Skrivit i Corren 4/1:
Säg organiserad brottslighet och man tänker väl främst på knarkhandel, prostitution och bankrån. Men numera verkar de kriminella nätverken funnit ännu en lukrativ gren: personlig assistans för funktionshindrade.
Radions Ekoredaktion rapporterade i torsdags om en pågående polisutredning i Södertälje. Omkring 40 personer misstänks där svindlat Försäkringskassan på betydande belopp. Det handlar inte om att någon låtsats vara handikappad.
Istället har verkligt funktionshindrade blivit utnyttjade av ett assistentbolag, vilket systematiskt uppgett falska tidrapporter om assistans som aldrig utförts. Härvan inkluderar även brottsmisstänkta anställda vid Södertälje kommun och Försäkringskassan själv.
Hjärtlösheten och cynismen i arrangemanget är slående. Utsatta, ofta ensamma människor i behov av omfattande hjälp för att klara sin dagliga livsföring står ju som offer.
Södertäljefallet inte något unikt. Totalt beräknas bedrägerierna över hela landet motsvara upp till 15 procent av den svenska assistentverksamhetens kostnader. Det rör sig årligen om många hundra miljoner kronor i ersättning som betalas ut på oriktiga grunder.
Svante Borg, försäkringsdirektör vid Försäkringskassan, medger till Ekot att hans myndighet varit för godtrogen: ”Om vi ska vara självkritiska ska vi säga att vi fick för sent klart för oss hur omfattningen av den kriminella företagsamheten ser ut, att den var så stor”.
Från de handikappades intresseorganisationer har det uttryckts oro över att det utbredda fuskandet ska leda till ifrågasättande av assistentreformen som sådan. Den är en rättighetslag som tillkom under den borgerliga regeringen i början av 90-talet. Intentionerna var goda.
Funktionshindrade skulle slippa vara hänvisade till trista institutioner och istället få möjlighet att leva självständiga liv på egen hand. Huvudproblemet har dock inte visat sig vara fusket, även om det är allvarligt nog. Utan att reformen sprängt alla tidigare kalkylerade ramar. Utgifterna ökar ohejdat.
1998 kostade den personliga assistansen 5 miljarder kronor. 2012 var summan över 25 miljarder. 2017 väntas beloppet bli minst 32 miljarder kronor. Den goda viljan håller således på att besegra det ekonomiska rimliga.
Det är baksidan av sociala rättighetslagar. De kan prövas av domstolar utan finansiellt ansvar. Besluten blir sedan prejudicerande för tjänstemän och politiker, som måste göra avvägningar mellan massor av andra behov och begränsade resurser i sina budgetar. Ekvantionen är svår, nästan hopplös.
Kanske är inte det bästa för alla svårt funktionshindrade att leva ensamma i lägenheter med dygnet runt-passning. För vissa kanske det vore vettigare med ett gruppboendes gemenskap, under tillsyn av högt kvalificerad personal. Finner vi inte värdiga alternativ är den bistra sanningen att assistentreformen på sikt riskerar att kapsejsa.
Christian Dahlgrens Blogg 
Jag kopiera bara över lite fakta. Som bloggare kanske det vore bra att ta en titt på hur EU:s handikappolitik var de drar iväg med den. Det vore också intressant att se om du klara av att se hur man medvetet skapar kaos i systemet för att kunna rasera systemet. Kaoset är medvetet skapat, med andra ord. Man släppte fri LSS:n medvetet just för att kunna rasera den. Den andra frågan är.. vem vill du ska bo där? .. Jag kan garantera dig att jag ännu inte har sett en verksamhet som bedriver god omvårdnad, där man tar hänsyn till den boendes behov. Hög kvalificerad personal får du gärna definiera. Vad menar du med detta? Är det denna som man ska köpa då?
Några siffror med anledning av att ledarskribenten på Corren ENBART lyfter kostnaderna för den personliga assistansen: Om någon undrar så har JAS-projektet kostat ca 100 miljarder kr, dvs lika mycket som kostnaden för samhällsskydd och rättsskipning under 3 år. AMS kostar ca 70 miljarder om året, och arbetsförmedlingen lyckas endast förmedla ett jobb per handledare och år….och samhällets viktigaste funktioner utgör blott 37% av de offentliga utgifterna. Om vi enbart hade dessa utgifter skulle kommunalskatten grovt räknat bli ca 12%…
Jag länkar inte in några tal från de människor som redan tvingas bo på institution för jag misstänker att du saknar empatisk förmåga, därför kanske siffror fungerar bättre för dig.
”Saknar empatisk förmåga”? Diskutera gärna i sak, men sådana insinuationer betackar jag mig för. En närstående i min egen familjekrets blev svårt handikappad efter en stroke och levde sedan ensam i en lägenhet med assistenter dygnet runt. Kvaliteten på den hjälpen var väldigt varierad, för att uttrycka det milt. Inte sällan under all kritik. Det var sannerligen inget värdigt alternativ. Bra gruppboende med utbildad och omtänksam personal har jag själv besökt och vet att de i vissa fall (som detta) kan fungera som en avsevärt bättre lösning.
Vilka då.. för jag har aldrig sett ett sådant boende och då har jag med mig 30 års erfarenheter. Liksom ett antal kontakter med människor som tvingas bo på institution.
När det gäller den empatiska förmågan, så är det ingen hemlighet att man idag använder människor som saknar eller har svårt för denna förmågan närmst patienter för att kunna t.ex. driva igenom besparingar.
Genom personlighetstester får man fram de chefer eller de språkrör man vill se. Idag ser vi dem ofta inom tjänstemanna sektorn.
Den omvårdnad din närstående fick var inte personlig assistans, det var hemsjukvården och deras uppgift är enbart sköta hygien och matning. Där ligger den stora skillnaden. En personlig assistans bidrar med att personen i fråga kan fortsätta vara delaktig i samhället.
För endast tre månader sedan besökte jag en sådan ”välfungerande” boende, där de inneboende satt och tittade rakt fram. Flera av dem gav verbalt uttryck för dödslängtan. När jag tog upp med ledningen varför fanns det inga aktiviteter, så svara dem, vi tillhanda håller bara den lägsta formen av stöd. Det andra får någon annan sköta och det får inte kosta något.
Så din värld ser verkligen inte ut som min.. den utbildade personalen var visserligen utbildad … i omvårdnad. Men när syrgasslangen lossnade för den lungsjuka så stod de och tittade på, för de hade verkligen ingen aning om vad de skulle göra.
De hade inte ansvaret för någon enskild person, de ansvarade för omvårdnaden inte personens behov. Så mitt förslag är till dig och många av dina kollegor, ta reda på fakta först. Titta in lite mellan stolarna i EU, gör djupdykningar i deras reform. Titta på när man tog beslutet och vilken som då fungerade som världsland. Det finns mycket mer till det här, och det ligger ofta på flera nivåer.
Att assistansreformen måste ses över, det instämmer jag i, men idag lägger man det på den enskilda individen, som oftast är inte den som har missbrukat reformen. Jag skulle kunna berätta mer om hur bolagen som har köpt upp människorna från kommunen, har fått uppdraget för de erbjöd lägst? Hur ska ett bolag som ska tillhanda hålla vinst, kunna bedriva en människovärdig vård om de inte har andra inkomster. Ska våra svårt funktionsnedsatta användas som mänskliga material för olika medicinska experiment?
För att få svar på den frågan kollade jag upp lite av vilka som satt i ledningen, och det visade sig att många hade anknytningar till just dessa bolag som bedriver bland annat gen forskning. Institutioner är inte billigare, de är dyrare, så vad har de på sin agenda.. det finns risker för att de kommer att användas för detta syftet.
Jag skulle kunna fortsätta berätta om dödsfall på grund av att personalen inte förstod personens sätt att uttrycka sin smärta. Det finns så många saker , och ändå väljer ni att bara titta på en lösning. Institution.
Som hjälp på traven så ber jag dig och dina kollegor att titta lite mer på hur ICIDH2. Skapandet av den och varför?