Krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

”Ett sammanbrott för euron skulle kunna få EU att fungera bättre”, sa Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja nyligen. Det var förstås som att svära högt och ljudligt i EU-kyrkan. Vilket inte behöver utesluta att han har rätt.

Personligen har jag alltid varit en varm Europavän och tyckte länge att euron var en utmärkt idé. Inte främst som ett ekonomiskt projekt. Utan som ett politiskt. En gemensam valuta skulle knyta EU:s medlemsstater närmare varandra, främja den folkliga integrationen, samt stärka demokratins och frihetens värden på vår kontinent.

Men idag finns det goda skäl för oss gamla euroanhängare att betänka vad Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi 1976, en gång konstaterade: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat.”

Och resultatet för euron är, trots intentionerna, knappast upplyftande. Tvärtom håller EU på att slitas sönder mellan de lågproduktiva, skuldtyngda ekonomierna i söder och de högproduktiva, finansiellt robustare ekonomierna i norr.

Man kan säga att euron medförde en skadlig dopingeffekt på Medelhavsländerna (och Irland) genom att det dynamiska Tyskland tryckte ner deras räntenivåer. Konsekvensen blev överhettning, växande fastighetsbubblor, stigande produktionskostnader och statsfinansiell störtdykning. Inte olikt Sveriges situation under slutet av 80- och början på 90-talet.

Vi kunde dock återställa vår konkurrenskraft genom att släppa den fasta växelkursen och låta kronan flyta (alltså att valutans värde bestäms på marknadsmässiga grunder). Den vägen är emellertid stängd för eurozonens sorgebarn.

Istället är det vilsna krisreceptet en kombination av hårda svältkurer och improviserade stödpaket för astronomiska belopp, trots att det sistnämnda strider mot Maastrichtfördraget som förbjuder EU att lösa ut medlemsstater i finansiella trångmål. Samtidigt talar EU-eliten om behovet av en fiskal union och ökad maktcentralisering till Bryssel för att rädda euron. Bara detta borde få oss att dra i bromsen.

Det räcker nu. Överallt jäser den folkliga misstron mot EU, potentiellt farliga nationalistiska vindar blåser upp i eurohaveriets spår, Europatanken håller på att korrumperas. En upplösning av euron blir mycket smärtsam. Men i långa loppet är det nog den sundaste lösningen.