Månadsarkiv: september 2012

Kan vi ändra oss?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/9:

Säg ”fas 3” och det är ingen djärv gissning att många ryser av obehag. Fas 3 är sista ledet i jobb- och utvecklingsgarantin som regeringen införde 2007. Denna garanti innebär att en person som fruktlöst jagat anställning under 450 dagar slutligen anvisas plats hos någon hugad arbetsgivare.

Som tack för besväret får arbetsgivaren 225 kronor om dagen och behöver varken betala lön, försäkringar eller arbetsgivaravgift. Fas 3-personen får i sin tur nöja sig med 65 procent av den senast utbetalda ersättningen från a-kassan.

Dessa personer är idag en icke oföraktlig skara, över 30 000. I pressen har det skrivits larmande spaltmeter om meningslösa arbetsuppgifter, deprimerade människor som känner sig utnyttjade och knappt kan överleva på sina magra bidragspengar.

Modernt slaveri, hojtar oppositionen illrött anklagande. Själva begreppet ”fas 3” tycks blivit så komprometterat att regeringen bytt etikett på alltihop. Istället heter det ”sysselsättningsfasen”. Oklart vad man vinner på detta nyspråk. Resultaten är i vilket fall nedslående. Endast 15 procent av sysselsättningsfasens deltagare har gått vidare till riktiga jobb eller utbildning.

”Jag är den förste att hålla med om att fas 3 inte blev som vi hoppats på”, menar nu tidigare arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin (M) som var en av huvudarkitekterna bakom Alliansens jobbpolitik. Till Aftonbladet säger han det inte bör gå mer prestige i detta än att man kan ändra sig. Ett uttalande som oppositionen lär slå åtskilliga sköna politiska mynt av.

Frågan kvarstår dock: vad göra istället? Vilken hjälp får långtidsarbetslösa av att snurra runt i det demoraliserande AMS-maskineriet, när de strukturella murarna på arbetsmarknaden består? Höga ingångslöner och en oflexibel arbetsrättslagstiftning utestänger effektivt dem med svagast ställning.

Deras otrygghet är priset som vi med redan etablerade jobb betalar för vår egen trygghet. Är vi själva villiga att ändra detta förhållande? Fundera gärna på svaret, ty där ligger problemets kärna.

Hög tid att tagga ner EU

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:

”Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet skall vara till för den enskilde.” Detta skrev dåvarande FP-ledaren Gunnar Helén i boken Frihet i gemenskap 1974. Helén var skarpt kritisk mot den offentliga maktfullkomligheten och oroades över det modernas samhällets centralisering.

Politiska och byråkratiska eliter agerade allt mer självsvåldigt, berusade av de till synes gränslösa möjligheterna av maktutövning och reglering som den svällande statsapparaten gav dem. Deras uppdragsgivare, väljarkåren, tenderade att förvandlas från medborgare till undersåtar, praktiskt taget.

Som ett sätt att rida spärr mot denna utveckling lanserade Helén begreppet ”närdemokrati”. Han ville reformera den politisk/byråkratiska sektorn genom nya kanaler för att stärka det folkliga inflytandet underifrån.

Sedan Gunnar Heléns 70-tal har Sverige förvisso liberaliserats avsevärt. Men hans ord har ändå knappast mist sin aktualitet. Särskilt gällande vart EU egentligen är på väg. Det europeiska integrationsprojektet är skapat för att trygga freden och friheten på vår kontinent efter århundranden av blodiga krig. Som idé är projektet utmärkt och har på många sätt fungerat väl.

Samtidigt måste vi vara på vår vakt mot att kärnan i Europatanken inte korrumperas och förlorar i legitimitet. Det finns ju tecken på att Brysseleliten håller på att göra EU till den maktfullkomliga, självförhärligande kollektiva koloss som Helén en gång varande för i Sverige. Fast i större skala.

Ta bara EU-institutionernas ständiga framstötar för att få egen beskattningsrätt i syfte att bli mer oberoende av medlemsländernas pengabidrag. Eller snacket om att eurokrisens lösning kräver ökad överstatlighet. Detta samtidigt som möjligheterna för vanliga medborgare att få insyn och utöva demokratisk kontroll inte direkt tillhör unionens paradgren.

I synnerhet liberalt sinnande människor borde känna misstänksamhet mot EU-kommissionens regleringsiver. Kanske kan EU-kommissionens vice ordförande Viviane Redings utspel om ett hotande direktiv för att kvotera in kvinnor i företagens styrelser fungera som en väckarklocka.

Lagstiftningsvägen vill kommissionen tvinga EU:s privata näringsliv att utse minst 40 procent kvinnor till styrelserummen inom ett antal år. Att något sådant fullständigt strider mot både äganderätten och näringsfriheten spelar ingen roll. Liksom att det näppeligen skulle göra respekten för jämställdhetsarbetet några större tjänster. Vem vill bli tillsatt på grund av sitt könsorgan istället för sina meriter och personliga kompetens?

Men Europaparlamentet har redan bifallit kvorteringslagen. Sveriges jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) säger emellertid blankt nej och hoppas kunna stoppa eländet. Kvotering är ingenting för EU att besluta om. Det är en sak för medlemsländerna, menar hon. Helt rätt.

Sabuni kunde hänvisa till Gunnar Helén. Hans närdemokrati har även en motsvarighet inom EU: subsidaritetsprincipen. Den innebär att gemenskapen ska byggas underifrån och uppåt, inte tvärtom. Tydligen har kommissionen glömt detta.

Vem värnar Sverige?

Publicerad den av
1

Skrivit i Sydöstran 7/9: 

Till en stats fundamentala uppgifter hör att kunna hävda sitt territoriums integritet, stå stark mot främmande regimers påtryckningar och värna sin egen befolknings trygghet. Därför vi har ett militärt försvar.

Säkerhetspolitiken har förvisso många aspekter. Det kan exempelvis handla om diplomatiska relationer, ekonomisk samverkan, bistånd, agerande inom internationella forum som EU och FN.

Men så länge vi fortfarande lever i en ofullkomlig värld där inte lammen sover med lejonen, går det aldrig att bortse från den gamla hårda sanningen: ytterst sitter alltid makten i gevärspipan.

Detta kunde man tycka att våra folkvalda företrädare i regering och riksdag nu borde fundera allvarligt över. Efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut är det som Sverige bestämt sig för att den eviga fredens tillstånd inträtt i vårt närområde.

Vår militärorganisation är nedrustad till anorektiska nivåer, med undantag för flygvapnet, vilket som bekant ska uppgraderas med Super-JAS. Omställningen från invasions- till insatsförsvar har i praktiken betytt att politikerna verkar mena att Sveriges säkerhet bäst värnas med små truppstyrkor på andra sidan jordklotet som i Afghanistan.

Samtidigt har Ryssland återfallit i diktatur under Putin, börjat visa aggressiva tendenser och inlett en massiv upprustning av en ny generations vapensystem till lands, till sjöss och i luften. Enligt Putins planer ska nära 800 miljarder dollar satsas på militären till år 2020.

I detta sammanhang bör också gasledningen Nord Stream i Östersjön förstås. Det är inte enbart frågan om ett energiprojekt. Denna pipeline innebär även en rysk revirmarkör i havet. Gasledningen och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. Den militära närvaron kommer garanterat att öka mycket påtagligt och mycket medvetet.

Makt måste kunna mötas med motmakt. Men vilken motmakt besitter Sverige? Till sjöss har vi fem, otillräckligt bestyckade, Visbykorvetter. Minimibehovet ligger snarare, enligt officerare jag talat med på marinbasen i Karlskrona, kring tolv för att flottan ska fungera effektivt.

Sverige riskerar knappast att invaderas. Men när vår svaghet gör att vi saknar förmågan att sätta oss i respekt, finns risken att Sverige ”finlandiseras”. Alltså att vi i framtiden tvingas anpassa oss efter stormaktsdiktat och att vårt lands suveränitet urholkas.

Vad de’ e’ skönt på Operabaren…

Publicerad den av
1

Smäktande brasiliansk bossa nova, omplanterad av Beppe Wolgers och hans husband Gals & Pals till det svenska folkhemmet. Originalet heter Água de Beber, mest känd i sångerskan Astrud Gilbertos version. Titeln betyder egentligen ”vatten att dricka”. Men i Beppes avspänt dekadenta 60-talstolkning blir det naturligtvis en sång om Operabaren i Stockholm. Enjoy!

Saab – ingen superswede

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:

Jag minns ett fantastiskt reklamfoto från slutet av 70-talet. Det är Björn Borg och Ingemar Stenmark som står lutade mot var sin Saab 900 Turbo. ”The Superswedes”, förkunnar den vidhängande texten kärnfullt i stora bokstäver. Då lysande marknadsföring för Saab. Idag ett talande tidsdokument över självbilden i det svunna folkhemmet.

Se, minsann, vad världens bästa svenska modell till samhällssystem kunde frambringa! I våra fabriker arbetade snillrika ingenjörer som producerade prestigebilar med innovativa lösningar som turbomotorer. Och nedför slalombackarna åkte fenomenet Stenmark i turbofart. Lika snabbt som ögat sprang Borg över tennisbanan och fångade omöjliga bollar.

Saab, Stenmark, Borg. En slags helig treenighet av ikoniska symboler för nationell stolthet och överlägsenhet. Genom dem blev vi alla ”The Superswedes”.

Det är ett sätt att tolka den starka känslomässiga bindning som många av oss hyser till ett bilmärke från Trollhättan. Kanske är det därför svårt att acceptera den krassa sanningen: till skillnad från Stenmark och Borg var aldrig Saab någon vinnare. Frånsett några enstaka år, har Saabs bilar genererat ständiga förluster ända från start.

Den obefintliga lönsamheten maskerades i decennier genom subventioner av den ursprungliga ägaren, Wallenbergkoncernen. När detta slutligen blev omöjligt, tog amerikanska GM vid och pumpade in miljarder utan få några pengar tillbaka. Konkursboet föll sedan i Victor Mullers händer, en karismatisk hästhandlare från Holland vilken hyllades som en frälsare. Men vars löften och visioner visade sig vara tunnare än luft.

Och nu ska alltså resterna efter denna märkliga historia försöka sopas upp av nya ägaren Nevs. Det som en gång var muskulös turbo blir (kanske) en Saab med elmotor som puttrar iväg till Kina. Onekligen ett öde för en gammal ”superswede”.

Å andra sidan är inte Borg och Stenmark konkurrensmässiga längre. Något som är lika fåfängt att sörja som att en biltillverkare utan lönsamhet är värd att hoppas på. Bättre då att höja blicken mot framtidens lovande stjärnor

Ekonomin talar för Romney

Publicerad den av
Svara

”Ask yourself: Are you better off now than you were four years ago?”, sa utmanaren Ronald Reagan i TV-debatten mellan honom och den sittande presidenten Jimmy Carter 1980. En klassisk replik som bidrog till att demokraten Carter förlorade valet och tvingades lämna Vita huset. Möjligen får även Obama packa väskorna i november om republikanen Mitt Romney lyckas trumma in samma budskap.

Hur är det med viljan, Karl-Petter?

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 4/9:

I ljuset av den brinnande eurokrisen framstår Sverige närmast som en ö av ekonomisk stabilitet. Statsfinanserna är tryggt balanserade, tillväxten hyfsad och även sysselsättningsutvecklingen kan man säga varit positiv. Fram till 2008 minskade arbetslösheten, för att därefter stiga när kollapsen på den globala finansmarknaden slog till.

Men sedan 2009 finns åter en trend, låt vara svag, av tilltagande sysselsättning. Faktiskt har andelen sysselsatta ökat med cirka 300 000 personer sedan 2005. Alliansen, vars segrande huvudfråga i valet 2006 var att bryta utanförskapet, skulle kunna förtjäna en liten guldstjärna. Observera: liten guldstjärna då, alltså. Ty även om trenden sakta kryper åt rätt håll, har ju samtidigt befolkningen ökat och jobbtillväxten är definitivt otillräcklig.

Med arbetslöshetssiffror som ligger kring 7-8 procent kan ingen vara nöjd. I synnerhet är det ungdomar och invandrare som drabbas hårdast. För dessa grupper är utanförskapet fortfarande en bister och kall realitet.

”Politik är att vilja”, sa Olof Palme i ett klassiskt uttalande. Den attityden verkar också LO:s nya ordförande Karl-Petter Thorwaldsson tagit fasta på. Intervjuad i lördagens Svenska Dagbladet menade han att det främst är ”en fråga om politisk vilja att få ner arbetslösheten”. Han hävdar att det ganska enkelt går att fixa 100 000 nya jobb redan i år och tycker att 3 procents arbetslöshet är ett fullt realistiskt mål.

Det låter ju bra och Thorwaldsson är onekligen en person som allmänt ger ett både resonabelt och pragmatiskt intryck. Bara detta att han som LO-ordförande vågar andas om en framtid utan hämmande turordningsregler för företagen är lovande. Tyvärr är dock hans aktuella recept för att ”knäcka ryggen på massarbetslösheten” inte mycket mer än det traditionella åtgärdsbatteriet som vi hört tuggas mängder av gånger förr. Bättre matchning från arbetsförmedlingens sida. Plusjobb till långtidsarbetslösa. Höjda grundkunskaper. Fler högskoleplatser.

Inte för att sådana åtgärder skulle vara meningslösa. Men något bevis på offensiv politisk viljestyrka som snabbt kan stampa fram hundratusentals nya arbeten ur marken är det väl knappast.

Men Thorwaldsson har helt rätt i att det går att rejält få ner arbetslösheten ganska enkelt om man vill. Sverige lider nämligen av ett allvarligt strukturproblem på arbetsmarknaden som stavas höga ingångslöner. De är bland det högsta i den industrialiserade världen. Priset betalas främst av gissa vilka? Ungdomar och invandrare, som tenderar att straffas ut eftersom de saknar tillräcklig erfarenhet som motiverar anställning till det relativt höga löneläget. Egentligen vet alla detta också, den ekonomiska forskningen är tämligen entydig om problematiken.

I Sverige är det emellertid som det är bättre att stå utanför arbetsmarknaden med bidrag och en potentiellt hög lön i fjärran, än att få komma in på arbetsmarknaden till en lägre lön, kunna etablera egen försörjning och sedan kunna jobba sig uppåt i lönegraderna. Tidigare har Folkpartiet och Centern föreslagit reformering på området, bara för att bli bryskt avvisade av Moderaterna som inte vill utmana Socialdemokraterna i denna för arbetarrörelsen känsliga fråga. Politiskt är läget låst.

LO skulle kunna ha nyckeln. Sannolikheten att Thorwaldsson ens skulle vilja nudda vid den är dessvärre mycket låg.