Israels sak är vår
Svara
Månadsarkiv: september 2012
Fimpa statens folkhälsoförmyndare
Skrivit i Corren 13/9:
Statens folkhälsoinstitut. Bara smaka på namnet. Visst får man en känsla av grötmyndigt 30-tal, Alva Myrdal och uppfostrande slag med den sociala ingenjörskonstens pekpinnar för att inskärpa överhetens ”kvalitetskrav” på ”folkmaterialet” (för att använda Myrdals egna ord när det begav sig).
Statens folkhälsoinstitut är dock ingen gammal överlevande myndighet från denna förmynderiets glansperiod, vilket man kan förledas att tro. Utan är faktiskt en ganska ung företeelse, bildad 1992 och firade förra onsdagen sitt 20-årsjubileum.
Huvudsätet är utlokaliserat till Östersund i Jämtland. Därifrån bedriver institutets byråkrater en livaktig opinionsbildning i syfte att påverka våra levnadsmönster i sundare riktning. Det produceras också diverse lagförslag som riksdagens politiker förmodas nappa på. Ett aktuellt exempel är förbud mot rökning utomhus på allmänna platser, som badstränder och parker (onekligen en spännande uppgift för polisen, om det blir verklighet).
Folkhälsoinstitutet delar även frikostigt ut skattemedel till olika antidrogprojekt. I går avslöjade Ekot att 40 miljoner kronor spenderats för motverka bruket av alkohol, tobak och narkotika. Men kontroll och uppföljning är det sämre med. Hälften av pengarna har skänkts till ideella organisationer som Ungdomens nykterhetsförbund och A non smoking generation. Vilken nytta har deras bidragsaktiviteter gjort? En bra fråga.
”Väldig mycket av de pengar vi lägger på förebyggande arbete vad gäller missbruk går till klämkäcka projekt. Arbete som når de som ändå inte skulle drabbas av problemen”, säger regeringens förra narkotikapolitiska samordnare Björn Fries kritiskt.
Något som Folkhälsoinstitutet tycker är särskilt populärt är vällovliga kampanjer för att få ungdomar att dricka mindre. Riksrevisionen är dock funnit att belägg saknas för om dessa kampanjer gjort någon skillnad. Folkhälsoinstitutet försvarar sig med att ”tanken” är vetenskapliga utvärderingar ska göras. Men att modellen för detta blivit ”försenad”.
Under tiden tycker man uppenbarligen det är fritt fram att sprida skattebetalarnas pengar som löv i vinden, oaktat om de faller i sjön eller inte. Motiven är ju, trots allt, goda.
Bestickande nog har Folkhälsoinstitutet tidigare själva öppet medgett att mycket av deras verksamhet gällande skolungdomar är praktiskt taget meningslös. I en skrift med den talande titeln Att göra det omöjliga, utgiven 2006, konstaterar institutet:
”Flera kartläggningar har visat att undervisning om alkohol, narkotika och tobak ökar elevernas kunskaper och riskmedvetande, men inte har någon styrkt förebyggande effekt när det gäller rökning, berusningsdrickande eller andra riskbeteenden. Det man också vet är att preparatinriktad information och skrämselmetoder i värsta fall kan bidra till att förvärra problemen och till och med locka sårbara och osäkra ungdomar att testa.”
Drogförebyggande arbete är angeläget. Men måste vi ha en särskild statlig myndighetsbyråkrati för detta? Vi lever i ett hälsoinriktat, individualistiskt tidevarv där centralstyrda förmyndaromsorger mest ter sig som en kostsam och kränkande utmaning av löjet. 20 år med Folkhälsoinstitutet borde räcka.
Slut med appartjakten
Skrivit i Corren 12/9:
Äntligen, frestas man som Gert Fylking utropa. Trots att det i praktiken är fråga om en ny skatt. Men Public servicekommitténs utredningsförslag om att ersätta licensfinansieringen av SVT, SR och UR med en obligatorisk, individuell avgift är ändå välkommet.
Den gamla rådande betalningsmodellen är inte bara hopplöst distanserad av teknikutvecklingen och konsumtionsvanorna i det moderna medielandskapet. Det finns också något djupt förnedrande i att ett mediebolag ska tvingas hålla sig med ett DDR-liknande kontrollorgan för att jaga människor i hus och hem efter eventuella olicensierade TV-apparater. Bisarrt nog tycks det läggas det mera krut på detta, än vad myndigheterna gör för att få bukt med floden av olicensierade skjutvapen.
Dock var SR:s avgående och tillträdande VD, Mats Svegfors och Cecilia Benkö, snabba med att döma ut Public servicekommitténs skatteidé. ”Budgetfinansiering vore ett hårt slag mot vårt oberoende”, skrev de bägge i ett pressmeddelande. Talet om att TV-licensen är nödvändig för att garantera oberoende från politiker och statsmakt är ett ofta upprepat argument. Men inte särskilt starkt.
För det första är det inte public servicebolagen som får bestämma TV-licensens avgiftsnivå, den makten ruvar politikerna i riksdagen över. För det andra är det också politikerna som tyvärr förbehållit sig själva den högsta makten i bolagens styrelser.
Socialdemokraterna och borgerligheten har en välkänt dålig tradition av att dela upp TV och radio mellan sig. SVT:s styrelseordförande brukar således vara röd (idag tidigare Metallbasen Göran Johnsson) och SR:s dito vara blå (för närvarande Agneta Dreber, tidigare aktiv i Folkpartiet). Utbildningsradions styrelseordförande är till och med en före detta partiledare, Lars Leijonborg.
För det tredje föreslås inte att den nya TV-skatten ska ingå i den årliga statsbudgeten, vilket Svegfors och Benkö låter påskina. Istället ska den klokt nog läggas utanför Finansdepartementets domäner och hanteras via ett särskilt konto hos Riksgälden.
Allmän radio och TV tillhör samhällets intellektuella infrastruktur och är viktiga att värna. Men detta under förutsättning att medborgarna verkligen får ett kvalificerat programutbud för pengarna. Annars faller hela existensberättigandet.
Man kan ju fråga sig varför SVT satsar resurser på tramsserier som Ung & bortskämd eller Doobidoo, vilka lika gärna kunde sänts i någon av de många reklamkanalerna. Även ett utstuderat hyperkommersiellt evenemang som Melodifestivalen måste nog betecknas som tveksamt.
Därför är det glädjande att Public servicekommittén också påpekar att SVT och SR bör hålla sig till sina uppdrag, och inte lockas in i spelet om marknadsandelar med reklamfinansierade aktörer. Låt marknaden leverera det marknaden är bäst på. Public service-bolagen har däremot ett särskilt ansvar för samhällsjournalistik, kultur och folkbildning som inte får försnillas.
Blir Reagans fråga även Obamas fall?
Skrivit i Sydöstran 12/9:
Har ni det bättre idag än för fyra år sedan? Ronald Reagan ställde frågan till det amerikanska folket i TV-debatten mot president Jimmy Carter 1980. Opinionssiffrorna var inledningsvis jämna mellan republikanen Reagan och demokraten Carter. Men Carter var sårbar.
1976 hade han kommit från praktiskt taget ingenstans och vunnit väljarnas gunst med storstilade löften om att vädra ut den politiska unkenheten i Washington, präglad av baksmällan efter Vietnam och Watergate. Som tidigare guvernör i Georgia var Carter obefläckad av det smutsiga spelet bland huvudstadens maktelit. Hans breda vita leende och ärliga uppsyn räckte för att ingjuta hopp om förändring i ett USA allvarligt på dekis.
1980 stod det klart att Carters ledarskap inte motsvarat förväntningarna. I revolutionens Teheran hade radikala islamister tagit personalen på den amerikanska ambassaden som gisslan. Supermakten USA förnedrades öppet och Carter tycktes oförmögen att lösa krisen.
Än värre var att ekonomin fortfarande inte visade någon bättring. Lågkonjunktur, arbetslöshet och höga bensinpriser slog hårt mot presidentens förtroende. Inte heller hade han förmått samarbeta med kongressen, relationerna var usla.
Carters chans låg i att utmåla Reagan som en farligt oansvarig politiker, ovärdig att bli president. Men när väljarna mötte den charmiga Reagan i TV-rutan smittades de snarare av hans soliga optimism. När han dessutom ställde sin infernaliskt enkla fråga om de fått det bättre med demokraterna i Vita huset, blev svaret ett rungande nej. Ronald Reagan vann en jordskredsseger.
2012 försöker republikanerna göra om tricket genom ständigt upprepa Reagans klassiska fråga. Barack Obama ärvde ett gigantiskt budgetunderskott efter Bush och två äventyrliga krig, i Afghanistan och i Irak. Dessutom fick han den värsta finanskrisen i mannaminne på halsen.
Men mer än någonsin Carter odlade Obama imagen som frälsare och skruvade upp förväntningarna på sin egen oprövade person till orimliga nivåer under förra presidentvalet 2008. Fallet är desto tyngre nu.
Relationerna med kongressen har gått i baklås precis som under Carter, den utrikespolitiska kursen är diffus och USA:s ekonomi är allt annat än hälsosam. Desillusionen bland väljarna liknar stämningsläget 1980. Dock har Obama ett starkt trumfkort kvar: Mitt Romney är definitivt ingen Reagan.
Khadaffis kompisar
Skrivit i Corren 11/9:
Sverige kandiderar till FN:s råd för mänskliga rättigheter. Bland dem som redan fått förtroendet att övervaka de mänskliga rättigheternas efterlevnad finns spöstraffsdiktaturen Saudiarabien tillsammans med andra notoriska flåbusar som Kina, Kongo och Kuba.
Libyens stol står dock tom. Landet uteslöts när Khadaffiregimens brutala krig mot sin egen befolkning kablades ut i TV-apparaterna världen över.
Men dessförinnan hade samma FN-råd förberett en rapport som hyllade Khadaffis starka känsla för demokrati och mänskliga rättigheter. Libyens upproriska invånare var tydligen av en annan mening. De lyckades handfast dementera rapporten i oktober förra året genom att göra slut både på Khadaffi och hans fyra decennier långa skräckvälde.
Att MR-rådet liknar en svart fars torde vara uppenbart. Man kan fråga sig vad Sverige har där att göra. Risken finns att vår regering bidrar till att legitimera MR-rådet som ett slags fikonlöv för diktaturernas smutsiga maktutövning. Å andra sidan kan Sverige, under förutsättning att vi uppträder rakryggat, medverka till att sätta stopp för de värsta dumheterna.
Nu är vi inte helt snövita själva heller. Med anledning av Sveriges kandidatur har organisationen UN Watch riktat en skrivelse till FN som påtalar antisemitismen i Malmö.
Det uppflammande judehatet har i flera år fläckat stadens rykte. Den lilla judiska minoriteten lever under ständiga hot, vittnesmål om situationen för tankarna till 30-talets Europa. Inte blir det bättre av att kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) gång på gång uttalat sig nedsättande om judar, Israel och sionismen.
UN Watch hävdar att Sveriges trovärdighet i MR-frågor kan ifrågasättas om vårt land inte kraftfullt tar itu med problemen. Nog är det så. Men i detta sammanhang fungerar väl antisemitismen i Malmö snarast som en ”merit” för Sveriges del.
Ska man tro FN:s råd för mänskliga rättigheter är det nämligen den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, som är världens otäckaste skurk. Ingen annan nation har så ofta och så ensidigt brännmärks av rådet som Israel. Annat var det minsann i Khadaffis Libyen…
Med ledan som ledstjärna
”Jag har försökt förneka det men inte lyckats. Huvudskälet till att jag skriver är den leda jag känner. Tristessen som kryper in i varje landskap jag betraktar. En leda så stor att jag inte ens gitter tävla med den. Det intresserar mig inte ens om min leda är större än någon annans. Den är stor nog åt mig.
Det finns ingenting spännande hos den. Den är inget sjölejon som kan dresseras att göra konster. Den är ingen svart glänsande leda. Den är osynlig men tjänstgör ändå som knivar i mörkret. Jag tror den hjälper mig se klart.”
– Pär Rådström i radioprogrammet Författare tar ståndpunkt, den 7 december 1959.
70 år av bostadsbrist
Skrivit i Corren 10/9:
Corren har på nyhetsplats i tidningen och på webben startat ett grävprojekt för att syna Linköpings hyresvärdar närmare i sömmarna. Utan tvekan är det välbehövligt. Kommunens hyresnämnd dignar under anmälningar från upprörda hyresgäster.
Inte sällan gäller klagomålen bristande underhåll av fastigheterna. Corren har begärt att få granska närmare 50 domar i ärenden som rör just detta, bara den senaste femårsperioden.
Det verkar finnas fall där hyresvärdar agerat i rent cyniskt vinstmaximerande syfte. Bostäder har medvetet tillåtits förfalla för att värden kortsiktigt ska kunna krama så mycket profit som möjligt ur hyresintäkterna. För sådant finns naturligtvis inga ursäkter. Samtidigt vore det fel om man tror att hela problemet handlar om illasinnade hyresvärdskapitalister som röker feta cigarrer och bär cylinderhattar.
Till bilden hör även ett politiskt beslutat regelverk som, barockt nog, stimulerar dåligt underhållna hyresfastigheter. Detta regelverk är också främsta orsaken till att det i Sverige under sju decennier (!) ständigt suckats över bostadsbrist och otillräcklig tillgång på hyresrätter, särskilt i expansiva tätorter.
Roten till det onda är nämligen hyresregleringen, som infördes 1942. Den var ursprungligen menad som ett tillfälligt ingrepp för att motverka inflationen, genom att hindra fastighetsägarna från andra hyreshöjningar än de av statsmaktens byråkrater framräknade och godkända.
Men regleringen blev förstås permanent, modifierades på 1970-talet under beteckningen bruksvärdessystemet, och kom istället att motiveras utifrån socialpolitiska skäl. Även om vissa lättnader skett på senare år, är det huvudsakligen 1942 års inskränkning i avtalsfriheten som fortfarande gäller.
Redan tidigt stod det dock klart att hyresregleringen var ett allvarligt missgrepp. Hyresrätternas lönsamhet sjönk drastiskt. Därmed även värdarnas intresse och ekonomiska utrymme att ordentligt underhålla sitt fastighetsbestånd. Nyproduktionen föll till alarmerande låga nivåer, eftersom det privata investeringskapitalet i praktiken jagades bort från hyresmarknaden. Omsättningen på äldre hyresrätter stagnerade, den ökande efterfrågan skapade en omfattande svarthandel med hyreskontrakt och bostadsbristen blev ett allt akutare problem i efterkrigstidens Sverige.
När marknadskrafterna satts ur spel, blev istället lösningen att staten och kommunerna fick träda in. Med skattemedel och centralplanering försökte politikerna fåfängt bygga bort bristsituationen, mest känt illustrerat av det sena 60-talets desperat igångsatta miljonprogram.
Numera är också den vägen stängd i takt med att byggpengarna från det offentliga sinat. De som främst drabbas av hyresregleringen är ungdomar och låginkomsttagare, som saknar de välbärgades möjligheter att helt sonika köpa sig förbi köerna, exempelvis genom att skaffa privat bostadsrätt eller villa. Vilken social rättvisa ligger i detta?
Så varför då inte införa marknadshyror igen? Jovisst. Det är vad de flesta ekonomer rekommenderar. Men varken från borgerligt eller socialdemokratiskt håll vågar man knappt andas ordet. Marknadshyror har i 70 år varit ett politiskt tabu. Bryt det, den som kan.
Antonioni tolkar Swinging London
Ur filmen Blow-up, 1966.
Att tänka på i tunnelbanan
Dags att avskaffa tennis som OS-gren?
”OS-tennisen drog i slutet på juli in i Wimbledon och förfulade den finaste och mest klassiska av tennisarenor. Borta var traditionen, den kunniga och sportsliga publiken – istället blev det en tävling vilken som helst inför ögonen på i tennis oinsatta och skräniga åskådare vars fanatiska patriotism gav rysningar av obehag.”
– Jonas Arnesen, Sveriges främste tennisjournalist, sågar i senaste numret av Tennismagasinet försöket att ge den vita sporten högre status som OS-gren genom att lägga matcherna på Wimbledon. Snarare blev det klarare än någonsin tidigare att OS aldrig kan mäta sig med de fyra Grand Slam-turneringarna.
Christian Dahlgrens Blogg 