande många gilla tåg som transportform. Vi vill tycka om järnvägar. Men SJ och Trafikverket gör snarare sitt bästa för att i praktiken döda denna principiella kärlek.
P1:s granskande samhällsprogram Kaliber har i serie reportage belyst den svenska tågtrafikens förfall. Biljettsystemet är exempelvis ett absurt lotteri som ingen begriper, priserna är omöjliga att förutsäga.
Vidare fifflas det systematiskt med statistiken för att dölja SJ:s oförmåga att hålla tiderna. Forskare nekas korrekta siffror, varför utredningar i syfte att lösa den usla punktligheten blir hopplös.
Passagerarna kan inte lita på tågen som ständigt är försenade, går sönder eller ställs in av diverse anledningar. Risken att drabbas av en bruten anslutning och tvingas frysa på en öde perrong någonstans i Sverige kan aldrig negligeras.
Resandet med nutidens lok och vagn påminner om hur det var förr med häst och vagn: det är äventyrligt, osäkert och man får vara glad att överhuvudtaget komma fram.
Det går som på räls? Urspårad är väl det uttryck som mest adekvat fångar upplevelsen av vår generations järnvägsåkande.
Jag hatade matte
Skrivit i Corren 11/3:
Måndag morgon och dubbeltimme matte. Snacka om plågsamt. Schemaläggaren på min högstadieskola den där terminen i nian måste varit sadist.
Att börja veckan med att traggla trista ekvationer under överinseende av en knastertorrt mässande lärargubbe; sådant önskar man inte ens sin värsta ovän (jo, förresten – det gör man!).
Jag minns ingen i min klass som verkligen gillade matematik. Men vi bet ihop och gjorde det nödvändiga för att komma undan eländet med hyfsade betyg.
Detta var i mitten av 80-talet och situationen tycks inte bättre i dag. Läget är tvärtom sämre, av kunskapsresultaten att döma. Sedan 90-talet presterar svenska niondeklassare bara allt skralare i matte, både jämfört med oss i tidigare årskullar och i relation till övriga OECD-länders elever.
Utbildningsminister Jan Björklunds uppgörelse med ”flumskolan” har hittills inte burit frukt. Fortsätter den negativa utvecklingen i samma deprimerande takt riskerar vi att bli en nation av matematiska analfabeter. Hur ska Sverige då kunna hävda sig inom modern teknik, ekonomi och naturvetenskap som är centrala områden för landets tillväxt och konkurrenskraft?
Till hösten utlovas nu en storsatsning i syfte att rycka upp mattelärarnas undervisningsmetoder. På tiden, onekligen. Vad som behövs är förmågan att ge ekvationsnötandet en kontext och att väcka elevernas lust till ämnet.
Själv fick jag en helt annan upplevelse än pluggets själlösa räknande när jag på bio såg Ron Howards drama A Beautiful Mind (om nobelpristagaren John Nash). Wow, kunde matte vara så intressant?
Matematiken är ju universums grundspråk. Det är genom siffrornas formler vi kan fånga och förstå hur tillvaron är uppbyggd och fungerar – koden som knäcker de stora gåtorna. Hade vi fått lärare i skolan som gett oss det sammanhanget, skulle garanterat måndagarnas mattelektioner blivit betydligt mera spännande.
I love Joan Jett
Skrivit i Corren 8/3:
Hurra! Det är internationella kvinnodagen. Då brukar jag spela den självklara låten i sammanhanget: I love rock’n’roll. Denna svängiga klassiker toppade den amerikanska Billboardlistan i sju veckor våren 1982 och artisten var naturligtvis Joan Jett. Tuffare brud med gitarr får man leta efter.
Som ung tonåring 1975 bildade hon gruppen The Runaways som lirade hårt, punkigt och svettigt. Bakom instrumenten och mikrofonerna fanns enbart tjejer. Då var ett sådant band inom denna musikstil praktiskt taget unikt.
Rocken har ju alltid varit männens värld, och trots dess kultur av rebellromantik vilar ändå konservatismen tung. Sex, drugs and rock’n’roll? Javisst. Fast endast på killars villkor.
The Runaways utmanade djärvt dessa konventioner och fick betala ett kostsamt pris på vägen. Många bland både publik och i branschen vägrade ta dem på allvar. Hån, förolämpande kritik och sexistiska spyor haglade över bandet. Knappast för att de lirade dåligt.
Utan snarare för att de gjorde sin grej väldigt bra. Lyssna gärna på skivan Live in Japan från 1977 så förstår ni. Tjejer som bevisligen kunde spela med samma äkta hängivelse och aggressiva uttryck som män, det – om något – var hotfullt. Könsmaktsordningen skakade.
När The Runaways upplöstes gjorde Joan Jett solokarriär. Men gubbarna på skivbolagen var inledningsvis kallsinniga. Efter att ha nobbats av 23 bolag (!) i USA, startade hon helt sonika ett eget. Snacka om lång näsa åt belackarna att sedan kunna damma in en listetta på Billboard!
Joan Jett är still going strong. Dock upplever hon fortfarande ofta samma vissna attityder från männen i rockbranschen som på 70-talet: ”Den enda förklaring som jag ser det är att rock’n’roll är sexuellt. Kvinnor som spelar gitarr visar att de äger sin egen sexualitet. Vissa kan inte hantera det.”
Till sådana grabbar säger jag bara: väx upp!
En despot har lämnat scenen
Skrivit i Corren 7/3:
Nej, Hugo Chávez kunde förstås inte dött av naturliga orsaker. Hur skulle det sett ut? En grandios ledare av frälsarformat kan omöjligen falla för något så simpelt. Mäktiga, sinistra krafter måste varit i rörelse.
Den cancersjukdom som en längre tid brutit ned Venezuelas store härskare, de förtrampades vän, den kapitalistiska världsordningens orädde utmanare, var ett lömskt verk av den illvilligaste fienden av dem alla: USA.
Därmed kan Hugo Chávez få en martyrgloria som är värdig den religiöst anstrukna personkult, vilken han själv så flitigt odlade under sina 14 år vid makten. Och som väl passar in i Latinamerikas radikala tradition att upphöja sina vänsterhjältar till ikoniska offer för den amerikanska imperialismen. Som Che Guevara. Eller Salvador Allende. Helgon i socialismens parthenon.
Knappt hade Chávez’ lik hunnit kallna innan Venezuelas vicepresident Nicolás Maduro i ett TV-tal åkallade himmelens vrede över USA och lanserade konspirationsteorin att Vita husets agenter mördat presidenten genom att ha inympat cancerceller i dennes kropp. Befängda anklagelser, naturligtvis.
Men ack så typiska för den vulgära, hatiska antiamerikanism som bar Hugo Chávez’ signum. Hans megalomaniska idéer att spela rollen som en slags Sankt Göran mot USA-draken på den globala scenen fick honom att söka vänskapsallianser med notoriska skurkstater som Iran, Syrien, Vitryssland och Khadaffis Libyen.
Men varmast klappade hjärtat för Fidel Castros fängelseö. Chávez hymlade aldrig om att detta kommunismens Alcatraz i Karibien var förebilden. ”Kuba är ett hav av lycka. Det är dit Venezuela också ska”, deklarerade han året efter sitt makttillträde 1999.
Liksom Castro var även Chávez en uniformens man. Han inledde karriären som militär och försökte först erövra presidentpalatset på klassiskt sydamerikanskt vis: genom en statskupp 1992. När det slog slint, sökte han lyckan via valurnan istället. Venezuela var då (som nu) ett av ormbo av korruption och vanstyre.
Chávez lovade rättvisereformer och fick väljarna med sig, men gjorde sedan snabbt landet till en skendemokrati för att maskera utvecklingen mot personligt envälde. Domstolarnas och mediernas oberoende avskaffades, alla oppositionella uppstickare som kunde hota honom sattes bakom lås och bom.
Maktutövningen baserades dels på stödet från arméns knektar, dels på utnyttjandet av Venezuelas rika oljetillgångar. Höga världsmarknadspriser spelade Chávez turligt i händerna. Med inkomsterna från oljeexporten köpte han den fattiga befolkningens lojalitet och subventionerade frikostigt deras konsumtion.
Han använde även gärna pengarna till att införskaffa militära leksaker (helst ryska sådana), och som smörjmedel i relationerna till andra socialistiskt sinnade regimer. Några investeringar i teknik, industri och infrastruktur som kunnat trygga Venezuelas framtid såg dock ingen röken av.
Hugo Chávez var en olycka i livet och arvet han lämnar efter sig som död är inte mycket bättre.
Rättvisa klyftor
Skrivit i Corren 6/3:
Regeringen ökar klyftorna! Det är en ständig refräng i vänsteroppositionens anklagelseakt mot Alliansen. Och vänstern har rätt. Det visar SCB:s statistik. DN publicerade siffrorna häromveckan.
1999, då statsministern hette Göran Persson, hade en icke-arbetande person 75 procent av den ekonomiska standard som en arbetande person åtnjöt. 2011 är namnet på statsministern Fredrik Reinfeldt och då hade den icke-arbetande svenskens relativa ekonomiska standard krympt till 58 procent.
Den främsta orsaken är jobbskatteavdraget. De ökande klyftorna är alltså medveten politik från regeringens sida. Men är det fel? Snarare vore det djupt problematiskt, både nationalekonomiskt och moralfilosofiskt, om det inte lönade sig bättre – mycket bättre! – att jobba än att leva på bidrag.
Vilket ingalunda betyder att vi ska uppträda hjärtlöst mot människor som saknar förmåga till egen försörjning. Tvärtom. Men skulle det löna sig illa att gå till jobbet jämfört med att stanna hemma, korrumperas grundläggande mänskliga drivkrafter och samhällets välståndsbas eroderas. Dessutom vore det helt enkelt orättvist.
En viktig anledning till att Alliansen kom till makten 2006 var just en känsla bland många väljare i den strävsamma medelklassen att Socialdemokraterna vänt dem ryggen. I den borgerliga retoriken hävdades att S förvandlats från ett arbetarparti till ett ”bidragsparti”.
Vilket det fanns visst fog för. Ser man till hur olika grupper röstade i det föregåendet valet 2002 (det sista som de rödgröna hittills vunnit) är det ganska talande för egenintresset att 68 procent av de arbetslösa, 65 procent av de långtidssjukskrivna och 59 procent av de förtidspensionerade valde något vänsterparti.
Men det förlorade fokuset i jobbpolitiken kom sedermera att kosta S dyrt. Minska klyftorna? Förklara gärna då varför arbete ska löna sig sämre igen.
Marknadshyror är lösningen
Skrivit i Corren 5/3:
Linköping är hett. Här finns jobb, studiemöjligheter, framtidstro, tillväxt. Hit lockas folk att flytta och bo. Vilket självklart är mycket glädjande. Men utgör samtidigt ett tilltagande problem.
Ty bostäderna tryter och det byggs för lite. I synnerhet råder underskott på hyresrätter. Situationen är djupt bekymmersam, inte bara ur ett rent mänskligt perspektiv. Utan också för att det hotar Linköpings dynamik och ekonomiska utveckling.
Vi kan inte nå vår fulla potential om vi inte på ett smidigt sätt kan härbärgera alla de människor som vill vara i Linköping för att arbeta, plugga, starta företag, eller förenas med sin kärlek och bilda familj.
Att läget inte är annorlunda i andra expansiva större städer är en klen tröst. I Stockholm är bostadsbristen så allvarlig att dess internationella konkurrenskraft hämmas.
Corren har i en reportageserie granskat kommunens hyresvärdar och de avigsidor som bostadssökande drabbas av, när antalet lediga lägenheter börjar bli lika sällsynta som vatten i öknen. Vad är anledningen till eländet och varför byggs det inte mer?
Frågan om Saabs flygbuller, där Naturvårdsverket och Boverket fastnat i ett demoraliserande bråk om gränsvärdena, är en faktor. Hyresvärdarna talar även om en seg kommunalbyråkrati och stelbenta regler för detaljplaner.
Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Muharrem Demirok (C) anser att de höga produktionskostnaderna är den främsta syndabocken, samt anklagar både låneovilliga banker och Byggfacket för att sätta käppar i hjulen.
Samma nämnds vice ordförande Kerstin Edlund (S) pekar på försvårande skatteparagrafer och Alliansregeringens obenägenhet till reformer. Dessutom säger Kerstin Edlund något intressant: ”Och i Linköping tror den borgerliga majoriteten att marknaden ska lösa problemen på egen hand” (Corren 4/3).
Även om Linköpings borgerlighet verkligen tror så, kan marknaden ingalunda göra det. Inte därför att marknadskrafterna i sig skulle vara roten till det onda. Utan därför att kärnproblemet är att marknadskrafterna inte tillåts att fungera på hyresrätternas område.
Förhållandet mellan tillgång och efterfrågan är sedan länge satt ur spel. Det skedde när hyresregleringens inskränkning i den fria avtalsrätten klubbades av Per Albin Hanssons samlingsministär 1942. Och denna reglering plågas Sverige, trots vissa mindre modifieringar, fortfarande av.
Det politiska sabotaget mot normalt verkande prismekanismer har förstört hyresbostädernas lönsamhet, jagat iväg det privata investeringskapitalet, skapat en skriande bristsituation, tvingat människor att vänta i långa ringlande köer och stimulerat framväxten av en osund svarthandel med kontrakt. Känns symptomen från planekonomins Sovjet igen?
Socialdemokraterna insåg vansinnigheten redan på 60-talet och ville införa marknadshyror, men vågade aldrig fullfölja sina intentioner. Tyvärr har nuvarande Alliansregering inte ens förmått sig att andas om marknadshyror. Konsekvenserna brottas Linköping och övriga Sverige med dagligen.
Om skrivandet (7)
I turned silences and nights into words. What was unutterable, I wrote down. I made the whirling world stand still.
– Arthur Rimbaud
Dinosaurien vaknar?
Skrivit i Corren 2/3:
Marken skakar, elefanterna rusar, tordönet ljuder över världen! Hårdrockens mäktigaste dinosaurie visar livstecken och kommer snart att betvinga oss igen. Kanske.
Ända sedan Led Zeppelin upplöstes efter trummisen John Bonhams död 1980 har vi längtat och trånat, hoppats och vädjat. De kvarvarande medlemmarna har gjort några enstaka gig, men det har förstås aldrig varit nog. Senast de spelade var 2007 i London. Till denna enda konsert såldes 20 000 biljetter. Registrerad efterfrågan på internet: 20 miljoner!
Det ryktades om en uppföljande turné. Det blev ingen. Sångaren Robert Plant var inte intresserad. Han har alltid varit mest ovillig att ånyo låta Zeppelin stiga till väders. Men nyligen kläckte han plötsligt ur sig att han var öppen för förslag inför 2014. Lite kryptiskt, men ändå ett slags besked. Chansen finns!
Som alla andra fans gick jag naturligtvis omedelbart i spinn. Det enda som slår detta är väl möjligen om Jesus gör comeback. Fast så tänkte jag också när Deep Purple återförenades 1984. Euforin svalnade snart när gruppen mest lät gammal och trött. Måhända är det, nyktert sett, bäst att 70-talets rockmonster får vila i frid.
Christian Dahlgrens Blogg 