Månadsarkiv: oktober 2012

Skamligt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Jag växte upp i Kungsbacka. En burgen kommun, solitt borgerlig. Folk bodde i villa, hade båt, spelade golf. Men ett fåtal avvek. De hade konstiga kläder, talade märkligt och kamperade i ett nedgånget hus vid min mellanstadieskola. Ibland smög vi dit under rasterna och kastade sten på deras fönster. När dörren flög upp skrek vi ”zigenarjävlar” och sprang flinande därifrån.

Varför vi egentligen gjorde detta vet jag inte. Det skedde oreflekterat, vi var bara småungar och såg det som ett kul bus. Romerna i denna familj hade inte ställt till med något, störde ingen. Men de var annorlunda.

Och då är det lätt att mobbarinstinkten slår till, denna primitiva och motbjudande impuls att ge sig på människor, oftast i underordnad position, vars enda ”brott” är att de sig skiljer från flocken. Tack och lov hör det till civilisationens landvinningar att vi lär oss att sådan mobbing är fel, orättvis och skamlig. Ändå finns det många som aldrig tar lärdom. Romernas situation bär syn för sägen.

Få minoriteter har blivit så drabbade, i dagens Europa tilltar trakasserierna. Tendenserna finns också här hemma. I onsdags avslöjade Ekot att romer systematiskt vägras att hyra bilar vid mängder av bensinstationer. Svart på vitt blottades vardagsrasismen.

Typisk var reaktionen från SD:s partisekreterare Björn Söder som på Facebook skrev: ”Det kanske finns en anledning till att de nekas? Istället skriks det som vanligt i Sverige om diskriminering”.

Vad visar detta, om inte att vissa människor förblir omogna stenkastare oavsett ålder. Att de kan väljas in i riksdagen gör knappast saken bättre.

Ny energi för Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:

Det var som om ett eko från kärnkraftsalarmismens 70-tal hördes över landet i tisdags. Samtliga svenska reaktorer är livsfarliga. Risken för en svår olycka hänger över oss likt ett mörkt, hotande radioaktivt moln. Kärnkraftverken måste stängas mer eller mindre omedelbart.

För paniklarmandet stod Greenpeace, som lanserade en rapport om säkerhetsläget i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn. Där härskar rena skräcken. Anläggningarna är gamla, missköta, personalen saknar kompetens, allvarliga incidenter avlöser varandra.

Till råga på allt är inspektörerna från Strålsäkerhetsmyndigheten korrumperad och släpphänt. Det enda som är intressant för kärnkraftsmaffian är att krama ut så mycket ekonomisk profit som möjligt ur reaktorerna innan katastrofen drabbar oss.

De övervintrade aktivisterna i det som återstår av rörelsen Folkkampanjen mot kärnkraft måste känt ett nostalgiskt rus när budskapet från Greenpeace återgavs i medierna. Påminde det inte en smula om 1979 och Harrisburg? Men tiden för forna dagars skrämselpropaganda är trots allt förbi.

Om en notoriskt atomfientlig organisation som Greenpeace hade önskat skapat seriös debatt vore det smartare att undvika den värsta svartmålningen. Ibland kan det vara klokt att tala med mindre bokstäver för att öka trovärdigheten. Nu kunde kritiken bara avskrivas som sedvanligt överdrivet hojtande från smått skogstokiga alternativtomtar.

Faktiskt lite synd. Ty bortom svaveloset har ändå Greenpeace en poäng som förtjänar att diskuteras. De svenska kärnkraftsverken börjar ju falla för ålderstrecket. Hur länge kan vi fortsätta att trimma gamla reaktorer byggda på 70- och 80-talen?

Gränsen för vad som är ekonomiskt och säkerhetsmässigt försvarbart nås antagligen inom 10-15 år. Det betyder att slutet för hälften av svensk elproduktion närmar sig. Vad ska vi ersätta all denna energi med om Sverige vill hålla ställningarna som modernt industriland?

Det mest realistiska och rimliga svaret är ny kärnkraft. Lyckligtvis har alliansregeringen kunnat undanröja den politiska surdeg som länge förhindrat forskning, planering och byggnation av nästa generations reaktorer. Dessa är mycket effektivare och säkrare än dagens.

Istället för att enbart utnyttja 0,7 procent av energin i kärnbränslet, ger framtidens reaktorteknik möjlighet till 99 procents förbränning och återvinning. Enligt Jan Wallenius, professor i reaktorfysik vid KTH, innebär det att vi kan köra kärnkraftverk i ytterligare 5000 år utan att behöva gräva upp ett enda gram uran till ur marken. Snacka om förbättrad verkningsgrad!

Men ett nytt svenskt kärnkraftsprogram är en omfattande, komplicerad och tidskrävande investering. Vill vi smidigt klara generationsskiftet måste snart nödvändiga beslut fattas. Ty Greenpeace har åtminstone rätt i detta: att låta ålderstigna reaktorer koka på övertid är ingen bra idé.

Respektera vargen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/10:

I somras omkom en kvinnlig djurskötare tragiskt i Kolmårdens varghägn. Händelsen kom som en chock. Djurparken förklarade då att inga tidigare indikationer funnits på att något sådant skulle kunna hända. I går överlämnade Kolmården en rapport till Arbetsmiljöverket om dödolyckan.

Rapporten är tills vidare hemligstämplad med hänsyn till pågående polisutredning. Det ska bli intressant att se vad slutsatserna blir. Utan tvekan finns besvärande omständigheter som bör granskas.

I lördags avslöjade Aftonbladet att dödsolyckan föregåtts av allvarliga incidenter där Kolmårdens personal hotats av aggressiva vargar. Något som parkens ledning valt att hålla tyst om. Även besökare har attackerats. Ett känt fall är TV-profilen Arne Weise. Han blev överfallen under en invigning på Kolmården 2007.

Möjligheten till närkontakt med vargar har varit en av djurparkens främsta attraktioner, en kittlande upplevelse som säkerligen gett bra klirr i kassan.

Men vargar är rovdjur, inga onda varelser, men just rovdjur vilka är programmerade att handla enligt de amoraliska och sällan för oss själva trevliga instinkter som naturen gett dem. Dessa instinkter har gjort att människan i århundraden hållit ett respektfullt avstånd till vargarna. Och dem till oss. Vi är helt enkelt inte menade att leva tillsammans.

Ändå utmålar Kolmården fortfarande på sin hemsida vargar som några slags missförstådda djur, egentligen lika snälla sällskapshundar. Parken vill därför medverka till att ”konflikterna minskar” mellan vargen och människan. Som om allt vore en förhandlingssak. Naiviteten är slående.

Det finns i vår moderna kultur tendenser till disneyfiering av djurvärlden. Man undgår inte intrycket att även Kolmården gripits av sådana verklighetsfrämmande föreställningar. Annars skulle det väl knappast kommit som en chock att vargar faktiskt agerar som vargar.

Skall jag ta vara på min broder?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 1/10:

Det var 30-tal. Hitler hade gripit makten i Tyskland. Naziregimens förföljelser av den judiska befolkningsgruppen blev år för år allt hårdare. Mängder av judar försökte fly terrorn genom att söka fristad i något annat land. Men samtidigt som läget successivt förvärrades, svarade övriga Europa med att försöka strypa flyktingströmmen.

Hösten 1938, bara någon månad innan Kristallnatten, begärde den svenska regeringen att Tyskland skulle förse judarna med särskilda pass. Nazisterna tyckte det var en utmärkt idé.

Alla tyska judar fick ansöka om nya pass, där ett rött ”J” stämplades på första sidan. Sverige och andra länder blev väldigt nöjda. Genast kunde man enklare avvisa de besvärliga judarna direkt vid gränsen. Sedan bröt andra världskriget ut. Och i dess skugga började Hitler systematiska mörda alla judar som var fångade i hans välde. Hur många hade Sverige kunnat rädda om vår flyktingpolitik varit annorlunda?

I alla fall otaliga fler än den lilla skara om cirka 3000 människor som på nåder släpptes in i folkhemmet innan krematorieugnarna i Auschwitz tändes. Om ett samhälle ska dömas efter hur det behandlar de mest utsatta, tvingas vi obestridligen sänka våra huvuden i skam inför historiens åklagare. Att övriga demokratier inte handlade mycket bättre vi än själva, är knappast någon moraliskt hållbar ursäkt.

Men å andra sidan har Sverige försökt ta lärdom. Visst, dagens flyktingpolitik är långt ifrån perfekt, det finns åtskilliga brister att peka på.

Ändå råder en hyfsad bred uppslutning kring grundprincipen att samma cyniska kallsinnighet som vi mötte 30-talets tyska judar med, den hör förflutenheten till. Medmänniskor som flyr undan förföljelse, terror och krig har rätt till skydd. I början av 90-talet tog Sverige exempelvis emot 100 000 flyktingar från inbördeskrigets Jugoslavien, den blodigaste konflikten i Europa efter 1945. Nu brinner Syrien på likartat sätt.

Det urskiljningslösa våldet slår blint mot män, kvinnor och barn. Flera hundratusen syrier har flytt till grannländer som Libanon och Turkiet, strömmen beräknas uppgå till 700 000 vid årets slut. Inom EU är det Tyskland och Sverige som tagit störst ansvar för att ge desperata människor från Syrien asyl.

Det är just i denna situation som Sverigedemokraterna kräver att asyl- och anhöriginvandringen måste minska med 90 procent! Genom detta påstår sig SD spara massor av skattemiljarder åt statskassan. ”Vad vi har kunnat se blir inte invandringen en tillgång för Sverige”, menar SD:s ekonomisk-politiske talesman Erik Almqvist iskallt.

Förutom att partiets kalkyler är starkt ifrågasatta, har väl sällan deras krassa och råa människosyn åskådliggjorts tydligare. Syrier i nöd, fruktansvärda fasor i deras land, SD tar fram miniräknaren och säger: försvinn.

Så kan nog bara ett parti agera som har sina ideologiska rötter i den antihumanistiska hakkors-rörelse som förpestade Europa på 30- och 40-talet.