Den som ännu inte tröttnat på allt eftersnack kring det amerikanska presidentvalet, har ytterligare en möjlighet att både se och höra några visdomsord. Tillsammans med Norrköpings Tidningars ledarskribent Mattias Olsson pratar jag USA-politik i nyhetskanalen 24NT. Klicka på länken nedan.
http://www.nt.se/24nt/#category=6576741&date=latest&clip=8045969&startTime=0m0s
Skrivit i Sydöstran 7/11:
Alltid rött, alltid rätt. Så sjunger 80-talsgruppen Imperiet i en av sina kända låtar från när det begav sig. Rött är kärlekens och passionens färg, ett varmt hjärta som bultar. Och att följa sitt hjärta brukar ofta anses riktigt.
Politiskt associerar vi röd med vänstern, som uppfattar sig som den godhjärtade solidaritetens banérförare i strid mot klassamhällets orättvisor. Rött symboliserar således även kamp, vilken traditionellt spänner från socialdemokratins trygga folkhemsideologi till den stalinistiska kommunismens falska och blodbesudlade jämlikhetssträvanden.
Något förvirrande blir det dock när vi européer blickar mot USA, särskilt i dessa presidentvalstider. Ty vilka har draperat sig i den röda kulören där? Det är det republikanska partiets färg, en höger som många här hemma snarast förknippar med hjärtlöshet, aggression och George W Bush.
Den amerikanska vänstern (nå, allt är ju relativt) som företräds av Barack Obama och demokraterna har istället lagt beslag på blått. Det är en färg som upplevs lugnande, vilket nog harmonierar med åtskilliga Obamasympatisörers känslor, särskilt i kontrast till hur de ser på Mitt Romney. Dennes åsiktsfränder kan å andra sidan med samma rätt associera demokraternas blått till nedstämdhet och depression, ty färgen rymmer även denna känsla.
Men det svänger samtidigt väldigt skönt om blått. Bluesen och jazzen bärs av de underbara och bitterljuva blå tonerna. Kanske bäst fångade av Miles Davis på hans epokgörande 50-talsalbum som inte för inte heter Kind of Blue.
Jag läste nyligen i New York Times att blått faktiskt är den populäraste färgen av alla. Enligt vetenskapliga undersökningar har ungefär hälften av jordens befolkning blått som favorit. På andra och tredje plats kommer, långt efter, lila och grönt. Blått har tydligen både en tilltalande renhet och komplexitet i sig som människor, oavsett kultursfär, finner oemotståndlig.
Men min egen favoritfärg är svart. Jag tycker den är elegant, cool, en smula farlig och punkig. Svart är som att leva lite utanför lagen. Och då måste man vara ärlig, som Bob Dylan konstaterar i Absolutley Sweet Marie. Inte sällan är det ju lagens representanter, den statskontrollerande maktägarklassen av blå och röd kulör, som visat prov på de mest stötande bedrägerierna. Om vi får tro Dylan, i alla fall.
Skrivit i Corren 7/11:
”Kina? Där ligger en sovande jätte – låt honom sova! För när han vaknar kommer han att förändra världen”. Det berömda uttalandet tillskrivs kejsar Napoleon. Några snarkningar hörs sannerligen inte längre från Kina, och att landet skulle somna om finns inte på kartan.
Sedan Deng Xiaoping 1978 lade om kursen, ur företrädaren Mao Zedongs medeltida kulturrevolutionsmörker till en statskapitalism med kommunistiskt ansikte, har Napoleons profetia infriats med råge. Numera är Kina inte bara världens nästa största ekonomi, utan har snart detroniserat USA som regent på förstaplatsen. 2016 kommer det att ske, enligt Internationella valutafondens prognoser.
Notera även att Kina i praktiken fungerar som USA:s bank, genom att finansiera stora delar av det amerikanska budgetunderskottet. Med de kraftfulla finansiella musklerna har också den kinesiska jättenationens ambitioner som global maktspelare ökat. Man investerar tungt i Afrika för släcka törsten på råvaror och utmanar effektivt de forna europeiska kolonialländerna om inflytande.
I Mellanöstern håller man tillsammans med Ryssland handen över Syriens slaktardiktator Bashar al-Assad, och blockerar utländskt ingripande genom sitt FN-veto. Samtidigt agerar Kina alltmer aggressivt mot sina asiatiska grannar som Japan, Filippinerna och Taiwan.
Tvisterna rör ofta gränsdragningar till havs där lukrativa naturtillgångar döljer sig. Mera förtroendefullt uppträder Peking mot skurkstaten Nordkorea, då man räds konsekvenserna av detta bisarra tyrannis sönderfall. Vi bör heller inte glömma att Kina ockuperat Tibet sedan 50-talet, något som det skamligt nog anses ofint att påpeka i diplomatiska kretsar. Med mäktiga Kina bråkas det inte ostraffat.
Sedan månader tillbaka har det amerikanska presidentvalet pockat på vår uppmärksamhet. Det är en fascinerande process när medborgarna i världens viktigaste demokrati väljer sin president under öppen debatt och i intensiv konkurrens. Kontrasten till Kina kunde inte vara större.
På torsdag står även denna nation inför ett ledarskifte. Men där handlar det om en uppgörelse inom diktaturens elit. Vicepresident Xi Jinping väntas ta över rodret efter Hu Jintao som partiordförande. Det kinesiska folket har inte fått säga ett ord i sammanhanget. Och så ska det förbli, om regimen får fortsätta att bestämma.
Förtryck, censur, korruption, grava och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna är vardagsmat. Frihet och demokrati på amerikanskt vis fruktas likt pesten av kommunistappartens politruker, byråkrater och militärer.
Det finns dem på Europas vänsterkant som gläds åt att USA:s dominans på den globala scenen försvagats. Skratta lagom. Utan ett starkt USA som kan balansera Kinas växande tuppkam blir knappast världen tryggare. Därför har vi alla intresse av att presidenten i Vita huset förmår leda USA mot en ny gryning.
Skrivit i Corren 6/11:
”Vi kommer aldrig att köpa den felaktiga utgångspunkten att det går att bedriva fortsatt massinvandringspolitik och samtidigt radera ut utanförskapet. Ingen integrationspolitik i världen kan fungera under nuvarande förhållanden.”
Det skrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson på DN Debatt i måndags. Knappast något överraskande budskap från hans håll. Och Åkessons recept för att lösa integrationsproblemen var lika förutsägbart: att ”kraftigt minska invandringen”. Varken flyktingar undan krig och terror, eller några andra människor från kulturer utanför vår egen krets är längre välkomna. Sverige åt pursvenska vikingaättlingar, för evigt, amen!
Det är en bastant dumhet, förstås. Inte bara ur ett humanistiskt perspektiv. Utan även rent ekonomiskt. Men Sverigedemokraterna måste samtidigt tas på allvar. Deras blotta existens som riksdagsparti, i opinionen nu det tredje största efter Moderaterna och Socialdemokraterna, kan ses som ett symptom på de strukturella integrationsfel som Sverige lider av. Många talar om det, inte mycket blir gjort.
Då öppnas lätt fältet för främlingsfientliga förvillelser. Ty migration är i grunden inget problem. Varje individ som söker sig till Sverige är en resurs, ingen belastning. Den främsta källan till nationellt välstånd är nämligen humankapitalet: människors arbetskraft, idéer, entreprenörskap och framtidstro, deras vilja att forma en bättre tillvaro för sig själva och sina barn.
Sverige har tveklöst varit dåligt på att tillvara på migrationsströmmarnas möjligheter. Trösklarna för att komma in i samhället är höga och svåra att ta sig över. Baksidorna är väl kända: långvarigt bidragsberoende, bostadssegregation, arbetslöshet, etc. Vi släcker människors förhoppningar, snarare än att ge dem vingar.
Talande är en färsk rapport från Malmö högskola om somaliska flyktingars situation, som presenterades i går. Sysselsättningsgraden för somliafödda i Sverige ligger mellan 20-30 procent, egenföretagandet är en halv procent. Sysselsättningsgraden för samma flyktinggrupp i USA och Kanada är 54 respektive 46 procent, egenföretagandet i båda länder ligger kring fem procent.
Varför dessa skillnader? Rapportförfattarna menar att det svenska misslyckandet dels beror på myndigheternas fyrkantigt skötta integrationsansvar, som sannolikt hade hanteras bättre om det överlåtits på civilsamhället. Dels handlar det om vår tröga arbetsmarknad, där enkla jobb straffats ut genom tunga skatter, orimligt höga lägstalöner och oflexibel lagstiftning som LAS.
Språktest och medborgarskapsritualer för nyanlända är säkert bra, men egentligen ett utanpåverk. A och O i all meningsfull integration är detta: jobb, företagande, individuell skaparglädje. Ge människor rätt förutsättningar så lyfter de Sverige. Och därmed dras även mattan undan för Sverigedemokraternas agitation.
I helgen var det halloweenfest på Tornet i Linköping. Jag och min journalistkollega Anna Malmborg, TV-chef på Corren, tillhörde dem som roade sig bland närmare hundra andra utspökade gäster. Kalaskul, helt enkelt.
666 – the Number of the Beast, sjunger Iron Maiden. Och här är personen bakom siffran!
Skål!
Kolla bilen! När den franske presidenten François Mitterrand var ute och åkte, färdades han onekligen med smak och stil. Citroën SM, säger jag bara. Det du, Barack Obama.
Att ta den sensuella bossa novaklassiken The Girl from Ipanema och göra den till en låt om Bondeförbundets Gunnar Hedlund… Det är nog bara Beppe Wolgers som kunde komma på en sån idé. Briljant.
”Det finns två ting som är viktiga i politiken. Det första är pengar – och jag kommer inte ihåg vad det andra är.”
– Mark Hanna, republikansk senator från Ohio och ansvarig för president William McKinleys valkampanjer 1896 och 1900.
Skrivit i Corren 5/11:
Centern hänger på gärdsgården till riksdagen och arbetar nu med ett uppdaterat idéprogram, som kan ge det gamla bondeförbundet en ny vår. Bland annat diskuteras om inte den traditionella skolplikten borde slopas. Det låter lovande.
Nyligen uttryckte jag själv tvivel kring skolplikten och pekade som kontrast på Finland (Corren 31/10). Där är skolan frivillig. Istället råder läroplikt, som gäller från sju års ålder tills den grundläggande utbildningen fullgjorts (maximalt tio år). Antingen deltar eleven i den offentliga skolans undervisning, eller så står det eleven fritt att förvärva motsvarande kunskaper på annat sätt. Föräldrarna ansvarar för att läroplikten följs under tillsyn av kommunen och betyg ges tidigt.
Poängen är att läroplikten sätter den individuella kunskapsinhämtningen i första rummet. Skolplikten är däremot främst ett kollektivistiskt tvång att infinna sig i skolan. Den garanterar inte att eleverna måste lära sig något. I princip kan man bara sitta av sina nio år i grundskolan och sedan lämna bänken som analfabet.
Svenska elever presterar också betydligt sämre resultat i de internationella PISA-mätningarna vad gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap än vad finska elever gör (Finland toppar rankningen, Sverige ligger under genomsnittet). Det vore intressant om Centern vågade tänka nytt och liberalt på skolområdet. Inte minst Folkpartiets Jan Björklund kan ju behöva en match.
Skrivit i Corren 2/11:
Fyra dagar kvar och hur ska det gå? Det mest spännande med 2012 års amerikanska presidentval är dess ovisshet. Mitt Romney har sedan sin starka insats i den första TV-debatten seglat i medvind. I de nationella opinionsundersökningarna är det praktiskt taget dött lopp mellan de bägge kandidaterna.
Men Barack Obama har fortfarande ett knappt försprång i kampen om de avgörande delstaterna, där Ohio anses vara den viktigaste. I de tolv senaste presidentvalen har ingen nått Vita huset utan att ha kammat hem Ohios elektorsröster, och än verkar Obama hålla ställningarna där.
Den stora frågan nu är hur vädret inverkar på valmatematiken. Har orkanen Sandy motverkat Romneys chanser? Medan kampanjcirkusen tillfälligt stannade av under den förödelse som drabbade östkusten, kunde Obama inta positionen som samlande kraft. Hans skickliga katastrofhantering imponerade onekligen.
Notabelt är de översvallande hyllningarna som presidenten fått från New Jerseys guvernör Chris Christie, ett tungt namn inom det republikanska partiet. Bilderna på Obama och Christie, tillsammans inspekterande skadorna efter superstormen, var mättade av viktig symbolik.
Här gav Obama äntligen prov på det enande ledarskap i en svår stund för USA, som han 2008 lovade de amerikanska väljarna att han skulle bygga sitt presidentskap på. Istället har Obamas period i Vita huset polariserat nationen, värre än på mycket länge.
I en kontroversiell bok av journalisten Edward Klein, The Amateur, sågas Barack Obama längs fotknölarna. Förvisso är han en bländande retoriker, men utan förståelse för maktspelets grunder. Klein skildrar en hopplöst amatörmässig president, berusad på illusionerna av sin egen ofelbarhet, en man med grandiosa komplex som varken tål diskussion eller kompromisser. Obama ogillar egentligen politik, han föredrar att predika i tron att alla andra slaviskt ska följa honom mot ljuset likt en slags Messias.
Boken har blivit hårt kritiserad, både från vänster och höger. Faktum kvarstår dock att tycks finnas en kärna av sanning i Kleins utskåpning. Även gamla anhängare till Obama vittnar om presidentens snarstuckenhet, personliga kyla och problem omsätta sina högstämda visioner till praktisk politisk verklighet. De usla relationerna till den lagstiftande makten i kongressen bär syn för sägen. Förmodligen skulle Romney, en utpräglad pragmatiker, ha större möjligheter att sluta leden i kongressen och få bättre styrfart på USA:s ekonomi igen.
Men så har vi då Sandyeffekten. Om det blir en sådan. Kanske blåste orkanen bort tvivlen på Obamas statsmannaskap i många osäkra väljares ögon. Kanske innebar Chris Christies otippade omfamning av Obama att presidenten vann ökad trovärdighet och att Romneykampanjen föll på upploppet. I ett jämt val med hårfina marginaler kan även vädret spela roll. Nästa vecka vet vi.
Christian Dahlgrens Blogg 