Gravar, öppna er! Ni döda i konstgallerierna, lik bakom skärmar, i palats, slott och kloster! Här står den legendariske förvaltaren av nycklarna till alla tider, som vet hur man besegrar det mest raffinerade lås och bjuder er att stiga in i världen av idag.
– Guillaume Apollinaire (1880 – 1918).
Skrivit i Cor
ren 21/3:
ÖB Sverker Göranson har lämnat sjuksängen och är åter oförskräckt i elden. I går sköt han skarpt mot migrationsminister Tobias Billström och krävde ett asylprogram för de inhemska tolkar i Afghanistan som bistått våra trupper.
När den svenska Isaf-insatsen avvecklas riskerar annars tolkarna blodig hämnd från talibanerna. ”Det är varumärket Sverige som vi hanterar i detta. Det måste finnas en grad av medmänsklighet”, dundrade ÖB.
Billströms kyligt formalistiska inställning i detta brännande ärende är väl känd. I somras gav han signaler som praktiskt taget innebar tolkarna skulle lämnas åt vargarna. Men nu har Billström knappast råd att hålla fast vid den omänskliga positionen längre.
Efter sina skandalösa uttalanden om papperslösa flyktingar har regeringschefen Reinfeldt mer eller mindre gjort grus av migrationsministerns auktoritet. ”Vägen för att återvinna förtroendet går via att han håller sig till den humana inriktning vi har på politiken och att han arbetar hårt på att återvinna sitt förtroende”, slog statsministern fast under tisdagen.
Kan då en logiskt sett i denna stund förtroendelös Tobias Billström ens vara möjlig i regeringen?
I vilket fall grep ÖB onekligen skickligt tillfället att tränga in Billström ytterligare i hörnet. Att han duckade och bollade över asylfrågan om tolkarna till försvarsministern och dennes svävande svar duger inte. Återvinn förtroendet, sa Reinfeldt. Upp till bevis!
En legend! Bohemen från småländska Bodafors som 1975 fullständigt överraskande slog Karl Meiler på Rotweiss-stadion i Väst-Berlin och sedan triumferade mot José Higueras i Barcelona. Därmed räddade han Sveriges väg mot vår första historiska seger i Davis Cup. Bragd-Birger Andersson, numera bosatt i Linköping. Jag råkade av en slump träffa honom på stans Racketcenter innan en tennismatch häromkvällen. Om det kändes mäktigt?
Skrivit i Corren 20/3:
Finansminister Göran Persson (S) drog en vals när han införde värnskatten 1995. Den skulle bidra till att stärka statsfinanserna, sades det. Den skulle bara vara tillfällig, sades det också. Bägge dessa påståenden stämde lika lite överens med verkligheten som skattens namn.
Den riktiga värnskatten infördes 80 år tidigare, då första världskriget rasade kring Sveriges gränser. Precis som nu hade försvaret försummats. Den sittande Hammarskjöldregeringen tvingades hitta på akuta lösningar för att kunna ge militären medel att värna landet. 1915 introducerades en temporär skatt för högre inkomsttagare, som gick till en särskild försvarsfond.
Göran Perssons ”värnskatt” var – och är – av väsensskild natur. Detta första stora brott mot principerna bakom skattereformen 1990-91 handlade egentligen om politisk kosmetika. S-regeringen slog fast att en tuff budgetsanering krävdes för att komma ur den dåvarande strukturkollapsen.
I syfte att få S-väljarna att svälja den beska medicinen lovade Persson rättvis fördelning av bördorna. Även ”de rika” skulle få betala ett kännbart pris. Genom att återanvända den gamla beteckningen ”värnskatt” gavs fiffigt associationer till nationellt nödläge, vilket inskärpte behovet av bred uppslutning kring Socialdemokraternas ekonomiska politik.
Men det som räddade Sveriges finanser var framför allt att vår valuta marknadsanpassades genom kronfallet 1992. När den fasta växelkursen övergavs för en flytande, blev det rena mirakelkuren för industrins konkurrenskraft.
Exporten ökade rejält och långvarigt, tillväxten sköt i höjden, ekonomin tillfriskande. Göran Perssons budgetsanering hade i det sammanhanget mindre betydelse och värnskatten ingen alls. Den bidrog snarare till att bromsa den marknadsdrivna återhämtningen något.
Perssons extraskatt på högre inkomster, som faktiskt slår till redan vid relativt måttliga lönelägen, kostar i realiteten samhället betydligt mer än vad den smakar. I dag har denna olyckliga ”tillfällighet” funnits i 18 år och inbringar knappt fem miljarder till statskassan, vilket motsvarar ungefär tre promille av hela det svenska skatteuttaget.
I gengäld bestraffar den enskilda människors strävsamhet, höjer marginalskatten till världens högsta och sänker medborgarnas ekonomiska utbyte av att förkovra sig, arbeta hårt, starta företag och göra karriär. Totalt sett skulle alla tjäna på om värnskatten försvann, eftersom dynamiken i samhällsekonomin skulle förbättras och mer resurser skapas.
Detta vet förstås finansminister Anders Borg och Moderaterna. Ändå har Alliansens ledande parti valt att behålla bedrövelsen på obestämd framtid. Borg tror nämligen att väljarna är lite dumma och inte skulle förstå förklaringen om vilken politisk bluff den perssonska värnskatten i grunden är.
Att Sveriges ekonomi skadas på kuppen spelar ingen roll. Bara inte de nya Moderaternas ljusrödblåa fördelningspolitiska image riskeras, och därmed utsikterna till fortsatt maktinnehav. Fegt? Ja. Cyniskt? Definitivt.
Skrivit i Corren 20/3:
Lite elakt skulle Cypern kunna liknas vid titeln på ett gammalt album med Nationalteatern: Rövarkungens ö. Hit har diverse ljusskygga aktörer världen över, inte minst ryska oligarker, skickat fartygslaster med skumraskpengar genom åren.
Då är det väl inte mer än rättvist att dessa giriga isterbukar tvingas hjälpa den cypriotiska staten ur eurokrisens skuldträsk, kan man tycka. Eller hur har annars EU:s höjdare resonerat i detta fall? Det är svårt att bli klok på hela saken.
Bakgrunden är att Cypern ropar desperat efter nödlån från EU och Internationella valutafonden, som ställer upp med 10 miljarder euro på ett villkor: att Medelhavsön själv drar in närmare sex miljarder euro från sina banksparare.
Men denna engångsskatt skulle förstås inte bara drabba Rysslands gangsterkapitalister. Varenda kotte som samlat tillgångar i bankerna riskerar att hamna i fogdens klor. Inte konstigt att det kokar av ilska bland Cyperns folk och i går kväll förkastade landets parlament lyckligtvis det vettlösa kravet.
När EU-eliten inte ens ryggar för att konfiskera hederliga småsparares pengar i syfte att rädda sitt havererade europrojekt, ja då har alla unionens medborgare synnerligen goda skäl att resa ragg. Ty vad är den statliga insättningsgarantin, detta fundament i det moderna banksystemet, längre värd i Europa?
Om inte pengarna kan anses säkra på Cypern, då kanske pengarna heller inte är tryggade i andra och större krisländer som Spanien. Äldre tiders bankrusningar, då sparare belägrade bankkontoren för att tömma sina konton, är det vad som väntar oss igen?
Måhända är det bäst att vi redan nu istället börjar stoppa sedlarna i madrassen som skydd mot rövarkungen. Det verkar ju faktiskt vara i Bryssel som han egentligen bor.
Skrivit i Corren 18/3:
Papperslösa flyktingar gömmer sig oftast inte hos ”blonda och blåögda” utan hos sina landsmän, påstod migrationsminister Tobias Billström (M) i dagens DN. Efter en storm av kritik både från opposition och Allianskolleger ber han nu om ursäkt för sitt uttalande – som föga förvånande kraftigt applåderats av Sverigedemokraterna.
Det är andra gången på kort tid som Billström hamnat i blåsväder för yttranden vilka kan tolkas som en anpassning till SD:s stärkta position i väljarkåren. Nyligen ifrågasatte ju Billström ”volymerna” av flyktingar som gavs fristad i vårt land.
I dagens DN-intervju framkom även att Tobias Billström tar tydligt avstånd från att papperslösa ungdomar ska få laglig rätt att gå i gymnasiet, trots att regeringen beslutat om motsatsen. Sedan lät migrationsministern sin pressekreterare dementera hela det utförliga resonemanget i frågan med hänvisning till att han ”sagt fel”. Ungefär som att det bara varit ett tillfälligt hjärnsläpp i största allmänhet.
Något är mycket underligt – och unket – i den här historien. Tobias Billström är ingen intellektuellt korkad person. Han måste rimligen vara medveten om att Alliansens migrationspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet redan knakar i fogarna, bland annat till följd av den omstridda polisjakten på papperslösa (Reva).
Är Billströms agerande bara utslag för olycklig omdömeslöshet? Eller är det ett försök att spräcka MP-samarbetet i migrationspolitiken? I så fall förefaller det omöjligt att Billström skulle handlat på eget bevåg utan statsminister Fredrik Reinfeldts medgivande – annars finns bara en väg för Billström och det är att lämna sitt uppdrag.
Skrivit i Corren 18/3:
”Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter.” Orden är redan snudd på klassiska. Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev i DN 13/3 till justitieministern hade en emotionellt drabbande kraft som inte lämnade någon oberörd.
Khemiri beskrev med personlig, träffsäker precision upplevelsen av att särbehandlas enbart på grund av sitt utseende, hur det var att känna rasismen bränna in på bara huden. Anledningen var Beatrice Asks försvar av Reva, det omstridda projektet mellan polisen, Migrationsverket och Kriminalvården som syftar till att ”rättssäkert” och ”effektivt” spåra upp och avvisa papperslösa flyktingar.
I detta sammanhang bör en sak vara absolut klar: asylrätten måste värnas. Och det får en konsekvens. Nämligen att den person som befunnits sakna giltiga skäl för asyl inte kan stanna, hur önskvärt det än vore ur liberalt perspektiv med fri individuell rörlighet över gränserna.
Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills dess är det viktigt att vår, ändå förhållandevis generösa, asylrätt inte undergrävs och förlorar i legitimitet. Betänk att denna fråga handlar om något som bokstavligen kan betyda skillnaden mellan liv och död för medmänniskor på flykt undan krig och terror.
Med detta sagt, har mycket av kritiken mot Reva och justitieministern definitivt varit berättigad. Den motbjudande polisjakt på utlänningar utan uppehållstillstånd som skett i Stockholms tunnelbana tycks tyda på en förbluffande omdömesbrist och skrämmande känslolöshet i myndighetshanteringen.
Upprördheten, som fångades så väl i Khemiris artikel, blev massiv och fick även integrationsminister Erik Ullenhag (FP) att reagera: ”Är det så att människor med mörk hudfärg stoppas för ID-kontroll är det helt oacceptabelt”. Ja, något har verkligen gått snett om polisen misstänkliggör den svenska tillhörigheten hos folk på det enda kriteriet att de inte är rågblonda och blåögda. Man kan undra vad Ask då lägger i begreppet ”rättssäkert”.
Reva har inte bara skapat spänningar mellan regeringspartierna, utan även inom FP. Liberala ungdomsförbundet krävde nyligen att partiets hårdföra rättspolitiska talesman Johan Pehrson måste avgå, bland annat just för hans uppbackning av Asks olyckligt fungerande avvisningsapparat.
Än allvarligare är signalerna från Miljöpartiet, som nu hotar att dra sig ur den migrationspolitiska överenskommelse som slöts med Alliansen våren 2011.
Avsikten med denna var att isolera de främlingsfientliga Sverigedemokraterna från inflytande i en situation där regeringen förlorat sin tidigare riksdagsmajoritet. Tack vare MP:s stöd kunde exempelvis istället restriktionerna för arbetskraftinvandring lättas – vilket både SD, S och V dundrat mot.
Vad händer om MP använder Reva som motiv för att bränna bron till borgerligheten? Följden kan bli fatal för migrationspolitiken, liksom för möjligheten att bilda en stabil regering efter valet 2014 om SD stärks och inget av blocken vinner en klar seger.
Tanken på dig är som molnskuggans ilande flykt över slätten
en oväntad förbindelse mellan himmel och jord
en blickens vilande färd mot horisontens bortom
en gnistrande ljuv påminnelse om livets korthet.
– Erik Lindegren, ur Sviter (1947).
Christian Dahlgrens Blogg 