Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

Naturligtvis var det en stor lättnad att François Hollande vann presidentvalet i Frankrike. Det var mer än en triumf för socialistpartiet. Framför allt var det en viktig idémässig seger för den franska republikanismen, något som ger nytt hopp om ett anständigare och humanare Europa.

Nicolas Sarkozys skamlösa flirtande med främlingsfientliga strömningar, i kombination med extremhögerns Marine Le Pens rasistiska skanderande, representerade en farlig utmaning mot de republikanska ideal om frihet, jämlikhet och broderskap som härrör från revolutionen 1789.

Mot dess liberala nationalism, baserad på universella medborgerliga värden, står den vulgärkonservativa nationalismens etniska blodsmystik och dyrkan av den ”heliga” franska jorden. Denna kulturkamp löper likt en röd, infekterad tråd genom Frankrikes moderna historia och den var även smärtsamt påtaglig i årets valrörelse.

Medan den sittande presidenten Sarkozy, flankerad av Le Pen, piskade upp misstroende mot utomeuropeiska immigranter, muslimer och judar, var det François Hollande som försvarade det öppna och välkomnande Frankrike från 1789.

Det var exempelvis detta republikanska Frankrike som gav judarna nationellt medborgarskap strax efter revolutionen. I kontrast mot det andra, reaktionära Frankrike som iscensatte den antisemitiska Dreyfusaffären kring förra sekelskiftet och slöt upp bakom marskalk Pétains nazikollaborerande regim i Vichy under andra världskriget.

Symptomatiskt är att Sarkozy som en av sina närmaste rådgivare utsåg Patrick Buisson, en figur med bakgrund i den mörka ytterkantshögern och som odlar ambitionen att skapa en gemensam front av konservativa krafter ur alla schatteringar.

Ett Frankrike som vandrat vidare på denna intoleransens skymningsväg hade knappast gjort Europas framtid trevligare. Särskilt inte med tanke på ett Grekland där nynazister tagit plats i parlamentet och ett reaktionärt Ungern som hetsar mot både judar och romer.

Med Hollande i Élyséepalatset får vi istället en hälsosam europeisk motvikt till sådana tendenser. Förvisso kan man ifrågasätta flera av hans vallöften på andra områden. Att populistiskt sänka pensionsålderns nedre gräns till 60 år och chockhöja vissa skatter (på företag bland annat) är nog inte det bästa receptet för att dra igång den krisande franska ekonomin.

Å andra sidan är Hollande en tydligt tillväxtorienterad, EU-vänlig socialdemokratisk pragmatiker i Mitterrands anda, som när det nu verkligen gäller även kan manövrera klokt genom de statsfinansiella skären.