Skrivit i Sydöstran 2/1:

Fri invandring, platt skatt, avskaffad skolplikt, reducerad statsmakt. Det är bara några av de djärva tankar som återfinns i Centerns förslag till nytt idéprogram. Föga förvånande har kritiken varit hård, inte minst internt. Medlemmar över hela landet har trumpetat ut sin misstro i offentligheten sedan partiets programgrupp presenterade sitt alster dagarna innan jul.

Att det gamla Bondeförbundet, traditionellt med kohandel och grispremier som främsta ideologiska kompass, skulle byta den leriga lantmannaoverallen mot en nyliberal Stureplanskostym – vem hade kunnat tro det förr om åren?

Axel Pehrsson-Bramstorp och Gunnar Hedlund torde väl snurra som jordfräsar i sina respektive gravar, om de kände till förvandlingsnumret som deras sentida arvtagare Annie Lööf försöker sig på.

Lööf tillhör inte heller mina egna favoriter bland dagens partiledare. Men jag säger som Runeberg gjorde om Lotta Svärd i Fänrik Ståls sägner: ”Och något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå.” Ty är det inte uppfriskande med lite radikal idédebatt för en gångs skull i svensk politik?

Genom Moderaternas och Socialdemokraternas oblyga tävlan i att samla flest antal medelklassväljare i det allt trängre mittenfältet, håller ju dessa dominerande bjässar på att bekräfta Herbert Tingstens tes att ideologierna är praktiskt taget döda.

Vilken moderat företrädare av betydelse hörde ni exempelvis sist referera till Edmund Burke eller Friedrich Hayek? Finns någon guru där idag är det snarare PR-mannen Per Schlingmann. Jag minns när Olof Palme i valrörelsen 1982 förklarade varför han med stolthet och glädje var demokratisk socialist. Stefan Löfven föredrar att berätta om sin affärsplan.

Men demokratins livsluft är konkurrensen om vilka idéer och värderingar som bäst tjänar samhället. Dör ideologierna, vissnar politiken till tomt maktspel och grå administration. Centerns vågade språng ut i liberalismens marker lär inte göra underverk för partiets risiga opinionssiffror.

Dock, under förutsättning att medlemmarna godkänner den nya riktningen, kan Centern möjligen stimulera till mindre slentrianmässiga och mer principbaserade resonemang bland övriga partier. En provokativ blåslampa mot andefattigdomen är knappast fel. Tänk, riksdagsdebatterna kunde både bli spännande och intressanta att lyssna på!