Månadsarkiv: december 2012

Demokrati under hot

Publicerad den av
2

Corren.Skrivit i Corren 11/12:

I januari 2011 sköts den amerikanska kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet. Det skedde under ett politiskt möte i Arizona. Giffords överlevde mirakulöst trots svåra skador. Gärningsmannen Jared Lee Loughner greps snabbt av polisen och ansågs psykiskt störd. Nyligen dömdes han till livstids fängelse.

Det är ingen tvekan om att Loughner agerade ensam. Dådet hade dock speciella omständigheter. Innan hade nämligen den ultrakonservativa Tea Party-rörelsens drottning Sarah Palin publicerat en lista över 20 förhatliga demokratiska kongressledamöter vilka skulle ”oskadliggöras”. Samtliga hade märkts ut med hårkorset på ett kikarsikte. Palin uppmanade sina anhängare att ”ladda om och sikta”. En av de utpekade i skottlinjen var Gabrielle Giffords.

Sarah Palins avsikt var förstås inte bokstavligt menad. Men hennes militanta retorik och bildspråk kan ha bidragit att trigga en virrpanna som Loughner till handling. Det hela kan tjäna som en tragisk illustration av dagens polariserade politiska klimat i USA. Tonläget mellan partierna har blivit allt hårdare, allt oförsonligare.

Polemik, stundtals hetsig, ligger i demokratins natur. Men tillåts känslorna svalla så högt att meningsmotståndare tenderar att avhumaniseras kan konsekvenserna bli ödesdigra.

I jämförelse med USA är den etablerade politiska debatten i Sverige ett under av mildhet. Att även idyllen har mörka stråk står dock smärtsamt klart efter morden på Olof Palme och Anna Lindh. Det var exceptionella händelser som visade att också det otänkbara är tänkbart. Skyddet av våra ledande politiker har blivit bättre sedan dess, tack och lov.

Men kanske finns fortfarande en kvardröjande naivitet i synen på hur utsatta de förtroendevalda i den svenska demokratins tjänst faktiskt är. Glopord, hatmejl och anonyma hotelser på nätet från väljare som tappat balansen är tyvärr inte ovanliga.

I går offentliggjorde Brottsförebyggande rådet en rapport kallad Politikernas trygghetsundersökning, den första genomgripande kartläggningen i sitt slag. Alla ordinarie ledamöter i kommuner, landsting, regioner och riksdag har tillfrågats. Resultatet är djupt oroande: var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Bland partierna är Sverigedemokraterna överlägset mest utsatta.

Detta är givetvis fullständigt oacceptabelt. Att ogilla andras åsikter är en sak. Men utan grundläggande respekt för människorna i politikerkostymen äventyras demokratin som system. Trenden att vräka ur sig grovheter på nätet får inte nonchaleras. Ta bara rasistsajten Avpixlat som nu manar till aktiv förföljelse av misshagliga politiker och journalister. Fråga Gabrielle Giffords vad sånt i värsta fall kan medföra.

Judehat i repris

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 10/12:

Minnesåret för Raoul Wallenberg går mot sitt slut, men hans gärning förblir brännande aktuell. I Ungern, där Wallenberg räddade mängder av judar undan inhemska pilkorsare och tyska SS, flammar åter antisemitismen.

De gamla pilkorsarna har fått en arvtagare i Jobbik, som i senaste valet blev Ungerns tredje största parti. Hat mot judar och romer är deras paradgren. Nyligen krävde partiet att regeringen skulle registrera Ungerns judar, då de utgjorde en ”nationell säkerhetsrisk”.

Men det var droppen. Förra helgen samlades tiotusentals ungrare i Budapest för att visa sin avsky mot Jobbik. Det styrande högerpartiet och den socialistiska oppositionen höll gemensamt i manifestationen, en i sig kraftfull uppvisning i solidaritet med Ungerns utsatta judiska minoritet.

Tyvärr frodas även antisemitismen i Raoul Wallenbergs hemland. Malmö har nått internationell ryktbarhet som en stad där judar lever under ständiga hot. Samma helg som manifestationen i Ungern ägde rum, polisanmälde två kvinnor i stadsdelen Rosengård att de under lång tid utsatts för upprepade antisemitistiska hatbrott. Hakkors har målats på deras ytterdörrar, glåpord som ”judesvin” är vardagsmat.

”Antisemitismen har eskalerat här år efter år”, säger en av kvinnorna. Minns de svenska riksdagspartierna egentligen vad Wallenberg stod för? Då borde Reinfeldt och Löfven resa gemensamt till Malmö, tycker jag.

Tennis på Lidingö

Publicerad den av
Svara

Lidingö TK den 9 december 2012.

Vi spelade tennis i söndags, Patrik och jag. Med nya bollar (som synes). Lidingö TK är definitivt min favoritklubb i Stockholm. Lagom stort, behaglig otvungen känsla, hög trivselfaktor. Jag skulle kunna bo på Lidingö enbart för skälet att ha nära till denna tennishall. Home is where the heart is. On the court.

Snön faller och Sverige med den?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 7/12:

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kallar till hastigt extramöte. Regeringens krisgrupp samlar information om läget. Allmänheten varnas, delar av nationen sägs vara lamslagen. Vad har hänt?

Nej, det är ingen överhängande krigsfara som drabbat oss. Det är vintern. Ingen ovanlig företeelse i Sverige, kan man tycka. Vi bor trots allt i ett nordligt land med årstider, där snön brukar anfalla från skyn varje gång almanacksbladen börjar närma sig december.

Att vädrets makter kan vara påfrestande borde inte komma som en överraskning. I det moderna socialstatssamhället är vi kanske känsligare när störningar rubbar våra vanligen trygga cirklar.

Förvisso ställer mycket snö till bekymmer, det har den alltid gjort och att gardera sig mot varje upptänklig svårare situation går naturligtvis inte. Men att snön faller måste inte betyda att hela Sverige faller med den, förutsatt att vi rustar oss bättre både mentalt och praktiskt för vad naturen kan ställa till med.

Det måste exempelvis inte ske en dramatisk ökning av trafikolyckor, om bilförarna fokuserade bakom ratten och tog större hänsyn till vad vinterväglag innebär. I Linköping skulle en promenad på gator och torg inte nödvändigtvis behöva likna en polarexpedition, om kommunen lärde sig att organisera snöröjningen effektivare.

På samma sätt kan man fråga sig om varje vinter måste vara liktydigt med totalt kaos i järnvägsnätet. En del förseningar kan man väl leva med. Men för dessa ständigt återkommande genomklappningar finns inga ursäkter kvar.

I oktober utlovades att denna föga hedrande kristradition skulle få ett slut. SJ meddelade sina resenärer att tågpersonalen fått vinterträning. Och från Trafikverkets sida slogs fast att tågen skulle rulla oavsett prislappen. ”Vi sätter in de resurser som behövs”, sa generaldirektören Gunnar Malm.

Facit, torsdag den 6 december: drygt 50 tåg ställdes in, förseningarna kunde räknas i hundratal.

Varför dras svenska järnvägar med kroniska problem? Sant är att underhållet länge varit skandalöst eftersatt, vilket både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bär skulden för.

Sant är också att avregleringen haft olyckliga baksidor, som att ansvaret strulades till när SJ:s en gång sammanhållna verksamhet delades upp på olika aktörer och bolag.

Under flera år har Socialdemokraterna råskällt på denna avreglering, trots att bolagiseringen började under deras fögderi. Men en nostalgisk återgång till det gamla monopolet är ingen lösning. Snarare borde mer av marknadsmekanismer sökas. Se på Schweiz!

Där har man medvetet satsat både på en kompetent ledning för järnvägen och konkurrensutsatt trafiken med en mångfald av privata operatörer. Resultat: trots även Schweiz har vinter är tågen punktliga. Ett studiebesök från Sverige rekommenderas.

Lägg ner kyrkobråket!

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 6/12:

Nej, det blev inget adventsfirande i kyrkan för Linköpings T1-skolor detta år. Vissa föräldrar hade invändningar mot kyrkobesöket. Rektorn ställde då in med hänvisning till nya skollagen: religionsutövning i samband med plugget är förbjuden.

Det gjorde andra föräldrar upprörda. Eldunderstöd fick de från den kristna tidningen Världen idag, som startade ett ”adventsupprop” där lagändring krävs så att landets skolelever ska få uppleva både advent, Lucia, jul och sommarlovets början på kyrkligt vis.

Särskilt det här med terminsavslutningar tycks vara glödhett numera. Lika regelbundet som ebb och flod svallar känslorna i juni och december. Vad är grejen?

När jag var grundskoleelev hemma i Kungsbacka brukade alltid terminens final ske i kyrkan på torget. Vi sjöng gängse psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som få egentligen lyssnade på. Därefter slogs portarna upp, school’s out!

Religiös har jag aldrig varit, är antagligen född ateist. Ändå tyckte jag att dessa avslutningar var en trevlig ritual som förstärkte stundens betydelse och gav relief åt vad som väntade.

Visst är det fel att blanda skola och religion. Men denna fråga borde snarare sorteras under kategorin tradition och kulturarv. Lite mer flexibilitet och avspändhet skulle vi nog må bättre av.

Måste ens statsmakten stifta lagar som reglerar saken? Skola, föräldrar och kyrka kan väl lösa eventuell problematik själva. Vill man, av vilka skäl det vara må, hålla sitt barn borta från kyrkorummet: varsågod, inget snack. Övriga som så önskar sjunger Stilla natt. Och sedan är det bra med det.

En undring bara. Varför allt detta hallå kring något så relativt harmlöst som traditionsfirande i Svenska kyrkan, medan religiösa friskolor av mer eller mindre indoktrinärt slag tydligen anses helt okej? Jag förstår inte logiken.

Nätets kokande häxkittel

Publicerad den av
Svara

Sydöstran, din lokaltidning i Blekinge. Skrivit i Sydöstran 5/12:

Den 23 november kom tingsrättens dom mot Peter Mangs, serieskytten i Malmö. Han dömdes till livstids fängelse för bland annat två mord och fem mordförsök.  Det är förrädiskt lätt att se Mangs som en typisk representant för den enskilde galningen.

Jo, han agerade visserligen ensam. Precis som Anders Behring Breivik när denne förra sommaren iscensatte sitt grymma blodbad i vårt norska grannland. Eller som lasermannen John Ausonius vilken i början av 90-talet sköt elva personer.

Förklaringen om ensamma virrhjärnor bakom terrordåd som dessa må vara bekväm. Hotet blir på sätt och vis mindre skrämmande, likt slumpmässiga undantag i idyllen, något som bara händer. Vi förfasar oss ett tag, kan sedan glömma och gå vidare.

Men vad säger oss egentligen exemplet John Ausonius? Han sköt inte prick på invandrare frikopplad från samhället i övrigt. Lasermannens tid var när isande vindar av främlingsfientlighet drog genom Sverige.

I riksdagen fanns ett parti som skyllde alla problem på flyktingar och muslimer: Ny Demokrati.  ”Deras budskap gav mig en form av feedback”, sa Ausonius senare och menade att Ian & Bert gav honom legitimitet att höja geväret.

Några år därefter slog internet igenom. En fantastisk kommunikationsrevolution. Tyvärr även för rasister och politiska extremister. I sin bok ”Det mörka nätet” (2012) har den norske journalisten och bloggaren Öyvind Strömmen gjort en gedigen klartläggning av cybervärldens hatsajter.

Där pumpas en intensiv propaganda ut om bisarra konspirationer:  hur Europa håller på att islamifieras, att varje muslim är en femtekolonnare, att alla politiker som tar det mångkulturella samhällets parti är landsförrädare. Man odlar också diverse motstrategier till ”musliminvasionen”.

En populär idé är att flockar av ”ensamma vargar” ska begå våldshandlingar som förtrupper till den stora kontrarevolutionära resningen. Anders Behring Breivik sög villigt i sig framför datorn och gick från ord till handling. Hur ”ensam” ska vi då uppfatta honom?

Även Peter Mangs var en flitig besökare på rasistiska hatsajter, som den SD-sponsrade Politiskt inkorrekt, idag nedlagd och ersatt av sidan Avpixlat.

Öyvind Strömmen visar med pedagogisk klarhet vad som bubblar i denna kokande häxkittel och att vi inte kan bortse från ordets makt. Offren för Ausonius, Breiviks och Mangs kulor borde vara nog så talande.

Mot det fjärrstyrda kriget?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/7: Corren.

Nu verkar det klart. Riksdagens försvarsutskott har gett grönt ljus till beställningen av super-JAS. Men Saab håller redan på att flyga än längre in i framtiden. Under helgen gjorde Neuron sin premiärtur i luften när den lyfte från startbanan i södra Frankrike. 2014 är samma prototyp planerad att testas över Norrbottens skyar.

Neuron är en så kallad drönare; ett obemannat attackplan för precisionsbombning, utrustad med smygteknik som gör den svårupptäckt på radarskärmar. Det aktuella projektet är ett samarbete mellan sex europeiska länder. Ett hundratal anställda på Saab i Linköping har bland annat utvecklat bränslesystemet och monterat ihop skrovet.

Vem vet? Kanske kommer vanliga stridsflygplan att tillhöra gårdagen om några decennier. Inga dyrt utbildade piloter behöver utsättas för faror. Istället kan uppdragen skötas via kommandocentraler på bekvämt avstånd från krigshärdarna. Risken för aktören som jagar, attackerar eller spanar blir minimal.

Den som är nyfiken på vad denna nya sköna värld kan innebära, bör kasta en blick mot USA. Där är man långt framme i drönarteknikens praktik, systematiskt använd i det amerikanska kriget mot terrorismen efter World Trade Center 2001.

Men det var först sedan Barack Obama ersatte George W Bush i Vita huset som drönarjakten på misstänkta terrorister eskalerade till aldrig tidigare anade nivåer. Drönarflottan har svept över Afghanistan, Pakistan, Somalia, Jemen, Irak och skördat dödsoffer i tusental. Mängder av blodsbesudlade militanta islamister har oskadliggjorts.

Men också ett betydande antal oskyldiga civila har förlorat sina liv. Och icke att förglömma: drönarattackerna är ofta att klassa som utomrättsliga, ett led i en icke-reguljär krigföring bedriven av CIA där avrättningarna personligen godkänts av presidenten.

Även om syftet är eliminerandet av fanatiska fiender som struntar i alla mänskliga hänsyn, blir det problematiskt när en demokratisk nation själv åsidosätter folkrättsliga regler mera som norm än undantagsvis. Särskilt anmärkningsvärt är naturligtvis att ansvaret vilar på en president som är Nobelpristagare i fred.

Drönartekniken har lovande aspekter, visst. Utvecklingen kan ingen stoppa och Saab gör helt rätt i att utforska Neurons möjligheter. Samtidigt går det inte att bortse från att drönarna hotar att ytterligare avhumanisera krigföringen. Philip Alston, FN:s rapportör för utomrättsliga avrättningar, har varnat för en kaotisk värld om drönarna får okontrollerad spridning.

När bruket av militär vapenmakt börja likna ett spel på datorskärmar, riskerar den mentala tröskeln för våldsanvändning att sänkas. Målen är långt borta, själv befinner man sig i trygghet, verklighetens blod och död reduceras till en abstraktion. Nog finns goda skäl att fundera allvarligt över den framtiden.

Marknadsliberalism för fred

Publicerad den av
Svara

”En stat som kontrollerar ekonomiska beslut har stor makt. Den makten kommer förr eller senare ta sig militära uttryck. En poäng med begränsad stat och stark ekonomisk frihet är att det blir svårare för staten att rusta sig.”

– John Tomasi, politisk filosof och författare till den uppmärksammade boken Free Market Fairness (Neo nr 6/2012).

Befria företagen från bidragen

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 3/11:

Ut med Socialdemokraternas bidragslinje, in med Alliansens arbetslinje. Det var borgerlighetens vinnande väg till regeringsmakten.

Att dra åt pengakranarna i socialförsäkringssystemen och göra det mer lönsamt att arbeta var lika sunt som nödvändigt. Mindre skatteslöseri, bättre incitament för jobb och välstånd, samt ökade möjligheter för den enskilde att lämna beroendet av staten och stå på egna ben. Men när det gäller bidragsflödet till företagen fortsätter slantarna att rulla.

Enligt en färsk rapport från Svenskt Näringsliv delar staten ut omkring 28 miljarder kronor årligen i olika former av stöd. Det kan röra främjade av forskning och innovation i diverse branscher, att ställa upp med riskkapital, kompetensutveckla entreprenörer och allt möjligt annat som anses behjärtansvärt.

Den hugade företagaren har mängder av instanser i byråkratdjungeln att fylla i bidragsblanketter hos: Arbetsförmedlingen, Vinnova, Tillväxtverket, Norrlandsfonden, Kammarkollegiet, ALMI Företagspartner, Industrifonden, Högskoleverket. Och så vidare.

Vilken nytta gör då subventionerna? Svaret är att man ofta inte vet. Över hälften av stödprogrammen utvärderas otillräckligt, eller vanligast: inte alls. Vilket i sig indikerar en förbluffande nonchalant inställning till förvaltningen av allmänna medel inom den svenska myndighetssfären.

Vad man däremot genom ekonomisk forskning vet, är att offentligt finansierat företagsstöd såväl i Sverige som internationellt sällan leder till några hållbara framgångar. Knappast konstigt. Ty varför skulle byråkrater ha större insikter om företagande och entreprenörskap än företagarna själva? Det är helt väsensskilda kulturer, vilket exemplet Nordfalks kan illustrera.

Det var ett mindre familjeägt företag på Västkusten som i decennier sålde kryddor med hyfsad lönsamhet. En dag fick ledningen en djärv idé. Man skulle satsa på tacos. Det blev ett riktigt lyft. 2001 byttes namnet till Santa Maria. Nu är företaget marknadsledande i Norden på smaksättningsprodukter, är verksamt i 30 länder, har 1400 anställda, och av omsättningen på 4,2 miljarder svarar texmex för 75 procent!

Fundera gärna på vad som hänt om kryddhandlaren från gamla Nordfalks kommit till Tillväxtverkets skrivbordshandläggare och sagt: ”Vi hade tänkt börja tillverka mexikansk mat, i Mölndal…” Sannolikheten att handläggaren gjort vågen för ett sådant projekt?

Det är inte genom byråkraternas sammanträdesrum vi når ett kreativare, konkurrenskraftigare och växande näringsliv. Bidragslinjen till företagen är fel. Väsentligt mer valuta för de 28 stödmiljarderna skulle vi få om pengarna istället användes till generella skattesänkningar. Det mår både företagandet och Sverige bättre av.