Skrivit i Corren 16/11:

I torsdags gav Expressen ännu ett filmat bevis på vad SD:s partitoppar är kapabla till. I Stockholmsnatten beväpnar sig riksdagsmännen Erik Almqvist och Kent Ekeroth med järnrör i jakten på en berusad meningsmotståndare.

Almqvist har redan fått lämna sitt uppdrag som ekonomisk talesman för partiet. Gatuhuliganskollegan Ekeroth meddelade därefter att han tar time-out som rättspolitisk dito. En mer komprometterad företrädare för lag och ordning har väl aldrig tidigare suttit i justitieutskottet. Jag tänker då inte bara på Ekeroths böjelser för järnrörens egenmäktiga rättvisa.

Han är också en drivande kraft bakom hatsajten Avpixlat, en inblandning som Ekeroth själv medgivit. Avpixlat sprider grov rasism och utmålar Sverige som invaderat av utländska brottslingar, företrädesvis muslimer. Något som vanliga medier, styrda av ”kulturmarxister”, döljer för allmänheten i landsförrädisk maskopi med det ”multikulti”-frälsta politiska etablissemanget.

Sajten basunerar även ut febriga konspirationsteorier om att Europa står inför ett islamistiskt maktövertagande och prisar den ökända fascistbloggaren Pamela Geller, som uttryckt sympatier med både Anders Behring Breivik och Slobodan Milošević. Kommentarsfälten späckas av främlingsfientliga inlägg, tonen är aggressiv, rå och brutal.

SD-ledaren Jimmie Åkesson talar om nolltolerans mot sånt här. Men i Sydsvenskan förra året hyllade han Ekeroths Avpixlat med orden: ”Utan internet hade vi inte varit där vi är idag. Jag är väldigt tacksamma för att de här människorna finns… Många av våra väljare anser att man uttrycker sanningar där som andra medier inte gör, och det tycker jag är väldigt bra.”

För att travestera en klassisk formulering av Olof Palme: så talar hatets och illviljans kolportörer.

Skrivit i Corren 15/11:

”Vi vet att vi inte drivs av hat, utan av kärlek.” Dessa ord står att läsa i SD:s nya kommunikationsplan, avsedd att lägga grunden till en rejäl charmoffensiv inför valet 2014. Hårda kanter ska slipas bort, framtoningen ska bli mjukare.

I synnerhet gäller det att locka kvinnliga sympatisörer till SD:s hittills påfallande mansdominerade skara. Jimmie Åkesson vill nämligen inte leda ett parti i skuggan av några andra. Hans målsättning är klar: SD ska växa till ”det stora, statsbärande partiet med verkligt inflytande över samhällsutvecklingen”. I den stunden må omvandlingens krafter släppas lösa som får Sverige att bäva, men inte förr.

Och ska illusionstricket lyckas att sminka upp främlingsfientlighet till ”kärlek”, måste förstås nolltolerans råda mot alla dessa råbarkade uttalanden som partiets företrädare längre ned i hierarkin gärna kläcker ur sig. Mycket kan man säga om Jimmie Åkesson, men korkad är han inte.

Säkert betraktar han den senaste tidens opinionsframgångar, där SD nått positionen som riksdagens tredje största parti, som ett kvitto på att strategin är på väg att bära frukt. Så plötsligt ser den ut att ruttna över en natt.

Expressen avslöjar en intern SD-film där tre av Åkessons nära förtrogna uppträder som de redan fått makten att leva ut partiets rätta jag. Sekvensen är från ett gatubråk i Stockholm sommaren 2010. Erik Almqvist, Åkessons kronprins och SD:s kommande ekonomiske talesman i riksdagen, vräker ut sig rasistiska och sexistiska spyor. En ung kvinna blir kallad hora, en komiker av utländsk bakgrund kallas svenskfientlig babbe, en berusad förbipasserande attackeras som varande en blatte-lover.

Stämningen är otäck, minst sagt hotfull. Men Almqvist och hans kumpaner, Christian Westling i SD:s utrikespolitiska råd, samt Kent Ekeroth som nu sitter i riksdagens justitieutskott, myser av upphetsad tillfredsställelse efteråt. Garvande lämnar de platsen, som ett SA-gäng i kostym och lågskor istället för brunskjorta och kängor.

Vittnesmålen om händelsen har Almqvist kategoriskt avfärdat som osanna. Tills i går då Expressen offentliggjorde filmen som i ett slag rev masken av SD och visade partiets nakna ansikte. Almqvists lögner låg i öppen dager, kronprinsen tvingades lämna sina uppdrag. Förutom riksdagsplatsen och partimedlemskapet som denne blåljugande rasist tydligen får behålla.

Oklart vad som händer med Kent Ekeroth. Men hans trovärdighet som representant i lag- och ordningsfrågor torde vara bortblåst. En gatumarodör i justitieutskottet? Knappast hållbart. Jimmie Åkessons försök att göra partiet salongsfähigt har också rimligen punkterats när vi med all önskvärd tydlighet sett vilka attityder som frodats i hans innersta krets.

Nog drivs SD av kärlek alltid. Kärleken till intolerans, rasism och kvinnoförnedring.